Den moderna tiden brukar räknas någon gång ifrån slutet av 1700-talet. Då inträffade ett antal revolutioner som kom att förändra världen på ett djupgående sätt.

Några av dessa revolutioner var politiska omvälvningar som ägde rum i västvärlden. De mest kända är den amerikanska och den franska.

I det här avsnittet kommer vi att studera de politiska revolutioner som inträffade i Västvärlden i slutet av 1700-talet. Framför allt kommer vi att undersöka de omvälvande händelserna i Amerika och Frankrike.

Båda dessa revolutioner fick viktiga konsekvenser för världen. Genom den amerikanska revolutionen uppkom den nya statsbildningen USA, som med tiden skulle komma att bli en dominerande maktfaktor i världen. Den franska revolutionen däremot är framför allt viktig därför att med den slog många av Upplysningsidéerna definitivt igenom.

Gemensamma rötter: tidigare revolutioner
Det fanns föregångare till dessa två revolutioner. Den första riktigt revolutionära politiska utvecklingen i Europa var den nederländska revolten 1568. Den nederländska statsbildningen var unik i Europa på sin tid. Den var baserad på handel istället för jordbruk, och borgarklassen var politiskt dominerande. Adelns medfödda rättighet att ha förtur till regeringspositionerna avskaffades.

Den revolutionära utvecklingen i England 1642-1688 var också en viktig föregångare. I de engelska inbördeskrigen och den ärorika revolutionen 1688 avrättades en engelsk kung, och England var republik under diktatorn Cromwell i några år. Till slut fastställdes parlamentets permanenta kontroll över staten i den förhållandevis oblodiga revolutionen 1688. Till skillnad från i Nederländerna avskaffades inga ståndsprivilegier i England, men delar av den engelska adeln var redan ganska kommersiellt inriktad.

Den naturvetenskapliga revolutionen och Upplysningen var också en viktig inspirationskälla för revolutionerna i Amerika och Frankrike (se föregående avsnitt).

 

Videopresentation (Kalla kriget del 2)

Ladda ner powerpointen här

Koloniernas frigörelse

En sak som komplicerade det kalla kriget var de europeiska imperiernas sönderfall. Nationaliströrelser i kolonierna krävde självständighet, och om de inte fick den startade de uppror. Eftersom Storbritannien och Frankrike var allierade med USA stödde Sovjet ofta nationaliströrelserna, medan USA ofta gick emot dem. Kolonialmakterna själva förmådde inte upprätthålla sina imperier, men i synnerhet Frankrike försökte, med blodiga krig som resultat. Här kommer vi bara att ta upp några exempel på hur frigörelser kunde gå till.

Den mest betydelsefulla kolonins frigörelse var förhållandevis fredlig. Det indiska motståndet mot britternas herravälde hade vuxit allt starkare, och självständighetsrörelsen fick en viktig symbolisk ledare i Mahatma Gandhi. Gandhi praktiserade icke-våldsmetoder i sina protester mot det brittiska herraväldet. I samband med Amritsarmassakern 1919 blev hans inflytande tydligt: han lyckades avstyra väpnade hämndaktioner från indiernas sida. Detta medförde att de allt mer pressade britterna inte trappade upp sitt eget våldsbruk. Efter andra världskriget var det uppenbart att britterna inte orkade upprätthålla kontrollen över Indien. Men de indiska nationalisterna hade vid det laget splittrats mellan muslimer och hinduer. När britterna gav upp sin koloni splittrades Indien därför i två delar: det islamiska Pakistan och det icke-religiösa Indien. Förhållandet mellan de två staterna var spänt, och flera krig utkämpades så småningom mellan dem. Pakistan sökte stöd hos USA. Indien försökte förhålla sig självständigt till båda supermakter, men hade mest vänskapliga kontakter med Sovjetunionen.

Gandhi deltar i en brittisk textilarbetarstrejk (http://en.wikipedia.org/wiki/Mahatma_Gandhi)

När kolonialväldena rämnade försökte Frankrike hålla fast vid två viktiga stödjepunkter: Algeriet i Nordafrika och Vietnam i Sydostasien. Resultatet blev två blodiga och uppslitande krig. Algeriets självständighetskrig 1954-62 blev en konflikt som delade både Frankrike och Algeriet i två läger. Franska trupper slog mot algerierna med oerhörd brutalitet, medan algerierna använde terrorbombningar som vapen. Till slut blev situationen ohållbar, och Frankrike drog sig ur 1962.

Barrikader i Alger, 1960 (http://en.wikipedia.org/wiki/Algerian_War)

Vietnam låg längre bort och var inte lika centralt för Frankrike. Franska trupper försökte upprätthålla kontrollen, men led ett avgörande nederlag 1954. Frankrike drog sig då ur och koncentrerade sig på Algeriet istället.

Problemet med detta var att de vietnamesiska nationalisterna under Ho Chi Minh hade identifierat sig med kommunismen. På så vis fick de utrustning från Sovjet och Kina. Men USA fruktade kommunismens spridning och intervenerade i landet.

Vietnamkriget kom att bli USA:s lågvattenmärke i det kalla kriget. Under hela 1960-talet kämpade amerikanska trupper för att eliminera kommunisterna i Vietnam, men misslyckades med att få civilbefolkningen på sin sida. Vietnameserna utkämpade ett gerillakrig som medförde att det inte gick att vinna några avgörande segrar för USA. Samtidigt spreds information om krigets hemskheter via media till hela västvärlden, och USA kritiserades kraftigt. 1973 drog sig USA ur konflikten, och 1975 slutade kriget i en kommunistisk seger.

Amerikansk helikopter sprayar det kemiska stridsmedlet ”Agent Orange” över Vietnam (http://en.wikipedia.org/wiki/Agent_orange)

Kalla krigets slut

I slutet av 1960-talet såg det ut som om Sovjetunionen hade övertaget i supermakternas ständiga konflikt: USA och västvärlden splittrades och demoraliserades av Vietnamkriget, medan kommunismen vann fortsatt stöd i revolter runtom i världen. Men under ytan brottades Sovjetunionen med allvarliga problem. Den planstyrda ekonomiska politiken var svårhanterlig och klumpig, och visade sig svår att anpassa till befolkningens behov. Dessutom utmanades Sovjetunionens ledarposition av Kina, som inte tyckte om att behandlas som Sovjetunionens lillebror.

Den kinesisk-sovjetiska splittringen blev alltmer uppenbar för omvärlden. 1969 utkämpades ett inofficiellt gränskrig mellan de två makterna. När amerikanarna förstod vad som pågick började de förhandla med Kina. Kina bröt öppet med Sovjet och öppnade diplomatiska relationer med USA. 1971 fick Kina USA:s erkännande och vann inträde i FN.

Världen år 1980. Länder i nyanser av blått var allierade med USA, länder i nyanser av rött allierade med Sovjetunionen. Kryss representerar gerillarörelser. Lägg märke till Kina, som står utanför de två maktblocken. (http://en.wikipedia.org/wiki/Cold_War_(1985%E2%80%931991))

För Sovjetunionen blev situationen allt mer ohållbar. De behövde koncentrera sig på att reformera ekonomin, men Kinas avfall innebar att de var tvungna att satsa ännu mer pengar på armén, för att försvara sig inte bara mot USA utan också mot Kina. Ryssarna såg sig omkring efter någon möjlighet att korta av gränsen något.

1979 tycktes en möjlighet öppna sig längs Sovjets sydgräns. Turkiet var en stabil NATO-medlem, men i Iran inträffade en islamisk revolution som ledde till att ayatollah Khomeini upprättade en islamisk republik. Det revolutionära Iran var fientligt mot både Sovjet och USA, men USA var helt koncentrerat på Iran. Sovjet hoppades därför kunna stödja den kommunistiska regimen i Afghanistan. Kommunisterna hade gripit makten i Afghanistan 1978, men de hade många motståndare i landet som de verkade ha svårt att få bukt med.

Sovjetiska soldater i Afghanistan

Sovjets intervention i Afghanistan 1979 var tänkt att vara en snabb affär, men utvecklades till ett sovjetiskt Vietnam. Afghanerna kämpade emot vad de uppfattade som en främmande makts invasion, och använde sig av gerillakrigsmetoder. De stärktes också av att många frivilliga, så kallade mujahedin, från den övriga islamiska världen anslöt sig till kampen mot Sovjet. USA understödde mujahedin med pengar, utrustning och utbildning. Efter tio år gav Sovjet upp den utsiktslösa kampen och evakuerade 1989.

Sovjetunionens sönderfall

Kriget i Afghanistan var en börda som den redan hårt ansträngda sovjetiska ekonomin inte klarade. Sovjet var tvunget att både ha en armé som kunde hålla tillbaka Kina och dessutom tävla med USA om högteknologisk vapenutveckling. När USA:s president Ronald Reagan satte igång nya kapprustningar på 1980-talet hade Sovjet svårt att hänga med.

1985 kom Mikhail Gorbatjov till makten i Sovjet. Han försökte reformera landet så att det skulle kunna upprätthålla sin maktposition. Gorbatjov lanserade slagorden ”glasnost” (öppenhet) och ”perestrojka” (omdaning), där det sistnämnda begreppet syftade just på ekonomisk omdaning. Glasnost medförde att Sovjets befolkning fick uttrycka sina åsikter öppet, även om de var regimkritiska. Men de ekonomiska reformerna tog tid att genomföra, och allt fler kritiserade öppet regeringens ekonomiska politik.

Ronald Reagan och Mikhail Gorbatjov framställde gärna sina möten som vänliga samtal vid den öppna spisen

1989 var Sovjetunionen demoraliserat av fiaskot i Afghanistan. Under sommaren det året började det kommunistiska väldet i Östeuropa att rämna. Det började med att Ungern öppnade sina gränser mot Österrike och tillät människor från Östtyskland att fly till Väst. När Gorbatjov avstod från att ingripa spred sig motståndet snabbt över Östeuropa. De kommunistiska regimerna föll, en efter en, ibland fredligt (som i Tjeckoslovakien), ibland efter blodiga strider (som i Rumänien). Hösten 1989 öppnades Berlinmuren, och diskussioner började föras om en återförening av Tyskland.

Gorbatjov insåg att Sovjet var i för dåligt skick för att upprätthålla sitt välde över Östeuropa. Men hans mål var att reformera och stärka landet, inte att upplösa det. När folk i Sovjetunionen under 1990 försökte följa Östeuropas exempel och bryta sig ut ur Sovjets grep, reagerade han med att skicka in militären och slå ner dessa försök.

Gorbatjovs politik mötte mycket motstånd inom det ryska kommunistpartiet, som inte ville erkänna de ekonomiska realiteterna utan hellre såg till landets status som supermakt. 1991 gjorde en grupp gammelkommunister statskupp och avsatte Gorbatjov. Men det ryska folket demonstrerade mot statskuppen, och gammelkommunisterna backade undan och gav upp. Gorbatjov återinsattes, men vid det laget var hela Sovjetunionen i upplösningstillstånd, och det återstod inte annat att göra än att acceptera de olika delstaternas självständighet. Sovjetunionen upphörde att existera, och därmed var det kalla kriget definitivt slut.

Varför vann USA kalla kriget?

Det finns flera skäl till att USA gick segrande ur den långa maktkampen med Sovjetunionen. Redan från konfliktens början hade USA en starkare ekonomi och kontroll över en större del av världen. Sovjets främsta fördelar låg i landets militära styrka samt i den kommunistiska ideologins lockelse. Men Sovjets statligt styrda planekonomi var aldrig lika effektiv som USA:s marknadsekonomi, och därför var det omöjligt att i längden upprätthålla den dyra krigsmakten. Det ideologiska vapnet visade sig i längden vara ett tveeggat svärd, eftersom Sovjet i realiteten var en diktatur präglad av åsiktsförtryck. USA kunde med fog framhålla Sovjets Gulagsystem och hårda förtryck av regimkritiker.

I praktiken avgjordes maktkampen när Kina bytte sida och blev Sovjetunionens fiende. Även om det inte alls var uppenbart då, blev de ökade militära omkostnaderna för mycket för den redan vacklande sovjetiska ekonomin. Fiaskot i Afghanistan blev dråpslaget. Gorbatjovs reformer gjordes i fel ordning och kom för sent för att kunna rädda imperiet. När han tog bort åsiktsförtrycket fick folk uttrycka sin kritik mot regeringen, men de ekonomiska reformerna tog tid på sig och hann inte få effekt. Det är belysande att jämföra Sovjets misslyckande med Kinas framgång: efter Maos död 1976 påbörjade Kina ekonomiska reformer som ledde till att landet på 1990-talet i stort övergick till en marknadsekonomi, utan att lätta på åsiktsförtrycket.

Tendenser för framtiden

När Sovjetunionen rasade samman jublade många i västvärlden: den liberala demokratin och marknadsekonomin hade segrat över den sovjetiska förtryckarregimen. Den amerikanska filosofen Francis Fukuyama hävdade att historien var slut: med kapitalismens seger hade det bästa tänkbara systemet etablerats över hela världen, och därför fanns det inga skäl till nya konflikter.

Efter den första glädjeyran stod det dock klart att ganska få egentligen trodde att det var slut på konflikter. Kapitalismens seger och den fortsatta tekniska utvecklingen på 1990-talet gjorde att världsekonomin blev ännu mer global än tidigare. Via Internet kunde ekonomiska transaktioner utföras snabbare och effektivare än någonsin förr. Men baksidan av detta var att de negativa effekterna av lågkonjunkturer och ekonomiska kriser lätt kunde spridas över hela världen.

Bosniska parlamentet i brand. Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet och det brutala krig som följde var bara ett tecken på att allt inte blivit bra efter Sovjetunionens fall (http://en.wikipedia.org/wiki/Siege_of_Sarajevo)

USA stod som världens enda återstående supermakt, men deras ledande roll var ifrågasatt. Med Sovjetunionen borta var det flera stater som började föra en politik som var mer självständig från USA:s. I Europa lanserades EU-projektet. Argumentationen för ett mer sammanhållet Europa byggde åtminstone delvis på möjligheten att kunna hävda en självständig linje mot USA.

Arvet från kalla kriget kom snart att göra sig påmint. I sina ”krig genom ombud” hade både Sovjet och USA byggt upp terroristorganisationer i olika länder. När kalla kriget var över vände sig en del av dessa mot USA. Det gällde framför allt de extremistiska islamiska organisationer som byggts upp av USA för Afghanistankriget. Attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 gjorde detta tydligt för världen.

