Efter att Sverige förlorade ett krig mot Ryssland 1809 hade de ledande skikten fått nog av kungen Gustav IV Adolf, och avsatte honom. I samband med detta utformades en ny regeringsform, som än i dag är grunden för Sveriges regeringsform. Här nedan återges konstitutionsutskottet förklaring av regeringsformen, samt några centrala punkter ur den.

Här kan du läsa om Sveriges historia vid denna tid

Konstitutionsutskottets kommentar:

Utskottet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestäm da former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att ut föra dem: en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd: en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att sammanblanda dem, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvud grunder av statskrafternas särskilda bestämmelse och ömsesidig motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.

Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga grundformer. Det har trott, att sådana former icke bör lättsinnigt omskapas, allraminst i de första stunderna av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. Det har trott, vad exemplet av Europas friaste stat även bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgare personliga frihet och säkerhet finnes intet stadigare värn än dess former, omgivna av seklers helgd och befästade av en allmän nationalkraft, som verkar i dem.

Makten att styra tillkommer, efter utskottets förslag, odelad Konungen, men hans beslut kan icke förhastat fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd av dolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas av ett offentligt statsråd, vars ledamöter, ställda under ansvarighet icke blott för deras yttrade rådslag, utan även för deras tystnad, då de bort råda, måste själva sorgfälligt söka upplysningar, för att bevara sitt liv, sin välfärd och sin heder. På detta sätt och genom de övriga medel, som är föreskrivna i avseende på ärendenas beredande, bör Konungen icke i något fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras att genom något organ tränga fram till honom. Den oavbrutna vanan att höra råd, allvarligen och högtidligt givna, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen Konungs sinne stadga aktning för sanning och rätt.

Och skulle ännu en gång ett oblitt öde uppsätta på Sveriges tron en egenmäktig Konung, skall dock den förenade kraften av hans rådgivares föreställningar, av nationens fritt yttrade tanke- sätt och av vissheten om kommande ständers ovilja tidigt bryta hans våldsamma lynne. Han skall åtminstone icke genom konstitutionsvidriga beslut blottställa sin makt för en föredragande ämbetsmans vägran av den kontrasignation, varförutan hans befallningar icke blir gällande.

Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse deltagande kår, tillsatt av Rikets Ständer. Utskottet har trott, att den styrande makten kunde säkrare bevakas genom andra medel än detta, som söndrade enheten och kraften av dess verksamhet, och som varje stark regent därför skall vara frestad att undanröja. Statsrådet är sammansatt av ämbetsmän, som Konungen tillkallar, och vilkas råd han hör icke blott av plikt, utan även av förtroende.

Makten att stifta, ändra, upphäva och förklara lagar i deras egentliga bemärkelse tillhör, efter utskottets förslag, likasom tillförne, Riksens Ständer gemensamt med Konungen. Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den styrande makten, vars enhet och vars upphöjning över små intressen är nödiga för att bringa varje särskild del av ett sammansatt statshushållningssystem till överensstämmelse med de övriga delarna och med det hela. Likväl är det Riksens Ständer förbehållet att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om förändringar däruti. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.

Svenska folkets rättighet att genom Rikets Ständer sig självt beskatta har av utskottet blivit sorgfälligt iakttagen. Det är denna självbeskattningsmakt, som upprätthåller och befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följaktligen icke blott för nationens välstånd, utan även för dess frihet av den yttersta vikt.

1809 års regeringsform

§ 1. Sveriges rike skall styras av en konung och vara ett arv- rike med den successionsordning för en avliden konungs manliga efterkommande, som av riksens ständer fastställd varder.

§ 2. Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är.

§ 3. Konungens majestät skall hållas i helgd och vördnad; hans gärningar vare emot allt åtal fredade.

§ 4. Konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver. Han skall dock taga underrättelser och råd av ett statsråd, i de fall som här nedanför stadgas. Konungen utväljer därtill kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade infödda svenska frälse eller ofrälse män av den rena evangeliska läran.

§ 5. Statsrådet skall bestå av 9 ledamöter, vilka äger rätt att närvara vid alla där förekommande mål: en justitiestatsminister, som tillika alltid skall vara ledamot av konungens högsta domstol; en statsminister för utrikes ärenden; sex statsråd, varav minst tre bör ha tjänstgjort uti civila beställningar, samt hovkansler. Ej må fader och son eller två bröder på en gång vara ständiga ledamöter av statsrådet.

