De svenska makthavarna såg med oro på industrialiseringens sociala förändringar och med misstänksamhet på arbetar- och kvinnorörelserna. För att motverka klassmotsättningarna och hålla ihop landet utvecklades en typisk svensk nationalism.

Den svenska nationalismen liknade andra europeiska länders nationalism. Eftersom socialdarwinistiskt konkurrenstänkande präglade samtiden var det viktigt att framställa den egna nationen som enhetlig, stark och självständig. Vissa perioder och personer i Sveriges historia lyftes fram för att betona svenskarnas frihet, självständighet och styrka. Viktiga sådana perioder var vikingatiden,  Gustav Vasa och hans uppror mot Kalmarunionen, samt svensk stormaktstid.  Dessa episoder i historien fick stor vikt i historieundervisningen. 1842 hade allmän folkskola införts i Sverige, och ett centralt uppdrag för skolan var att fostra de svenska barnen till goda, lojala medborgare som skulle vara stolta över sitt land och inte ifrågasätta traditioner och auktoriteter.

Nationalismen spreds också med symboler som svenska flaggan och nationalsången, och högtider som lyftes fram som särskilt svenska, som midsommar.

En konsekvens av det nationalistiska tänkandet var att det gick att hävda att vissa människor inte var ”riktiga” svenskar. Ett element i den svenska nationalismen var att framhålla att Sverige alltid varit ”rent”, alltså bara bestått av etniska svenskar.  Trots att detta var helt falskt ignorerades förekomsten av andra etniska grupper som t ex samer, finnar, judar och romer, eller så framställdes de som nya, främmande och farliga element i nationen.

Unionsupplösningen

Under de sista årtiondena av 1800-talet blev det alltmer uppenbart att den svensk-norska unionen knakade i fogarna.  Medan de inflytelserika grupperna i Norge ville ha så mycket självbestämmande som möjligt, var de tongivande liberala och konservativa svenska politikerna negativa till att göra vad de uppfattade som eftergifter till norskarna.  Följden blev en långvarig konflikt mellan Sverige och Norge. I mitten hamnade ländernas gemensamma kung, Oscar II, som försökte tillmötesgå båda sidor, vilket naturligtvis var omöjligt.

När Norge 1891 fick en ren vänsterregering blev konflikten mer öppen. Norskarna krävde att få föra en självständig utrikespolitik, vilket besvarades från svensk sida med att avskaffa norska tullförmåner och hot om militär intervention. Norge började befästa gränsen mot Sverige.

1905 beslöt det norska stortinget att på egen hand upprätta norska konsulat utan svensk inblandning. Det var en öppen utmaning mot Sverige. Den svenska regeringen övervägde en invasion av Norge, men backade när det stod klart att både Tyskland och Storbritannien stödde en upplösning av unionen.  Efter hårda förhandlingar i Karlstad accepterade Sverige att Norge blev självständigt.

Referenser

Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder.

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993)

Den svenska historien

Följderna av industrialiseringen i Sverige var i grunden desamma som följderna av industrialiseringen i Europa.

Uppkomsten av nya sätt att producera på gjorde att vissa kunde bli väldigt rika. De som kunde starta företag och tjäna på industrialiseringen var framför allt den övre medelklassens entreprenörer och jordägare. De mest framgångsrika blev storföretagare, den nya överklassen i industrisamhället.

Det gamla bondeståndet delades i två delar: dels fanns de bönder som behöll sin mark efter skiftesreformerna, dels de som blev av med marken. De jordägande bönderna övergick under andra hälften av 1800-talet till att bli företagare, eftersom jordbruket industrialiserades. De jordlösa bönderna fick antingen flytta till städerna och bli industriarbetare, eller stanna på landet och arbeta åt lantbruksföretagare.  Lantbruksarbetarna hade överlag dåliga förhållanden och var mycket beroende av de jordägande bönderna. De kallades för statare. Ordet kom av att det de hade rätt till som ersättning för sitt arbete var mat och husrum, vilket kallades för ”stat”.

I industristäderna uppkom en arbetarklass. Förhållandena för svenska arbetare var desamma som för deras klassfränder i övriga Europa: mycket låg levnadsstandard och miserabla arbetsvillkor. Detta gjorde arbetarna fattiga, sjuka och desperata.