I efterdyningarna av World Trade Center-attackerna har USA försökt skapa en ny enad front genom ”kriget mot terrorn”. Överlag har dock denna politik misslyckats. För närvarande framstår Kina som USA:s nästa stora rival, med en expansiv ekonomi och stöd från de stater som är missnöjda med USA:s hegemoni.

World Trade Center träffas av ett flygplan (http://en.wikipedia.org/wiki/World_Trade_Centre_attacks)

USA:s kamp för fortsatt dominans är den ena tydliga tendensen i samtiden. Den andra tendensen är Asiens återkomst som världens ledande kontinent. Efter tvåhundra år av europeisk dominans växer nu Kinas och Indiens makt och inflytande stadigt. Kanske kommer Indien att bli den tredje stora maktfaktorn vid sidan om USA och Kina.

En tredje tendens är den fortsatta miljöförstöringen och folkökningen. Vi blir fler och fler, samtidigt som vi tär allt hårdare på Jordens resurser. Detta kommer förmodligen att vara 2000-talets främsta problem.

 

Efter andra världskrigets slut var världen delad i två delar: en kapitalistisk, ledd av USA, och en kommunistisk, med Sovjetunionen som dominerande makt. Kampen mellan dessa två supermakter kom att dominera de fyrtio åren efter andra världskriget. I det här avsnittet kommer vi att titta närmare på denna konflikt, som kommit att benämnas ”Kalla kriget”. Samtidigt var Kalla kriget inte den enda motsättningen under perioden. Andra krafter, framför allt avkoloniseringen, spelade också en viktig roll.

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Förutsättningar för konflikten

Redan under fredsförhandlingarna i Potsdam blev det uppenbart att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Sovjetunionen och å andra sidan resten av segrarmakterna i andra världskriget. Storbritannien och Frankrike var så utmattade av kriget att de följde USA:s ledning. USA ville se fria marknader och liberal demokrati i hela Europa, men Stalins trupper behärskade den östra halvan och såg till att det upprättades kommunistiska diktaturer där. Båda parterna manövrerade också för att få mesta möjliga inflytande i Kina, där ett blodigt inbördeskrig rasade mellan nationalister och kommunister.

USA:s politik byggde på den så kallade ”Trumandoktrinen”, efter president Truman. Den gick ut på att skydda en så stor del av världen som möjligt undan kommunistisk revolution. Ett viktigt verktyg som USA använde för detta var Marshallplanen. Marshallplanen var ursprungligen tänkt som ett stödprogram för att återuppbygga Tyskland, men kom att vidgas till att omfatta nästan hela Västeuropa. De europeiska staterna fick ekonomiskt stöd (”Marshallhjälpen”). I gengäld accepterade de USA:s ekonomiska dominans genom att gå med i IMF och Världsbanken, två institutioner skapade av USA för att kunna reglera världsekonomin och gynna USA:s ekonomiska politik.

Propagandaposter för Marshallplanen

Den sovjetiska politiken var splittrad. Rent krasst var Sovjet utmattat av förlusterna under andra världskriget, och sovjetisk politik inriktades därför mot att till varje pris förhindra ett nytt krig som skulle föröda hemlandet. Ett sätt att skydda sig var att ordna en territoriell buffert mot framtida attacker. Därför såg Stalin till att de östeuropeiska staterna blev sovjetiska satellitstater.

Å andra sidan präglades Sovjetunionen fortfarande av den ryska revolutionens arv. Eftersom ryssarna burit huvudbördan av kriget mot nazisterna stod kommunismen mycket högt i kurs efter 1945, och självständighetskämpar över hela världen såg till Moskva för hjälp och stöd. För att inte förlora prestige och inflytande engagerade sig Sovjet därför i att understöda självständighetsrörelser och hotade därmed USA:s maktposition.

Den allra viktigaste faktorn i det kalla kriget var dock inte någon politisk agenda, utan det nya vapenslag som utvecklats i andra världskrigets slutskede: kärnvapen. USA var först med att konstruera kärnvapen, och släppte atombomber över Hiroshima och Nagasaki i krigets slutskede. Det amerikanska beslutet berodde i viss mån på en önskan att faktiskt testa de nya vapnen på riktigt, men framför allt var det en markering mot Sovjetunionen.

Atombombsexplosion

Världen insåg snabbt att det nya vapnet permanent hade förändrat maktbalansen. För att vara en stormakt av global betydelse var man tvungen att skaffa kärnvapen. Sovjet tog snabbt upp tävlingen med USA, och lyckades snabbt konstruera egna kärnvapen.

Kärnvapenkapprustningen fick några viktiga effekter. En effekt var att USA och Sovjet försökte förhindra spridning av kärnvapen till alltför många andra stater. Det handlade dels om att behålla makten över det nya vapnet, men också om oro över att ett kärnvapenkrig lättare skulle kunna uppkomma ju fler som hade kärnvapen.

Samtidigt byggde supermakterna själva allt fler och mer kraftfulla kärnvapen. I slutet av 1950-talet hade deras kärnvapenarsenaler blivit så stora att var och en av dem skulle kunna förinta allt liv på Jorden flera gånger om. Detta påtagliga hot gjorde att både USA och Sovjet blev försiktigare: ingen ville riskera att starta ett kärnvapenkrig. Båda följde den princip som lämpligt nog kallades MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt garanterad förintelse). Ingen sida skulle vinna ett kärnvapenkrig, utan alla skulle gå under.

Denna terrorbalans medförde att USA och Sovjet aldrig gick i krig med varandra. Istället präglades kalla kriget av det som kommit att kallas ”krig genom ombud”. Istället för att supermakterna slogs direkt mot varandra stödde de olika sidor i lokala konflikter.

Europa under kalla kriget: NATO-medlemmar i blått, Warszawapaktsmedlemmar i rött

Det kalla krigets början

Det kalla kriget bröt ut på allvar 1948, när sovjetstödda kommunister grep makten i Tjeckoslovakien. Västmakterna reagerade mycket negativt på detta, eftersom Tjeckoslovakien hade varit en fungerande västerländsk demokrati före 1939. Från och med denna ”Pragkupp” var skiljelinjerna i kalla kriget uppdragna.

Med kontrollen över Tjeckoslovakien säkrad ville Stalin nu få bättre kontroll över Östtyskland. Den tyska huvudstaden Berlin, som låg på östtyskt territorium, var i sig uppdelad i fyra ockupationszoner. Det betydde att den västra delen av staden var kontrollerad av amerikanska, brittiska och franska trupper. Stalin ville bli av med denna irriterande stödjepunkt för USA, och bestämde sig för att svälta staden till underkastelse. Sovjets Berlinblockad 1949 var ett försök att blockera mattillförseln till staden. Till stadsbefolkningens lycka och Sovjets genans visade det sig dock att amerikanarna kunde transportera in mat till staden med flyg. När Stalin insåg det lät han bryta blockaden.

Amerikanskt C-47-plan landar på Tempelhof i Berlin

Berlinblockaden ledde till en definitiv brytning mellan Sovjetunionen och västmakterna. USA organiserade sina bundsförvanter i alliansen NATO 1949. Sovjet svarade med sin egen allians, Warszawapakten, 1955. Tyskland förblev delat i ett kapitalistiskt Västtyskland och ett kommunistiskt Östtyskland.

Frimärke utgivet för att fira att Warszawapakten funnits i 20 år (1975)

Samtidigt som USA och Sovjet mätte krafterna mot varandra i Europa, försökte de öka sitt inflytande i Östasien. Japan var under amerikansk ockupation och blev därmed en del av USA:s maktsfär, men inbördeskriget i Kina avgjordes 1949 till kommunisternas fördel. Deras ledare Mao Zedong upprättade en kommunistisk diktatur efter sovjetisk modell, medan de överlevande kinesiska nationalisterna upprättade sin egen stat på Taiwan. Korea var delat i ett kommunistiskt nord och ett kapitalistiskt syd, och de två delarna utkämpade ett blodigt krig 1950-53, där USA och FN intervenerade på Syds sida. Kriget slutade oavgjort, och Korea förblev delat.

Mao Zedong utropar folkrepubliken Kina, 1 oktober 1949

Efter Koreakrigets slut 1953 och Stalins död samma år inträdde en viss avspänning i relationerna mellan supermakterna. Någon ny ledare av Stalins typ dök inte upp i Sovjet, utan kommunistpartiets ledarskikt fortsatte att styra ungefär som förut. Det innebar att de allra värsta terrormetoderna som Stalin använt övergavs och till och med fördömdes, men partiledningen förmådde aldrig på allvar reformer landets styre eller ekonomi. Gulag fortsatte att fyllas av politiska fångar.

Internationellt var det ändå lugnare under åren närmast efter Stalins död. Den nye sovjetledaren Chrusjtjov fokuserade på att odla goda relationer med USA, och talade om ”väpnad samexistens”: de kommunistiska och kapitalistiska världarna skulle samexistera sida vid sida, utan att försöka utplåna varandra. Samtidigt såg han till att hålla satellitstaterna i schack. 1956 utbröt revolter i Polen och Ungern, men dessa slogs ned av sovjetisk militär. Relationerna till Väst  ansträngdes också av att den östtyska regeringen 1961 lät bygga en mur för att avskilja Västberlin från Östberlin. Berlinmuren kom att bli den främsta symbolen för det kalla kriget.

Berlinmuren blev symbol för motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen

Kubakrisen

Trots det sena 50-talets avspänning fortsatte båda sidor att se sig om efter fördelar. Kärnvapenkapprustningen fortsatte att dominera det strategiska tänkandet. I början av 60-talet började Sovjet att halka efter i kapprustningen, eftersom USA hade börjat producera interkontinentala kärnvapenmissiler. USA:s tekniska övertag hotade att underminera maktbalansen, och Chrusjtjov var tvungen att försöka stärka Sovjets position. Han fann en möjlighet i Kuba.

Castro och Chrusjtjov

Kuba hade länge varit en amerikansk satellitstat, men 1959 grep den kubanska nationalisten Fidel Castro makten i landet. Eftersom det kalla kriget rådde och Castro hade skadat amerikanska intressen, hamnade han automatiskt i Sovjets fålla och började göra sin regim kommunistisk.

Kuba var obehagligt nära USA:s eget territorium, men alla amerikanska försök att störta Castro misslyckades. Nu såg Sovjet sin möjlighet. Sovjetiska fartyg skulle transportera gamla kärnmissiler med dålig räckvidd till Kuba. Därifrån skulle missilerna hota USA:s fastland och därmed kompensera för USA:s moderna missiler som kunde nå sovjetiska städer.

När USA upptäckte vad Sovjet höll på med uppstod en allvarlig diplomatisk kris. USA var inte berett att acceptera sovjetiska kärnvapen på Kuba, men en direkt attack på Kuba skulle rimligen leda till kärnvapenkrig. Till slut fastnade president Kennedy för en blockad av Kuba. Amerikanska krigsfartyg skulle stoppa alla fartyg på väg till Kuba så länge Sovjetunionen fortsatte frakta kärnvapen dit. Om ryssarna försökte bryta blockaden och tvinga sig igenom skulle det vara de som börjat kriget, inte USA. Det visade sig att Chrusjtjov inte var beredd att starta krig för kärnvapenmissilernas skull. De två ledarna förhandlade och nådde en kompromiss: Sovjet drog tillbaka sina kärnvapen från Kuba i utbyte mot att USA lovade att inte invadera Kuba. USA skrotade också några gamla kärnvapen i Turkiet.

Under Kubakrisen stod världen på randen av ett tredje världskrig. Att kriget inte bröt ut berodde dels på kärnvapnens avskräckande effekt, dels på att de två supermaktsledarna visade sig villiga att förhandla och kompromissa med varandra.

Chrusjtjov och Kennedy diskuterar

Referenser

För en översikt över perioden har jag använt Philip Bell, Världen efter 1945 (Prisma 2003). Diskussionen om orsakerna till Kalla kriget och de två sidornas utgångspunkter bygger jag huvudsakligen på Göran Rystad, Det kalla kriget (Studentlitteratur 1981). För en överblick ur amerikanskt perspektiv, se Lawrence Freedman, The Cold War (Cassell & Co 2001).

Krigets förlopp, 1939-45

Videopresentation

Ladda ner powerpointen här

Det krig som började i Europa 1939 kom så småningom att knytas samman med Japans krig mot Kina i Asien. Här nedan behandlar vi de två krigsskådeplatserna var för sig.

Kriget i Europa och Afrika
Det tidiga kriget i Europa, 1939-41, präglades av ”blixtkriget”, tyskarnas nya metod för att vinna snabba segrar. Blixtkriget byggde på samverkan mellan snabbrörliga trupper, stridsvagnar och flygplan. Med hjälp av denna stridsmetod vann tyskarna spektakulära framgångar. Polen besegrades på tre veckor 1939, Frankrike på sex veckor 1940. Sommaren 1940 behärskade Hitler Europa. Endast Storbritannien, under den nyblivne premiärministern Winston Churchill, vägrade ge upp.

Den tyska krigsmakten var inte anpassad för att kunna hota de brittiska öarna, så tyskarna kunde inte definitivt avgöra kriget. Italien gick med i kriget och försökte erövra brittiska kolonier i Afrika, men led omedelbart svåra nederlag, så tyskarna tvingades skicka hjälp till sin allianspartner.

Animation över kriget i Europa. Axelmakterna i blått, de allierade i rött.

Den stora vändpunkten i kriget kom 1941, då Hitler bestämde sig för att bryta vänskapspakten med Stalin och anfalla Sovjetunionen. Denna tanke var helt i linje med Hitlers mål, att skaffa ”livsrum” åt tyskarna på bekostnad av ”undermänniskorna” i öster. Operation Barbarossa, som invasionen kallades, var inledningsvis en stor framgång, men tyskarnas rasistiska hållning gjorde att de undervärderade ryssarnas motståndskraft. Trots oerhörda förluster lyckades ryssarna stoppa det tyska försöket att ta Moskva i december 1941. Blixtkriget hade misslyckats. Ungefär samtidigt gick USA in i kriget.

Tysk stridsvagn av modell ”Panther” på östfronten

När väl Tyskland misslyckats med att vinna snabba segrar var kriget egentligen avgjort. Med både Sovjetunionen och USA på samma sida i kriget var det nu bara en tidsfråga innan de allierade segrade. Tyskland och dess allierade fortsatte ha initiativet 1942, men när tyskarna förlorade slaget vid Stalingrad 1942-43 och slaget vid Kursk 1943 var kriget mot Sovjet förlorat.