§ 9. Uti alla mål, som förekommer hos konungen i statsrådet, skall protokoll föras. De tillstädes varande statsministrar, statsråd, hovkanslern och statssekreterare eller de, som dessa sistnämnda tjänster förrättar, skall ovillkorligen vara förbundna att yttra och förklara sina meningar. Det är dock konungen förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelsen inträffa, att konungens beslut är uppenbarligen stridande emot denna regeringsform eller rikets allmänna lag, åligger det statsrådets ledamöter att göra kraftiga föreställningar däremot. Då någon särskild mening icke blivit till protokollet anförd, anses de närvarande ha styrkt konungen till det beslut han fattat. För rådslagen skall statsrådets ledamöter vara ansvariga, såsom i 106 § därom vidare stadgas.

§ 13. Vill konungen börja krig eller sluta fred, skall han tillkalla statsministrarna, statsråden, hovkanslern och samtliga statssekreterare och framställa för dem de skäl och omständigheter, som måste övervägas. Han skall höra deras yttranden, vilka de var för sig skall anteckna till protokollet, med den ansvarighet 107 § bestämmer. Konungen äger därefter makt att fatta och utföra det beslut, som han för riket nyttigast finner.

§ 14. Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet.

§ 16. Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen skall låta var och en dömas av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.

§ 17. Konungens domsrätt skall uppdragas tolv av honom utnämnda lagkunniga män, sex frälse och sex ofrälse, vilka fullgjort vad författningarna föreskriver dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgör konungens högsta domstol.

§ 28. Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka är av den egenskap, att konungen skall utfärda fullmakter. Vare likväl konungen obetaget att uti militära ämbeten nyttja utländska män av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Konungen skall vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till statsministrar, statsråd, justitieråd, statssekreterare samt alla andra civila ämbetsmän inom riket och domare må sådana män endast utnämnas, som är av den rena evangeliska läran.

Ur Källor till historien II av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1967)

Några saker att fundera över gällande dessa dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumenten? Till vilka?

Vad säger dokumentet om religion?

Under andra hälften av 1700-talet blev Storbritannien den helt dominerande kolonialmakten i Nordamerika. Med denna maktposition började den brittiska regeringen beskatta kolonierna hårdare, vilket kolonisterna ogillade, särskilt som de inte fick ha några representanter i parlamentet, som beslutade om skatter och hur skatterna skulle användas. Till slut hade de ledande kolonisterna fått nog, och den 4 juli 1776 utfärdade de sin självständighetsförklaring. Den brukar ses som början på det amerikanska frihetskriget, som slutade 1783 med att USA blev en självständig stat. Här följer deklarationen:

Under historiens gång blir det ibland nödvändigt för ett folk att upplösa de politiska band som har förbundit det med ett annat land, för att bland världens stater inta den självständiga och jämbördiga ställning, som både naturlig och gudomlig lag berättigar det till. Hänsyn till världsopinionen kräver att folket redogör för skälen till skilsmässan.

Vi anser att dessa sanningar är självklara:

att alla människor är skapade lika,

att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter;

att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter;

att regeringar har inrättats bland människorna för att trygga dessa rättigheter och att regeringarna likaledes har erhållit sina rättigheter från de styrda;

att när än en styrelseform motverkar dessa mål är det folkets rättighet att ändra eller upphäva styrelseformen och instifta en ny enligt de principer, som folket tycker mest lämpade till att skapa trygghet och lycka;

Klokheten bjuder att styrelser, som länge existerat, inte ändras av små eller övergående orsaker. Erfarenheten har visat, att människor hellre lider, om det onda är uthärdligt, än skaffar sig rättvisa genom att överge de styrelseformer vid vilka de vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, är det folkets rätt och också plikt att avskaffa en sådan styrelse och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet.

Dessa koloniers tåliga lidande har varit sådant att det tvingar dem att ändra sitt tidigare styrelsesätt. Den nuvarande engelske kungens historia är en historia om upprepade oförrätter och övergrepp. Alla har direkt haft till syfte att upprätta ett oinskränkt tyranni över dessa stater.

