”Blommor i spegeln” (Jing Hua Yuan) är en samhällskritisk satir som skrevs på 1810-talet av den kinesiske akademikern Li Ruzhen. Boken handlar om Tang Ao, som får ett mystiskt uppdrag av gudarna. För att fullfölja det slår han följe med handelsmannen Lin och Gamle Tuo. Under sina resor stöter de tre männen på en massa märkliga länder som inte fungerar på samma sätt som Kina. Författaren använder sig av dessa annorlunda samhällen för att kritisera missförhållanden i Kina. Utdraget nedan handlar om när de tre vännerna kommer till Kvinnornas land, där kvinnor styr istället för män, och alla föreställningar om män och kvinnor är omvända.
När Tang Ao fick veta att de hade kommit till Kvinnornas land trodde han att det var ett land som bara befolkades av kvinnor, och han vågade först inte gå iland. Men Gamle Tuo sade: ”Så är det inte! Här finns både män och kvinnor, det är bara det att kvinnorna gör allt som män gör hos oss och tvärtom. Männen går klädda i kjol och tar hand om hemmen, medan kvinnorna bär hatt och byxor och sköter allt utanför hemmen. Om det var ett land med bara kvinnor skulle inte ens Lin våga gå iland, trots att han brukar tjäna bra på att sälja sina varor här.”
”Om männen klär sig som kvinnor, använder de kosmetika och binder fötterna också?” frågade Tang Ao.
”Såklart!” ropade Lin. Ur sin ficka tog han fram en lista på varor han tänkte sälja. Det var stora mängder rouge, ansiktspuder, kammar och andra typiska kvinnoattiraljer. ”Tur att jag inte föddes i det här landet”, sa han. ”Kan ni tänka er mig trippa runt med bundna fötter?”
När Tang Ao frågade varför han inte skrivit några priser för varorna, svarade Lin: ”Människorna här, alltifrån härskaren till den enklaste bonde, är galna i kosmetika. Jag tänker ta så mycket betalt som det går. Det kommer inte att bli svårt att sälja hela lasten till rika familjer på ett par dagar”. Nöjd vid tanken på den förtjänst han skulle göra gick Lin iland med sin lista.
Tang Ao och Gamle Tuo bestämde sig för att besöka staden. Människorna på gatorna var småvuxna och ganska smala, och trots att de var iklädda manskläder var de skägglösa, talade med ljusa kvinnoröster och gick med spänstiga steg.
”Se på dem!” sade Gamle Tuo. ”De ser ut som helt vanliga kvinnor. Är det inte synd att de klär sig som män?”
”Vänta lite”, sade Tang Ao. ”När de ser oss kanske de tänker: ”Se på dem, är det inte synd att de klär sig som kvinnor?””
”Du har rätt. Det man är van vid verkar alltid naturligt, som de gamla mästarna sade. Men jag undrar hur det är med männen?”
Gamle Tuo pekade diskret på en medelålders kvinna, som satt på sin farstutrapp och sydde. Hennes hår var flätat och dekorerat med pärlor och jade. Hon hade långa gyllene örhängen med ädelstenar, och en lång violett klänning med en blekgrön skjorta under. På hennes små fötter satt röda sammetsskor. Hon höll på att brodera. Hon var omsorgsfullt sminkad och pudrad och hade mycket vackra ögon, men när hon lyfte blicken såg de att hennes överläpp doldes av en yvig mustasch.
Tang Ao och Gamle Tuo kunde inte låta bli att skratta högt. ”Kvinnan” såg på dem och sa: ”Vad skrattar ni åt, flickor?” Rösten var djup och hes som en sprucken klocka. Tang Ao blev så chockad att han vände sig om och sprang iväg. Men ”kvinnan” ropade efter dem: ”Ni måste vara män, eftersom ni också har mustascher. Varför bär ni kvinnokläder och låtsas vara kvinnor? Att ni inte skäms! Jag fattar nog, ni klär er så där för att ni vill smälta in bland kvinnorna, era billiga slampor! Se er själva i spegeln. Har ni glömt att ni är män? Det är tur för er att ni bara stötte på mig! Om någon annan fått syn på er där ni gick och smygkikade på folk skulle ni ha slagits halvt ihjäl!”
”Jag har aldrig varit med om något liknande” muttrade Tang Ao. ”Men Lin kommer nog att klara sig bättre när han möter dem”.
”Varför tror du det?” frågade Gamle Tuo.
”Jo, han är så ljus i hyn, och eftersom han inte har skägg kommer de kanske att tro att han är kvinna. Men man blir ju lite orolig.”