Medan de tyska arméerna försökte hålla tillbaka Röda arméns frammarsch landsteg amerikanska och brittiska trupper i Frankrike 1944. En alltmer desperat Hitler försökte vinna kriget genom att utplåna ”den inre fienden”, dvs judar och andra för nazisterna förhatliga folkgrupper. Nazisterna hann med att mörda ungefär tio miljoner människor (varav sex miljoner judar) i koncentrations- och förintelseläger innan kriget äntligen tog slut i maj 1945.

Sovjetiska soldater reser sin flagga på riksdagshuset i Berlin

Kriget i Asien och Stilla havet
Det japanska imperiets inblandning i världskriget berodde på landets imperialistiska ambitioner. Japan som industrination var beroende av att importera sina råvaror från andra lnder, och landets ekonomi drabbades därför mycket hårt av den stora depressionen. En misstro mot demokrati och fri marknadsekonomi bredde ut sig. Den japanska armén tycktes erbjuda framtida ekonomisk trygghet: om man erövrade de resurser man behövde skulle landet inte längre vara beroende av handel med andra länder.

Den japanska armén fick fria händer att invadera Kina 1937, vilket ledde till ett utdraget och brutalt krig. Denna aggression retade upp USA, som hade ekonomiska intressen i Kina. När Japan fortsatte kriget trots USA:s protester och dessutom lade beslag på den franska kolonin Indokina (Vietnam) efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940,  bestämde sig USA för att sätta hårt mot hårt. Sommaren 1941 skar USA av oljeförsörjningen till Japan.

Den japanska krigsmakten var beroende av olja för att kunna fungera. Istället för att backa ur konflikten valde Japan att försöka erövra den indonesiska oljan, som kontrollerades av Storbritannien och Nederländerna. Detta skulle rimligen leda till krig med USA, så den japanska flottan bestämde sig för att göra ett överraskningsanfall mot USA. Planen var att utplåna deras Stillahavsflotta och därmed köpa tid att erövra allt som behövdes innan USA kunde hota Japans ställning.

Ett amerikanskt slagskepp träffas av en japansk bomb i Pearl Harbour

Japans överraskningsattack på Pearl Harbour den 7 december 1941 chockade USA och drog in landet i kriget. Eftersom Japan slutit ett förbund med Tyskland och Italien drogs USA in även i det europeiska kriget. I Stilla havet genomförde Japan ett eget slags blixtkrig och erövrade de europeiska kolonierna. Men snart visade det sig att Japan grovt hade överskattat sin egen styrka och underskattat USA. Den japanska flottan besegrades vid Midway 1942, och därefter började USA en långsam med säker frammarsch mot de japanska öarna. Den blygsamma japanska industrikapaciteten var ingenting jämfört med USA:s. Enda skälet att Japan höll ut till 1945 var att de allierade makterna koncentrerade sig på att besgra Tyskland först.

Japans expansion i Östasien under kriget

Det totala kriget, version 2.0
Precis som sin föregångare var andra världskriget ett totalt krig. Tysklands och Japans framgångar byggde på snabba, avgörande slag. När det inte gick att uppnå var deras imperiedrömmar dödsdömda. Kriget övergick i en industriell massslakt där de resurstarka staterna USA och Sovjetunionen var överlägsna.

Precis som i första världskriget bedrev båda sidor strategisk krigföring. Till havs förde Tyskland ett farligt ubåtskrig mot Storbritanniens handel. USA gjorde samma sak mot Japan. Båda sidor utvecklade också den strategiska bombningen av städer. Tyskarna var först med dessa bombräder mot framför allt London, men så tidigt i kriget var skadorna ändå relativt blygsamma. USA och Storbritannien utvecklade den strategiska bombningen, och mot slutet av kriget bombades tyska och japanska städer i småbitar, med hundratusentals döda civilister som följd.

Nazisternas rasistiska och socialdarwinistiska tänkande gjorde att kriget fick en ovanligt grym karaktär. I synnerhet på östfronten visade ingen sida någon nåd. Nazisterna förde samtidigt ett ”inre krig” mot vad de uppfattade som fientliga element inom rikets gränser. Cirka 10 miljoner civila mördades av nazisterna i det som kommit att kallas Förintelsen.

Döda fångar i koncentrationslägret Bergen-Belsen

Det sista steget mot ett totalt förintelsekrig togs dock av USA, som utvecklade atombomben, ett vapen med en dittills oanad förstörelsekraft.   I augusti 1945 använde USA två atombomber mot Japan. Städerna Hiroshima och Nagasaki totalförstördes, och Japan kapitulerade.

Atombombsexplosionen över Nagasaki

Krigets följder 

Andra världskriget kostade ungefär sextio miljoner människor livet. Av dessa var två tredjedelar civila. Det totala krigets idé om att hela befolkningen är ett legitimt mål hade alltså vidareutvecklats sedan första världskriget. Denna utveckling har fortsatt: i moderna konflikter är ungefär 90% av offren civila.

När kriget var över försökte segrarmakterna att komma överens om en fungerande fred i konferenserna i Jalta och Potsdam 1945. Målen var framför allt att förhindra framtida tysk aggression, samt att skapa ett organ som kunde lösa framtida konflikter på ett icke-krigiskt sätt. Segrarmakterna ville också göra slut på nazismen. Sovjetunionen hade också ett eget mål, nämligen att skydda sig undan framtida invasioner.

De ”tre stora” – Churchill, Roosevelt och Stalin – möttes i Jalta 1945

Inledningsvis delades Tyskland upp i fyra ockupationszoner, som administrerades av var och en av segrarmakterna (USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike). De tyska minoriteter som fanns i Polen, Tjeckoslovakien och andra länder drevs ut, så att de aldrig mer skulle utgöra en konfliktorsak.

Tanken var att Tyskland så småningom skulle återförenas. För att Tyskland och Frankrike inte skulle hamna i krig igen skapades kol- och stålunionen, som knöt samman länderna ekonomiskt. Denna union var grunden till det som idag är EU. En stor fråga var dock vilken roll Tyskland egentligen skulle ha. I USA lades två olika planer fram. Enligt Morgenthauplanen skulle Tyskland avindustrialiseras fullständigt, och aldrig mer få bli en betydande industrimakt. Emot denna idé stod Marshallplanen, som tvärtom föreslog att Tyskland skulle få ekonomiskt stöd och återuppbyggas. I slutändan var det Marshallplanen som verkställdes.

Uppdelningen av Tyskland 1945

Sovjetunionen fick sin vilja fram i Östeuropa. Omvärlden fick erkänna Sovjets annektering av de territorier som Sovjet fått i vänskapspakten med Nazityskland,  och i praktiken blev de östeuropeiska länderna Bulgarien, Rumänien, Ungern, Polen och Tjeckoslovakien kontrollerade av Sovjetunionen. Västmakterna tvingades acceptera detta eftersom Sovjet hade burit huvudbördan av kriget mot Tyskland och faktiskt hade sina arméer i dessa områden.

För att göra upp räkningen med nazismen upprättades en krigsförbrytarrättegång i Nürnberg. Återstoden av den nazistiska ledningen ställdes här inför rätta och dömdes. En del avrättades, andra sattes i fängelse, och några frikändes. Nürnbergrättegångarna blev förebilden för den internationella domstolen i Haag. En annan följd av nazisternas förbrytelser var att stormakterna såg välvilligt på judiska nationalisters önskan att upprätta en egen judisk stat, Israel, i Palestina.

Redan under kriget hade Storbritannien och USA kommit överens om att bygga upp en ny internationell organisation, Förenta Nationerna (FN). Till skillnad från föregångaren NF skulle FN vara öppet för alla nationer. Segrarmakterna i andra världskriget (USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjet och Kina) fick dock en särskild styrkeposition genom att bli permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Förenta Nationernas högkvarter i New York

Problem
Det andra världskriget tycks slutligen ha löst maktkampen mellan de europeiska staterna. Slutresultatet blev att Europa förlorade sin dominerande position i världen: hädanefter var det USA och Sovjetunionen som dominerande världspolitiken.

Redan under fredsförhandlingarna blev motsättningarna mellan Sovjetunionen och USA tydliga. Ganska snart blev det uppenbart att Tyskland inte skulle kunna återförenas inom en snar framtid. Istället uppkom två tyska stater: det kapitalistiska Västtyskland och det kommunistiska Östtyskland.

Ett problem som båda de nya världsmakterna var tvungna att ta ställning till var de sönderfallande kolonialimperierna. Både Storbritannien och Frankrike var utmattade av kriget och förmådde inte upprätthålla sina herravälden i kolonierna. De förtryckta folken förstod detta och började kämpa för sin självständighet.

Se också: perspektiv på Andra världskriget

Referenser

Norman Davies, Europa i krig: 1939-1945 (Forum 2008)

Charles Messenger, The Second World War in the West (Cassell History of Warfare, W&N 1999)

H.P. Willmott, The Second World War in the Far East (Cassell History of Warfare, W&N 2002)

Kriget 1914-18 skulle vara ”kriget som gjorde slut på alla krig”. Men bara tjugo år efter att det upphört, utbröt ett nytt storkrig. Det andra världskriget kom att innebära det definitiva slutet för Europas herravälde över världen. Varför blev det krig på nytt, och vilka övriga konsekvenser fick det?

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Bakgrunden

Efter Versaillesfreden 1919 såg det ut som om världens maktbalans var återställd. De europeiska segrarmakterna, Storbritannien och Frankrike, hade utökat sina kolonialimperier på sina fienders bekostnad, och hade blivit av med det tyska hotet mot deras ställning. I Nationernas Förbund hade de ett internationellt organ för att förebygga och reglera framtida konflikter.

Men västmakternas position var egentligen inte så stark. Både Storbritannien och Frankrike var ekonomiskt utmattade av kriget. Den verkligt avgörande styrkan hade USA bidragit med. Men USA hade vänt sig inåt och förde en isolationistisk politik, utan att bry sig om europeiska affärer.

Världssystemet var i obalans även i övrigt. Medan Storbritannien, Frankrike och USA alla var mer eller mindre nöjda med det rådande världsläget, var de andra stormakterna synnerligen missnöjda och eftersträvade en förändring av världsläget.

”The Gap in the Bridge”. Karikatyr av nationernas Förbunds svaghet när bara vissa stater var med.

Det mest uppenbara hotet mot världsläget var det revolutionära Sovjetunionen. Men Sovjet var svårt sargat av kriget och behövde tid att återhämta sig. En nästan lika uppenbar utmanare var Tyskland, som besegrats och förödmjukats. Minnet av Versaillesfreden sved i den tyska nationella stoltheten, och varje tysk politiker försökte göra vad han kunde för att kämpa emot det avskydda fredsfördraget.

Vid sidan om Sovjet och Tyskland var även Italien och Japan missnöjda med sakernas tillstånd. Båda hade ställt upp på Storbritanniens och Frankrikes sida i kriget, och hade blivit lovade betydande områden som kompensation. Men när freden slöts fick de bara några smulor från västmakternas bord. Båda dessa stater strävade efter större kolonialimperier som kunde mäta sig med de franska och brittiska. Samtidigt kämpade de förtryckta folken i kolonierna allt mer envist för att uppnå självständighet.

Under 1920-talet var alla fortfarande så krigströtta att några allvarligare konflikter inte utbröt. Efter en allvarlig nedgång åren närmast efter kriget återhämtade sig den internationella ekonomin. Men snart blev det tydligt att västmakternas herravälde hotades av de missnöjda staterna.

Fascismen
Den ideologi som kom att bli symbol för kampen mot västmakternas världsherravälde var fascismen. Fascismen formulerades av den italienska politikern Benito Mussolini. Mussolini ville skapa en ny ideologi som inte var knuten till de gamla, och hans viktigaste definition av fascismen var därför att den var antiliberal, antikonservativ, och antikommunistisk.

Mussolini talar till folket

Det lät möjligen bra, men förklarade inte närmare vad fascismen själv stod för. I själva verket plockade Mussolini och andra fascister valda delar ur de tre ”klassiska” ideologierna, bakade ihop det med några andra tankeströmningar, och fick därmed fram en unik kombination.

Från konservatismen lånade fascisterna den pessimistiska människosynen, anti-individualismen och betoningen av stat, krigsmakt och auktoritet. Individen hade inget egenvärde, utan fick bara en funktion som en del i en större helhet, nämligen staten, nationen eller rasen. Därför har individen inga rättigheter enligt fascismen, utan skyldigheter, framför allt att lyda auktoriteterna (härskaren). Det politiska systemet skulle inte vara demokratiskt, utan en stark ledare som inte kunde ifrågasättas var det bästa alternativet.

Från liberalismen lånade fascisterna framför allt det skoningslösa konkurrenstänkandet, som tillämpades socialdarwinistiskt. Tillvaron var en obönhörlig kamp mellan stater, nationer och raser. De som slogs ut i kampen var mindre värdiga och förtjänade därmed inte att leva. Med socialdarwinistisk inspiration betonade fascisterna vikten av naturlighet, sundhet, ungdom och manlig styrka.

Fascismens symbol, ett spöknippe (”fasces”), hämtades från det antika rom och symboliserade statens makt att utöva våld

Från socialismen lånade fascisterna föreställningen om det klasslösa samhället. För fascisterna var detta dock inte ett mål, utan ett medel. En inre konflikt mellan olika samhällsklasser skulle försvaga nationen. Därför var det viktigt med solidaritet och jämlikhet inom den egna gruppen, så att inbördes strider inte skulle uppstå. Gentemot de som inte hörde till den egna gruppen fanns förstås inga sådana skyldigheter.

Fascismen uppkom i två huvudvarianter. I Mussolinis ursprungliga italienska fascism var nationen i centrum för ideologin. Fascismen var alltså en slags extrem nationalism. Ännu längre gick dock Adolf Hitlers tyska nationalsocialism (”nazism”), som uttalat byggde på en rasistisk indelning av mänskligheten, där de ljushyade folken stod högst och de mörkhyade folken stod lägst.

