En annan förklaring till konspiracismens lockelse i den moderna världen har med hur vår värld numera ser ut att göra. För att redogöra för detta perspektiv kommer jag nu att referera bokens Mediated. How the media shape your world av Thomas de Zengotita.

Mediated handlar om vår moderna, mediemättade värld, och hur media påverkar vår uppfattning om världen. Zengotita tar sin utgångspunkt i postmodernistisk teori, och driver en minst sagt kontroversiell tes: att skillnaden mellan verklighet och fiktion inte längre existerar.

Zengotitas tes kan lätt missförstås. Naturligtvis existerar en skillnad mellan t ex en jordbävning i verkligheten och en representation av en jordbävning i exempelvis en film. Men författarens poäng är att vår upplevelse av verkligheten är så mediapåverkad att vi inte längre förmår göra någon egentlig skillnad mellan verkligheten och fiktionen. Och när vi gör det, tenderar fiktionen att vinna.

Zengotita bygger upp sitt resonemang metodiskt, med ett bombardemang av empiriska undrsökningar blandat med personliga upplevelser. Hela tiden diskuterar han med sig själv och vacklar fram och tillbaka. Ofta är han ironisk, vilket tidvis gör framställningen otydlig. Men så småningom framgår hans ståndpunkt tydligt.

Det är inte helt lätt att sammanfatta bokens resonemang, men jag ska göra ett försök. Zengotitas resonemang utgår från tanken att vi har blivit ”mediated” – det existerar ingen svensk motsvarighet, men vad sägs om ”medierad”? Idén bakom begreppet är att mediamättningen påverkar vår självuppfattning. Medieringen består av flera olika bitar. En del är att vi hela tiden ställs inför valmöjligheter. Detta framställs som ett erbjudande, en fantastisk möjlighet, vilket det ofta är. Men samtidigt leder det till en subjektivisering av verkligheten: du är i centrum, du ska besluta, du ska välja. Ditt val formar själva verkligheten. Detta leder i sin tur över till en upphöjelse av jaget: du är viktig, ja den viktigaste som finns, just genom dina val.

Mellan verkligheten i sig och medias projektion av verkligheten uppkommer därmed en avgörande skillnad. Det som medieras riktar sig till oss, det försöker medvetet få oss intresserade. Verkligheten i sig bara är, den riktar sig inte till någon. Den medierade upplevelsen av verkligheten leder till en egocentrisk världsuppfattning. Det blir bättre att uppleva en verklig händelse på tv än i verkligheten. Virtuellt sett kan du uppleva t ex Kennedymordet från flera olika vinklar, i slow motion, och spela upp det hur många gånger som helst. En helt annan totalupplevelse framför att faktiskt ha varit där den 22 november 1963. Med medias hjälp får du en helhetsbild, en överblick som ett verkligt ögonvittne aldrig kan få. Och detta påverkar oss på ett grundläggande sätt:
”This is a form of flattery so pervasive, so fundamental to the very nature of representation, that it has escaped notice, though it ultimately accounts for the much-remarked narcissism of our age. The flattered self is a mediated self, and the alchemy of mediation… gets carried into our psyches by the irresistible flattery that goes with being incessantly addressed.” (s. 7)
Medieringen består också av en helt annan grad av global mediamedvetenhet. När allt tänkbart exponeras via tv och på nätet, leder det till en inställning hos oss att vi hela tiden kan befinna oss i ett mediasammanhang. Därför börjar vi agera som om vi är på tv, som om vi exponeras. Och det är ju rimligt, för det är precis det vi blir. Livet är ett skådespel, och du har huvudrollen.

 
Invändningen mot detta är förstås att det finns så många fördelar med en medierad värld. Vad är det för fel med att få en utmärkt överblick över en händelse? Är inte valmöjligheterna av godo? Jag menar, du kan ju alltid välja att inte välja. Den globaliserade mediekulturen är också mer jämlik än något som existerat tidigare. Så vad är problemet?

Allt detta erkänner Zengotita, ja, han till och med framhåller fördelarna med den medierade verkligheten, i kapitel efter kapitel. Men det är också det han varnar för, att vi lurar oss själva genom våra val. ”The dynamic of evaluation goes like this: to begin with, an aesthetic sense that something is amiss; then the realization that you can’t pin down what the problem is, while the advantages are obvious – and that queasy feeling will subside in time.” (s. 30). Och Zengotita upprepar, nästan maniskt, som ett mantra, att följderna av mediering överlag är bra. Till slut låter han som en trasig grammofonskiva: ”Of course, this is mostly a good thing. Isn’t it? I’m so confused, I can’t tell anymore.” (s. 201)

Konsekvenser av medieringen
Zengotita framstår på många sätt som motståndare till den liberala, globaliserade världen. Eller kanske inte motståndare, snarare kritiker av den. Oavsett fördelarna finns nämligen alltid nackdelar, det finns förlorare, det finns dem som inte känner sig hemma i den moderna världen. Det är det han vill lyfta fram, att allt inte är OK, att vi inte kan bortse från den verkliga verkligheten utan att det får konsekvenser.