En självklar följd av arbetarnas dåliga omständigheter var att de ville få det bättre. Under slutet av 1800-talet organiserade sig arbetarna i arbetarrörelsen, med krav på bättre arbetsvillkor. Framför allt ville arbetarna ha minimilöner, reglerad arbetstid och någon form av socialförsäkringssystem som skydd mot sjukdom, ålder och arbetsskador. För att sprida sina idéer organiserade de fackföreningar, vilka motarbetades av myndigheterna. 1889 bildades Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) som arbetarrörelsens viktigaste politiska företrädare.

I det industriella arbetet var det kvinnorna som fick ta de tyngsta sysslorna och hade allra minst att säga till om.  Många yrkesverksamma kvinnor i både arbetar- och medelklass var ensamstående, trots att kvinnor enligt lag skulle ha en man som förmyndare och inte fick äga någonting. Kvinnornas specifika krav på jämställdhet kom att utgöra grunden för kvinnorörelsen, som arbetade delvis parallellt med arbetarrörelsen.

Ytterligare en följd av de dåliga förhållandena för arbetarklassen var den stora utvandringsvågen under andra hälften av 1800-talet. Många människor lämnade Sverige och sökte en framtid någon annanstans, främst i USA. Utvandrarna kom främst från landsbygden, framför allt Småland, Öland och Värmland. Från 1840 till 1930 var det cirka 1,3 miljoner svenskar som emigrerade till USA.

Redan i början av 1800-talet började Sverige påverkas av den industriella revolutionen i England. Denna påverkan tog flera olika uttryck. Genom industriella metoder kunde Storbritannien börja producera järn av högre kvalitet och i större mängd än något annat land. Detta drabbade den svenska järnindustrin, som tidigare varit en av Europas främsta, hårt.  Efter en krisperiod lyckades dock de svenska järnbruken organisera om sig och effektivisera produktionen, även om järnproduktionen aldrig mer blev så dominerande som den en gång varit.

Efterfrågan på Sveriges andra stora råvara, trä, bara ökade. I England fanns nästan ingen skog, så britterna behövde importera trä, framför allt för att bygga nya hus i de snabbt växande städerna. Sverige blev en av de viktigaste leverantörerna av trä, och följden för Sveriges del blev att en mäktig sågverksindustri växte fram, först i Västsverige på 1850-talet och sedan i Norrland. Göteborg fick en viktig position som centrum för trähandeln med Storbritannien. Sågverksarbetarna fick svårt att hävda sig mot bolagen, och fick därför extremt dåliga bostads- och löneförhållanden.

Järnvägar och verkstäder

Det verkliga tecknet på industrialisering var byggandet av järnvägar. I Sverige kom det igång på 1850-talet.  Järnvägsbyggen gjordes dels av staten, som ville bygga ut landets infrastruktur för att förbättra ekonomin, och dels av privata företag som såg en möjlighet att tjäna pengar på verksamheten. Som chef för statens järnvägsprogram utsågs Nils Ericson, bror till den svensk-amerikanska uppfinnaren John Ericsson.

Med järnvägarnas utbyggnad kunde andra industrier växa fram. Dit hörde en verkstadsindustri för maskintillverkning, som utvecklades på 1870-talet i de gamla verkstadsorterna Huskvarna, Eskilstuna och Motala.  Med tiden blev verkstadsindustrin alltmer specialiserad, och industrier kunde växa upp baserade på nya uppfinningar. Hit hörde LM Ericsson (telefonen), Asea (olika elektriska uppfinningar), Bofors (Alfred Nobels sprängämnen), SKF (Sven Wingqvists kullager) och AGA (Gustaf Daléns gasackumulator).

Situationen i Europa efter 1815 kom att präglas av maktkampen mellan de två dominerande stormakterna, Ryssland och Storbritannien. Karl XIV Johan förde en rysslandsvänlig politik, vilket innebar att alla planer på en återerövring av Finland övergavs, samtidigt som han aktade sig för att hamna i bråk med England. Detta var en realistisk politik, men retade upp två läger, dels de liberala som helst ville se ett närmande till den liberala stormakten England, dels de konservativa romantiker som längtade efter att återerövra Finland.

Framemot mitten av 1800-talet förändrades situationen i Europa av liberalismens och nationalismens spridning. Vid denna tid gick de två ideologierna hand i hand: nationalismens krav på ”ett land för varje folk” stämde bra överens med liberalismens krav på ökade fri- och rättigheter. Varje stat blev tvungen att förhålla sig till dessa ideologier, genom att antingen försöka trycka ner dem eller, om de blev för starka, utforma en egen liberal politik och nationell identitet.

