I början av 1500-talet expanderade den senaste muslimska stormakten, det turkiska Osmanska riket, i Nordafrika. Osmanernas välorganiserade armé och moderna artilleri och musköter gjorde att de utan större svårigheter kunde lägga under sig Mamluksultanatet i Egypten 1517. Övriga nordafrikanska stater blev vasallstater till Osmanska riket, och osmanska trupper förlades så långt västerut som i Algeriet.
Den enda stat som stod emot både osmanerna österifrån och Portugal norrifrån var Marocko. Marocko lyckades också modernisera sin armé och införa krutvapen, och därigenom höll de osmanerna borta. Portugal, med sin stödjepunkt i fästningen Ceuta, som de tagit redan 1415, försökte invadera landet, men led ett förintande nederlag vid Alcazarquivir år 1578. Resultatet blev att Portugals ställning som stormakt omintetgjordes, och Marocko återtog Ceuta och andra europeiska stödjepunkter längs kusten.
Efter segern över Portugal påbörjade Marocko en snabb territoriell expansion söderut. År 1591 invaderade de Songhayimperiet och slog det i spillror. I femtio år därefter var stora delar av det gamla Songhay tributstater till Marocko, men inre strider om tronen gjorde att Marocko tappade greppet om Västafrika efter 1650.
Västafrika
Malirikets arvtagare Songhay dominerade västra Sudan till 1591, då riket slogs i spillror och större delen av området hamnade under marockansk dominans. I västligaste delen av Songhay, vid kusten, gjorde handelskontakter med européerna att ett antal små furstendömen kunde bryta sig loss från Songhay. Det viktigaste av dessa var kungariket Kaabu, som dominerade över de andra fram till 1700-talet, då muslimska stater som Cayor, Jolof, Futa Jallon och Futa Toro ökade i styrka.
Längs Guineakusten uppstod flera sammanhållna stater genom handel med européerna. Ett sådant exempel är karoufolket, som upprättade en centralstyrd konfederation som erövrade större delen av övre Guineakusten. Huvudansvaret för handeln hamnade med tiden hos en blandning av afrikaner och portugiser, så kallade mulatter. Även staterna Ashanti och Dahomey växte sig starka genom handeln med européerna. De tidigare existerande yorubastaterna Benin och Oyo fortsatte att dominera sina områden.
I centrala Sudan ledde Songhays sönderfall till att Kanem-Borno blev den dominerande staten i regionen, och Hausastaterna var tidvis under Kanem-Bornos dominans, även om de för det mesta lyckades bibehålla sin självständighet. Under påverkan från Kanem-Borno och staterna i östra Sudan uppstod vid denna tid furstendömena Wadai och Baguirmi, som ofta var lydriken till Kanem-Borno. Men särskilt Wadai strävade efter att omkullkasta Kanem-Bornos hegemoni, något som de dock inte klarade av förrän på 1800-talet.
Konsekvenserna av den transatlantiska slavhandeln var omfattande. För det första kan vi konstatera att den afrikanska arbetskraften kom att utgöra en betydande faktor i utvecklingen av den koloniala ekonomin i Amerika. Det var denna som ökade Europas makt under den tidigmoderna eran, och därmed lades grunden till Europas världsherravälde från 1750 till 1950.
De slavar som fördes över till Amerika blev som regel kvar där. Därmed uppkom en afrikanskättad befolkning i Amerika. Eftersom slavarna kom från olika afrikanska kulturer kom den amerikanska slavkulturen att bestå av en blandning av en väldig massa olika afrikanska folks traditioner. En stor afrikansk minoritet uppkom i Amerika, allra störst i Brasilien, som beräknas ha mottagit 38% av slavarna. Före 1800-talet var 4 av 5 människor som migrerade till Amerika afrikaner.
Slavhandelns påverkan på Afrika var betydande, även om den ofta har blivit missförstådd. Slavhandel hade pågått i Afrika (och övriga världen) sedan urminnes tider, och slavar var en av de viktiga varorna i Östafrika. Slavhandeln i Västafrika var dock mer omfattande. Under perioden 1500-1890 beräknas 15,4 miljoner människor ha skickats som slavar till Amerika, medan motsvarande siffra för handeln i öster är 6,9 miljoner.
En vanlig anklagelse var (och är fortfarande) att slavhandeln skulle ha skadat Afrikas befolkningstillväxt, eftersom så många människor fördes ut ur Afrika och därmed inte kunde bidra till den ekonomiska utvecklingen i Afrika. Men ur rent demografiskt perspektiv tycks detta inte stämma. Genom handeln fick nämligen Afrika tillgång till amerikanska grödor (framför allt majs). Införandet av dessa stärkte matproduktionen i Afrika, vilket ledde till en befolkningsökning som enligt många forskare kompenserade för förlusten av slavarna.
Det går förstås att hävda att Afrika hade kunnat få tillgång till de amerikanska grödorna ändå, utan slaveriet. Och denna argumentation tar inte hänsyn till det lidande slavarna utsattes för. Men rent befolkningsmässigt verkar slavhandeln alltså inte ha haft någon större negativ påverkan på Afrikas utveckling.
