År 2014 är det fortfarande USA som är den dominerande stormakten i världen, men många andra stater har potentialen att utgöra framtida stormakter. Ofta brukar statsvetare och ekonomer tala om BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som tänkbara framtida stormakter. Kommer USA att dominera de närmaste hundra åren, eller kommer några andra stater, t ex några av BRICS-länderna, att bli lika mäktiga som USA, eller rentav mäktigare?
Här får du referat av två forskare som siar om framtiden. Den första forskaren är statsvetaren och futurologen George Friedman, som hävdar att USA kommer att dominera de närmaste hundra åren (ungefär). Jag kallar hans framtidsvision för ”det amerikanska århundradet”. Den andra forskaren, sociologen Giovanni Arrighi, har en framtidssyn som tydligt skiljer sig från Friedmans. Jag kallar hans framtidsvision för ”tre former av kapitalism”.
Det amerikanska århundradet
Friedmans utgångspunkt är att USA kommer att fortsätta vara dominerande i världen inom överskådlig framtid. Hans argument för det är för det första att USA idag har världens starkaste krigsmakt och en av världens starkaste ekonomier. För det andra är det rimligt att anta att USA kommer att fortsätta dominera inom båda dessa områden. Militärt sett beror detta på att USA strategiskt sett är en ö, utan några fiender som kan utmana landet på den egna kontinenten. En tänkbar fiende, som Kina eller Ryssland, kan därmed inte hota USA direkt utan måste bygga en flotta för att kunna attackera USA direkt. Men USA har världens starkaste flotta. Att bygga en flotta som utmanar USA tar lång tid och blir svårt att dölja, så därför kommer USA att kunna behålla flottövertaget genom att helt enkelt satsa mer på flottan när landets fiender börjar bygga sina egna. Vidare hävdar Friedman att USA fortfarande har stor ekonomisk potential, med utrymme för både befolkningstillväxt och industriell tillväxt inom landets egna gränser. Därför kommer USA att fortsätta dominera världen under 2000-talet.
Friedman antar att USA:s maktposition inte kommer att vara ohotad. Han tänker sig en första konflikt med Ryssland omkring 2020, då Ryssland försöker återupprätta sina gamla gränser. Detta blir inte nödvändigtvis ett krig, utan snarare en maktkamp om småstater, där Ryssland försöker ta över staterna. Eftersom dessa stater fruktar Ryssland mer än USA kommer de att söka och få stöd hos USA, och konflikten kommer att sluta med att Ryssland försvagas än en gång.
Nästa utmanare mot USA:s ställning kommer att vara Japan, enligt Friedman. Japan kommer att vilja minska USA:s inflytande i världen och stärka sitt eget, och för att lyckas med det kommer Japan att samarbeta med Turkiet, som Friedman tror kommer att stärkas när Ryssland försvagas. Omkring 2050 tänker sig Friedman ett regelrätt krig mellan å ena sidan Turkiet och Japan, å andra sidan USA med flera andra allierade som hotas av Japan och Turkiet. Kriget kommer vara hårt, men slutar med en amerikansk seger. Till skillnad från i andra världskriget kommer förlorarna inte att krossas, utan bara misslyckas med att besegra USA. Japan och Turkiet kommer att vara fortsatta regionala stormakter, men de kommer inte att kunna hota USA:s herravälde.
Framemot 2080 tänker sig Friedman att en ny utmanare växer fram: Mexico. Även om Mexico idag är relativt svagt och underlägset gentemot USA, kan det förändras i framtiden, om knarkkartellerna kan besegras. Friedman tänker sig att närheten till USA kommer att leda till stora möjligheter för Mexico: Mexico kommer att kunna dra fördelar av amerikansk teknik och ekonomi, inte minst genom att många mexikaner flyttar till USA, bosätter sig och arbetar där. Denna befolkning kan i förlängningen komma att återvända till Mexico och föra med sig dessa fördelar, vilket medför att Mexico växer sig starkt. Eftersom Mexico är en granne till USA har de inte problemet med flottan för att kunna hota USA. När konflikten börjar växa fram kommer USA också att drabbas av inre konflikter, just genom de mexikaner som flyttat till USA men tänkbart fortfarande känner sig som mexikaner, inte amerikaner. Friedman siar inte om hur denna konflikt kommer att sluta, men hävdar att Mexico kan vara det land som till slut knäcker USA:s dominans.