Hitler och Mussolini var tidvis rivaler, tidvis bundsförvanter

Varför fascism?
Varför blev fascismen ett intressant alternativ till demokratin? Ett grundskäl var första världskrigets desillusionerande effekt, som ledde till att många traditionella auktoriteter, som fosterlandet, religionen och vetenskapen ifrågasattes. I en del fall kunde parlamentarisk demokrati bli något att tro på, men demokratin var ny och oprövad i många fall. De stora alternativen var kommunism och fascism.  När kommunister och fascister kämpade om makten valde medelklassen och de konservativa att hellre stöda fascisterna än kommunisterna, eftersom kommunismen sågs som ett större hot mot privat äganderätt.

Fascismen byggde på många 1800-talsidéer som fortfarande var välbekanta och tilltalade folk. Nationalismen var en fortsatt betydelsefull maktfaktor. I närheten av den fanns imperialismen, rasismen och socialdarwinismen. Gemensamt talade dessa läror om för folk att just de var speciella och bättre än andra.

 

Fascisterna betonade sina militära kopplingar och upprättade uniformerade halvmilitära förband, i Italien de så kallade svartskjortorna, och i Tyskland organisationerna SA och SS. Ledarna Mussolini och Hitler gjorde också en poäng av att de var krigsveteraner, män av folket. Detta tilltalade särskilt de män som en gång hade stridit i skyttegravarnas helvete och nu hade svårt att återanpassa sig till det civila samhället. I de fascistiska kamporganisationerna fann dessa män en tillflyktsort som kändes välbekant och påminde dem om kamratskapet under soldattiden. Detta fenomen brukar benämnas ”skyttegravsmentaliteten”.

En faktor som bidrog till att ifrågasätta demokrati och marknadsekonomi och stärka fascism och kommunism var den stora depressionen 1929-32. Denna ekonomiska kris berodde på att USA:s industri hade utvecklats så långt att den producerade mer än vad folk förmådde köpa. Då började priserna att falla, och företagsaktier minskade i värde. Krisen förvärrades av att många människor investerat sina besparingar i aktier, så att en säljpanik utbröt på Wall Street i New York, vilket medförde att börsen kraschade. Eftersom USA hade lånat ut pengar till Europa spreds krisen dit, och depressionen kom på så sätt att drabba hela världen.

De styrande politikerna försökte mer eller mindre att vänta ut krisen. Resultatet var en omfattande arbetslöshet och social oro. Detta kunde fascisterna utnyttja för att kritisera de styrande demokraterna och komma till makten med löften om arbete åt alla. I stabila demokratier som Storbritannien och USA höll sig demokratin intakt, även om tidigare otänkbara alternativ nu fick makten. I Storbritannien fick arbetarpartiet labour bilda regering, och i USA blev demokraten Franklin D Roosevelt vald till president. Roosevelt vände på den ekonomiska politiken och använde statliga medel för att stimulera igång USA:s ekonomi. Hitler och Mussolini förespråkade båda en ekonomisk politik som påminde om Roosevelts.

Franklin D Roosevelt

De totalitära staterna
Tre av de europeiska stormakterna kom att präglas av de nya ideologierna. Först ut var Sovjetunionen, som bildades ur den ryska revolutionen 1917 (läs mer om ryska revolutionen och Sovjetunionen här). Sovjetunionen utgick från den kommunistiska ideologin, men påminde i praktiken mycket om de övriga två staterna, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. De tre staterna brukar gemensamt kallas totalitära stater. Det betyder att i dessa stater eftersträvade staten en total kontroll över alla aspekter av samhället: ekonomi, religion, sociala vanor, fortplantning, tänkande – allt.

Forskare som använder begreppet ”totalitarism” betonar likheterna mellan t ex Nazityskland och Sovjetunionen

Nästa land var Italien, som var splittrat och utmattat efter första världskriget. Mussolini kunde utnyttja nationalisternas missnöje över hur Italien hade behandlats i fredsförhandlingarna, samt rädslan för ett kommunistiskt maktövertagande, till att själv gripa makten 1922. Inom några år hade han förvandlat Italien till en diktatur. Mussolini försökte få slut på de sociala motsättningarna i Italien genom en korporativistisk politik. Det innebar att fackföreningarna upplöstes. Istället uppmuntrades arbetsgivare och arbetare på varje företag att samarbeta inom företaget. Tanken var att arbetarna skulle få medinflytande och att detta skulle överbrygga klassmotsättningarna. I praktiken dolde detta motsättningarna snarare än det löste dem.

Mussolini stimulerade den italienska industrin genom att på typiskt fascistiskt manér börja expandera militärmakten. Under 1930-talet började han föra en ganska aggressiv utrikespolitik, och talade öppet om att återupprätta det romerska imperiet.

Tysklands ekonomi hade återhämtat sig under 1920-talet tack vare lån från USA. Detta innebar att Tyskland drabbades särskilt hårt av den stora depressionen, och därigenom kunde Hitler komma till makten 1933, mycket tack vare de konservativas rädsla för att kommunisterna skulle gripa makten i en förnyad tysk revolution. Liksom sin förebild Mussolini byggde Hitler upp den tyska krigsmakten och gjorde Tyskland till en diktatur. Till skillnad från i Italien infördes dock mycket snart raslagar som skilde ut de folk som Hitler inte ville ha i landet, i synnerhet judar. Koncentrationsläger upprättades för att inhysa de grupper som nazisterna ogillade eller som gjorde motstånd mot regimen.

”Arbeit macht Frei”. De hånfulla orden över ingången till koncentrationslägret Dachau kom att symbolisera nazisternas koncentrationslägersystem

Vägen till andra världskriget

De totalitära staterna samt Japan arbetade alla på olika sätt för att ändra världsläget genom att bryta västmakternas dominans och ersätta den med sin egen. Eftersom alla var så rädda för Sovjetunionen var det framför allt de andra tre staterna som fick möjlighet att utmana västmakternas maktställning.

Medan Hitler öppet trotsade Versaillesfredens bestämmelser genom att rusta upp den tyska krigsmakten, startade Mussolini den första väpnade konflikt som kom att leda till ett nytt storkrig. I oktober 1935 invaderade Italien Etiopien. Mussolini ville erövra en ny koloni och samtidigt hämnas det italienska nederlaget mot Etiopien fyrtio år tidigare. Etiopien kämpade tappert, men italienarna använde flygplan, stridsvagnar och stridsgas för att knäcka deras motstånd.

Medan Etiopienkriget fortfarande pågick började Hitler agera: i början av 1936 marscherade den tyska armén in i Rhenlandet, som enligt Versaillesfördraget skulle vara en demilitariserad zon. Året därpå invaderade Japan Kina, och påbörjade därmed ett krig som så småningom skulle leda till att Japan drogs in i andra världskriget.

Europa inför andra världskriget

Vad gjorde västmakterna under tiden? I samband med Italiens anfall mot Etiopien testades NF:s effektivitet. Etiopien bad om hjälp från det internationella organet. Storbritannien och Frankrike var dock inte beredda att gå i krig för Etiopiens skull. De markerade mot Italien genom att upprätta ett handelsembargo: så länge Italien ockuperade Etiopien skulle västmakterna inte handla med Italien. Denna åtgärd var inte tillräckligt för att stoppa Italiens angrepp, men retade upp Mussolini så pass mycket att han allierade sig med Hitler.

Vad beträffar Tysklands aktiviteter var Frankrike för svagt för att våga göra något på egen hand, så Storbritannien fick bestämma politiken. Den konservativa brittiska premiärministern Neville Chamberlain arbetade för ”appeasement”, eftergiftspolitik mot Tyskland. Det betydde att Storbritannien i möjligaste mån undvek att hota Tyskland med våld, utan förhandlade och i stort sett lät Hitler få som han ville.

Varför förde Storbritannien denna eftergiftspolitik? Ett skäl var den utbredda motviljan mot ett nytt storkrig med alla umbäranden det skulle medföra. Ett annat skäl var önskan att fortsätta stärka ekonomin, som fortfarande återhämtade dig efter den stora depressionen. Britterna var också medvetna om att de knappt hade styrka nog att upprätthålla sitt väldiga kolonialimperium. Ett nytt krig skulle kunna leda till att imperiet föll sönder. Ett sista skäl var sympati för Tyskland. Många brittiska politiker menade att Versaillesfreden hade varit onödigt hård, och att vägen till fred var att låta Tyskland återta sin rättmätiga roll som betydande europeisk stormakt.

Det här innebar att Storbritannien tillät Hitlers expansion under sent 1930-tal. 1938 ockuperade tyskarna Österrike utan att västmakterna lyfte ett finger. Hösten 1938 hotade Hitler Tjeckoslovakien. Chamberlain förhandlade bort Tjeckoslovakiens försvarsförmåga i den så kallade Münchenöverenskommelsen, i utbyte mot att Tyskland skulle låta landet vara. Men våren 1939 invaderade tyskarna det försvarslösa Tjeckoslovakien, och strax därefter började Hitler hota Polen.

Chamberlain förstod nu att Hitler inte gick att lita på, och Storbritannien och Frankrike lovade att ställa upp för Polen. Detta hotade att försätta Tyskland i ett tvåfrontskrig, precis som under första världskriget. Lösningen på detta dilemma för Hitler var att komma överens med Stalin. Sovjetunionen förhandlade med båda sidor, och i slutändan erbjöd Hitler mest. I Molotov-Ribbentroppakten 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om att inte anfalla varandra. I praktiken delade de upp Europa mellan sig. Sovjetunionen skulle få Östra Polen, baltstaterna och Finland i utbyte mot att inte lägga sig i Tysklands konflikt med västmakterna. Med ryggen fri kunde tyskarna invadera Polen den 1 september 1939. Två dagar senare förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland.

Stalin och den tyske utrikesministern Ribbentrop skakar hand, augusti 1939

Se också

Källövning: nazismens tankar

 

Referenser

För en översikt över 1930-talets sociala och politiska utveckling, se Piers Brendon, Den mörka dalen. Panorama över 1930-talet (Norstedt 2002). En djupgående analys av fascismen görs av Stanley G Payne i A History of Fascism, 1914-45 (UCL Press 1995). För specifik information om det fascistiska Italien, se Philip Morgan, Italian Fascism, 1919-1945 (MacMillan Press 1995). För mer information om nazismen, se Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget (Rabén Prisma 1997 [1983]). För en överblick över historieskrivningen om Hitler, se John Lukacs, Hitler i historien (Prisma 1999).

 

En av de viktigaste följderna av första världskriget var att det gamla ryska tsarväldet gick under och ersattes av Sovjetunionen, den första stat i världen som valde att kalla sig kommunistisk. Här kommer vi att undersöka vad det var som hände, och hur just kommunisterna kunde komma till makten.

Videopresentation del 1 (orsakerna)

Ladda ner powerpointen här

Videopresentation del 2 (följderna)

Ladda ner powerpointen 

Förutsättningar för revolutionen

I början av 1800-talet var Ryssland en av Europas dominerande stormakter. Till skillnad från de andra stormakterna hade dock Ryssland inte upprättat något som liknade en riksdag, utan styrdes enväldigt av härskaren, tsaren. Samhället var närmast feodalt: landsbygden präglades av en jordägande adel, och majoriteten av bönderna var livegna.

Det här betydde att Ryssland trots sin storlek och sina resurser var känsligt för inre oroligheter. Dessutom gick den tekniska och ekonomiska utvecklingen långsamt, eftersom den var så kontrollerad av staten. Rysslands styrka var därför inte så stor som den kunde tyckas.

Rysslands problem blev först uppenbara i Krimkriget 1854-56, då Ryssland besegrades av en allians mellan England, Frankrike och Osmanska riket. Detta nederlag satte igång en våg av reformer. Tsar Alexander II avskaffade livegenskapen år 1861, och försök till industrialisering påbörjades under 1870-talet. Ryssland utvecklade också en nationalistisk ideologi, panslavismen, för att öka befolkningens lojalitet och fosterlandskärlek.

Samtidigt fanns det många radikala tänkare och aktivister som menade att landet måste förändras från grunden för att kunna fortleva. Det de oftast siktade in sig på var tsarens enväldiga makt. Den ryska militären krossade dock skoningslöst alla försök till uppror, och det ledde till att aktivisterna gick under jorden och planerade terroristhandlingar istället.

Vid 1900-talets början hade tsarerna fortfarande enväldig makt, men en viss industrialisering hade påbörjats, och många fruktade Rysslands växande makt. Men så förlorade Ryssland kriget mot Japan 1905. Följden blev våldsamma revolter i landet, och i ”Revolutionen 1905” tvingades tsaren gå med på bildandet av en riksdag, Duman, och bildandet av politiska partier. När väl lugnet hade återställts valde dock tsaren i att strunta i duman, som fortsatte att finnas men bara  som en symbol.

Världskrigets följder

När världskriget utbröt 1914 såg Ryssland ut att vara starkare än på länge. Men under ytan dolde sig samma problem som tidigare. Duman var utan verklig makt, och förtroendet för myndigheterna vilade alltså ytterst på tsar Nikolaj II i egenskap av envåldshärskare. Avskaffandet av livegenskapen hade i praktiken inte förändrat situationen för den stora massan av Rysslands bönder, och industrialiseringen var fortfarande i sitt inledningsstadium.

Under det totala krigets tryck bröt den ryska staten samman. Större delen av Rysslands industri och järnvägssystem fanns i västra delen av landet, och dessa områden erövrades av tyskarna. Följden blev att Ryssland fick stora problem med att forsla mat och utrustning både till städerna och till sina arméer. Tsar Nikolaj försökte vända på krigslyckan genom att själv ta över befälet över arméerna, men detta gjorde bara att hans namn kopplades ännu tydligare till de nederlag som de ryska arméerna led i kriget.

Februarirevolutionen

I början av 1917 hade Rysslands folk fått nog av umbäranden. Soldaterna började ifrågasätta sina order, och i olika ryska städer bildades ”sovjeter”, spontana sammanslutningar av arbetare och soldater som krävde reformer och fred. När det blev uppenbart att han inte längre kunde lita på armén valde tsar Nikolaj att abdikera. I det som kommit att kallas ”februarirevolutionen” tog duman över makten. Det gamla enväldet och ståndssamhället var avskaffat.

Eftersom kriget fortfarande pågick utlystes inga val, utan duman utsåg en provisorisk regering för att leda landet. Ganska snart trädde rustningsministern Alexander Kerenskij fram som regeringens främsta representant. Regeringen bestämde sig för att fortsätta kriget mot Tyskland, av flera olika anledningar. För det första kände regeringen ett ansvar att upprätthålla landets alliansförpliktelser och därmed bibehålla goda relationer med Storbritannien och Frankrike. Västmakterna och USA lovade också att bidra med pengar och utrustning för att hjälpa Ryssland. Dessutom trodde regeringen att ryssarnas stridsmoral skulle hämta sig nu när de stred för sina nyvunna medborgerliga rättigheter, precis som de franska soldaterna under franska revolutionskrigen, och att krigslyckan därför skulle vända.