Sverige hade vissa problem att skapa en nationell identitet, eftersom riket var i union med Norge sedan 1814. Rikets ledning ville därför helst stöda en nationalism som kunde förena både svenskar och norrmän.

En sådan nationalistisk rörelse uppkom i den så kallade skandinavismen, som först uppstod i Danmark omkring 1840.  Skandinavisterna ville tona ner den traditionella fiendskapen mellan Danmark och Sverige och istället framhålla den kulturella gemenskapen.  Snart utvecklade skandinavisterna ett politiskt program som gick ut på att de skandinaviska staterna skulle sluta sig samman till en enda stat. I denna skulle även Finland ingå.

I detta program går det att skönja varför skandinavismen uppkom. Både Danmark och Sverige var vid det här laget ganska små stater utan någon större betydelse i den europeiska stormaktspolitiken. Båda staternas ledningar drömde dock om att återfå en viktigare roll, något som tänkbart skulle kunna uppnås genom en skandinavisk union. Samtidigt upplevde båda hot från närliggande stormakter. I Danmarks fall handlade det om Preussen, som var i färd med att skapa ett sammanhållet tyskt rike. I Sveriges fall var det Ryssland som upplevdes som ett hot. En skandinavisk union skulle kanske trygga länderna undan dessa hot.

Skandinavismen hade inget stöd alls hos Karl XIV Johan, men båda hans efterträdare, Oskar I och Karl XV, sympatiserade med skandinavismen och försökte få till ett närmande mellan Sverige och Danmark.

Skandinavismens öde avgjordes i den Slesvigska krisen 1863, då Danmark hamnade i konflikt med Preussen om provinserna Slesvig och Holstein, som båda kontrollerades av Danmark men innehöll tyskspråkiga människor. Danmark bad Sverige om hjälp och kungen ville skicka armén för att understöda Danmark, men den svenska regeringen vägrade riskera ett krig med Preussen. Sverige stod därmed vid sidan om när Danmark besegrades av Preussen i det dansk-tyska kriget 1864.

Den slesvigska krisen innebar att skandinavismen bröt samman som realistiskt politiskt alternativ. Danmark och Sverige bildade inget försvarsförbund. Sverige kom istället att närma sig det nybildade Tyskland, som snabbt blev en dominerande stormakt och som ansågs kunna skydda Sverige undan rysk aggression.  Istället för att bygga en gemensam skandinavisk identitet fick de skandinaviska staterna försöka bygga egna nationella identiteter, där en viktig del var just att inte gå i direkt allians med andra stater.

Även om skandinavismen misslyckades hade den inneburit ett kulturellt närmande mellan Sverige och Danmark. Efter denna tid var den gamla fiendskapen mellan Sverige och Danmark glömd.

Referenser

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Den svenska historien

Under hela första hälften av 1800-talet stod den politiska kampen i Sverige, liksom i övriga Europa, mellan liberaler och konservativa.  Det fanns flera skillnader mellan dem, men den viktigaste på den tiden var inställningen till den industriella revolutionen. De konservativa såg med oro på utvecklingen i England, där industrialiseringen hade skapat stora klasskillnader och dessutom reducerat den gamla adelns makt. Klassmotsättningarna hotade att slå sönder det traditionella samhället. De konservativa ville hålla fast vid en stark kungamakt och ordentligt med skyddstullar för att hindra svensk näringsverksamhet från att bli utkonkurrerad.  Konservatismen hade sina främsta företrädare inom adeln och prästerskapet.

I motsats till konservatismen välkomnade liberalismen den industriella revolutionen med öppna armar. Liberalerna menade att den fria konkurrensen skulle skapa ett mer rättvist samhälle, där var och en fick sin position efter sin konkurrenskraft. Liberalerna ville begränsa kungens makt och stärka riksdagens, och de ville helst inte ha några tullar alls. Liberalismens sympatisörer kom främst från medelklassen: de var handelsmän, företagare och framgångsrika bönder.

Medan kungen försökte föra en politik som balanserade mellan de två ideologierna, fick han stöd främst från de konservativa. De liberala kritiserade kungen allt kraftigare. De hade stöd inom det i hög grad liberala tidningsväsendet. Tidningen Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hierta, blev det främsta språkröret för kritiken mot kungen. Karl XIV Johan utnyttjade indragningsmakten för att tysta Aftonbladet, men varje gång tidningen tvingades upphöra startade Hierta en ny tidning, med namn som ”det andra Aftonbladet”, ”det tredje Aftonbladet” och så vidare. När han nått till det tjugoförsta Aftonbladet gav kungen upp och lät tidningen publiceras.