/Under tiden får Lin möjlighet att besöka Kvinnorikets härskare, som har informerat honom om att hon vill köpa hans varor./
Portvakten ledde Lin förbi bevakade dörrar och vindlande korridorer tills de kom till entrén till det inre palatset. En vakt sade till honom: ”Vänta här, frun. Jag ska gå in och höra vad härskaren önskar”. Hon tog Lins lista, men återkom efter en stund och sa: ”Frun, ni har inga prisuppgifter på er lista. Hur mycket tar du för en ask rouge? En ask parfymerat puder? Och hårbalsam? Och hårband?”
Lin talade om vad det kostade och vakten försvann. Men snart kom hon tillbaka och frågade: ”Hur mycket kostar en ask med jadesmycken, frun? Och dina sammetsblommor? Och kammarna?”
Lin talade återigen om priset och vakten gick iväg för att rapportera. Snart kom hon igen och sade: ”Härskaren har valt ut konkubiner och vill köpa en del av dina varor åt dem. Hon bjuder in dig till audiens, eftersom du kommer från Kina och vi är vänner och allierade. Men frun måste vara hövlig och visa respekt när ni möter Hennes Majestät.”
Lin följde vakten in och fick snart möta härskaren. Efter att ha bugat sig djupt såg han att härskaren var en kvinna på ungefär trettio år, med mycket vackert ansikte, slät hy och körsbärsröda läppar. Runt henne stod en massa manliga palatstjänare. Härskaren talade till Lin med ljus röst, kände på de olika varorna och såg intresserat på honom när han svarade på hennes frågor. ”Jag undrar varför hon stirrar så på mig” tänkte Lin. ”Har hon aldrig sett en man från Kina förut?”
Efter ett tag sa härskaren att hon ville inspektera varulistan mer, och gav order till palatstjänarna att ordna en god middag och vin åt ”kvinnan” från Kina. Lin blev hastigt förd till ett rum en trappa upp, där en massa läckerheter stod redo. Medan han åt hörde han en massa oväsen från undervåningen. Flera palatstjänare sprang upp till honom, kallade honom ”ers Höghet”, bugade och gratulerade honom. Innan Lin förstod vad som höll på att hända grep tjänarna tag i honom, tog av alla hans kläder och lade honom i ett parfymerat bad. Mot tjänarnas kraftiga armar var det lönlöst att göra motstånd. Snart blev han insmord med olja, parfymerad, pudrad och sminkad, och kläddes i kjol. Hans fötter täcktes med tygstrumpor, och hans hår kammades till en avancerad frisyr och dekorerades med hårnålar. De manliga tjänarna satte armband på hans armar och ringar på hans fingrar, och satte en magnifik fenixhätta på hans huvud. De band ett jadegrönt band om midjan på honom och svepte en broderad slöja över hans axlar. Sedan ledde de honom till en säng och bad honom att sitta ner.
Lin trodde att han måste vara berusad, eller att han drömde, och började darra. Han frågade tjänarna vad som pågick, och fick veta att härskaren valt ut honom att bli favoritkonkubin, och att de nu skulle hitta en lämplig dag för honom att besöka härskarens sängkammare.
Innan Lin han säga ett ord kom en ny grupp tjänare in. En av dem höll en lång nål. ”Vi har fått order om att göra hål i dina öron” sa han, medan de andra tjänarna grep tag i och höll fast Lins armar och ben. Han med nålen tog tag i Lins högra öra, gnuggade örsnibben lite och stack sedan nålen rakt igenom den.
”AAJJ!” skrek Lin.
Tjänaren grep tag i det andra örat och stack nålen genom den örsnibben också. Medan Lin skrek av smärta smetades blypuder på hans örsnibbar och ett par juveltyngda örhängen hängdes i öronhålen.
Tjänarna som gjort hål i öronen avlägsnade sig, och en svartskäggig tjänare kom in med ett stycke siden i handen. Han knäböjde framför Lin och sade: ”Jag har fått order att binda ers Höghets fötter.” Två andra tjänare grep tag i Lins fötter medan den svartskäggige satte sig på en låg pall och rev sönder sidentyget till remsor. Han grep tag i Lins fot, placerade den i sitt knä och pudrade den med aluminiumpuder. Han klämde ihop tårna och böjde ner dem tills hela foten var böjd till en båge, och band sedan hårt fast foten i den ställningen med sidenremsorna. En annan tjänare sydde sedan ihop sidenremsorna, så att de skulle hålla.
Det kändes som om Lins fötter stod i lågor, och våg efter våg av smärta pulserade upp mot hans hjärta. När han inte kunde stå ut längre började han gråta och skrika. Tjänarna ordnade fram ett par mjuka röda skor och trädde dem på hans fötter.