Vilka är då konsekvenserna?
Ett av de tydligaste problem som boken tar upp är den egocentriska världsuppfattning som blir resultatet av det medierade jaget, det ego som smickrats att tro att allt är möjligt. Detta leder till en subjektiv verklighetsuppfattning som hotar att slå över i relativism. Zengotita refererar till en incident när en av hans filosofistudenter envist hävdade att han kunde tänka sig en fyrkantig cirkel. De andra studenterna förhöll sig visserligen skeptiska, men ingen var beredd att förneka att han faktiskt tänkte sig en fyrkantig cirkel. När allt kommer om kring kan ju ingen säga vad som finns i någon annans tankar, eller hur? (s. 77)

En konsekvens som löper parallellt med den ovannämnda är att vi föredrar den medierade verkligheten framför den icke-medierade. Verkligheten i sig är nämligen inte till för dig, och framstår lätt som futtig och tråkig jämfört med den medierade verkligheten, den som blivit utvald, sorterad, målgruppsanalyserad och formad för att tilltala just dina preferenser. Och utan verklighetenen som gemensam referensram blir naturligtvis relativismen verklighet. Zengotita hänvisar till Nietzsche, som skildrade moderniteten med det metaforiska uttrycket ”Gud är död”. Neitzsche tänkte sig att en elit av mänskligheten – övermänniskorna – skulle definiera sin egen verklighet, utan Gud. Som Zengotita framställer saken är vi alla övermänniskor – ”Übermensch ist ein Jedermensch” – som själva väljer våra värderingar och vår verklighet.

Och?
Mediated är lättläst, men tankarna i den är svårfångade. Det beror väl delvis på att boken blir lika postmodernistisk som den verklighet den försöker skildra: Zengotitas tankar kröker sig in i varandra, går på kors och tvärs, i ett försök att fånga essensen i den medierade verkligheten, som han också betecknande nog kallar ”the Blob”, just för att illustrera hur oformlig den är.

Ett problem som han inte går in på är vad medieringen gör med vår hänsyn gentemot de svaga och drabbade i världen. Eftersom allt är ditt eget val och allt är relativt i den medierade världsbilden finns inget rätt eller fel – det står dig fritt att hjälpa andra eller inte , allt efter vad du känner för. Medieringens inneboende egocentrism leder förstås till att du tenderar att bara bry dig om dig själv, men det är ju ditt val, och du kan inte klandras för det. På samma sätt blir allt sett som resultatet av ens egna val, så om det går illa för dig är det ditt eget fel. Du kunde ju ha valt något annat.

Kopplingen till konspiracism är väl rätt uppenbar, även om det känns rätt marginellt i förhållande till Zengotitas samhälls- och kulturkritik. Här har vi en av förklaringarna till det alltmer utbredda konspirationstänkandet: verkliga förklaringar är helt enkelt inte intresseväckande nog. Då kan man strunta i verkligheten och bli anhängare av en konspirationsteori. Om verkligheten i övrigt också är valbar, blir konspirationen bakom 11 september eller vad man nu tänker sig snarast en detalj i sammanhanget.

En sak jag har funderat mycket över är vilka som är anhängare av konspirationsteorier. Att många högerextremister är det är inte ägnat att förvåna. De utgör redan en motkultur, så det ligger nära till hands för dem att se de etablerade förklaringarna som resultatet av en konspiration. Ett tydligt exempel är förstås förintelseförnekarna. Från extremhögerns syn på staten som en judisk konspiration är steget inte heller långt till det anarko-liberala lägret, där staten per automatik anses som ond, i synnerhet som den tvingar individen att ge upp sin privategendom i form av skatt, som sen ska användas för att hjälpa andra människor, något som i alla fall liberalena uppfattar som en djup kränkning.
Mer förvånande kan det då tyckas vara att konspiracismen slagit rot även inom vänstern. Faktum är att många som anstrukits av konspirationstänkande inom vänstern använder samma argument om 9/11 som extremhögern gör i USA. Hur många av alla de som hänvisar till Loose change har brytt sig om att ta reda på att filmens skapare har hämtat mycket av sitt material från den fascistiska tidningen American Free Press? Till detta kan läggas föreställningar bland muslimer över hela världen om att 9/11 var en judisk konspiration riktad mot muslimerna.

Vad har alla dessa disparata grupper gemensamt? Misstänksamheten mot hur USA för närvarande ser ut förstås. Men de har också något annat gemensamt. Konspiracisterna hör inte till sina ideologiers nav, utan återfinns (med undantag för extremhögern, som i sin helhet är marginaliserad) i marginalerna av sin ideologi. Den gemensamma nämnaren är maktlösheten. Därmed öppnar sig en möjlighet att uppfatta konspiracism som ett uttryck för maktlöshet, en de marginaliserades motkultur.

Detta perspektiv lyfts fram i boken Conspiracy theories. Secrecy and Power in American Culture av Mark Fenster. Fenster är professor i juridik, men boken är snarast sociologisk, och handlar just om konspiracism som socialt och kulturellt fenomen. Bokens syfte är dels att kartlägga hur konspiracister tänker, dels att försöka förklara vad konspiracism fyller för funktioner i samhället.

Fenster går noggrant igenom, och distanserar sig ifrån, tidigare teoribildning om konspiracism. I USA är portalgestalten för teorier om konspiracism den liberala amerikanska historikern Richard Hofstadter, vars klassiska studier av konspirationsteorier utmynnar i den så kallade patologiska modellen. Enligt Hofstadter är konspiracism helt enkelt ett sjukdomssymptom, ett utslag av paranoia hos högerextrema grupper i samhället. Hofstadters slutsats är att konspiracism är ett otyg som bör bekämpas på alla sätt, och anhängarna är paranoida knäppskallar utan verklighetsförankring.