Liberalismens genombrott

Efter Karl XIV Johans död 1844 kom Oskar I (r. 1844-59) till makten. Liberalerna hoppades mycket på honom, men han visade sig stå för en fortsatt konservativ politik. Samtidigt nådde liberalernas krav på ökade fri- och rättigheter kokpunkten i Europa. 1848 utbröt revolutioner och oroligheter i stora delar av Europa.

Även i Sverige var liberalerna så pass missnöjda att de delvis gjorde uppror. I de så kallade marsoroligheterna i Stockholm 1848 genomförde liberalerna våldsamma demonstrationer som slogs ner av militär och polis. Ett trettiotal människor dödades, och kungen blev ännu mer orolig för liberalismens hot.

Det kom att dröja till efterträdaren Karl XV:s tid (1859-1872) innan liberalismen segrade i Sverige.  Karl försökte hävda kungamaktens rätt att forma utrikespolitiken på egen hand, men regeringen motsatte sig detta., eftersom den kungliga utrikespolitiken ansågs alltför riskabel. Till slut tvingades kungen backa. Stärkt av denna framgång lyckades en liberalt präglad  regering under Louis De Geer genomdriva en riksdagsreform 1865. I denna reform upplöstes den traditionella ståndsriksdagen och ersattes av en tvåkammarriksdag, där varje riksdagsledamot hade en röst.

Riksdagens två kamrar var likställda. För att riksdagen skulle kunna ändra en lag krävdes omröstning i båda kamrar, och att båda kamrar biföll förslaget. Man fick rösta på ledamöter till Andra kammaren om man var av manskön, hade fyllt 21 år och hade en viss årsinkomst eller jordegendom. Det innebar att alla arbetare och många mindre jordägare var utestängda, liksom alla kvinnor. De som hade rösträtt hade en röst var.

För att ha rätt att rösta in ledamöter till Första kammaren krävdes att man hade en rätt hög inkomst eller förmögenhet. Rösträtt till Första kammaren gavs till både kvinnor och män som var tillräckligt rika.  Dessutom hade bolag rösträtt till Första kammaren.

Den här riksdagsreformen var en kompromiss mellan de konservativa och liberala intressena.  Första kammarens starka ställning var till för att stoppa alltför snabba reformer, som kunde oroa de konservativa. Genom röstsystemets utformning var det medel- och överklassen som bestämde politiken.  Arbetare och fattiga bönder hade ingen som helst möjlighet att påverka.  Samtidigt kom de liberala intressena med tiden att bli alltmer dominerande, eftersom liberalt präglade företagare och deras bolag tjänade mycket pengar och därmed fick mer inflytande i Första kammaren. Den gamla adeln slog antingen om och blev företagare de också, eller förlorade långsamt sitt inflytande.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Den svenska historien band 8

De män som 1809 avsatte Gustav IV Adolf såg till att Sverige fick en ny grundlag. Det var ingen social revolution som hade genomförts i Sverige, utan kuppmakarna hörde till Sveriges styrande elit, ämbetsmannaadeln. Deras främsta intresse var att begränsa kungens tidigare enväldiga makt. I den nya grundlagens regeringsform begränsades kungamakten så att kungen behöll den verkställande makten, men delade den lagstiftande makten med riksdagen. Riksdagen hade också exklusiv rätt att bestämma lagar om beskattning – det fick inte kungen ha något att säga till om. Den dömande makten utövades av Högsta domstolen, vars domare inte kunde avsättas av vare sig kung eller riksdag.  Regeringsformen fastslog också att svenska medborgare hade tryck- och yttrandefrihet. Man var tvungen att vara medlem i den svenska statskyrkan, men behövde inte vara med på gudstjänster om man inte ville. Medborgarna hade också rätt att inte bli arresterade hur som helst av polismakten – polisen måste kunna anföra skäl för en arrestering.

Denna nya grundlag var lång ifrån demokratisk, eftersom kungen fortfarande hade mycket inflytande. Riksdagen, som fick mycket makt, var heller ingen demokratisk riksdag utan en ståndsriksdag. Det betydde att vart och ett av samhällets fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) sammanträdde i separata församlingar, och varje stånd hade en röst när riksdagen skulle fatta beslut. Eftersom adel och präster utgjorde kanske 1-2% av befolkningen och borgarna kanske 5%, så var systemet alltså mycket ojämlikt.

