I skolans historiekurser ingår det att man ska ta upp historiebruk. Här hittar du grundläggande information om det momentet.
Videopresentation:
Vad är historiebruk?
Historiebruk handlar om hur vi använder (brukar) historia i samhället för olika syften. Studieområdet har vuxit fram just för att det finns så många olika skäl för att intressera sig för historia.
Historievetenskapen har ett vetenskapligt intresse, det vill säga att historiker ska försöka ta reda på vad som är sant om det förflutna (så gott det går). Men vanliga människor behöver inte intressera sig för det, utan kan använda historia på andra sätt. Historiebruk handlar just om att analysera hur människor använder historia. Det centrala är inte om historia används på ”rätt” sätt, utan snarare att se hur det används och vad användningen fyller för funktioner.
Olika sorters historiebruk
Här följer några olika sorters historiebruk. Flera olika sorters historiebruk kan förstås förekomma samtidigt.
Vetenskapligt historiebruk: Det här är det som historievetenskapen ska arbeta med. Akademiska historiker arbetar med att försöka ta reda på ”vad som faktiskt hände” i den mån det går. Det vetenskapliga historiebruket innefattar källkritik, försök att göra rimliga rekonstruktioner och tolkningar av det förflutna, och en villighet att andra på sin uppfattning om det kommer ny information som gör att tidigare vetskap visar sig tveksam. Det vetenskapliga historiebrukets funktioner är dels att försöka fastställa en sanning, dels att granska, ifrågasätta och omtolka etablerade fakta. De som framför allt använder historia på detta sätt är professionella historiker, men även populärhistoriker och historielärare använder det (förhoppningsvis).
Existentiellt historiebruk: Historia kan användas för att förstärka en identitet, t ex en nationstillhörighet eller etnicitet. Sådant historiebruk kallas existentiellt. Tydliga exempel på existentiellt historiebruk är att många judar ser Förintelsen som central för deras identitet som judar, eller att många armenier ser de osmanska massakrerna av armenier 1915 som viktiga för att förstå armenierna som grupp. Det existentiella historiebruket blir ofta tydligast när det handlar just om historiska övergrepp mot folkgrupper: dessa erfarenheter svetsar samman den utsatta folkgruppen ännu mer.
Moraliskt historiebruk: Det moraliska historiebruket handlar om att granska och kritisera, och lyfta fram begångna orättvisor och utsatta grupper. Funktionen är att ifrågasätta vissa versioner av historia och belysa andra, ofta med målet att återupprätta någon eller några som drabbats av orättvisor. Syftet kan också vara att kritisera den som man uppfattar har makten i samhället. Ett bra exempel på moraliskt historiebruk är när journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet lyfte fram den svenska statens steriliseringspolitik 1934-75 under beteckningen ”tvångssteriliseringar”. Zaremba kritiserade Sverige för att ha genomfört dessa grymma ingrepp och för att ha tystat ned informationen om dem. Hans artiklar inledde en debatt som fick till följd att de som utsatts för steriliseringar fick skadestånd av svenska staten.
Ideologiskt historiebruk: Ideologiskt historiebruk går ut på att man lyfter fram historia som stärker eller legitimerar den ideologi man själv står för, eller kritiserar och ifrågasätter andras ideologi. Funktionen är att legitimera den egna ideologin eller de beslut man fattat, eller att ifrågasätta motståndares beslut. Ideologiskt historiebruk är väldigt vanligt. Ett enkelt exempel är hur den politiska vänstern brukar lyfta fram USA som ett imperialistiskt land som krigat i världen utifrån vinstintresse, medan den politiska högern istället framställer USA som ett land som krigat för att skydda människors frihet och för att etablera demokrati.
Politiskt-pedagogiskt historiebruk: Det politisk-pedagogiska historiebruket handlar om att jämföra historiska händelser med nutiden. Politiskt gör en sådan jämförelse för att legitimera eller kritisera beslut. I västerländsk politik är det ofta populärt att jämföra med Hitler. Det gjorde USA:s president George W Bush 2003, å han likställde Iraks diktator Saddam Hussein med Hitler, för att legitimera USA:s invasion av Irak och försöka få internationellt stöd för den. Ett annat exempel är att likställa EU med Hitlers Tredje rike. Med en sådan jämförelse vill man markera att Sverige inte bör vara med i EU. Den här typen av jämförelser kan också användas i pedagogiskt (undervisande) syfte, för att vi ska lära oss att fatta beslut utifrån historiskt ”likadana” situationer som vi befinner oss i nu. Det typiska för politisk-pedagogiskt historiebruk är att likheterna mellan historia och nutid överbetonas, och man fäster inte så stor vikt vid skillnaderna.
Kommersiellt historiebruk: Det här handlar om att använda historia för att sälja produkter. Det mest uppenbara exemplet är att sälja turistsouvenirer med historisk anknytning, t ex plastversioner av vikingahjälmar. Men även bruk av historia i film och dataspel kan klassas som kommersiellt: människor lockas av möjligheten att få uppleva det förflutna på ett lättillgängligt och engagerande sätt, och köper dataspelet/biljetter till filmen.
Icke-bruk av historia: Att inte använda historia, även om det är motiverat, kan klassas som ett ”icke-bruk” av historia. Icke-bruket är en slags specialvariant av ideologiskt historiebruk, men man väljer att inte använda historia för att legitimera sitt samhälle eller sin ideologi, kanske för att det finns för stora problem med den faktiska historien. I Sverige på 1960- och 70-talen var det här ett vanligt historiebruk inom den socialdemokratiska ledningen: Sveriges historia sågs som mörk och dyster, och därför vill man inte koppla ihop den moderna staten med historien. Istället betonade man framtiden. Ett annat exempel är att skolundervisningen i många afrikanska stater inte tar upp Afrikas historia före imperialismen i slutet av 1800-talet. Anledningen är att de moderna afrikanska staterna bygger på imperialismens uppdelning av Afrika i kolonier. Att då ta upp vilka grupper och stater som existerade tidigare skulle kunna hota statens sammanhållning.
Diskussionsfråga: Vilka olika slags historiebruk finns i skolan? I den kurs du läser och i det undervisningsmaterial (t ex lärobok) som används?
Hur gör man en historiebruksundersökning?
För att undersöka historiebruk behöver du för det första något att undersöka (ett studieobjekt). Det enda kravet är att det på något sätt tar upp historia. Det kan handla om en lärobok i historia, en staty, ett dataspel, en film, en utställning eller något liknande.
Sedan behöver du fundera över några olika grundläggande frågor, t ex dessa:
Vilken historisk händelse/person handlar studieobjektet om?
Vad sägs om den historiska händelsen/personen? Hur stämmer det överens med andra källor om samma händelse/person?
Hur värderas händelsen/personen av den som gjort studieobjektet?
Hur och till vad används det historiska materialet? Vilka olika slags historiebruk är studieobjektet exempel på? Hur hade det kunnat användas annorlunda?
Vad har detta historiebruk för betydelse för oss idag?
Som du kanske märker stämmer dessa frågor ganska väl överens med de källkritiska frågorna. Det är inte så konstigt: för att kunna fundera över hur historia används behöver vi också fundera över vad det är för slags historiska fakta som presenteras och i vilken mån de stämmer. Skillnaden är att historiebruk mer handlar om vilken funktion användningen av historia har.
Uppgift (Historia 1b): Perspektiv på andra världskriget
Uppgift: Historiebruk i musik
Referenser
Klas-Göran Karlsson, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys” i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken (Studentlitteratur 2004).