Delvis inspirerad av Hofstadters och delvis i opposition till hans ståndpunkt står den progressiva skolan i amerikansk historieskrivning. Denna skolbildning, främst representerad av Chip Berlet, menar att konspiracism är en metod att mobilisera högerkrafter i samhället till motstånd mot vänsterprogressiva ekonomiska och sociala reformer. I detta perspektiv verkar konspiracismen genom att utnyttja existerande sociala och etniska spänningar i samhället, demonisera vissa utvalda grupper i samhället, och därigenom ge en simpel och attraktiv förklaring till samhällsproblemen. Den konspiracistiska förklaringen är dock inte ämnad att lösa problemen, utan framtvingar istället nytt socialt och ekonomiskt förtryck samtidigt som den förskjuter hela den politiska debatten åt höger. Särskilt oroande för de progressiva är att konspiracism slagit rot hos vänstern. För de progressiva är konspiracismen ett falskt spår som hindrar engagerade människor från att identifiera de faktiska orsakerna till samhälleliga missförhållanden (som enligt de vänsterprogressiva snarast beror på strukturella faktorer). Därmed förhindras också effektiv politisk aktivitet för att förändra de missförhållanden som finns.

Fenster själv gör en närläsning av ett antal konspiratoriska berättelser. Han använder sig bland annat av filmen JFK om Kennedymordet, Loose change om 9/11, och av X-files som exempel på en konspiratorisk berättelse överhuvudtaget. Utifrån analyserna av dessa och ett antal mindre kända konspiratoriska berättelser visar Fenster att alla konspirationsteorier har en gemensam berättarstruktur. Något förenklat lig ger i denna struktur att det finns en protagonist, den ensamma, lilla människan. Protagonisten har en naiv syn på världen, men kommer i kontakt med spår av den stora konspirationen och förstår att det han tror om världen inte stämmer. Berättelsen går sedan ut på att protagonisten försöker ta reda på sanningen, samtidigt som företrädarna för konspirationen försöker hindra honom från det. Till konspirationsberättelsen hör också det öppna slutet: protagonisten kan vinna en delseger, avslöja en del av konspirationen, men någon definitiv seger går inte att uppnå. Det finns alltid en ny konspiration som lurar bakom hörnet.

Utifrån detta bygger Fenster upp en alternativ teori om konspiracismen. Han framhåller att den här typen av berättelse tilltalar just de marginaliserade, de maktlösa, som kan få inspiration och förhoppning från berättelsen om den lilla människans kamp mot övermakten. Konspirationsteorin gör en hård och otillgänglig värld begriplig för den som står utanför maktens korridorer och inte har tillgång till den akademiska världens verktyg. Samtidigt varnar Fenster för att konspirationsteorin också fungerar passiviserande: trots protagonistens kamp finns ju alltid konspirationen kvar. Konspirationsteorin representerar makten i världen som ständigt undanglidande och oåtkomlig för den lilla människan. Det innebär också att kampen inte har någon egentlig chans att bli framgångsrik: det bästa protagonisten kan göra är att avslöja en del av den stora lögnen. Men någon faktiskt förändring synes näst intill omöjlig att uppnå.

Fenster undviker alltså att i Hofstadters efterföljd stämpla konspiracister som paranoida. Snarare ser han konspirationsteorin som ett sätt att begripliggöra världen, ett sätt som kan vara meningsfullt för den som hör till samhällets marginaliserade och maktlösa. Samtidigt håller Fenster med de vänsterprogressiva i att denna världsbild kan verka passiviserande på de som anammar den.

Globala konspirationsteorier i all ära, men konspirationstänkandet slår ofta rot i tolkningen av en viss händelse. Vilka händelser som tolkas konspiratoriskt varierar med tiden, och runt varje potentiell konspiration finns en enorm mängd litteratur.
När jag började göra efterforskningar om konspirationer tänkte jag att jag skulle sätta mig in i de mest berömda händelsekonspirationerna och presentera dem. Det var en smula naivt. Runt modern tids främsta konspirationshändelser, Kennedymordet och 11 september, är litteraturen minst sagt enorm. Diskussionen i båda fallen är så detaljfixerad att det är omöjligt att få grepp om frågorna och kunna avgöra vilken ståndpunkt som faktiskt stämmer, om man inte lägger ner flera år på efterforskningar.

Jag har inte flera år att lägga på efterforskningar om dylika enskilda händelser, så jag bestämde mig ganska snabbt för att läsa ett par centrala verk om respektive händelse, för att i alla fall få en allmän överblick över argumentationen. Och det visade sig ganska intressant, även om jag fått klart för mig att jag inte vill ägna mig mer åt den typen av efterforskningar (alldeles för detaljstyrt).

Kennedymordet
Den 22 november 1963 mördades USA:s president John F Kennedy (JFK) under ett besök i Dallas. Mordet var spektakulärt, eftersom presidenten sköts ned på öppen gata under en bilkortege inför en enorm folkmassa. Ganska snabbt efter mordet arresterades en man vid namn Lee Harvey Oswald som huvudmisstänkt för mordet. Polisen fann snabbt bevis som pekade på att Oswald var ansvarig. Men när Oswald skulle flyttas från det lokala fängelset blev han i sin tur mördad av Jack Ruby, en lokal nattklubbsägare.