Han har vägrat godkänna lagar som är synnerligen nyttiga och nödvändiga för det allmänna bästa. Han har förbjudit sina guvernörer att godkänna lagar, som varit av omedelbar och tvingande betydelse, om han inte i förväg godkänt dem. Han har upprepade gånger upplöst folkrepresentationen för att den med oförfärad fasthet motsatt sig hans övergrepp mot folkets rättigheter. Han har vägrat att på långa tider efter sådana upplösningar låta nya församlingar bli valda. Han har sökt hindra befolkningsökningen i dessa stater genom att motsätta sig lagar om utlänningars rätt att vinna medborgarskap. Han har vägrat att godkänna lagar för att stimulera immigrationen och han har rest hinder för rätt till köp av mark. Han har gjort domarna beroende av sin vilja genom sättet att utbetala deras löner. Han har inrättat en mängd nya ämbeten och sänt hit svärmar av tjänstemän för att plåga vårt folk och leva på vårt folks bekostnad. Han har här under fredstid hållit stående truppstyrkor utan samtycke av vår representation. Han har avsett att göra militären oberoende av och överordnad den civila myndigheten.

Han har i förbund med det engelska parlamentet sökt:

att påtvinga oss en lagstiftning, som är okänd för vår konstitution och ej i enlighet med våra lagar;

att inkvartera stora truppstyrkor hos oss;

att hindra vår handel med alla delar av världen; att utan vårt samtycke pålägga oss skatter;

att beröva oss våra frihetsbrev, upphäva våra mest värdefulla lagar och helt ändra vårt styrelsesätt;

att upphäva vår egen lagstiftningsrätt och iklätt sig själv makt att lagstifta över oss.

Han har nedlagt regeringen här genom att förklara oss uteslutna från hans beskydd och förklarat oss krig. Han har plundrat i våra farvatten, ödelagt våra kuster, bränt våra städer och dödat vårt folk. För tillfället överför han hit stora truppstyrkor av främmande legosoldater för att fullborda det dödens, ödeläggelsens och tyranniets verk, som han redan har börjat med så grymma och förrädiska åtgärder att motsvarigheten knappast kan uppletas under de mest barbariska tider. De är helt ovärdiga en civiliserad stats överhuvud. Han har uppmuntrat till uppror mot oss. Han har strävat att uppvigla mot invånarna i våra gränstrakter de skoningslösa vilda indianerna, vilkas hårda sätt att föra krig innebär ett obönhörligt dödande av alla oavsett ålder, kön och tillstånd.

Vid varje övergrepp har vi i ödmjuka ordalag bett om rättelse. Våra upprepade skrivelser har han besvarat endast med upprepade kränkningar. En furste, vars sinnelag sålunda vid varje handung visar sig vara en tyranns, är inte lämplig att vara härskare över ett fritt folk.

Inte heller har vi låtit bli att söka fästa våra brittiska bröders uppmärksamhet på förhållandena. Vi har då och då varnat dem för försök från deras parlament att utsträcka otillåtlig lagstiftning över oss. Vi har påmint dem om omständigheterna kring vår emigration och bosättning här. Även de har varit döva för rättvisans röst.

Vi, representanter för Amerikas Förenta Stater, församlade till allmän kongress, vädjar därför till den högsta domsmakten i världen att förstå det berättigade i vårt uppsåt. Vi kungör och förklarar, i namn av och med bemyndigande av folket i dessa kolonier:

att dessa förenade kolonier är och med rättighet bör vara fria och oberoende stater;

att de är lösta från alla trohetsförbindelser till den brittiska kronan;

att alla politiska förbindelser mellan dem och Storbritannien är och bör vara fullständigt upplösta;

att de som fria och oberoende stater har full myndighet att börja krig, sluta fred och allianser, upprätta handelsförbindelser och vidtaga alla andra åtgärder som oberoende stater har rätt till.

Vi förpliktigar oss att vidmakthålla denna förklaring i lugn förtröstan på den gudomliga försynens beskydd, alla för en, med våra liv, vår egendom och vår heliga ära.

Ur Källor till historien II av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1967)

Här kan du läsa om den amerikanska revolutionen

Några saker att fundera över gällande detta dokument:

Hur motiverar kolonisterna att de gör sig självständiga från Storbritannien?