Politisk och ekonomisk utveckling

Karl XIV Johan förde under sin tid vid makten en politik som närmast kan kallas för liberalkonservativ. Den var konservativ i så måtto att han höll fast vid att kungen (alltså han själv) skulle ha mycket att säga till om, och han slog skoningslöst ner motstånd mot hans politik (upproret vid Klågerup 1811). Om tidningar kritiserade hans beslut  stoppade han utgivningen av dem genom den så kallade indragningsmakten, som gav myndigheterna rätt att ”dra in” tidningar som ansågs ”vådliga för allmän säkerhet”.

Samtidigt förde Karl Johan en försiktig reformpolitik för att få det svenska kungariket att följa med i utvecklingen. Ute i Europa blev den brittiska industrikapitalismen alltmer dominerande, och handelsmän och företagare i Sverige krävde lagändringar för att Sverige skulle kunna hänga med i konkurrensen. Därför blev Sveriges ekonomiska politik mer liberal, med minskade tullar både inom landet och gentemot andra länder.

Jordbruket reformerades också för att bli mer modernt och effektivt. Detta arbete hade påbörjats genom de så kallade skiftesreformerna i slutet av 1700-talet. Karl XIV Johan fullföljde detta med förordningen laga skifte 1827. Detta medförde att varje jordägares jord koncentrerades till ett fåtal ägor, och alltså inte var utspritt. Detta gynnade de bönder som hade någorlunda mycket jord, då de kunde effektivisera jordbruksarbetet mycket. Det ledde dock till att fattiga bönder blev utkonkurrerade och tvingades sälja sin mark till de mer framgångsrika bönderna.

Dessutom satsades mycket pengar på att bygga ut landets kommunikationer. Det skedde framför allt genom att bygga kanaler för att transportera varor på. Under denna tid byggdes Södertälje kanal (1819) och Göta kanal (1832).

Sammantaget innebar dessa ekonomiska reformer att Sverige var i läge att kunna industrialiseras under andra hälften av 1800-talet.

Referenser

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Den svenska historien band 8 (Bonniers 1968)

I början av 1800-talet var Sverige ett land med en ganska allvarlig identitetskris. Så långt tillbaka som på 1600-talet hade Sverige varit en europeisk stormakt i kraft av sin militärmakt, men denna position krossades i ett långt krig mot Ryssland i början av 1700-talet, det stora nordiska kriget (1700-21).

Därefter var Ryssland den dominerande stormakten i Östersjöområdet. Men i Sverige levde drömmen om en återupprättad svensk stormakt kvar. Det ledde till att Sverige under 1700-talet vid flera tillfällen försökte vinna tillbaka förlorade områden. Dessa krig resulterade bara i nya svenska nederlag.

Inrikes gick Sverige igenom kraftiga omvälvningar under denna tid. Under 1700-talet hade riksdagen haft relativt mycket att säga till om i svensk politik (den så kallade frihetstiden), men detta upphörde i och med kung Gustav III:s statskupp 1772, då han gjorde sig till enväldig härskare.  Hans regim ogillades dock av mäktiga grupper inom adeln, som förlorat mycket politiskt inflytande när riksdagens makt begränsades, och han mördades i ett attentat 1792.

Vid det här laget var hela Europa oroligt på grund av den franska revolutionens utbrott 1789. Gustav III och hans son och efterträdare Gustav IV Adolf  gav sitt stöd till de antirevolutionära krafterna. Det ledde till att Sverige hamnade i krig med Napoleons Bonapartes Frankrike 1805-1810.   Detta krig blev en katastrof för Sverige: 1807 slöt Napoleon fred med Ryssland, och gav Ryssland möjligheten att anfalla Sverige. I detta krig, det finska kriget 1808-1809, besegrades de svenska arméerna i grunden och Ryssland erövrade Finland. Därmed förlorades den östra halvan av det gamla svenska kungariket.  Gustav IV Adolf avsattes, och hans farbror blev kung som Karl XIII.

I ett försök att närma sig Napoleon och bli en del av den nya maktordningen i Europa, sökte den barnlöse kungen en tronföljare i Frankrike. Till slut utsågs den franska marskalken Jean-Baptiste Bernadotte till svensk kronprins under namnet Karl (XIV) Johan. Bernadotte såg dock sig själv snarare som rival till Napoleon än vän, och när Napoleons arméer led nederlag i Ryssland 1812 såg Bernadotte till att Sverige gick med i den stora koalitionen som besegrade Napoleon i Tyskland 1813.  Som belöning för krigsinsatsen fick Sverige fritt fram att erövra Norge, som ockuperades 1814 och förenades med Sverige.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)