Mordet på president Kennedy har antagit nästan mytiska proportioner i amerikansk populärhistoria. Kennedys tid i Vita huset, nostalgiskt dubbat ”Camelot”, ses som en oskuldsfull tid, en tid då folket fortfarande hade förtroende för staten. Med Kennedy dog allt detta.

Det centrala skälet till att Kennedymordet är så viktigt beror dock inte på Kennedy själv, utan på det traumatiska Vietnamkriget, som kom att knäcka det amerikanska självförtroendet. I den etablerade myten om Kennedy antyds det att om han bara hade fått leva, hade USA aldrig gått in i Vietnam, och hade därmed sluppit det traumat.

Detta är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Under sin tid som president eskalerade Kennedy den amerikanska närvaron i Vietnam, och i det tal han skulle ha hållit i Dallas den dag han mördades skulle han ha berättat att USA:s närvaro skulle ökas ytterligare. Det finns vissa som hävdar att han privat skulle ha uttryckt en önskan att dra trupperna ut ur Vietnam. Även om det var hans privata önskan handlade han aldrig därefter. Om han hade fått leva hade han troligen hamnat i samma dilemma som efterträdaren Lyndon B Johnson, som ville dra USA ut ur Vietnam men fann det omöjligt av politiska skäl.

Trots detta lever myten om Kennedy kvar. Och en sådan symbolladdad figur kan förstås inte ha blivit mördad av en ensam galning. Det måste ligga en konspiration bakom. Eller hur? I sin bokCrossfire går Jim Marrs metodiskt igenom alla de som kan tänkas ha velat mörda Kennedy. Galleriet sträcker sig från de plausibla, som de exilkubaner som övergivits på Kennedys order i den misslyckade invasionen av Grisbukten 1961, till de osannolika, som vicepresidenten Lyndon B Johnson. I Marrs version framstår det dock som sannolikt att så gott som hela den amerikanska statsapparaten (CIA, FBI, Secret Service, vicepresidenten, armén) var med och planerade mordet.

Jag läste Marrs bok för att den brukar hänvisas till som den mest genomarbetade bok som argumenterar för att det fanns en konspiration bakom Kennedymordet. Det är en mycket välskriven bok (den ligger för övrigt till grund för filmen JFK). Jag kan säga att jag fångades redan i förordet, när författaren förklarar: ”Trust no-one. Don’t trust this author. Make up your own mind as to what happened”. Det låter mycket klokt, mycket sunt, och när jag sedan hade läst igenom boken blev jag övertygad om att Marrs åtminstone delvis hade rätt. Det måste ha funnits en konspiration. Kanske inte med alla dem som Marrs nämner inblandade, men några av dem. Bevisen är så övertygande för att det inte bara kan ha varit Oswald som sköt. Marrs citerar ju för sjutton vittnen som berättar att de hörde fler än tre skott! Det går inte att förklara bort hursomhelst.

För formens skull läste jag ändå Gerald Posners Case Closed, som driver tesen att Kennedy blev mördad av Oswald och att någon konspiration inte fanns. Om inte annat så kul att se hur han försöker förklara bort Marrs bevisning.

Vad kan jag säga? Posner fullständigt smular sönder Marrs argument. Det visar sig att Marrs, liksom andra konspirationsanhängare i Kennedyfrågan, bara lyfter fram de fakta som stöder hans egen tolkning, och ignorerar de som strider emot den. Ett enkelt exempel är just öronvittnena. Nästan tvåhundra vittnen förhördes om vad de hörde. Siffrorna är förödande: 88 procent hörde tre skott, 7 procent hörde ett eller två skott, och 5 procent hörde fyra eller fler skott.

Jag antar att jag är lite naiv i min halvt omedvetna föreställning att spridda och refererade faktaböcker ska ha åtminstone en grundläggande vetenskaplig hållning. Men ack: Marrs har gjort sig skyldig till grov tendens i sin framställning. Posners verk är oerhört mycket mer sakligt övertygande.

Myten om Kennedy och mordet på honom fortsätter förstås att existera i populärkulturen. Men om man vill bygga sin kunskap på något mer beständigt föreslår jag Posners bok som botemedel mot eventuella anfall av konspiracism i den här frågan.

11 september
Kennedymordets ställning som konspirationsmagnet nummer 1 har numera gått förlorad. Nutidens substitut är naturligtvis 11 september-attackerna. Det är förstås rätt givet att en så fräck attack mot världens dominerande supermakt har kommit att mytologiseras. Och självklart har konspirationsteorierna fått fritt spelrum i den här frågan. De mer moderata konspiracisterna pratar om LIHOP (Let It Happen On Purpose), alltså att den amerikanska regeringen visste om attackerna men inte gjorde något åt dem. De mer extrema brukar benämnas MIHOP (Made It Happen On Purpose), alltså att USA:s regering var den som lät genomföra attackerna.

Märker du något speciellt med dessa konspirationsmodeller? Just det, de bygger båda på att den amerikanska regeringen måste ha varit inblandad i attackerna. Detta tänkande är typiskt amerocentriskt: USA är helt enkelt så stort och mäktigt att en sådan attack inte kan ha skett utan regeringens kännedom eller medverkan. I det ljuset verkar det rimligt att USA-nationalister faller för det konspiratoriska resonemanget, men mer märkligt att andra grupper också accepterar det.