Den stora påverkan var istället på hur de afrikanska staterna fungerade. Närvaron av europeiska slavhandlare och den stora efterfrågan på slavar gjorde att det blev väldigt lönsamt att ägna sig åt slavhandel. Det ledde i första hand till att vissa stater (Kongo, Oyo, Ashanti, Dahomey) utnyttjade slavhandeln för att stärka sin makt på andra folks bekostnad. En direkt följd av detta var att staterna blev mer våldsamma, eftersom de behövde kriga för att skaffa slavar. Därigenom blev tillvaron för vanliga människor allt mer otrygg.
Men slavhandelns lönsamhet kom i längden att underminera de afrikanska staternas stabilitet. Enskilda personer kunde agera entreprenörer genom att själva organisera slavjakter och sälja slavarna till européerna, utanför den egna statens kontroll. Eftersom de afrikanska staterna var ganska löst sammanhållna var det möjligt att genomföra, och dessa aktiviteter uppmuntrades av européerna: det blev en konkurrenssituation där olika slavjägare konkurrerade mot varandra om att erbjuda flest slavar till lägst pris. Européerna gynnades förstås av detta, medan de afrikanska staternas auktoritet och makt underminerades när kungen inte kunde hålla koll på den egna befolkningens slavhandel.
Slavhandeln förändrade också den sociala strukturen i de inblandade afrikanska samhällena. Med slavhandeln blev det vanligare och vanligare med slavar överhuvud taget, och även afrikanerna själva köpte fler och fler slavar. Med denna ökade mängd slavar i samhällena blev det svårt att upprätthålla den typ av nära familjerelation som tidigare präglade det afrikanska slaveriet. De afrikanska slavägarna fick därmed en mer opersonlig relation till sina slavar, en relation som mer liknade slaveriet i Amerika. När slaveriet bredde ut sig fick de flesta råd att ha slavar som skötte jordbruk och annat grovarbete. Detta medförde att de mer välbeställda männen i de afrikanska samhällena kom att präglas av ett förakt för kroppsarbete: det var ju ”slavgöra” och ingenting en ”riktig” man skulle ägna sig åt.
Den förmodligen mest ökända historiska process som påverkat Afrika är slavhandeln över Atlanten (den transatlantiska slavhandeln). Men vad berodde den på, och vad fick den för konsekvenser? Det ska jag försöka förklara i det här avsnittet.
Bakgrund: slaveriet i Afrika
Slaveri har existerat i alla mänskliga samhällen, men kom i synnerhet att prägla Afrika. Skälet är det grundläggande faktum att Afrika är, och alltid har varit, relativt glesbefolkat. Det medförde att människor i Afrika inte mätte rikedom i mark (som det fanns relativt gott om) utan i människor, det vill säga slavar. Traditionell afrikansk krigföring gick därmed inte ut på att erövra mark, utan på att erövra människor.
Slaveriet existerade alltså i Afrika långt innan européerna kom dit. Redan under antiken existerade också en slavhandel via Nordafrika till Romarriket. Denna östliga slavhandel kom så småningom att domineras av de muslimska araberna.
Det finns olika former av slaveri. Det traditionella afrikanska slaveriet påminde om det som existerade i Rom och i den islamiska världen. I denna form av slaveri sågs slaven som en slags familjemedlem. Slaven ingick i ägarens familjenätverk, och det fanns en relation mellan dem. Det var naturligtvis en ojämn maktrelation: ägaren bestämde och slaven lydde. Men i tänkandet ingick att ägaren hade ansvar för sina slavar och inte kunde behandla dem hur som helst. Ofta hade man status som slav en viss tid (ofta tio år) innan man blev frigiven. Den frigivna slaven fortsatte vara en del av sin forna ägares familjenätverk, men nu som en medlem med högre status.
Den transatlantiska slavhandeln
När Spanien och Portugal upprättade sina kolonialimperier i Amerika på 1500-talet behövde de arbetskraft till de gruvor och plantager de berikade sig på. Först utnyttjades den amerikanska urbefolkningen för detta ändamål, men indianerna dog i oerhörda mängder av européernas brutala behandling och (i synnerhet) av de sjukdomar som européerna fört med sig. I mitten av 1500-talet hade Amerikas befolkning krympt till en bråkdel av vad den varit före 1492. Indianerna befann sig också på hemterritorium, och kunde därför lätt fly.
Europeiska arbetare var en annan grupp som kunde förslavas i kolonierna, och det gjordes också. Men européerna blev i sin tur infekterade av tropiska sjukdomar och dog i mängder.
Istället började Portugal köpa slavar från de afrikanska staterna. De svarta slavarna tålde de tropiska sjukdomarna, och dog därför inte i samma antal som indianerna eller européerna.
Portugal hade redan under 1400-talet letat sig ner längs Afrikas västkust och etablerat handelsstationer på strategiska platser längs kusten. Nu kom dessa utposter till användning för att etablera permanenta handelskontakter med de olika afrikanska staterna. Portugal dominerade slavhandeln under 1500-talet, men på 1600-talet togs handeln över av främst England, Frankrike och Nederländerna.