Alexander Kerenskij

Ganska snabbt visade det sig att en eventuell moralhöjning inte spelade någon större roll i det moderna industrikriget, och Ryssland fortsatte lida nederlag. Nu blev regimens fiender allt mer aktiva. Den provisoriska regeringen utgjordes huvudsakligen av mensjeviker (socialdemokrater) och socialistrevolutionärer (socialdemokrati med några stänk anarkism). Mot dem stod de konservativa, som ville ha tillbaka tsarväldet, och bolsjevikerna, de ryska kommunisterna under ledning av Vladimir Lenin.

Vladimir Lenin, bolsjevikernas ledare

Kornilovkuppen

De konservativa hade starkt stöd inom den ryska officerskåren. Den ryska generalstabschefen Lavr Kornilov hörde till de konservativa och började under sensommaren 1917 föra en självständig politik utan att bry sig om Kerenskijs order. I september försökte Kerenskij avskeda Kornilov, men denne vägrade avgå och skickade trupper mot huvudstaden Petrograd.

General Lavr Kornilov

Kornilovs handlingar uppfattades som ett försök att gripa makten och upplösa duman. Kernskij sökte desperat efter bundsförvanter och fann dem i Lenins bolsjeviker, som hade starkt stöd inom Petrogradsovjeten. Med bolsjevikernas stöd kunde Kornilovs kuppförsök stoppas, och han fängslades. Men kuppförsöket visade att regeringen inte längre kunde lita på den sönderfallande armén. Bolsjevikernas organiserade arbetarförband hörde till de starkaste maktmedlen som existerade i det kaotiska Ryssland. Genom att hjälpa till att stoppa militärernas kupp blev bolsjevikerna också populära bland alla som inte var konservativa.

Oktoberrevolutionen

Under senhösten bestämde sig Lenin för att tiden var mogen för ett bolsjevikiskt maktövertagande. I den så kallade oktoberrevolutionen tog de bolsjevikiska arbetarsoldaterna kontroll över Petrograd, upplöste duman och organiserade ett nyval – det första demokratiska valet i Rysslands historia.

Lenin räknade med att folket skulle inse att hans parti var det bästa alternativet, men när rösterna räknades visade det sig att det socialistrevolutionära partiet hade fått de flesta rösterna. Lenin hävdade då att valet var ogiltigt och att ryssarna helt enkelt inte förstod sitt eget bästa. Lenin och bolsjevikerna behöll makten, och tog kontroll över de sovjeter som fanns i de ryska städerna. Lenin utropade ”proletariatets diktatur” och utlovade fred och bröd åt folket.

Lenin talar till folket. Till höger om talarstolen syns Trotskij.

Ryska inbördeskriget

Bolsjevikerna försökte uppfylla Lenins löfte om fred genom att kapitulera till Tyskland. I mars 1918 gick bolsjevikerna med på tyskarnas hårda krav. Lenin hoppades att revolutionen snart skulle sprida sig till resten av världen, och då skulle gränsdragningar bli ointressanta.

Att ordna mat var ett svårare problem. På landsbygden fanns det mat, men under det rådande kaoset var bönderna ovilliga att släppa ifrån sig maten, utan sparade den för egen räkning. Bolsjevikerna skickade då ut soldater som tvångskonfiskerade böndernas mat och forslade den till städerna. Detta löste matproblemen i städerna, men ledde istället till svält på landsbygden.

Vit krigspropaganda från ryska inbördeskriget. Den vita armén symboliseras av en vit riddare som dödar den röda bolsjevikdraken

Landsortsborna protesterade naturligtvis mot detta, och bolsjevikernas politiska motståndare organiserade sig i ett försök att återta makten. De ”vita”, som bolsjevikernas fiender kallades, bestod av alla möjliga grupperingar, från mensjeviker till tsaranhängare. Många ur den gamla ryska officerskåren anslöt sig till de vita, och organiserade militära förband som började ockupera ryskt territorium. Det ryska inbördeskriget hade börjat.

Bolsjevikerna svarade på det vita hotet på två sätt. Lenins närmaste man, Lev Trotskij, byggde upp och organiserade en militär styrka, Röda armén. Bolsjevikerna kontrollerade fortfarande de stora städerna och därmed den största delen av befolkningen, så under Trotskijs ledningen växte armén till att bli överlägsen de vita styrkorna. Den andra åtgärden var att upprätta en hemlig polis, tjekan, under Felix Dzerzjinskij. Tjekan letade upp och fängslade regimens fiender, och utövade terror mot delar av befolkningen som inte lydde bolsjevikernas order.

Lev Trotskij

De vita misslyckades att besegra bolsjevikerna. Ett tag var bolsjevikernas position ansträngd, men krigslyckan vände och 1921 var alla vita arméer besegrade. Det berodde dels på bolsjevikernas styrka, dels på de vitas inre splittring. Den Röda armén blev snabbt en mäktig militär styrka tack vare Trotskijs organisatoriska förmåga, och bolsjevikernas kontroll över Petrograd och Moskva gav dem en central position där de kunde besegra fienden på en front i taget. De vita å sin sida kunde inte komma överens om någon gemensam politik och stred tidvis inbördes. De betedde sig ungefär lika brutalt mot civilbefolkningen som bolsjevikerna, så ingen sida lyckades göra sig särskilt populär.

Bolsjevikisk krigspropaganda med Trotskij som riddare som dödar den kontrarevolutionära draken

Sovjetunionen

Med större delen av det gamla ryska väldet under kontroll kom Sovjetunionens existens att erkännas av omvärlden 1922.  Bolsjevikerna hade lyckats ta kontroll över Ryssland och utropat världens första kommunistiska stat. Men revolutionen hade inte spritts till resten av världen: de tyska kommunisternas revolution 1918 hade slagits ner, och bolsjevikernas försök att invadera Polen 1920 hade slagits tillbaka. För tillfället var kommunismen begränsad till ett land, och en orolig omvärld försökte isolera Sovjetunionen för att den kommunistiska ”smittan” inte skulle sprida sig.

Lenins Sovjetunionen var en enpartistat där kommunistpartiet, och därmed Lenin, kontrollerade hela staten. Lenin försökte inledningsvis ta kontroll över landets ekonomi och reglera den med statliga beslut, men ekonomin var så sönderslagen av kriget att Lenins försök att styra den ledde till ännu mer utbredd hungersnöd.

När det blev uppenbart att denna så kallade ”krigskommunism” inte fungerade för att få Rysslands ekonomi på fötter, övergick Lenin istället till den ”Nya Ekonomiska Politiken”, som innebar att staten inte kontrollerade marknaderna, utan lät ekonomi och handel få utvecklas fritt.

Sovjetunionen höll fast vid principerna om allas lika värde, och införde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. I praktiken betydde det inget, eftersom det bara gick att rösta på ett enda parti. Men kommunisterna försökte fortsätta landets industrialisering och förbättra folks levnadsstandard. Eftersom landet var svårt förhärjat av krig gick det dock långsamt. Nöden var fortfarande svår, särskilt på landsbygden. Kommunisterna lärde ut att svårigheterna berodde på kapitalisterna, som gjorde allt för att förinta arbetarnas egen republik. Internationellt sett fanns det visst fog för detta påstående, eftersom resten av världens stater fruktade Sovjetunionen och ville ha så lite som möjligt att göra med landet, som sågs som ett farligt revolutionärt hot. Men kommunisternas propaganda kom i praktiken att oftast drabba ”kulakerna”, de ryska självägande bönderna, som drabbades av förföljelser och sattes i fångläger.

Stalin tar över

Lenin dog 1924. Eftersom han skapat en toppstyrd struktur med sig själv högst upp, uppstod ett maktvakuum efter hans död, och kommunistpartiet sökte efter en ersättare. Det uppenbara valet var den karismatiske Trotskij, Röda arméns skapare. Men Trotskij visade sig i praktiken vara en dålig politisk strateg. Han blev utmanövrerad av partiets sekreterare, Josef Stalin. Efter några år tvingades Trotskij fly från landet, och Stalin blev Sovjetunionens obestridde ledare.

Josef Stalin

Stalin fortsatte utvecklingen av Sovjetunionen till en stenhård diktatur. Allt motstånd inom partiet krossades. Fånglägren byggdes ut till ett enormt lägerkomplex, kallat Gulag.

1929 hade landets ekonomi återhämtat sig så pass att Stalin övergav den Nya Ekonomiska Politiken och satte igång en statligt kontrollerad planekonomi. Genom denna storsatsning utvecklades den sovjetiska tunga industrin mycket kraftigt under 1930-talet. Samtidigt slog planekonomin fullständigt slint på landsbygden och orsakade matbrist och förnyad hungersnöd. Stalin utnyttjade detta för att krossa regionalt motstånd mot den sovjetiska centralmakten. Ukraina och sovjetiska Centralasien drabbades av att Röda armén tvångskonfiskerade maten på landsbygden, så att befolkningen svalt ihjäl i miljontal.

Tvångsarbete i Gulag

Den ryska revolutionens betydelse

Genom den ryska revolutionen uppkom Sovjetunionen, en stat som utgav sig för att vara den första kommunistiska staten. Även om Sovjetunionen i realiteten utvecklades till en förtryckande diktatur var det revolutionära arvet mycket levande för omvärlden. De traditionella makthavarna fruktade Sovjetunionens inflytande på arbetarna i de egna länderna. Skräcken för en kommunistisk revolution var en viktig bidragande orsak till rösträttsreformerna i de flesta länderna efter första världskriget, t ex i Sverige.

De arbetare som lockades att resa till Sovjetunionen för att hjälpa till att bygga ”Arbetarnas och böndernas republik” blev dock i de flesta fall djupt besvikna. I Stalins Sovjet rådde en paranoid stämning. Utlänningar misstänktes nästan automatiskt för att vara kapitalistiska spioner, och sattes därför gärna i fångläger. Samtidigt var den kommunistiska utopin så lockande att kommunistpartierna i Europa valde att antingen stöda Stalins brutala regim eller inte låtsas om dess brutalitet. Följden blev i förlängningen att hela den kommunistiska ideologin kom att associeras intimt med just Sovjetunionen och dess form av kommunism.

Den ryska revolutionen blev 1900-talets modell för hur revolutioner skulle gå till. Revolutionärer i Kina (Mao Zedong), Vietnam (Ho Chi Minh), Sydamerika (Che Guevara) med flera såg till Lenin och bolsjevikerna som en förebild.

Stalins ekonomiska politik kostade oerhört många människor livet, men stärkte Sovjetunionens industri så att landet klarade av de ekonomiska påfrestningarna under andra världskriget. Om det hade gått att genomföra en så snabb industrialisering utan Stalins brutala politik har förblivit en omtvistad fråga.

Referenser

Standardverket på svenska om denna händelse är Richard Pipes Den ryska revolutionen (Natur & Kultur 1997). Pipes har dock kritiserats för sin starka betoning av Lenins roll i revolutionen och Sovjetunionens utformning. För ett motperspektiv som betonar strukturer i högre grad, se Sheila Fitzpatrick, The Russian Revolution (Oxford University Press 1994). Andra skribenter intar en mellanposition mellan dessa extrempunkter. För sådana positioner, se W Bruce Lincoln, Red Victory: A History of The Russian Civil War 1918-21 (Da Capo Press 1999) och Evan Mawdsley, The Russian Civil War (Birlinn Limited 2002).

Första världskrigets utbrott är en av världshistoriens mest omdebatterade händelser. Redan när kriget bröt ut började frågan om vem som var ansvarig diskuteras, och båda sidor i kriget beskyllde varandra. När kriget var över lades skulden på Tyskland. Men det var mer ett diktat av segrarna än en vetenskapligt fastställd sanning, så debatten blev bara mer förgiftad av detta.

Alltsedan dess har debatten gått i vågor. På tjugotalet uppstod en revisionistisk skola som menade att ententen, framför allt Frankrike och Ryssland, hade huvudansvaret. Andra världskriget gjorde dock att det blev populärt att lägga ansvaret på Tyskland igen, mest enligt baklängesresonemanget att eftersom tyskarna drev fram krigsutbrottet 1939 så måste de ha drivit fram krigsutbrottet 1914. Tesen om Tysklands ansvar fick en mer seriös utformning på 1960-talet, då tyska historiker började tala om att Tyskland hade en ”sonderweg”, en särskild utveckling som skilde det från andra europeiska länder. På 1990-talet lyfte en framstående historiker istället fram Storbritannien som huvudansvarig. Och så vidare.

En tanke som med tiden vuxit fram är att kriget egentligen inte var någons fel – eller kanske mer korrekt att det var allas fel. Denna tanke, som först formulerades av den brittiska historikern A J P Taylor, ska jag försöka presentera här. För att förstå den, ska vi titta närmare på de olika aktörernas handlingar. Vilka beslut fattade politiker och militärer under de kritiska dagarna, och på vilka grunder fattade de sina beslut?

Steg 1: Österrike och Serbien

När ärkehertig Franz Ferdinand mördades av Gavrilo Princip såg hela Europa med bestörtning på det inträffade. Österrikes officiella reaktion var chock, ilska och indignation, och den gamle kejsaren Franz Josef I:s sorg var nog så äkta. Men inofficiellt var många av de ledande statsmännen nöjda med vad som skett. Franz Ferdinand hade under sin levnad betett sig tämligen okarismatiskt och lyckats alienera många av de högfärdiga österrikiska adelsmän som utgjorde eliten i den habsburgska statsbildningen. Särskilt hade han fått Ungerns premiärminister, greve Tisza, till fiende.

Det habsburgska riket brukar alltid benämnas Österrike, men det korrekta namnet vid den här tiden var dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter att habsburgarna besegrats av Preussen 1866 var riket i upplösningstillstånd. Den tyskspråkiga minoriteten fann det allt svårare att upprätthålla kontroll över riket, och därför delade man med sig av makten till ungrarna. År 1867 blev Österrike en dubbelmonarki med två parlament, ett österrikiskt och ett ungerskt. De slaviska folken (tjecker, slovaker, kroater, slovener osv) fortsatte dock att utgöra ett orosmoment. Franz Ferdinand diskuterade möjligheten att göra om riket till en trippelmonarki, med ett slaviskt parlament också. Hur pass allvarligt menat hans förslag var kommer vi aldrig att få veta, men bara förslaget räckte för att Tisza skulle ogilla honom. Om slaverna fick erkännande och självstyre skulle Ungerns makt nämligen minska.