Det är klart, i föregående stycke resonerade jag rationellt. Men USA fyller för många rollen av ärkefiende nummer ett, och då använder man allt som går för att misstänkliggöra den amerikanska staten. Tanken är då att om man kan visa att staten har offrat sina egna medborgare så framstår den som osedvanligt otäck. Den typen av argument missar det faktum att alla stater I historien har offrat sina medborgare när det har bedömts vara nödvändigt. I det avseendet är USA också skyldigt, men det är alla andra stater också, alldeles oavsett 11 septemberattackerna.
De som använder 11 septemberkonspirationer för att smutskasta USA ger sig dessutom in i farligt sällskap. Eftersom argumentationen är av ytterst tveksam karaktär riskerar det också att slå bakut och oskadliggöra all USA-kritik som konspirationsteorier.

Den så kallade 9/11 Truth Movement har gått i bräschen för att ifrågasätta den officiella versionen av vad som hände den 11 september. Det är väl i och för sig bra, men rörelsen har också gått i bräschen för att lansera konspirationsteorier om vad som hände, och förfuskar därmed sin eventuella legitimitet.

Den främsta representanten för ”Truth”-rörelsen är David Ray Griffin, professor i teologi. För att få en inblick i 11 september-debatten läste jag två böcker. Dels Debunking 9/11 myths, skriven av ett team författare från tidskriften Popular Mechanics (PM), dels Griffins svar på den boken, Debunking 9/11 debunking. Böckerna har något gemensamt (utom ämnet då): de handlar båda om olika enskilda fakta i frågan. Var det ett plan som kraschade in i Pentagon? Raserades WTC-husen av sprängladdningar? Hade flygplanskaparna kompetens att krascha med WTC-husen/Pentagon? Varför sköts inte planen ner av amerikanskt jaktflyg? Och så vidare och så vidare. Båda är därmed rätt tråkiga att läsa. PM har ansträngt sig för att göra sin bok lättläst och lättöverskådlig, vilket är trevligt. Griffin har inte ens försökt, utan bombarderar läsaren med uppgifter som är omöjliga att kontrollera för en lekman.

Till förtjänsterna med Griffins bok hör en välskriven inledning, som berättar hur han själv kom att bli en övertygad ”Truth”-anhängare. Även om skildringen har en del stänk halleluja över sig, är den betydligt med sympatisk än PM-bokens inledning, skriven av förre presidentkandidaten John McCain. McCain slår an de nationalistiska strängarna när han pratar om den hemska dagen, och vräker på med patos i sin deklaration att den som ifrågasätter den officiella versionen spottar på alla de som dog i attackerna. Inte precis sakligt.

Tittar man på de fakta som PM och Griffin diskuterar är det omöjligt att ta ställning till vilken av dem som har rätt. För det krävs många års efterforskningar. Så hur ska man göra? Rycka på axlarna? Välja den man tycker bäst om?

Nja, det finns alternativ. Ett sätt att bedöma dem, utan att behöva forska i flera år, är genom att undersöka hur de argumenterar emot varandra. Här blir det plötsligt tydligt att det föreligger en kvalitativ skillnad mellan dem. PM använder sig av saklig argumentation. I det individuella fallet kan de ha rätt. Det är också möjligt att de kan ha fel. Det kan inte jag avgöra. Men Griffin argumenterar osakligt. Till exempel hävdar han, gång på gång, att PM:s argument är ohållbara, för de stöder den officiella versionen och är alltså en del av regeringens konspiration. Detta är ett cirkelresonemang: Griffin förutsätter vad han ska bevisa. Ett annat återkommande argument är att om han kan visa att den officiella versionen är felaktig på någon enda punkt, så faller hela den officiella versionen. Han förklarar aldrig hur han har kommit fram till denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, utan han bara påstår det. Uppenbarligen tränar inte professorer i teologi sin logiska slutledningsförmåga vidare mycket.

Ett annat sätt att hantera situationen är att fundera över hur pass väl de olika individuella resonemangen hänger ihop. Griffin driver tesen att WTC-byggnaderna måste ha raserats med apterade sprängladdningar, inte på grund av flygplanskollisionerna. Den stora frågan som slår mig är då varför man låtit flygplan köra in i byggnaderna. Varför inte bara spränga dem och sedan fejka bevis för att muslimska terrorister apterade sprängladdningarna? Detta förklaras aldrig av konspirationsanhängarna, det är som om de aldrig tänkt över saken (och de vägrar ta i den).

Ett långsökt försök att få konspirationsteorin att hänga ihop skulle kunna vara att säga att konspiratörerna av något skäl ville få det att se ut som om det var flygplanskollisioner som raserade byggnaderna. Det är oklart varför, men nåja, låt oss anta att det finns något för oss okänt skäl för detta. Konspiracisten måste då förklara WTC 7:s kollaps. Den mindre WTC 7-byggnaden kollapsade nämligen också, trots att den inte träffades av något flygplan. Konspiracisterna brukar lyfta fram detta som ett bevis för att WTC-byggnaderna verkligen raserades av sprängladdningar, just för att WTC 7 inte träffades av något flygplan.

Men vänta nu! Om det existerar en konspiration, och denna konspiration ville spränga WTC-byggnaderna och ville få världen att tro att WTC förstördes av flygplanskollisioner, varför körde inget plan in i WTC 7? Här kollapsar konspirationsteorins förklaring (törs jag säga: lika fullständigt som WTC?). Allt de konspiracistiska argumenten kan göra är att ifrågasätta. De kan inte komma med koherenta egna förklaringar (dvs utan att skapa enormt elaborerade och osannolika konspirationssammanslutningar).