Villkoren i den transatlantiska slavhandeln skilde sig radikalt från det traditionella afrikanska slaveriet. De europeiska slavhandlarna uppfattade inte slaveriet som något slags släktförhållande, utan såg slavarna enbart som billig arbetskraft. För att undvika att slavarna skulle kunna organisera sig splittrades de också upp: slavar från olika områden och med olika språk blandades, och när hela familjer såldes som slavar splittrades de. De slavar som såldes till européerna slets därmed ut ur hela sitt kulturella och sociala sammanhang.
Överfarten till Amerika var också en stor riskfaktor. Dödligheten på slavskeppen var mycket hög, inte minst på grund av att slavarna hölls tätt packade under däck för att de inte skulle kunna kapa fartyget. Detta ledde till mycket bristfällig hygien och stor risk för sjukdomsspridning. Det faktum att så många slavar dog under överfarten ökade förstås efterfrågan på ännu fler slavar.
Väl framme behandlades slavarna mycket brutalt. Det var delvis en följd av att de användes i tungt arbete i gruvor och på plantager, där ägarnas mål var att tjäna så mycket pengar som möjligt. Slavägarna behövde inte heller bekymra sig för att slavarna dog av behandlingen, eftersom det fanns många fler att hämta i Afrika. Men hårdheten i behandlingen berodde också på de tydliga skillnaderna mellan slavar och slavägare. När slavägarna var vita européer och slavarna svarta afrikaner var det lättare att upprätthålla tydliga gränser mellan dem, och lättare att legitimera den brutala behandlingen genom att peka på olikheterna. Den dominerande synen på slavarna var att de inte var människor, utan djur. Under detta låg också en osäkerhet: i många kolonier var de vita mycket färre till antalet än de svarta, och de ansåg sig då nödgade att vara oerhört hårda och brutala för att upprätthålla kontrollen över ett så stort antal slavar. Ett tydligt exempel på detta är den engelska kolonin Barbados.
Det är lätt att historiker fastnar i slavhandeln när Afrikas historia skildras, av det enkla skälet att den transatlantiska slavhandeln har haft stor betydelse inte bara för Afrika, utan för hela världen, särskilt Europa och Amerika. Det här avsnittet kommer därför att börja med att diskutera den transatlantiska slavhandeln, för att därefter ge en överblick över de afrikanska staternas fortsatta utveckling. Förhoppningen är att visa att afrikanska samhällen fortsatte att existera och utvecklas utifrån sina förhållanden, samtidigt som sammankopplingen med Europa och Amerika naturligtvis var en viktig faktor i Afrikas fortsatta utveckling – dock inte den enda.
Standardverket om den transatlantiska slavhandeln är John Thorntons Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800. Vickery behandlar slavhandeln i kap 13-14. För en överblick över den politiska och sociala utvecklingen, se B.A. Ogots Africa from the Sixteenth to the Eighteenth Century (General History of Africa vol V). Se också Thorntons Warfare in Atlantic Africa 1500-1800
Ghana hade sin storhetstid under 1000-talet, men under följande århundrade började rikets position att försvagas. Almoraviderna och senare almohaderna förde en fientlig politik mot Ghana och föredrog att stöda andra stater. Motsättningarna ledde till krig, som Ghana förlorade. Det är möjligt att almoraviderna lyckades erövra Koumbi Saleh i början av 1100-talet, men någon säker information om detta finns inte. I vilket fall försvagades Ghana av de militära och kommersiella motgångarna, och riket sprack upp i flera oberoende småstater som tidvis stred inbördes.
I början av 1200-talet enades västra Sudan under Sundiata Keita, som därmed grundlade imperiet Mali. Sundiata slöt förbund med olika lokala furstar, och Mali fick därmed en feodal karaktär: mansan (kungen) styrde från Sundiatas huvudstad Niane, och de olika folkens hövdingar styrde sina historiska områden, men svor lydnad till mansan, betalade skatt och följde Malis lagar.
Under Sundiata och hans efterföljare expanderade Mali kraftigt tills det kom att omfatta en yta motsvarande ungefär halva Europa. Mali fick en nästan fullständig kontroll över karavanrutterna, och därmed monopol på guld- och salthandeln. Det ledande skiktet, inklusive mansan, var muslimer, och kontakterna med Nordafrika var livliga. Rikets viktigaste stad blev den islamiska kultur- och handelsstaden Timbuktu.
Mali var folkrikt, men exakta siffror finns inte. Huvudstaden Niane beräknas ha haft omkring 100 000 invånare i början av 1300-talet. Islam var den officiella religionen, men anhängare av traditionella afrikanska religioner fick fritt utöva dessa. Den kungliga administrationen finansierades genom kontrollen över handeln, och Malis stora rikedomar möjliggjorde en stark stående armé. Arabiska källor hävdar att Mali hade en stående armé på 100 000 man, och även om detta antal är överdrivet så hade Mali en stark militärmakt: avsatta muslimska furstar från Maghreb vände sig ofta till Mali för att få hjälp att återta sina troner. Arméns kärna var en elitstyrka tungt kavalleri, som stred från hästrygg med båge, spjut och sabel.