”Snälla ni, säg till härskaren att jag är en gift man” bad Lin. ”Hur kan jag bli hennes konkubin? Befria mina fötter. De har alltid varit fria! Hur kan ni binda dem? Säg åt er härskare att låta mig gå fri. Jag och min hustru kommer att bli mycket tacksamma.” Men tjänarna svarade: ”Härskaren har sagt att du ska föras till hennes sängkammare så fort dina fötter har blivit ordentligt bundna. Det finns ingen tid för sådant prat.”
När det blev mörkt serverades han mängder av kött och vin. Men Lin åt knappt något, och sade till tjänarna att de kunde få resten. Därefter lade han sig på sängen. Hans fötter värkte hemskt, men han tänkte försöka vila lite. Genast kom en medelålders tjänare fram och sade: ”Snälla ni, ni ska väl tvätta er innan ni går till sängs?”
Knappt var detta sagt förrän en mängd tjänare kom in och omringade honom med ljus, vattenkärl och spottkopp, sminkbord, kärl med olja, ansiktspuder, handdukar och sidennäsdukar. Lin blev tvungen att låta sig tvättas framför dem alla. Men efter att han tvättat sig ville en tjänare smörja in hans ansikte med kräm igen. Lin vägrade bestämt.
”Men natten är den bästa tiden för att vårda huden”, sade tjänaren. Den här krämen har en massa mysk i sig. Den kommer att göra din hy väldoftande, även om den redan är tillräckligt slät och fin. Om du använder den regelbundet kommer din hy bli som vit jade, men kommer också att avge en väldoft på egen hand. Ju mer väldoftande den är, desto slätare och finare blir den, och desto vackrare bli du att beskåda, och du kommer bli än mer älsklig. Vänta bara så får du se”. Men Lin vägrade, och tjänarna klagade över hans envishet och sa att de skulle rapportera det till palatschefen.
Sedan fick han vara ensam. Men hans fötter gjorde så ont att han inte kunde sova. Till slut lyckades han slita sönder sidenremsorna, och han kunde återigen sträcka ut sina befriade tår. Därefter kunde han äntligen somna.
Men nästa morgon upptäckte den svartskäggige tjänaren att han rivit bort sina fotbandage, och rapporterade omedelbart till härskaren, som beordrade att Lin skulle straffas med tjugo piskrapp. Palatschefen kom in med en två meter lång bambukäpp. De andra drog av hans kläder och höll fast honom, och så blev han piskad på baken och benen. Den svartskäggige frågade om han tänkte uppföra sig nu, och Lin svarade ja. De slutade piska honom, torkade bort blodet och smorde hans sår med en särskild salva och gav honom ginsengsoppa att dricka.
Från och med nu var Lin helt i tjänarnas våld. De var ivriga att göra sin härskare till lags, och band Lins fötter ännu hårdare än tidigare. Lin funderade på att begå självmord, men han hölls ständigt under uppsikt och hade därför ingen chans att försöka.
Efter ett tag förlorade hans fötter sin ursprungliga form. Kött och blod mosades ihop och till slut fanns inte så mycket kvar utom torra ben och skinn, så att fötterna krympte till en nätt storlek. Den dagliga skönhetsbehandlingen gjorde att hans hår blev glansigt och mjukt, och hans kropp började dofta efter regelbundna bad i parfymerat vatten. Hans ögonbryn plockades så att de fick formen av månskäror. Med puder i ansiktet och blodrött läppstift började han till slut se riktigt attraktiv ut.
Till slut förklarade palatschefen att fotbindningen var fullbordad. Härskaren själv kom upp för att ta sig en titt, och fick se en Lin vars ansikte var som en persikoblomma och vars ögon var som djupa höstsjöar. Härskaren var överförtjust. ”Vilken skönhet!” tänkte hon. ”Om inte jag lagt märke till hans potential bakom hans löjliga kvinnokläder skulle hans skönhet kanske aldrig ha utvecklats!” Hon tog ett pärlarmband och satte det på Lins arm och fick honom att sätta sig bredvid henne. Hon smekte hans händer och luktade på dem och såg uppskattande på hans nätta fötter. Lin rodnade av skam.
Mycket nöjd förklarade härskaren att Lin skulle besöka hennes sängkammare redan dagen därpå. När Lin hörde det försvann hans sista hopp. Han kunde inte ens gå utan att någon hjälpte honom, och han tillbringade hela naten med att gråta och tänka på sin fru.
När väl den stora dagen kommer visar sig Lin stel som en planka i sängen. Han är så förnedrad att han inte kan fungera sexuellt. Till slut tröttnar härskaren på att han är så tråkig i sängen, och Lins vänner kan rädda honom.
Li Ju-Chen, Flowers in the mirror, översatt från kinesiska av Lin Tai-yi, (Federal Publications 1983)
Översättning till svenska av Joakim Wendell 2007-01-25