Det bör kanske påpekas att det finns gemensamma drag i de konspiratoriska skildringarna av Kennedymordet och 11 september. Ett sådant är att konspiracisterna använder både frånvaron och förekomsten av bevis som belägg för sina ståndpunkter. Ett klassiskt exempel är Zapruderfilmen, en amatörfilmatisering av Kennedymordet. Efter mordet hemlighölls filmen under lång tid, något som togs som grund för att den visade att Kennedy inte mördades av en enda person, utan av flera. När filmen släpptes på 70-talet var det många amatörforskare som hävdade att filmen visade just det. Men seriösa analyser av Zapruderfilmen med modern datateknik har visat att det den visar stöder den officiella förklaringen helt och hållet. Konspiracisterna har därför gått över till att hävda att Zapruderfilmen har manipulerats av FBI/CIA.

På samma sätt användes det faktum att FBI beslagtog filmerna som visade planet som körde in i Pentagon som belägg för att USA:s regering hade något att dölja. Men när filmerna sedan släpptes och visade att ett plan körde in i Pentagon, började konspiracisterna hävda att filmerna manipulerats av FBI/CIa. Känns resonemanget igen? Inom parentes kan man ju påpeka att det verkar märkligt av de tänkta konspiratörerna att inte ha förberett fejkfilmer som de kunnat släppa direkt, utan att hemlighålla några filmer. Hmm, antar att konspirationsteoretikerna inte tänkte på det. Eller vänta, det är säkert en plan för att lura folk extra mycket!

Eftersom konspiracisterna på allvar resonerar som i den sista meningen i föregående stycke blir det omöjligt att föra en rationell diskussion i frågan. Allt tolkas bara som nya belägg för konspirationen. Det riktigt obehagliga blir när det slår över i hot och personangrepp. Gerald Posner har hotats och smutskastats av konspiracister som sett sin födkrok hotas av hans studie av Kennedymordet, och avfärdas som en agent för CIA/FBI. På samma sätt attackerar Griffin och andra konspiracister redaktörerna och författarna från Popular Mechanics. För människor som inte är låsta i konspirationstänkande framstår sådant beteende rimligen enbart som motbjudande.

Ett centralt element i de mer omfattande konspirationsteorierna är förekomsten av hemliga organisationer som sägs ligga bakom konspirationen. Denna hemliga organisation tänks vara superhemlig och supermäktig. De två favoriterna är Frimurarorden och Illuminati. Här tänkte jag berätta lite om vad vi faktiskt vet om dem.
Frimurarorden
Frimurarorden är den mest kända och spridda hemliga organisationen, och den är förstås omgiven av mängder av myter och legender. Och till råga på allt är den inte ens hemlig. Till myterna runt frimurarorden hör idén att dess traditioner går tillbaka till det forntida Egypten, eller till antikens Grekland, eller till den medeltida Tempelriddarorden. Inget av det håller för en kritisk granskning. Orden växte fram ur medeltidens hantverkarskrån, dåtidens motsvarighet till fackföreningar. Frimurarordnarna var en sammanslutning för kringvandrande hantverkare som inte var knutna till ett lokalt skrå.

I slutet av 1600-talet var de traditionella skråen på nedgång. Hantverkarna hade svårt att hävda sig i en alltmer utvecklad marknadsekonomi med ökande konkurrens. Frimurarna klarade sin ekonomiska kris genom att öppna sina loger för herrar som inte var knutna till hantverket ifråga. Därmed fick orden in nya medlemsavgifter och kunde överleva.