Malirikets höjdpunkt brukar förläggas till början av 1300-talet, då mansa Abubakari och mansa Musa I (r. 1302-37) regerade. Mansa Abubakari var intresserad av att utforska världshaven, och utrustade fartygsexpeditioner för att resa västerut över Atlanten. Han ska ha skickat iväg först hundratals, sedan tusentals, fartyg och själv lett den andra expeditionen. Från den första expeditionen ska en båt ha återvänt, men i övrigt återkom aldrig några av fartygen eller expeditionsmedlemmarna. Det finns inga säkra belägg för att de skulle ha nått till Amerika. Mansa Musa avstod därför från vidare äventyr på haven, utan ägnade sig åt att bygga upp och stärka sitt rike. I slutet av sin regering företog han en pilgrimsfärd till Mecka, under vilken han passade på att göra statsbesök i de olika muslimska rikena.
Under 1400-talet började Mali försvagas. Huvudskälet var nomadfolk i Sahel – berber och tuareger – som attackerade Mali och skadade rikets handelsförbindelser. Samtidigt dök portugisiska handelsmän upp längs västkusten och skapade viktiga handelsförbindelser där. Mansan blev tvungen att satsa stora resurser på att kontrollera två olika regioner, Sahel i norr och västkusten, och i längden blev det för mycket. Portugiserna stödde lokala folk hellre än det mäktiga Mali, och i öster började riket Songhay, med centrum i Gao, utmana Malis dominerande ställning. I slutet av 1400-talet förlorade Mali kontrollen över Saharahandeln, men en rest av riket levde kvar i de västra regionerna till långt in på 1500-talet.
Även om Mali var det dominerande riket i västra Sudan så växte andra riken också fram vid denna tid. Vid karavanrutterna i centrala Sudan, omkring Tchadsjön, började riket Kanem-Borno utvecklas. Det dominerades från början av kanemfolket. Det ursprungliga centrumet var handelsstaden Djimi, som liksom Mali kontrollerade viktiga handelsvägar och därmed fick en stark ekonomisk bas. Riket styrdes av en kung med tolv underlydande storvasaller som ansvarade för olika regioner. Kanem utsattes dock ofta för nomadräder, och med tiden försköts rikets tyngdpunkt mot bornofolket i sydväst, och Ngazargumu blev ny huvudstad. Kanem-Borno var liksom Mali en muslimskt dominerad stat, med stor tolerans för traditionella afrikanska religioner.
Mellan Mali och Kanem-Borno växte ett antal små riken fram. Dessa hade det gemensamt att de befolkades av hausafolk, med gemensamt språk och kultur. Hausastaterna påverkades mycket av sina mäktiga grannar; de nåddes av islam från Mali och kopierade Kanem-Bornos feodala samhällsstruktur. Samtidigt låg de precis utom räckhåll för de två stormakternas tänkbara maktambitioner, och kunde spela ut rikena mot varandra diplomatiskt.
Vid Guineakusten upprättade yorubafolket ett antal riken, av vilka Benin är det mest kända. Benin grundades förmodligen på 1100-talet, och när portugiserna först fick kontakt med riket var det den dominerande staten vid Guineakusten. Riket var feodalt uppbyggt: under kungen lydde ett antal hövdingar som administrerade de olika provinserna.
Perioden som helhet avhandas i J. Ki-Zerbos och D.T. Nianes Africa from the Twelfth to the Sixteenth Century (General History of Africa vol. IV), liksom i Ehrets The Civilizations of Africa. Vickery avhandlar Mali i kapitel 10, swahilicivilisationen i kap 11 och Stora Zimbabwe i kapitel 12.
Omkring år 1000 började organiserade stater uppstå på flera olika håll i Afrika. Detta berodde dels på Afrikas ökade kontakter med den övriga världen, dels på ökade inomafrikanska kontakter och utvecklingar. Norrifrån fortsatte det islamiska inflytandet. Införandet av kamelen underlättade handelskontakter genom Sahara, och i Sudanområdet uppstod flera mäktiga handelsimperier. I Östafrika var kontakterna livliga inte bara med den muslimska världen, utan också med Indien och Kina. Vi överblickar här först de övriga områdena, och avslutar sedan med de västafrikanska imperierna.
Större afrikanska statsbildningar cirka 1000-1500
Nordafrika
Vid det här laget var Nordafrika en integrerad del av den muslimska världen. I Maghreb styrde den berbiska kaliffamiljen almoraviderna till 1147. Almoraviderna var förhållandevis toleranta och höll inte så strängt på koranens religiösa påbud. Det fungerade så länge de var framgångsrika, men när de drabbades av motgångar i Spanien uppstod en mer ortodox proteströrelse under ledning av en annan berbisk familj, almohaderna. Almohadernas revolt utplånade almoraviderna, och almohaderna upprättade sitt egna kalifat. De kämpade för att utvidga islams inflytande både söderut i Västafrika och norrut i Spanien. Almohadernas ständiga expansionsförsök gjorde dock att de försträckte sig, och efter ett svidande militärt nederlag mot spanjorerna vid Las Navas de Tolosa 1212 splittrades riket i fyra delar; Granada i södra Spanien samt riken ungefär motsvarande dagens Marocko, Algeriet och Tunisien.