När Franz Ferdinand mördades såg de konservativa elementen i riket sin möjlighet. Franz Ferdinands reformistiska idéer var röjda ur vägen, och mordet gav österrikarna en ursäkt att trycka till den främsta källan till oro: Serbien. Serbien hade genom sin nationalistiska politik utmanat Österrike i årtionden. Eftersom Serbien stod under ryskt beskydd vågade Österrike normalt inte göra något riktigt allvarligt åt saken. Men nu, i skuggan av mordet på en kunglighet, skulle inte ens Ryssland ställa upp för Serbien. Det var i alla fall så Österrikes utrikesminister greve Berchtold tänkte när han formulerade sin plan. Österrike skulle överlämna ett ultimatum till Serbien. Ultimatumet innehöll stränga krav på den serbiska regeringen. Kraven var så hårt formulerade att om Serbien accepterade, skulle de i princip erkänna österrikisk överhöghet. Men Berchtold räknade med att de inte skulle acceptera: Wien ville ha krig. Inte ett storkrig, utan en snabb straffexpedition där Serbien besegrades och Belgrad ockuperades för en tid. Något erövringskrig var det inte fråga om: Österrike hade nog problem med de serber som redan fanns inom landets gränser.

De österrikiska kraven överlämnades till Serbien den 28 juli, exakt en månad efter mordet på Franz Ferdinand. Den serbiska regeringen hade redan förberett sig på det värsta. Den sammankallades dagen därpå för att ta ställning till ultimatumet. Premiärministern Nikola Pasic föredrog dock att ta ut semester den dagen: den övriga regeringen fick skicka poliser som hämtade upp honom på Belgrads tågstation. Uppenbarligen insåg Pasic att läget var ganska mörkt och försökte undvika att behöva ta ansvaret, men poliseskorten förde honom till regeringsmötet.

Serberna funderade över sina alternativ. Att helt acceptera kraven var uteslutet. Att helt avfärda dem var likaledes uteslutet, eftersom Serbien då skulle framstå i dålig dager. Pasic och hans regeringskollegor hoppades att de skulle kunna få Rysslands stöd, men de kunde inte veta det, för den ryska ambassadören i Belgrad hade dött i en hjärtinfarkt samma dag, och därför var kontakten med Ryssland tillfälligt bruten.

I slutändan valde Serbien att lägga sig så platt som möjligt utan att totalt ge sig; de accepterade alla Österrikes krav utom ett. Det var dock inte tillräckligt för Österrike, som förklarade Serbien krig och började mobilisera.

Steg 2: Ryssland och mobiliseringens dilemma

I och med Österrikes krigsförklaring hade ett lokalt krig utbrutit på Balkan. Än så länge var inga andra stormakter inblandade. Men initiativet hamnade nu hos Ryssland, som konkurrerade med Österrike om inflytande på Balkan och hade tagit på sig rollen som Serbiens beskyddare.

Det sistnämnda faktumet var det som drev Ryssland att agera. För dåtidens nationalistiskt präglade stormakter var nationens anseende av yttersta vikt, och det ryska tsardömet hade under de senaste tio åren fått en del rejäla törnar. Kriget mot Japan 1904-05 hade blottlagt rikets inre instabilitet och slutat i ett förödmjukande nederlag. Medan Ryssland återhämtade sig från nederlaget passade Österrike på att utöka sitt inflytande på Balkan genom att annektera Bosnien 1908. Balkankrigen 1912-13 visade att Rysslands tidigare skyddslingar Serbien och Bulgarien förde en självständig politik utan hänsyn till ryska intressen. När 1914 års kris flammade upp såg den ryska ledningen sin chans att återställa en del av sin prestige. Om man inte gjorde något skulle Österrike vinna en snabb seger, stärka sin prestige, och Ryssland skulle förlora allt inflytande på Balkan. Men om Ryssland istället agerade skulle Österrike inte kunna segra, utan skulle tvingas backa och lida en prestigeförlust. Detta skulle stärka Rysslands inflytande på Balkan, och dessutom skulle Serbien står i tacksamhetsskuld till tsardömet.

För tsar Nikolaj II och hans rådgivare stod det alltså klart att Ryssland måste agera. Men vad skulle man göra? Den ryska armén var överlägsen den österrikiska, men om Ryssland angrep Österrike skulle detta kunna provocera Tyskland, Österrikes allianspartner, att ingripa i kriget. Den ryska generalstabschefen Janusjkevitj var säker på att kunna besegra Österrike, men Tyskland var en helt annan fråga. Problemet var också att Ryssland i egenskap av anfallare inte kunde räkna med att allianspartnern Frankrike skulle ingripa i kriget.

Frågan komplicerades av att Österrike redan hade satt igång sin mobilisering och börjat inleda fientliga aktioner mot Serbien. Att mobilisera, det vill säga att ställa upp sin armé, var en tidskrävande, komplicerad och kostsam åtgärd. Stormakternas värnpliktsarméer räknade miljontals soldater som skulle köras till rätt mobiliseringspunkt och där få rätt utrustning. Varje lands mobiliseringsplan vilade på järnvägsnätet. Alla militära planerare försökte skapa en så bra mobiliseringsplan som möjligt, och ett mål var att den skulle gå så snabbt som möjligt. Eftersom Österrike redan var igång fanns en risk att de skulle hinna besegra Serbien och sedan flytta hela sin armé österut för att försvara sig mot Ryssland innan Ryssland ens hunnit mobilisera klart. Ryssarna var tvungna att fatta beslut snabbt.

Tsaren kom med ett bra förslag. Han ansåg att det bästa skulle vara att börja mobilisera, men inte hela armén. Vid händelse av krig skulle en del ryska styrkor ställa upp vid gränsen mot Tyskland, andra vid gränsen mot Österrike. Varför inte mobilisera bara den del av armén som skulle ställa upp mot Österrike? Då skulle Ryssland kunna hota Österrike och förmodligen tvinga dem att backa, utan att egentligen hota Tyskland.

Det fanns bara ett problem med tsarens lösning med partiell mobilisering: den skulle inte fungera. Generalstabschefen Janusjkevitj förklarade för tsaren att Ryssland bara hade en mobiliseringsplan, och den utgick ifrån att Ryssland skulle hamna i krig med både Österrike och Tyskland. Planen var mycket noggrant uträknad och byggde på att rätt tåg lämnade rätt station vid rätt tidpunkt och med rätt last. Om man började peta i planen för att bara göra en partiell mobilisering, skulle hela mobiliseringsplanen falla samman. Hela den ryska arméorganisationen skulle hamna i oordning, och risken var stor att Ryssland inte skulle kunna ställa upp någon armé alls. Även om det lyckades skulle hela den ryska järnvägsorganisationen vara i oordning. Om Tyskland då ändå bestämde sig för att ingripa i kriget skulle Ryssland inte kunna mobilisera resten av sin armé, och därmed skulle de förlora kriget.

Inför expertens synpunkter stod tsaren svarslös, och han blev tvungen att överge den partiella mobiliseringsplanen. Av allt att döma var en fullständig mobilisering den enda lösningen. Men hur skulle man göra för att undvika att provocera Tyskland? Tsarens nödlösning blev att skriva ett personligt brev till sin kusin ”Willy” (kejsar Wilhelm II av Tyskland), där han förklarade att mobiliseringen bara var riktad mot Österrike och inte avsåg att hota Tyskland det minsta. Brevet skickades iväg, mobiliseringsordern sändes ut, och tsaren lämnade högkvarteret för att ta itu med politiken. När han lämnat högkvarteret slog Suchomlinov sönder sin telefon, så att tsaren inte skulle kunna ringa och stoppa mobiliseringsordern om han plötsligt ändrade sig.

Steg 3: Tyskland och tvåfrontskrigets problem

Det ryska agerandet hade lett till att ett krig mellan två stormakter var på väg att bryta ut. Men än så länge var bara Ryssland och Österrike inblandade, och kriget var regionalt – begränsat till östra Europa.  Den stora frågan var dock hur Tyskland skulle reagera, och hur det skulle påverka krigets utveckling.

Om tsar Nikolaj hade försökt sätta sig in i tyskarnas situation, skulle han ha insett att ”Willy” knappast skulle kunna acceptera hans förklaring och avstå från att agera. Som Europas ”centralmakt” hotades Tyskland alltid av ett potentiellt tvåfrontskrig mot både Ryssland och Frankrike. För att avhjälpa detta så mycket som möjligt behövde Tyskland sina allierade, Österrike och Italien. Om Tyskland inte ställde upp för Österrike skulle habsburgarna antingen besegras av Ryssland eller tvingas till en förödmjukande reträtt. I vilket fall skulle de inte vara beredda att ställa upp för Tyskland inom överskådlig framtid. Kejsar Wilhelm plågades förmodligen också av att han tidigare hade stött Österrikes planer. Greve Berchtold hade informerat Tyskland om sin plan, och Wilhelm, som just då råkat befinna sig i en grandios och krigisk sinnesstämning, lovade att stöda Österrike oavsett vad som hände.

Tyskland kände sig alltså tvunget att ingripa. Men på vilket sätt? För kejsar Wilhelm och hans ministrar var svaret uppenbart. Rysslands mobilisering hotade den tyska gränsen i öst. Alltså måste Tyskland mobilisera sin armé mot Ryssland.

Det fanns bara ett problem med detta. Den tyska generalstabschefen von Moltke upplyste kejsaren och ministrarna om att Tyskland bara hade en mobiliseringsplan. Denna plan, den så kallade Schlieffenplanen, utgick ifrån att Tyskland skulle hamna i krig med både Ryssland och Frankrike. För att snabbt avgöra kriget och eliminera riskerna med ett tvåfrontskrig, skulle tyskarna satsa nästan hela sin armé på att slå ut Frankrike ur kriget. Därefter skulle armén gå österut och ta upp kampen mot Ryssland.

Nå, frågade kejsaren, kan vi inte strunta i den planen och istället mobilisera vår armé bara mot Ryssland?

Kan du gissa vad generalstabschefen svarade? I så fall, hoppa till nästa stycke. Eller så kan du läsa vidare och få reda på att von Moltke förklarade att en sådan ändring av planerna var omöjlig. Den tyska mobiliseringen var noggrant uträknad och byggde på att rätt tåg lämnade rätt station vid rätt tidpunkt och med rätt last. Om man började peta i planerna nu skulle hela den tyska arméorganisationen hamna i oordning, vilket skulle medföra att man inte skulle kunna göra någon mobilisering alls. Även om det skulle gå, skulle hela järnvägssystemet var i totalt kaos. Om Frankrike då valde att ändå gå in i kriget skulle Tyskland inte kunna försvara sig och skulle då förlora.

Ställda inför denna expertkommentar blev kejsar Wilhelm och ministrarna tvungna att tänka om.  De hade länge väntat sig att ett krig skulle bryta ut förr eller senare. Kanske borde man ta tillfället i akt och starta kriget nu, innan fiendemakterna hade hunnit växa sig övermäktiga? Generalstabschefen von Moltke stödde detta, och beslutet fattades.

Kejsar Wilhelm gjorde ett sista försök att begränsa konflikten. Om Frankrike överlät sina gränsfort till de tyska soldaterna skulle Tyskland ha en buffert mot franska attacker, och skulle då kunna skicka sina soldater österut för att besegra Ryssland. Kejsaren skrev därför ett personligt brev till den franska presidenten Raymond Poincaré, där han förklarade att den tyska mobiliseringen egentligen inte alls var riktad mot Frankrike, och om den franska armén bara backade någon kilometer kunde krig undvikas.

Det torde vara uppenbart för alla vad Frankrike svarade.

Steg 4: Storbritannien och betydelsen av ett papper

Tysklands beslut att sätta igång sin mobilisering förändrade kriget till ett europeiskt storkrig. Ett riktigt världskrig blev det först när Storbritannien gick med. Att de skulle gå in i kriget var dock inte alls givet.
Storbritannien hade traditionellt fört en politik som gick ut på att inte binda sig vid någon allians med andra stater. Tysklands starka makttillväxt och kejsar Wilhelms envisa önskan att bygga en krigsflotta oroade dock den brittiska regeringen. Under 1900-talets första årtionde sökte Storbritannien därför bundsförvanter på kontinenten, och fann dem i den fransk-ryska alliansen. Britternas vänskapsavtal med Frankrike och Ryssland kallades Ententen.

Ententen var dock ingen fast försvarsallians, utan ett löst vänskapsavtal. Den brittiska regeringen ville stödja Frankrike och Ryssland för att hålla tillbaka Tyskland, men ville helst undvika att hamna i ett storkrig.

När krisen bröt ut försökte Storbritannien därför stå utanför. En konflikt på Balkan intresserade dem inte. Men den tyska mobiliseringen drog med inte bara Frankrike, utan också Storbritannien. Anledningen var att den tyska Schlieffenplanen gick ut på att tyskarna skulle marschera genom Belgien för att snabbt kunna hota Paris.

När britterna fick reda på att tyska trupper marscherat in i Belgien blev de oroliga. Om tyskarna kontrollerade Belgien skulle de få tillgång till den viktiga hamnen Antwerpen. Därifrån skulle de tänkbart kunna påbörja en invasion av de brittiska öarna. Det var ett alltför allvarligt hot för att britterna skulle kunna stå vid sidan om. Englands utrikesminister Sir Edward Grey började därför kräva att Tyskland skulle lämna Belgien ifred. Han hänvisade specifikt till ett avtal från 1830, i vilket stormakterna hade lovat att respektera Belgiens självständighet. Den tyska rikskanslern, Bethmann-Hollweg, svarade dock att det bara var ”en bit papper”. Grey tog med sig detta uttalande till det brittiska parlamentet, där det väckte bestörtning och ilska. Den splittrade brittiska opinionen förenades nu i ett gemensamt beslut: Storbritannien gick in i kriget.

Lärdomar av krigsutbrottet

Om vi försöker analysera de kritiska besluten kan vi lägga märke till några gemensamma punkter:

1) Varje beslutsfattare utgick bara ifrån det egna landets valmöjligheter. Ingen tänkte ytterligare ett steg, på hur andra länder skulle kunna tänkas reagera. Utifrån det rent egocentriska perspektiv som varje beslutsfattare utgick ifrån var deras beslut oerhört rationella. Tillsammans ledde de till krig.