Frimurarordens symbol

Detta medförde att Frimurarorden ändrade karaktär. Symboler och traditioner från hantverkartiden levde kvar, men rörelsens funktion förändrades. Under 1700-talet blev frimurarlogerna forum för Upplysningen. Därför är det inte särskilt märkligt att framstående personer inom både franska revolutionen (markis Lafayette) och amerikanska (Benjamin Franklin) var frimurare.
När de första moderna konspirationsteorierna växte fram på 1800-talet blev Frimurarorden en av måltavlorna. Det var inte konstigt. Konspiracismen växte fram ur skräcken för franska revolutionen, och Frimurarna fortsatte att vara ett forum för liberal demokrati under 1800-talet. Ur reaktionärt och konservativt perspektiv var därmed framställningen av frimurarna som farliga revolutionärer ganska rimlig.
Efter de liberala revolutionerna 1848 upphörde dock frimurarnas liberala agenda att vara revolutionär. De liberala idéerna hade slagit igenom på bred front i samhället, och blev den nya ideologi som dominerande i industriålderns tidevarv. Därmed övergick Frimurarorden till att bli den herrklubb den fortfarande är.
Den konspirationsteoretiker som vill peka ut Frimurarorden som makten bakom tronen har några egenheter att ta fasta på. En sak som gör Frimuraroren lämplig för sådana teorier är att den är internationell. Frimurarloger finns över hela världen och har ca 5 miljoner medlemmar (även om majoriteten finns i Storbritannien, USA och Irland). Frimurarnas möten är också stängda för allmänheten, vilket gör att det går att spekulera fritt om vad de egentligen har för sig. Deras vaga religiositet, med tro på ett odefinierat ”Högre väsen”, lämnar Orden öppen för kritik från traditionella religiösa grupper. Orden är också noggrann med vilka som får komma med: en tro på ett ”Högre väsen” utesluter ateister och vissa religioner, t ex hinduism, och kvinnor och slavar är av tradition ej tillåtna. Den senare kategorin används överlag inte längre, medan det finns alternativa stödorganisationer för kvinnor att vara med i. Några Frimurarloger har också öppnats helt för kvinnor, men dessa ses som ”alternativa”.
Samtidigt måste konspiracisten bemöta flera problem. Ett sådant är just att även om ordensmötena är stängda för allmänheten, så är Orden inte en hemlig organisation; tvärtom är den ju allmänt känd. Ett ännu större problem är det faktum att Frimurarorden inte är en centralstyrd organisation, utan egentligen ett flertal besläktade organisationer. Egentligen är det fel att tala om ”Frimurarorden”; vi borde egentligen tala om ”Frimurarordnarna”. I stort sett finns en stormästare (överhuvud) i varje land, och de olika logerna har bara ett löst samarbete med varandra. Olika traditioner har utvecklats i olika länder (i Sverige t ex är Orden bara öppen för kristna, vilket inte är fallet i exempelvis England).
Konspiracisten löser dessa problem genom att hävda att den publika Orden bara är en kuliss bakom vilken den verkliga Orden kan gömma sig och agera. Den verkliga Orden är superhemlig, centralstyrd och ute efter att kontrollera världen.
Konspiracisten kan få vatten på sin kvarn genom att hänvisa till den ökända P2-affären. P2 (Propaganda 2) var en frimurarloge i Italien, grundad 1877, som med tiden blev dominerad av korrumperade politiker, maffiamedlemmar och skrupelfria affärsmän. P2:s rykte var så dåligt att Italiens frimurarstormästare uteslöt och upplöste logen 1976. Men P2:s ledare, Licio Gelli, forstatte att hålla ordensmöten ändå, och P2:s verksamhet fortsatte som förut.
Några av Gellis underhuggare hade blivit chefer för Vatikanstatens bank, och de använde denna bank för att ”tvätta” heroinpengar för maffian. Polisen fick nys om detta och gjorde en razzia mot Gellis villa 1981. Dokumenten de fick tag på visade att de tusen medlemmarna i P2 var högt uppsatta män i samhället, och visade att P2 höll på med många skumma verksamheter vid sidan om pengatvätten.
Resultatet var en omfattande politisk skandal, vars effekter fortfarande syns i Italien. Den sittande regeringen föll och hela parlamentssystemet destabiliserades av avslöjandet att många politiker varit inblandade i P2. Gelli och hans hantlangare flydde landet, och P2 upplöstes, på riktigt den här gången. Gelli utlämnades så småningom till Italien och sattes i fängelse. Men P2:s skugga ligger fortfarande över landet: Silvio Berlusconi, Italiens nuvarande permiärminister, var medlem i P2. I intervjuer har Gelli förklarat att Berlusconi har förverkligat de idéer som Gelli själv verkade för.

Denna faktiska konspiration är onekligen riktigt obehaglig. Det konspiracisterna hävdar är förstås att alla Frimurarordnar fungerar på samma sätt som P2. För det finns dock inga belägg. Snarare tyder det vi vet på motsatsen, eftersom Gellis P2 uteslöts ur Frimurarorden på grund av dess suspekta aktiviteter.
P2-affären till trots är det på det hela taget svårt att få ihop den faktiska Frimurarorden med de faktiska konspirationsteorierna om en hemlig världskontrollorganisation. Det är också tydligt i modern konspircism, som gärna överger Frimurarna till förmån för en rörelse som inte tyngs ner av problemet att faktiskt existera: Illuminati.

I viss mån har konspiratoriskt tänkande nog alltid existerat, eftersom dess bärande principer, att allt hänger samman och är avsiktligt, är djupt rotade mänskliga tankemönster. Men konspirationsteorier i modern bemärkelse går tillbaka till 1700-talet, den tid som brukar kallas Upplysningen. Upplysningen brukar beskrivas som den period då det vetenskapliga tänkandet slog igenom på bred front i Europa. Det stämmer förvisso, men det fanns också reaktioner mot denna utveckling. Ett av vetenskapens grundkrav är principen om öppenhet. Vetenskaplig kunskap ska inte hemlighållas, utan ska istället spridas till så många som möjligt. På så sätt kommer den vetenskapliga kunskapen att granskas kritiskt. Om den håller för granskningen kommer den alla tillgodo.
Det här kan ju låta som en bra kunskapssyn (tycker jag i alla fall), men en del vände sig emot denna öppenhet. Det kan ha varit av rädsla för att förlora makt, men också av oro för att vetenskapen hotade att förändra det traditionella samhället. Under 1700-talet bildades därför grupper som Frimurarorden och Rosenkorsorden som klubbar där männen (det var alltid män) försökte hemlighålla kunskap. Dessa rörelser sökte sig också till sådan ”kunskap” som ratades av vetenskapen (ockultism, magi, religion). Det bör ockås påpekas att Frimurarorden kunde vara forum för liberala politiska idéer, som gärna förföljdes av myndigheterna I 1700-talets Europa. Därför fanns det ett intresse att vara hemlig.

Så småningom (eller rättare sagt år 1789) utbröt den franska revolutionen, delvis som en följd av de allt mer spridda upplysningesidéerna. Den franska revolutionen medförde till en början väsentliga förbättringar (t ex en deklaration om mänskliga rättigheter), men så småningom urartade den till ett skräckvälde under den radikala revolutionsledaren Maximilien de Robespierre. Ett stabilare samhälle i Frankrike återställdes först med diktatorn, senare kejsaren, Napoleon Bonaparte. När lugnet väl lagt sig började folk fundera över hur det egentligen kunde ha gått så illa att det blivit ett skräckvälde. Och som så ofta annars i historien valde folk att inte kännas vid tanken att sådana hemskheter hade kommit från dem själva. Det måste vara någon annans fel. Och så föddes de första moderna konspirationsteorierna.