Egypten var vid den här tiden den rikaste delen av den muslimska världen, och många stred om att få kontrollera landet. Även de kristna korsfararna försökte ta över Egypten, men misslyckades. I slutet av 1100-talet enades Egypten under sultanen Salah-ad-Din (Saladin), som återtog Jerusalem från korsfararna 1187. Ett par generationer senare tog turkiska slavsoldater, mamluker, över Egypten och upprättade det så kallade mamluksultanatet.
Swahilikulturen i Östafrika
Längs Östafrikas kust hade swahilikulturen utvecklats, och från 1000-talet uppstod här en högststående civilisation som brukar kallas Zanj. Basen för swahilicivilisationen var handeln över Indiska oceanen, som kopplade ihop Östafrika, Madagaskar, Arabien, Indien och Sydostasien, och i förlängningen även Kina. Längs den afrikanska kusten växte självständiga handelsstäder fram, och denna civilisation var därför decentraliserad och bestod av ett hundratal små stadsstater med gemensamt språk (kiswahili) och religion (islam). Den dominerande stadsstaten var Kilwa, med Mombasa som den främsta rivalen. Andra viktiga städer var Malindi och Mogadishu, och med tiden Zanzibar.
Fiske var den mest utbredda sysselsättningen, men även jordbruk och boskapsskötsel hade en viktig roll. Från Zanj exporterades bananer, jams, kokosnötter, socker, bomull, pärlor, kryddor, kaffe och slavar. Städerna styrdes ofta oligarkiskt (de viktigaste köpmanna- familjerna hade makten), men med tiden utvecklades de viktigaste stadsstaterna till arvfurstendömen. På 1400-talet etablerade Mingdynastins Kina direkt kontakt med Zanj när kinesiska upptäcktsfartyg under Zheng He anlände till området.
Stora Zimbabwe
När européerna på 1800-talet ockuperade Afrika upptäckte upptäcktsresande i södra Afrikas inre ett antal ruinstäder, ungefär belägna i det nuvarande Zimbabwe. Den mest betydande kallades för Stora Zimbabwe. Europeiska forskare undersökte med stort intresse ruinerna, och kom fram till att byggnaderna måste ha uppförts av vita män, för inte kunde väl svarta ha byggt något sådant? Den teori som vann flest anhängare var att städerna utgjort en romersk koloni. När de värsta fördomarna mot Afrika väl rensats ut efter andra världskriget övergavs den teorin som fullständigt ogrundad. Den civilisation som byggts upp runt Stora Zimbabwe var afrikansk.
Den dominerande etniska gruppen i Stora Zimbabwekulturen, som kallades Mwene Mutapa (kungens titel), var shonafolket, som förmodligen kom som invandrande nomader och tog över området vid Limpopofloden. Ekonomin var helt jordbruksbaserad, och resurserna för att bygga ett centralstyrt kungarike kom förmodligen när Mwene Mutapa fick kontakt med Zanj omkring år 1000, och började en småskalig men mycket värdefull handel. Det Mwene Mutapa hade att erbjuda var guld, och handelsstaden Sofala blev navet i rikets guldhandel med Zanj.
Mwene Mutapa upplevde en kraftig expansion, men på 1400-talet splittrades riket. Den huvudsakliga anledningen var att Stora Zimbabwe övergavs, och huvudstaden flyttades norrut. Det är ännu ej klarlagt varför detta hände: den troligaste förklaringen är miljöförstöring. Marken runt Stora Zimbabwe överexploaterades tills den inte längre kunde föda befolkningen, och kungen fick vackert flytta sig till annan ort. Den fysiska förskjutningen av rikets maktcentrum skapade dock svårigheter att hålla ihop riket, och det splittrades i två delar. Den gamla kungaätten dog ut, och Rozviklanen tog över ledningen i ett försvagat rike.
Ungefär samtidigt med islam spred sig bruket av kamelen som rid- och transportdjur över norra Afrika. Kamelen förbättrade väsentligt möjligheterna att upprätta handelsförbindelser genom Sahara, och som ett resultat av det uppstod det första västafrikanska handelsimperiet. Riket kallades av invånarna för Wagadu, medan rikets härskare hade titeln ghana. De arabiska resenärer som skrev om riket kallade det dock för Ghana, och så har riket blivit känt för eftervärlden.
Handeln över Sahara ledde till uppkomsten av några viktiga handelsstäder i Sudan, nämligen Koumbi Saleh, Timbuktu och Gao, samt Kanem längre österut. Var och en av dessa städer blev centrum för ett imperium. Först ut var Koumbi Saleh, som blev centrum i Ghanariket. Den dominerande etniska gruppen i Koumbi Saleh, soninkefolket, hade spritt sig mot Sahel i norr, och hade därför nära och täta kontakter med de berbiska handelsmännen. Ghana kunde därför lättare kontrollera karavanhandeln. Soninkefolket hade också tillgång till järnsmide, vilket gjorde att de militärt kunde dominera de olika mandefolken i västra Sudan.