2) Alla beslutsfattare tog framför allt hänsyn till prestige och makt. För Österrike var det en prestigefråga att trycka till Serbien. Att backa undan var otänkbart, för det skulle skada habsburgarnas prestige och stärka Serbiens. På samma sätt kunde Ryssland inte låta Serbien köras över av Österrike. Och Tyskland kunde inte låta Österrike hunsas av Ryssland. Alla resonerade i termer av prestige och fann ett krig att föredra framför en prestigeförlust.

3) Tsar Nikolaj och kejsar Wilhelm försökte båda hitta alternativa lösningar på konflikten, men hämmades av den militära organisationen. Det är frestande att skylla detta på generalstabscheferna, som ju onekligen var de som hejdade sina chefer. Men man kan lika gärna hävda att det var politikernas ansvar att se till att de fick insyn i militärernas planer. De europeiska militärerna var en samling fantasilösa gamla män som inte kunde något annat än krigföring och inte ville kunna något annat. Utan politisk styrning ägnade de sig åt att förfina sina mobiliseringsplaner utan att fundera över politiska växlingar. Det var detta som fick den franska statsmannen Georges Clemenceau att konstatera att ”krig är alldeles för allvarliga saker för att lämnas åt militärerna”.

4) När väl risken för krig uppkommit, var alla beslutsfattare tvungna att agera snabbt, eftersom kriget handlade om att mobilisera så stor styrka som möjligt så snabbt som möjligt på rätt plats. Här skilde sig inte första världskriget i princip från andra krig, men arméernas oerhörda storlek gjorde att allt måste fungera enligt tidtabell. Därför ansågs det oerhört viktigt att agera snabbt, innan fienden hunnit mobilisera sin styrka. Som A J P Taylor sagt var kriget ett krig efter tidtabell (war by time-table); den som kom för sent skulle inte få hänga med på tåget.

Politikernas brist på breda perspektiv, deras prestigetänkande, bristen på insyn i de militära experternas angelägenheter, de logistiska kraven för att mobilisera en industriell värnpliktsarmé. Dessa faktorer, som förekom i alla stormakterna, tycks ha betingat utvecklingen mot krig i mycket högre grad än de traditionella orsakerna. Någon koppling till imperialism är överhuvudtaget svår att se. Snarare var kriget och imperialismen två av effekterna av politikernas prestigetänkande, inte orsaker till varandra på något sätt.  Att allianssystemet som sådant inte orsakade kriget torde vara uppenbart av det faktum att Tysklands allianspartner Italien valde att inte gå in i kriget på Tysklands sida. Italien stod inledningsvis utanför och attackerade senare Tysklands bundsförvant Österrike. Om allianserna orsakade kriget skulle Italien inte ha kunnat göra något sådant.

Nationalismen förblir väl den mest seriösa av de traditionella kandidaterna; dess påverkan på konflikten mellan Serbien och Österrike är rätt tydligt. Men det i sig ledde inte till ett storkrig, bara till ett lokalt krig på Balkan. Men nationalismen kan mycket väl ha spelat en likartad roll som socialdarwinismen: genom att uppmuntra konkurrens och prestigetänkande gjorde den politikerna mer benägna att agera som de faktiskt gjorde.

I slutändan kommer förklaringarna till första världskrigets utbrott förmodligen att fortsätta variera med tiden och med vem man frågar. Det jag redogjort för här är ett perspektiv som sällan kommer fram i vanliga historieböcker, där komplexa förhållanden lätt reduceras till en uppräkning av några få faktorer. Men verkligheten kommer alltid att undfly våra försök att sortera in den i enkla kategorier som ger oss enkla förklaringar. Eller, för att citera A J P Taylor:

”Nuförtiden är det på modet att söka djupa orsaker till stora händelser. Men kriget som bröt ut 1914 hade kanske inga djupa orsaker. I trettio års tid hade internationell diplomati, maktbalans, allianserna, och den ökade militära styrkan lett till fred. Plötsligt ställdes situationen på huvudet, och just de krafter som tidigare hade lett till fred ledde nu till ett storkrig. På samma sätt kan en bilförare som har gjort rätt sak och undvikit olyckor i trettio år plötsligt göra ett misstag och krascha. I juli 1914 gick saker och ting snett. Den enda säkra förklaringen i historia är att saker händer för att de händer.”

Referenser

En bra översikt över olika perspektiv på krigsutbrottet finns i Göran Rystad & Sven Tägil, Första och andra världskrigets utbrott (Studentlitteratur 1984). Den här framställningen bygger i hög grad på AJP Taylors essä ”War by Time-Table” i From the Boer War to the Cold War. Essays on Twentieth Century Europe (London 1995). En utmärkt analys av militärernas sätt att resonera finns i Miller/Lynn-Jones/Van Evera, Military Strategy and the Origins of the First World War (Princeton 1991). De politisk-militära besluten för varje land analyseras ingående i Keith Wilson (red.), Decisions for War, 1914 (London 1995). Delar av detta finns tillgängligt på svenska i Jan-Olof Olsson, 1914 (Bonniers 1964), och David Fromkin, Europas sista sommar. Vem startade Första världskriget? (Wahlström & Widstrand 2004). För perspektivet att Storbritannien var huvudansvarigt för kriget, se  Niall Ferguson, The Pity of War (Allen Lane/The Penguin Press 1998).

 

 

 

 

Videopresentation del 1:

Ladda ner powerpointen

Videopresentation del 2:

Ladda ner powerpointen

Den 28 juni 1914 skakades Europa av ett attentat. Den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie blev mördade när de var på besök i den bosniska huvudstaden Sarajevo. Drygt en månad senare drogs Europa in i ett krig som kom att bli det mest fruktansvärda som världen dittills hade skådat. Det första världskriget kom att vara till 1918 och kostade cirka 15 miljoner människor livet.

Hur och varför kunde ett politiskt attentat leda till ett europeiskt storkrig? Vad ledde kriget till? De frågorna kommer vi att fundera över i detta avsnitt.

Bakgrunden till kriget

Det fanns ett antal allmänna förutsättningar som ökade risken för konflikter i Europa, och så mer specifika orsaker till att kriget bröt ut.

Förutsättningar

Den grundläggande förutsättningen för att det skulle bli krig var Tysklands roll i Europa. Alltsedan Tyskland uppstått som enad stat 1871 hade landet dominerat europeisk politik. Kombinationen av en stor befolkning, hög grad av industrialisering och en stark militärtradition gjorde Tyskland till Europas starkaste stormakt. Detta hotade de andra stormakternas ställning.

Den tyska rikskanslern Bismarck dominerade europeisk politik genom att skapa allianser med Österrike, Italien och Ryssland samt hålla sig på vänskaplig fot med Storbritannien. Endast det isolerade Frankrike var Tysklands fiende.

Detta system kollapsade dock 1890, när den nye tyske kejsaren Wilhelm II ville sköta utrikespolitiken själv och avskedade Bismarck. Wilhelm förde en utrikespolitik som var både aggressiv och oförutsägbar, vilket oroade de andra makterna. Ryssland lämnade alliansen med Tyskland och blev vän med Frankrike. Tillsammans med Storbritannien bildade de alliansförbundet Ententen. År 1914 var Europa delat i två alliansblock: Ententen och Trippelalliansen (Tyskland, Österrike, Italien).

Allianserna mellan stormakterna var avsedda att förhindra krig, och var därför defensiva. Det betydde att den stormakt som anföll en annan stormakt skulle få alla i det alliansblocket emot sig, utan att få någon hjälp av sina egna allierade.

Vid sidan om allianssystemen och Tysklands roll hade den militära utvecklingen stor betydelse. Så gott som all stater hade infört allmän värnplikt, och det innebar att de hade enorma arméer på miljontals man som skulle mobiliseras och förflyttas i händelse av krig. Det här medförde att tänkbara krig måste planeras in i minsta detalj och skulle ta enorma mängder resurser i anspråk. All denna krävande planering blev omöjlig för politikerna att sköta, så de överlät planeringen åt militärerna. Problemet med detta var att politikerna inte hade någon insyn i militärernas krigsplaner och därmed inte visste vad planerna gick ut på. Militärerna å sin sida struntade fullständigt i politiska hänsyn när de formulerade sina krigsplaner.

Europa 1914

Orsaker

Vid sidan om dessa förutsättningar fanns ett antal faktorer som drev fram kriget. Imperialismen var en av dem. Även om kriget som utbröt inte hade direkt med någon imperialistisk konflikt att göra, så ökade imperialismen stormakternas konkurrenstänkande och skapade friktion mellan dem. Ett flertal kriser hade uppstått tidigare, och flera av dem kunde ha lett till krig. Imperialismen vande därmed beslutsfattarna och folket att förbereda sig inför ett eventuellt krig.

Den tydligaste faktorn som orsakade krigsutbrottet var då snarare nationalismen. Staternas bruk av nationalism gjorde att människorna i varje stormakt var övertygade om att just de var bäst och att ingen annan skulle ha en chans mot dem. Därmed tyckte de inte att ett krig skulle vara så farligt; de var helt övertygade om att den egna sidan skulle vinna.

Nationalism var också motivet bakom mordet på Franz Ferdinand. Under 1800-talet hade ett antal småstater uppkommit på Balkan som en följd av det Osmanska rikets gradvisa sönderfall. En av staterna var Serbien, som präglades av en mycket stark nationalism. Serbiska nationalister drömde om att sammanföra alla Serber på Balkan till ett storserbiskt rike.

Problemet var att det fanns serber i de två gamla imperierna, Osmanska riket och Österrike. Serbiens nationalistiska politik förde alltså landet på kollisionskurs med dessa två makter. Osmanska riket var vid den här tiden så försvagat att det inte utgjorde något allvarligt hot. Serbien samarbetade med Grekland och Bulgarien för att besegra osmanerna i Balkankrigen 1912-13. Men Österrike var alltför mäktigt för att ge sig på direkt. Istället uppmuntrade Serbien den serbiska minoriteten i Österrike att kämpa emot det österrikiska styret. Detta inspirerade bland annat den studentgrupp som genomförde attentatet mot Franz Ferdinand 1914.

Efter krigsutbrottet blev det en omfattande diskussion om vem som egentligen varit ansvarig för krigsutbrottet, och alla anklagade varandra.

Ytterligare faktorer var det socialdarwinistiska tänkandet och Tysklands roll som Europas mäktigaste stat. Enligt socialdarwinismen var krig något naturligt och bra, och något som ändå skulle inträffa förr eller senare. I så fall ville varje stat gärna ha krig när den staten var som starkast.

Det socialdarwinistiska tänkandet kan ha bidragit till krigstänkandet på två sätt. Det ena var att Ententemakterna Ryssland, Frankrike och England fruktade Tysklands stora makt och därmed tog tillfället i akt för att krossa detta hot mot deras egen maktställning. Omvänt fruktade Tyskland sina fienders ”inringning” och startade kriget för att besegra dem medan Tyskland ännu hade ett övertag.

Från mord till krig

När tronföljarparet mördades i Sarajevo fick Österrike en utmärkt anledning att trycka till det avskydda Serbien. Österrikarna formulerade ett ultimatum till Serbien med krav som var så extrema att serberna aldrig skulle kunna gå med på dem. Österrikarnas plan var att serberna skulle vägra att acceptera ultimatumet, och därmed skulle Österrike genomföra en militär straffexpedition mot Serbien.

Serberna insåg att de låg illa till, och svarade så medgivande som möjligt utan att acceptera alla Österrikes krav. För Österrike var saken klar: krig förklarades.

Men Serbien fick nu hjälp av Ryssland. Ryssland hade också intressen på Balkan, och präglades av en slags nationalism, panslavismen, som gick ut på att Ryssland skulle beskydda alla slaviska folk, inklusive Serbien. Ryssland kunde inte bara se på när Serbien krossades, och började därför mobilisera sin armé för att hota Österrike och eventuellt börja ett krig mot dem.

Tyskland fick nu reda på att Ryssland mobiliserade, och därmed hotade Österrike. Liksom Ryssland inte bara kunde låta Serbien krossas, kunde Tyskland inte bara låta Österrike krossas av Ryssland. Därför bestämde sig Tyskland för att ingripa i konflikten.

Nu spelade dock militärens krigsplanering in. De tyska generalerna hade bara planerat för ett krig mot både Ryssland och Frankrike, inte mot bara Ryssland. Därför bestämde sig de tyska generalerna för att följa sin plan och anfalla Frankrike först, trots att Frankrike hittills inte hade något med konflikten att göra.

Den tyska krigsplanen gick dessutom ut på att marschera genom det neutrala Belgien för att snabbt kunna gå mot Paris och slå ut Frankrike ur kriget. Men invasionen av Belgien retade Storbritannien, som hittills varit splittrat i frågan om kriget, och gjorde att britterna ställde upp på Frankrikes sida.

Krigets förlopp

Krigsutbrottet hälsades med entusiastiskt jubel av de vanliga människorna. Alla tänkte nationalistiskt och litade på den egna regeringens försäkran om att kriget var den andra sidans fel och att det snabbt skulle vara över. Så blev det dock inte. Istället tog kriget fyra år, kostade miljontals människor livet och förändrade Europa för all framtid.

Det som varken folket eller militärerna förstått var att industrialiseringen hade förändrat hur krigföring gick till. Modernt artilleri och kulsprutor dominerade slagfältet och förvandlade anfall till blodbad. Västfronten i Frankrike stelnade därför i ett statiskt skyttegravskrig.

Brittisk skyttegrav på västfronten

I öster var fronten mycket vidare, och därför kunde skyttegravar och kulsprutor inte användas lika effektivt. Efter att ha misslyckats att besegra Frankrike 1914 vände sig därför Tyskland österut och siktade på att besegra Ryssland först.

Båda sidor försökte bryta dödläget på olika sätt. En metod var att få in fler stater på sin sida i kriget. Tysklands allians (”Centralmakterna”) lyckades dra med sig Osmanska riket och Bulgarien, medan Ententen fick med sig många småstater och dessutom Italien och Japan.

En annan metod var nya vapen. Under första världskriget började båda sidor använda stridsgas för att bryta upp skyttegravskriget. Andra innovationer var stridsflygplan och så småningom stridsvagnar.