Vilka räknas som ”människor”? Vilka räknas inte?

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumentet? Till vilka?

Vad säger dokumentet om religion?

På 1500-talet hörde det som idag är Nederländerna till det Habsburgska imperiet, där Spanien var den dominerande makten. Många i Nederländerna övergick dock till protestantism, vilket skapade religiösa strider mellan den spanska kungen och de nederländska provinserna. De ekonomiskt starka nederländska handelsmännen ogillade också att de beskattades av kungen av Spanien, som använde skatterna för sina egna ändamål. På 1560-talet utbröt öppna strider mellan spansktrogna trupper och icke-spansktrogna. Denna situation ledde till att de nederländska provinserna slöt unionen i Utrecht 1579. Två år senare, 1581, utropade de sin självständighet från Spanien. Habsburgarna accepterade inte Nederländernas självständighet förrän 1648.

Här kan du läsa om Nederländernas historia 

Utdrag ur Unionen i Utrech 1579

De nederländska provinserna har kommit överens om att för evig tid ingå en förening, som vore de en enda stat. De skall inte på något sätt låta sig skiljas. Dock skall ingen provins härigenom lida skada ifråga om privilegier eller andra rättigheter.

De nämnda provinserna skall bistå varandra med liv, gods och blod mot allt övervåld, som kan komma att drabba dem från den spanske konungens sida, likgiltigt om våldet drabbar en hel provins, ett stånd, en stad eller en enskild medlem.

De nämnda provinserna skall också bistå varandra mot andra herrar, länder eller städer, som tillfogar dem skada och orätt.

De nödvändiga försvarsutgifterna skall täckas med särskilda skatter på vin, öl, mjöl, salt, guld- och silvertyger, siden och bomullstyger, boskap och åkermark liksom genom en avgift vid försäljning av slaktdjur, hästar och oxar. De kungliga domänerna kan användas till samma ändamål.

Såväl gränsstäder som andra orter kan i nödfall tvingas ta emot soldater för det gemensamma försvaret. Kostnaderna för detta skall dock betalas av alla provinserna gemensamt.

Endast alla provinserna tillsammans kan besluta om när fred skall slutas eller nya skatter påläggas. I andra saker gäller, att majoriteten får fälla utslaget. Om provinserna inte kan enas i frågor, som rör krig, fred eller skatter, så skall saken hänskjutas till provinsernas ståthållare. Denne kan sedan välja opartiska medhjälpare och parterna har sedan bara att foga sig i deras beslut.

Ingen provins har rätt att utan bundsförvanternas godkännande ingå förbindelser med andra utomstående furstar och länder. Denna bestämmelse gäller också för varje enskild stad eller medlem i en provins.

Vad myntväsendet beträffar, skall provinserna gemensamt fatta beslut, som sedan inte kan ändras av någon enskild provins.

Vad gudstjänsten beträffar, så har Holland och Zeeland rätt att ordna för sig efter eget omdöme. De andra provinserna har att rätta sig efter den religionsfred, som de nederländska ständerna ingått på inrådan av ärkehertig Matthias av Österrike. De skall också utfärda sådana bestämmelser, att var och en medborgare erhåller full religionsfrihet.

De förbundna provinserna har skyldighet att efter kallelse skicka fullmäktige till Utrecht för att besluta i gemensamma angelägenheter. Vid dessa möten skall beslut fattas antingen enhälligt eller med majoritet. De som till äventyrs inte mött upp vid förhandlingarna, skall ändå vara skyldiga att lyda besluten.

Utdrag ur Nederländska självständighetsförklaringen 1581

Folket är inte till för härskarens skull, utan härskaren är till för folket. Ty utan folk skulle det inte finnas någon härskare. Han är till för att regera över undersåtarna med rättvisa. Han skall älska dem som en fader sina barn och styra dem som en herde styr sin hjord.

Behandlar han sitt folk i stället som slavar, då upphör han att vara furste och är blott en tyrann. Undersåtarna har rätt att efter lagligt beslut av ständerna avsätta härskaren, om ingen annan utväg finns och de inte längre i sin nöd kan påräkna hjälp från honom.

Med religionen som förevändning har konungen av Spanien försökt att införa en tyrannisk styrelse och inte tagit notis om några böner från vårt land. Han har angripit våra privilegier, och han har brutit sin ed till oss.