Ghanas rikedom grundade sig på guldfyndigheter och salt, och med dem som bas kunde härskarna skapa en mycket centralstyrd stat. Hovceremonier markerade tydligt att ghanan stod högt över folket och inte behövde svara inför någon. Rikets administration var inriktat på att kontrollera handeln, och framför allt bibehålla monopolet på guld. Härskarna konverterade inte själva till islam, men tog hjälp av muslimska lärda som tjänstemän i rikets byråkrati.
Den etiopiska statsbildningen
Söder om Nubien låg det land som av grekerna kallades Etiopien (ungefär ”de brändas land”). Handelsmän från södra Arabien hade på 500-talet f v t etablerat kontakter med etiopierna och upprättat handelsstationer i deras huvudstad, Axum. Med tiden utvecklades Axumkulturen till ett kungarike av feodal karaktär: kungen (negus) regerade i Axum och utsåg vasaller som styrde områdena runt om.
Basen i Axums ekonomi var jordbruk, men när Romarriket började förfalla på 300-talet v t fick Axum en ledande roll i handeln över Röda havet. Axum handlade via Egypten med Medelhavsområdet, med Arabien och med Indien. Inflytandet från Rom var stort, och Axums kung Ezana införde på 300-talet kristendomen, som kom att bli den dominerande religionen i Etiopien. Detta ledde till att Axum kom att bli en fristad för besläktade religioner under 500- och 600-talen. Således flydde en stor grupp judar till Etiopien och etablerade en judisk bosättning där. Axum hjälpte också några av profeten Muhammeds anhängare som flydde undan förföljelser i Arabien.
Axum hade därför inledningsvis goda relationer till det framväxande muslimska kalifatet, men med tiden uppstod konflikter mellan rikena. Axum var allierat med Bysans, som krigade mot muslimerna, och därmed drogs Axum också in i striderna. Det som fick Axum på fall var dock dels invandrande nomader (det s k bedjafolket) västerifrån samt inre stridigheter. Enligt etiopisk historia var det de etiopiska judarna, falasha, som under sin drottning Judit bröt sig loss och etablerade ett självständigt rike, men det har inte kunnat säkerställas. I vilket fall så förlorade Axum sin starka position på grund av striderna, och när den gamla kungaätten dog ut flyttade den nya kungafamiljen sin maktposition söderut, till centrala Etiopien.
Etiopien förblev nu under några århundraden splittrat i flera mindre stater, däribland ett kristet rike med centrum i Lalibela, och ett rike styrt av de etiopiska judarna, Falasha. Nubien i norr var också övervägande kristet vid denna tid, medan somalierna i öster och söder konverterade till islam.
På 1200-talet tog en ny kejsardynasti över i det kristna Etiopien. Den förste kejsaren av den nya dynastin, Yekuno-Amlak, gjorde anspråk på att komma från Axums gamla kejsarsläkt, och därför ansågs det ursprungliga etiopiska kejsardömet återupprättat. Yekuno-Amlak skapade en stark etiopisk samhörighetskänsla genom att utnyttja Axums traditioner och betona den etiopiska kyrkan. Han hävdade också att hans ätt kom av den bibliska kungen Salomo, vilket gjorde att dynastin kom att kallas det salomoniska. Rikets ekonomiska bas blev jordbruk och boskapsskötsel. Det mesta arbetet sköttes av slavar, vilket gjorde att fria män kunde användas i arméerna. Kejsaren förstärkte också kontrollen över områden genom att ha en rörlig huvudstad: kejsaren och hovet flyttade till oroliga provinser för att hålla bättre koll på dem och integrera provinserna bättre i det etiopiska väldet.
De etiopiska kejsarna förde en expansiv politik och krigade mot olika muslimska furstendömen i Somalia. Samtidigt upprätthölls Etiopiens rikedom mycket genom handelskontakter med den muslimska världen. Särskilt betydande var kontakterna med det mäktiga mamluksultanatet, som Etiopien försökte hålla sig väl med och även betalade tribut till. Tributen var i form av guld och slavar.
På 1400-talet började några etiopiska kejsare föra en fientlig politik mot mamluksultanatet, och eftersträvade en allians med europeiska makter för att knäcka mamlukernas makt i Egypten. Ingen av dessa allianser förverkligades dock, och resultatet blev att Etiopiens ekonomiska position och dess makt försvagades.
Referenser
Hela avsnittet bygger huvudsakligen på J. Hrbeks Africa from the Seventh to the Eleventh Century (General History of Africa Vol III). Kompletterande material har hämtats från Vickery kap 9, samt Marcus, A History of Ethiopia.
Under det första årtusendet av den kristna tideräkningen påverkades Afrika av två grundläggande kulturrörelser. Den ena var av religiös natur: från Mellanöstern bredde islam ut sig och fick en djupgående effekt på hela den norra halvan av Afrika. Den andra var av etnisk natur: ett folk med gemensamt språk och några viktiga tekniska landvinningar spred sig över hela södra hälften av Afrika. Den rörelsen brukar kallas bantuexpansionen.