Tyskt jaktflygplan från första världskriget (replikation)

En tredje metod var strategisk krigföring, dvs att försöka förstöra motståndarsidans ekonomi så att den inte kunde fortsätta kriget. Storbritannien upprättade en flottblockad mot Tyskland, så att Tyskland och dess allierade inte kunde importera mat eller krigsmaterial från övriga världen. Tyskland svarade med ett nytt vapen: ubåtar, som attackerade brittiska handelsfartyg och försökte svälta ut Storbritannien. Båda sidor började också experimentera med att släppa bomber från flygplan.

Det totala kriget

Allt eftersom kriget fortsatte och inte tycktes ta slut, blev det allt viktigare för de krigförande staterna att använda så stor del av sina resurser som möjligt för att vinna kriget. Att på det sättet ställa om hela staten och inrikta den på krigföring brukar kallas att man övergår till det totala kriget.

En del i det totala kriget var att försäkra sig om att den egna befolkningen fortsatte stöda kriget. Därför spelade staterna på nationalismen och använde sig av hatpropaganda för att framställa fienden som monster.  Samtidigt försökte man med censur hemlighålla för vanliga människor hur hemskt de egna soldaterna hade det vid fronten. Följden av detta blev att det inte gick att förhandla fram en gammaldags kompromissfred: hemmaopinionens överhettade nationalistiska krav tvingade beslutsfattarna att fortsätta kriget till det bittra slutet.

Tyska soldater med skyddsmasker mot stridsgas

En annan del var att skapa stabila samlingsregeringar där de viktigaste partierna ingick. I länder med stark parlamentarisk tradition som England och Frankrike fungerade det ganska bra, medan Tyskland med tiden snarare kom att domineras av sina generaler istället för parlamentet. Ryssland, som fortfarande var ett envälde under tsaren, var svagast i det här avseendet och hade svårt att skapa en enad inre front.

Hela landets industri ställdes om till statligt kontrollerad krigsproduktion, och hela befolkningen mobiliserades för kriget. Medan männen skickades till fronten som soldater, tog kvinnorna över arbetsansvaret i krigsindustrin. En oförutsedd följd av detta var att civilbefolkningen blev ett mål för krigföringen: eftersom hela folket var mobiliserat för kriget så kunde man försöka knäcka motståndarens krigsvilja genom att slå direkt mot befolkningen. Det gjordes främst genom den strategiska krigföringen med flottblockad, ubåtar och bombningar.

Brittiska soldater anfaller vid Somme, 1916

Kriget avgörs

Eftersom kriget var ett industriellt och totalt krig kom det att avgöras av den sida som hade mest resurser. I slutändan var det Ententemakterna. Tyskland lyckades visserligen besegra Ryssland, som kollapsade i revolution 1917, men av mycket större betydelse var att USA gick med i kriget på Ententens sida samma år.

Varför ingrep USA i kriget?  Från början var opinionen i USA splittrad. Men USA:s ekonomiska förbindelser med Storbritannien gjorde att amerikanska handelsfartyg blev attackerade av tyska ubåtar, vilket retade upp den amerikanska hemmaopinionen. USA lånade också stora summor pengar till Ententen. Om Tyskland vann kriget skulle USA knappast få tillbaks de pengarna. Slutligen försökte Tyskland hålla USA upptaget genom att föreslå Mexico att angripa USA. Mexico avböjde förslaget, men det tyska telegrammet snappades upp av britterna, som visade det för amerikanarna. Därmed hade USA ett uppenbart skäl att förklara Tyskland krig.

Brittisk stridsvagn vid Cambrai, 1917

Våren 1918 hade flottblockaden gjort att Tysklands befolkning befann sig på svältgränsen. I ett försök att avgöra kriget anföll tyskarna i väster. De franska och engelska trupperna stärktes dock av att amerikanska trupper började anlända, och med gemensamma krafter lyckades de hejda den tyska offensiven. Amerikanarna ledde sedan en motoffensiv som började driva tillbaka den tyska armén. Tysklands ledning insåg att kriget var förlorat, och anhöll om vapenstillestånd. Den 11 november 1918 tog världskriget slut.

Krigets konsekvenser

Krigets mest uppenbara konsekvens var människoskadorna: ungefär 15 miljoner människor dog i kriget, och en hel generation unga män blev fysiskt och eller psykiskt lemlästade av skyttegravskrigets industriella masslakt.

Storpolitiskt innebar kriget att flera gamla stormakter kollapsade. Österrike och Osmanska riket föll i bitar och upphörde att finnas till som stormakter. De andra två stora förlorarna, Tyskland och Ryssland, var i inre upplösningstillstånd och skakades av radikala revolutioner. I Tyskland slogs revolutionsförsöket ner, men i Ryssland var revolutionen framgångsrik och ledde till att världens första kommunistiska stat, Sovjetunionen, skapades.

Övergången till totalt krig ledde i förlängningen till politiska förändringar i staterna. Eftersom hela befolkningen hade deltagit i krigsprocessen kunde arbetarklassen och kvinnorna ställa krav på att få de rättigheter de tidigare förnekats. De styrande fruktade revolutioner efter rysk förebild om de inte accepterade, så efter första världskriget började modern demokrati, med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, slå igenom i Västra Europa och USA.

Under kriget hade regeringarna tagit kontroll över sina länders ekonomi för att optimera krigsproduktionen. När kriget var över försökte regeringarna gärna bibehålla denna kontroll, men nu för att reglera den sociala välfärden i landet. Detta blev en förutsättning för de välfärdsstater som började uppkomma på 1930-talet.

Den kanske viktigaste följden av kriget var dock att människors förtroende för traditionella auktoriteter led ett allvarligt avbräck. Före kriget fanns en utbredd tro på att den europeiska civilisationen var överlägsen alla andra, och att tekniken bara förbättrade världen. När kriget utbröt trodde folk på sina ledares propaganda. Men efter fyra år av historiens dittills mest fruktansvärda krig var föreställningen om överlägsenhet bortsopad: européerna hade visat sig vara minst lika brutala som alla andra folk, om inte ännu brutalare. De afrikanska och asiatiska soldater som deltagit i kriget förstod också att Europas herravälde över den övriga världen berodde på vapenteknik och träning, inte på att européerna skulle vara överlägsna alla andra folk.

Det var den tekniska utvecklingen som hade möjliggjort krigets industriella karaktär, vilket visade att vetenskapen och tekniken i bästa fall var ett tveeggat svärd.  Många frågade sig hur Gud kunde tillåta sådana hemskheter, och kom fram till att Gud inte skulle kunna tillåta det: alltså fanns ingen Gud.

När väl kriget var över började diskussionen om hur det egentligen hade börjat. Ganska snart kom det fram hur makthavarna hade använt sig av propaganda och censur. Följden blev att många började misstro de traditionella makthavarna, och letade efter alternativ. Ett alternativ var förstås kommunismen. Ett annat alternativ var att låta sig ledas av en ”man av folket”, alltså en stark ledare som kom ur folkdjupet och delade erfarenheterna av världskriget. Det är ingen tillfällighet att både Hitler och Mussolini var krigsveteraner.

Versaillesfreden 1919

När kriget var slut skulle en hållbar fred skapas. Men det sätt kriget bedrivits på mer eller mindre garanterade att freden inte kunde bli någon kompromiss. Segrarna var tvungna att försöka visa några rejäla vinster för hemmaopinionen. Därför dikterades frederna: förlorarna hade ingenting att säga till om. Segrarna upprätthöll fortfarande flottblockaden, så de besegrade staterna var tvungna att välja mellan att acceptera de erbjudna villkoren eller låta den egna befolkningen svälta ihjäl.

Freden med Tyskland slöts i Versailles 1919. Egentligen slöts separata freder med Österrike (Trianon 1920) och Osmanska riket (Sèvres 1920), men här kommer vi att behandla dem gemensamt under rubriken ”Versaillesfreden”.

Eftersom krigsutbrottet hade varit så rörigt och kriget så hemskt, ville segrarna inte ta på sig någon delaktighet i att ha startat kriget. Därför tvingades Tyskland acceptera hela ansvaret för kriget, och utdömdes att betala krigsskadestånd till de drabbade länderna.

När nya gränser skulle dras upp i Europa försökte segrarmakterna följa två olika, delvis motsägande principer. Den ena kallades ”nationernas självbestämmanderätt” och drevs främst av USA, som ville se ett slut på nationalistiska konflikter i Europa. Tanken var att varje folk som så önskade skulle få en egen stat. Det lät bra i teorin, men var i praktiken omöjligt att realisera, eftersom Europas olika folk inte bodde var för sig utan sammanblandat.

Den andra principen var mycket enklare att genomdriva: belöna de som stridit på segrarnas sida, straffa de som stridit på Tysklands sida. I praktiken kom denna princip att tillämpas, även om segrarna försökte dölja sina planer bakom principen om nationernas självbestämmande.

De viktigaste gränsförändringarna:

• Polen återskapades av territorium som tidigare kontrollerats av Tyskland, Ryssland och Österrike.

• Övriga stater som brutit sig ut ur det sönderfallande Ryssland (Finland, de baltiska staterna) erkändes.

• Tyskland tvingades återlämna Alsace och Lorraine till Frankrike.

• Ur resterna av det habsburgska riket uppstod tre arvtagarstater: Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien. Det tyskspråkiga Österrike ville bli en del av Tyskland, men detta tilläts inte, eftersom det skulle ha stärkt Tyskland.

• Serbien fick stora områden från Habsburgarna, och bildade staten Jugoslavien. Kroater, bosnier och slovener tilläts inte få något självbestämmande.

• Osmanska riket bröts sönder. England och Frankrike lade beslag på områdena i Mellanöstern, som i praktiken blev nya kolonier. Detta ledde till att den sista sultanen avsattes, och arvtagarstaten Turkiet blev en republik.

Bortsett från de territoriella förändringarna försökte segrarna avväpna Tyskland, vars armé begränsades kraftigt så att den inte skulle vara ett hot längre.

För att försöka lösa framtida konflikter mellan stater utan att det skulle bli krig, bildades den internationella organisationen Nationernas Förbund (NF).

Europa efter frederna 1919-24

Problem

Redan under fredsförhandlingarna visade det sig att freden inte var särskilt lyckad. Segrarna kunde inte komma överens. Frankrike ville försvaga Tyskland så mycket som möjligt. Storbritannien stödde detta halvhjärtat, men var mer intresserat av att säkra sitt eget kolonialimperium. Italien och Japan kände båda att de inte fått sina krav tillgodosedda (de hade blivit lovade mer än de i slutändan fått). USA tröttnade snabbt på européernas bråk och surnade till över att ingen riktigt tog hänsyn till nationernas självbestämmande. Till slut drog de sig ur fredsförhandlingarna och lät England och Frankrike göra som de ville.

Nationernas förbund lät bra i teorin, men i praktiken dominerades förbundet fullständigt av brittiska och franska intressen. Tyskland och Sovjetunionen fick inte vara med, och det desillusionerade USA valde att inte delta i förbundet.

 Referenser

Litteraturen om första världskriget är enorm. En bra översikt över själva kriget finns i John Keegan, Det första världskriget (Natur & Kultur 2003). För en inblick i Europa före kriget rekommenderas Barbara Tuchman, The Proud Tower. A Portrait of the World before the War 1890-1914 (Hamish Hamilton 1960, Papermac 1997). För en djupare studie av krigets många konsekvenser, se Henry Cowper, Clive Emsley, Arthur Marwick, Bill Purdue & David Englander, World War I and its Consequences (Open University 1990). Peter Englund tar up en del av krigets förlopp och följder i Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Krigets oerhörda betydelse för Mellanöstern skildras av David Fromkin, A Peace to End All Peace. The Fall of the Ottoman Empire and the Creation of the Modern Middle East (Henry Holt & Co 1989, Owl Books 2001).

Japan hade sedan 1600-talet styrts av Tokugawashogunatet. Shogunerna försökte hålla Japan isolerat från omvärlden. När amerikanska krigsfartyg dök upp utanför Tokyo 1853 hade japanerna därför inget att sätta emot, utan tvingades acceptera hårda handelsavtal med USA och efterföljande stormakter.

Denna förödmjukelse försvagade shogunatets ställning, och en grupp inom den japanska eliten genomdrev Meijirestaurationen 1866, då shogunatet avskaffades. I teorin återställdes kejsarens makt, men japanerna inrättade ett parlament efter brittisk modell. I praktiken var kejsaren bara en symbolisk ledare: parlamentet hade den viktiga makten.

Under generationen efter Meijirestaurationen reformerades det japanska samhället efter västerländskt mönster, och en industriell ekonomi sattes igång. Japan byggde upp en flotta efter brittisk modell och en armé efter tysk modell.

Den japanska kejsaren färdas bland folket

Varför lyckades Japan med en modernisering, när Kina misslyckades? En förklaring är att den japanska kejsardynastin inte var främmande i landet. Kejsaren fungerade som en lämplig enande symbol för den nya nationen. De som protesterade mot moderniseringen var framför allt den gamla feodala samurajklassen, och dessa höll fast vid sina traditionella vapen. När samurajerna gjorde uppror på 1870-talet besegrades de av den moderna nationella japanska armén. Men den viktigaste skillnaden var kanske att Japan alltid tagit till sig nya idéer utifrån, i synnerhet från Kina. Därför var det ganska enkelt för Japan att bara börja låna idéer från Väst. Kineserna däremot var vana vid att alla andra kopierade dem, och därför behövdes en ordentlig mental omställning innan Kina kunde göra samma sak som Japan.

Den japanska framgångssagan fick två viktiga konsekvenser. Den första var att Japan på 1890-talet trädde fram som en modern industriell stormakt. Med detta följde samma typ av nationalism och imperialism som Europa stod för. Japan deltog i konkurrensen om kinesiska marknader och försökte även erövra mark på Kinas bekostnad. I det ockuperade Korea betedde sig japanerna på samma sätt som européerna i Afrika.

Den andra konsekvensen följde ur den första. Japans intressen i Kina ledde till en konflikt med Ryssland. I det rysk-japanska kriget 1904-05 chockade Japan hela världen genom att grundligt besegra Ryssland både till lands och till sjöss. Därmed var västvärlden så illa tvungen att erkänna Japan som en stormakt. Nyheten om Japan seger fick effekter över hela världen. Japan blev en förebild för de koloniserade ländernas motstånd mot imperialismen. Genom att besegra Ryssland visade Japan att det europeiska herraväldet inte var så självklart, och att den rasistiska föreställningen om att den vite mannen var naturligt överlägsen alla andra var felaktig.