Därför förklarar vi nu konungen av Spanien förlustig varje rätt till Nederländerna. Vi löser härmed alla ämbetsmän, herrar, vasaller och enskilda invånare från den trohetsed, som de en gång svurit konungen av Spanien. Vi förbjuder alla ämbetsmän att hädanefter bruka sagde konungs namn, titel eller sigill och bjuder dem i stället att avlägga en ny ed till oss, med innehåll att vara oss trogna mot konungen av Spanien och alla hans anhängare.

Utdragen är tagna ur Källor till historien 1 av Göran graninger och Sven Tägil (Lund 1966)

Hela självständighetsförklaringen finns på Internet modern history sourcebook:

http://www.fordham.edu/halsall/mod/1581dutch.asp

Några saker att fundera över gällande dessa dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger fördraget i Utrecht till provinserna?

Hur beskriver självständighetsförklaringen förhållandet mellan kung och undersåtar?

Hur motiverar Nederländerna att de gör sig självständiga från den spanska kungen?

Vad säger dokumenten om religion? Vad menas med ”full religionsfrihet” i dessa dokument?

Magna Charta var ett dokument som satte bestämda gränser för kungamakten. I huvudsak var det högadelns och staden Londons rättigheter och intressen som tillgodosågs. Något frihetsbrev för hela folket var Magna Charta från början inte avsett att vara. Magna Chartas betydelse låg framförallt däri att bestämmelserna kom att uppfattas som en författning, som varje engelsk kung fick lova att rätta sig efter.

Här kan du läsa om det medeltida samhället

Vi John, av Guds nåde konung av England, herre till Irland hertig av Normandie och Akvitanien och greve av Anjou hälsar alla ärkebiskopar, biskopar, abbotar, grevar, baroner, domare befallningsmän och andra undersåtar. Ni skall veta, att vi till Guds ära, för vår egen salighet och rikets bästa givit er följande privilegier.

För det första har vi bekräftat med denna urkund för egen del och för våra efterträdares räkning, att den engelska kyrkan skall vara fri och njuta sin frihet och sina privilegier utan inskränkning. Det är också vår vilja, att kyrkans val skall vara fria.

Inga sköldpengar eller extra skatter skall kunna påläggas vårt rike utan godkännande av rikets stormän. Undantag från denna regel gäller för det första lösköpande av vår person, för det andra då vår äldste son dubbas till riddare och för det tredje då vår äldsta dotter gifter sig. I alla tre fallen kan en passande extra skatt utkrävas. Motsvarande bestämmelser gäller också för staden London.

Staden London skall behålla alla sina gamla privilegier såväl till lands som sjöss. Alla andra städer, köpingar, gods och hamnar skall likaså behålla sina gamla privilegier.

När rikets främsta män kallas till möte kommer detta att ske genom särskilda kallelsebrev till ärkebiskopar, biskopar, abbotar, grevar och baroner. Därjämte kommer vi att med ett gemensamt brev kalla våra undervasaller. Kallelsen skickas ut minst 40 dagar innan mötet skall hållas.

Ingen fri man kan fängslas eller berövas sin egendom. Vi har ingen rätt att antasta honom i något avseende, innan han blivit vederbörligen dömd för något brott efter landets lag och inför någon av landets domstolar. Ingen kan vägras rätt och rättvisa.

Alla köpmän skall ha rätt att uppehålla sig i England och därefter av egen fri vilja lämna landet. Köpmän har rätt att resa i landet, sälja och köpa varor i enlighet med gammal sedvana.

Vi och baronerna har högtidligen svurit att alltid troget rätta oss efter vad som här har avtalats. Givet på ängen Runnymede mellan Windsor och Staines den 15 juni i det sjuttonde året av vår regering.

Ur Källor till historien I av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1966)

Magna Charta i dess helhet (moderniserat språk) finns att läsa på http://www.constitution.org/eng/magnacar.htm

Några saker att fundera över gällande detta dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumentet? Till vilka?

Vad står ”den engelska kyrkan” för? Vad betyder det att den ska vara ”fri”?

Vilka grupper omfattas av begreppet ”fri man”? Vilka grupper räknades inte som fria?