Islams påverkan
En av de viktigaste och mest långvariga yttre influenserna på Afrika var (och är) profeten Muhammeds religion, islam. Under 600-talet erövrade araberna hela Nordafrika och invaderade sedan Spanien. Precis som under romarrikets tid fortsatte alltså Nordafrika att hänga samman med utvecklingen i Mellanöstern och runt Medelhavet.
I Egypten accepterades den nya religionen relativt smärtfritt, eftersom araberna var mer toleranta mot andra religioner än det ortodoxt kristna Bysans. I Maghreb var mottagandet mer blandat. Efter Roms sönderfall hade urbefolkningen berberna åter upprättat små furstendömen. En del av dessa underkastade sig villigt arabernas herravälde, medan andra gjorde motstånd. Symbol för motståndet mot araberna blev hövdingen al-Kahina (”prästinnan”), som under 690-talet ledde kampen. Mot arabernas övermakt tillämpade hon den ”brända jordens” taktik, men till slut besegrades hon och dödades i strid år 701.
Islam nådde snabbt stora framgångar, i hög grad tack vare sin överlag toleranta attityd. Dessutom var religionen vid denna tid relativt enkel och enhetlig, och fungerade därför som en enande faktor i splittrade områden. Många lockades av det utlovade islamiska fredsriket och av att både svarta och vita fick fara med i den religiösa gemenskapen på lika villkor.
Enhetligheten och freden visade sig dock vara illusorisk. År 750 sprack det ursprungliga kalifatet i två delar, och under de följande århundradena utkämpades mängder med inbördeskrig mellan de olika framväxande kalifaten. Den ständigt pågående slavhandeln underminerade också jämlikhetsidealet, som sällan följdes i praktiken. Visserligen började slavarna användas som soldater och kunde därmed få en privilegierad ställning, men från 1100-talet föredrog kaliferna att använda vita slavar (huvudsakligen turkar och kurder) som soldatslavar.
Berberna hade nu islamiserats, och upprättade så småningom egna kalifat, framför allt almoraviderna (ca 1040-1147) som dominerade hela Maghreb och krigade mot de kristna i Spanien.
När islam nådde Sudan blandades den med lokala, traditionella religioner, och blev en viktig sammanhållande ideologi för de stater som uppstod där.
Islams utbredning och bantuexpansionen
Bantuexpansionen
Den andra stora omvälvningen i Afrika vid den här tiden var den så kallade bantuexpansionen. Bantu är en språkfamilj, och de människor som talade bantuspråk spred sig över nästan hela södra Afrika från centrala Afrika. Bantuexpansionen tros ha börjat omkring 1000 f v t och i stort ha avslutats omkring år 1000 v t. Arkeologi har visat att de tidiga bantufolken var jordbrukare och kände till järnsmide. Orsaken till bantufolkens spridning kan bero på dessa faktorer. Jordbruket gav ett matöverskott och därmed en ökad befolkning som behövde mer yta för att livnära sig, och järnet gav ett vapentekniskt övertag som gjorde att bantufolken kunde dominera de andra folk de stötte på i Afrika.
Bantuexpansionen var ingen centralstyrd, planerad spridning, utan ägde rum gradvis under ett par tusen år. Resultatet blev att jordbruk och järnsmide spreds över i stort sett hela södra Afrika. Bantuspråk blev dominerande. Bantuspråket utvecklades med tiden till flera separata språk med en gemensam grund. I östra Afrika kom bantufolken i kontakt med arabiska handelsmän, och blandkulturen swahili uppstod. På Madagaskar blandades swahilikulturen med indonesier från andra sidan Indiska oceanen, och malagasykulturen uppstod.
Det är svårt att överskatta den betydelse Egypten hade i termer av påverkan på andra folk. I Afrika har Egypten den roll som Grekland har för Europa: civilisationens vagga. Men egyptiska religiösa och filosofiska föreställningar, och egyptisk ingenjörskonst, ägde också spridning över hela östra Medelhavsvärlden.
Att Egypten påverkade den grekiska civilisationen står utom allt tvivel. Det som är omdebatterat är huruvida den grekiska civilisationen började som en egyptisk koloni eller om det snarare är så att den grekiska civilisationen uppkom relativt självständigt, men sedan utvecklades i kontakt med de äldre civilisationerna, då främst Egypten.
Genom Kush spreds den egyptiska kulturen vidare söderut till andra afrikanska civilisationer som sedan uppkom i Etiopien och Sudan.
På grund av Egyptens monumentala betydelse i världshistorien har olika kulturer under olika tider försökt göra gällande att Egypten är en del av just deras kultur. Västvärlden gjorde detta under 18- och 1900-talen, då Egypten framställdes som ett rike där den härskande eliten var vit och vanliga människor svarta. I och med uppkomsten av ”black history” kom det forntida Egypten att beslagtas av afrocentrister, som tvärtom hävdade att Egypten uteslutande befolkades av svarta.