Ett land som Friedman inte ser som en allvarlig utmanare till USA är Kina. Friedman diskuterar möjliga framtida utvecklingar för Kina, och menar att en möjlig sådan utveckling är att Kinas ekonomi fortsätter att expandera som den gör nu. Han anser dock att det är mycket osannolikt, eftersom ingen stat någonsin haft en evig tillväxt. Därför är det mycket troligare att Kina för eller senare kommer att drabbas av ekonomisk stagnation.
När Kina väl drabbas av ekonomisk stagnation kommer klyftorna mellan de rika industrialiserade kustregionerna och det fattiga inlandet att bli ett problem. De fattiga regionerna kommer att kräva att staten omfördelar pengar från de rika områdena till de fattiga, medan de rika områdena kommer att motsätta sig detta för att försöka upprätthålla sin höga levnadsstandard. Den kinesiska regimen har då att välja mellan två alternativ. Det första är att låta de rika regionerna vara, vilket i så fall kommer att öka motsättningarna och försvaga staten. De rika regionerna kommer att fortsätta knytas ihop med den globala ekonomin, och staten kommer få mindre makt över dem. Det andra alternativet är att återgå till en isolationistisk politik, där Kina kraftigt begränsar sitt deltagande i världsekonomin.
Friedman påpekar att det finns historiska förlagor för båda dessa utvecklingar: Kina har varit splittrat i perioder, t ex under 1920-talet, och har genomgått perioder av isolationism, t ex under Maos regim. Men hans huvudpoäng är att någon av dessa utvecklingar är mycket mer sannolika än att Kina fortsätter precis som nu. Och oavsett vilken av dessa två alternativ som inträffar så kommer Kina inte vara en global supermakt.
Tre former av kapitalism
Tvärtemot Friedman anser Giovanni Arrighi att framtiden kommer att domineras av de asiatiska staterna, framför allt Kina och Indien. Ett av hans argument är historiskt: fram till 1700-talet dominerades världens ekonomi av Kina och Indien. Först genom industrialiseringen blev västvärlden överlägsen. Det som sker i nutiden är en återgång till det historiska tillståndet: när Kina och Indien industrialiseras kommer de att gå om västvärlden och återigen dominera världens ekonomi.
I sin bok om Kinas ekonomiska utveckling argumenterar Arrighi för att Kinas ekonomi är så stark att Kina i framtiden kommer att bli en av världens dominerande supermakter. Kinas nuvarande ekonomi kan ses som en slags auktoritär kapitalism, eftersom landet har en kapitalistisk ekonomi som inte är fri: istället styrs och planeras ekonomin i hög utsträckning av staten. Statens politik är dock överlag positivt inställd till företag, och stöder dem alltså i att etablera nya fabriker och öka sin tillväxt. Samtidigt ser staten till att styra företagen med lagar och förordningar, där en viktig faktor är att bibehålla stabilitet. Arrighi nämner t ex att flera fabriker medvetet inte har mekaniserat vissa delar av produktionen, för att istället kunna maximera sysselsättningen. Därmed undviks massarbetslöshet. Eftersom levnadsstandarden är mycket lägre i Kina går detta att göra och ändå upprätthålla konkurrenskraftiga industrier.
Arrighi tänker sig att världen i framtiden kommer att domineras av olika former av kapitalism. Kina kommer att stå för den auktoritära kapitalismen, USA för en nyliberal kapitalism och Europa för en socialliberal kapitalism. En av Arrighis poänger är att Kinas auktoritära kapitalism visserligen inte är ekonomiskt optimal, men det är inte heller de andra: USA:s extremt liberala kapitalism kommer att styras mer av marknadens fluktuationer och därmed vara mer instabil och oförutsägbar, och Europas socialliberala kapitalism innebär också att staterna i viss utsträckning styr marknaden, om än inte i lika hög grad som Kina. Utifrån Kinas stora befolkning, starka statsmakt och resursrikedom menar Arrighi att det är rimligt att landet kommer vara den mest tongivande stormakten. Det innebär också att många länder i Asien och Afrika kommer att följa den kinesiska auktoritära modellen, snarare än den liberala amerikanska.
Referenser
Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing. Lineages of the Twenty-First Century (Verso 2008).
George Friedman, The Next 100 Years. A Forecast for the 21st Century (Anchor Books 2010).