I formuleringen av konspirationer om franska revolutionen var några syndabockar tydliga. En sådan var Frimurarorden, den mest populära och framgångsrika av de olika ordenssällskapen. Frimurarnas hemlighetsmakeri var en utmärkt ursäkt för att lämpa över all skuld på dem. Andra kandidater var Tempelriddarna, judarna och Illuminati.

Märker du något speciellt med de här syndabockarna? Just det, det är precis de grupper som än idag utgör standardstoffet för varje högklassig konspirationsteorin. Helst ska de nog slås ihop: de är egentligen en och samma… Anledningen är att dessa gamla konspirationsteorier plockades upp och moderniserades av Gary Allen och Larry Abraham i boken None dare call it conspiracy (1971). Betecknande nog var författarna företrädare för den högerradikala amerikanska lobbygruppen John Birch Society. JBS hade bildats på 1950-talet som en extremt antikommunistisk organisation, men vidgade sina vyer med den här boken, vars idéer blivit stapelvara i moderna konspirationsteorier. Det Allen och Abraham ville visa var att hela 1900-talets historia hade styrts av ett hemligt förbund av judiska bankmän som var ute efter att förslava den fria världen med hemska påfund som inkomstskatt, välfärd och lagar mot vapen. Till dessa bankmän kopplades både Frimurarorden och Illuminati, och en modern legend var född.

I den här framställningen används flera besläktade begrepp. Jag talar omväxlande om konspirationsteorier, konspiracism och konspirationer. Några förklaringar kan därför behövas.

En konspiration är en hemlig sammansvärjning som har något dolt syfte. I historien går det att peka på flera konspirationer, t ex de romerska senatorer som samarbetade i mordet på Julius Caesar år 44 f v t.

Konspirationsteori är beteckningen på en tanken att det finns konspiration som man antar existerar (den är alltså inte bevisad). Själva tänkandet att det finns en massa hemliga konspirationer som styr världen kallas konspiracism. De två begreppen ligger alltså mycket nära varandra i betydelse. En konspirationsteoretiker, eller konspiracist, är en person som tänker och resoenerar konspiracistiskt.

Konspiracismen som tanke kan sammanfattas i följande tre punkter:
1) Ingenting händer av en tillfällighet. Allt som inträffar är resultat av någons (onda) avsikt.
2) Ingenting är vad det ser ut att vara. Den/de som har makten döljer sina roller och sina identiteter.
3) Allt hänger ihop. Eftersom det finns en ond plan som styr världens utveckling, och denna onda plan inte lämnar något utrymme för slump, olyckor eller tillfälligheter, så är allting ledtrådar till allting annat, och allt blir pusselbitar som kan läggas ihop för att konspirationen ska bli synlig.
Inom konspiracismen går det att skilja på tre typer av konspirationer: händelsekonspirationer, systemkonspirationer och superkonspirationer.

Händelsekonspiration: tanken att en specifik händelse är resultatet av en konspiration. Populära exempel är Kennedymordet och 11/9 2001.

Systemkonspiration: tanken att det finns en konspiration som kontrollerar viktiga aspekter av staten och/eller samhället och försöker kontrollera ett land eller hela världen. Några exempel är tanken att judarna kontrollerar världens banker, att musilmer eller katoliker tar över alla världsreligioner eller att frimurarna kontrollerar världens regeringar.
Superkonspirationen: Tanken att alla händelsekonpsirationer och systemkonspirationer bara är bitar av ett större pussel, och att alla dessa konspirationer styrs av en enda vilja, en superintelligent ond superorganisation som är superhemlig.

Den här temakursen handlar om konspirationsteorier, sedda i ett historiskt och historievetenskapligt perspektiv. I den här framställningen kommer jag först att definiera vad konspirationsteorier är. Därefter kommer jag att redogöra för vad som är typiskt för konspirationsteorier, och varför de inte räknas som vetenskap. Avsnittet ”Konspirationsteorierna i historien” är en redogörelse för konspirationsteoritänkandets utveckling i modern tid. Avslutningsvis kommer några funderingar om orsakerna till konspirationsteoriernas spridning och en diskussion av vilka konsekvenser konspirationsteoritänkandet fått och kan få.

Runt många av de konspirationer som tas upp i den här framställningen finns en enorm mängd litteratur. Jag har försökt vaska fram de mest välrenommerade böckerna och utgått från dem. När det gäller skildringarna av 11 september och Kennedymordet har jag valt att förmedla mina tankar om böckerna snarare än att redovisa de enorma faktamängder som de olika sidorna ställer mot varandra. Den som verkligen vill gå in i detaljerna uppmanas att läsa in sig på ämnet (se till att ägna några år åt det…).

Några centrala begrepp

En historisk bakgrund

Konspirationens grå eminenser 1: Frimurarna

Konspirationens grå eminenser 2: Illuminati

Händelsekonspirationer: Kennedymordet och 11 september

Varför konspirationsteorier?

Den medierade världen

Några sammanfattande reflektioner

Konsekvenser av konspiracism

Källförteckning