Går vi till de källor som finns kan vi konstatera att egyptierna själva inte tycks ha fäst något som helst avseende vid människors hudfärg. De avbildningar av människor som egyptierna lämnat efter sig tyder snarast på att de var en blandning av mörkare afrikaner och ljusare västasiater, utan någon indelning efter färg. Det moderna historiker är överens om är att så gott som alla civilisationer utvecklas genom att folk blandas med varandra, och att en sådan blandning inte gör Egypten mindre afrikanskt. Försöken att göra de forntida egyptierna till antingen helvita eller helsvarta säger mer om nutiden än om dåtiden.
Det finns gott om översikter över Egyptens historia, men inte lika många som tar upp Kush. Jag har använt Vickery kap 4, samt G. Mokhtars Ancient Civilizations of Africa (General History of Africa Vol II). Även Ehrets bok har kommit till viss användning. För inblick i diskussionen om Egyptens historiska betydelse, se Bernal, Black Athena. Mokhtars bok innehåller ett kapitel som tar upp frågan, skrivet av Cheikh Anta Diop
Även om Afrika hade geografiskt ogynnsamma faktorer som försenade en utveckling mot civilisationer i klassisk bemärkelse, uppkom en av de äldsta civilisationerna, Egypten, i norra Afrika. Tillsammans med Nildalen hör västra Sudanregionen till de områden i världen där jordbruk uppfunnits utan yttre influenser.
Här kommer vi att titta kort på de ett par av de forntida afrikanska civilisationerna. De jag tar upp här – Egypten och Kush – är viktiga framför allt genom att de är så tidiga, och därmed haft stort inflytande på efterkommande afrikanska civilisationer. Det fanns också andra, som jag av utrymmesskäl utelämnar. Till dem hör Kartago i Nordafrika, Nokkulturen i nuvarande Nigeria, samt Axum i Etiopien.
Forntida civilisationer i Afrika
Egypten (ca 3000 f v t till 300 f v t)
Med tanke på att Afrika är människans urhem är det inte konstigt att en av världens äldsta civilisationer uppstod där. Man brukar räkna med att Egypten uppstod som rike omkring 3000 f Kr. Det gör att Egypten slåss med den sumeriska civilisationen i Mellanöstern om att vara den allra äldsta civilisationen. Att bråka om vilken av dem som var ”först” ter sig egentligen rätt så meningslöst: snarare uppkom de mer eller mindre samtidigt, genom att folken hade handelskontakt med och stimulerade varandra ekonomiskt och kulturellt.
Egyptens långa historia som självständig makt delas grovt in i tre perioder: Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Jag har här ingen möjlighet att göra detta rikes historia närmare rättvisa, utan kommer bara att ge en översikt.
Det egyptiska riket var fokuserat på och helt beroende av floden Nilen och dess ebb och flod. Nilens flodslam gav oerhört bördig jordbruksmark, men när floden svämmade över kunde den svepa bort människornas arbete. Därför behövde egyptierna bygga fördämningar och avleda floden, något som krävde en hög grad av samhällelig organisation. Många forskare tror att det är anledningen till att Egypten blev så starkt centraliserat under en härskare. Människorna var tvungna att underkasta sig en stark härskare för att kunna klara sig mot floden.
Den egyptiska staten utvecklades till en teokrati (stat styrd av den religiösa eliten). Högst stod farao, den enväldige härskaren, som ansågs vara solgudens son. Som hjälp för att styra och administrera riket hade farao prästerna. Med tiden utvecklades faraos administration till att även omfatta icke-religiösa tjänstemän, och under Nya riket utvecklades en professionell armé. Männen dominerade det offentliga livet, även om kvinnor inte var automatiskt utestängda. Fyra kvinnor blev faraoner, och kvinnor i faraos direkta närhet (mödrar, systrar, hustrur, döttrar) kunde ha stor påverkan på politiken.
Under det Gamla riket, ca 2900-2280, uppstod den enhetliga faraoniska staten. Det var under denna tid som de stora pyramiderna i Giza byggdes. Med tiden urholkades centralmaktens auktoritet, och när de olika regionala furstarna blivit tillräckligt starka kollapsade riket i inbördeskrig.
Egypten enades igen under Mellersta riket (2060-1785). Under denna tid började Egypten expandera söderut, hamnade i krig med Kush och lade under sig delar av Nubien. Men Egypten invaderades från Mellanöstern av det s k hyksosfolket, som gjorde slut på Mellersta riket. Egyptierna återhämtade sig, besegrade hyksos och upprättade Nya riket (1580-1085). Nu började Egyptens verkliga stormaktstid. De tog över Nubien i söder och Palestina i öster. Samtidigt som riket växte blev det svårare att hålla ihop, och till slut splittrades det i inbördes strider och försvagades kraftigt. Från 700-talet f v t och framåt hamnade Egypten tidvis under andra staters ockupation, och till slut införlivades riket i det persiska imperiet år 341 f v t.
Kush (ca 750 f v t till ca 300 v t)
Området söder om Egypten kallades av egyptierna för Nubien. I Nubien var Nilen lika viktig som i Egypten, och samhällena liknade därför varandra mycket. Arkeologiska undersökningar har visat att utvecklade samhällen fanns i Nubien redan omkring år 2600 f v t, men om dessa vet vi nästan inget. Det är via egyptiernas Mellersta rike som vi har information om Nubien. När egyptierna expanderade söderut stötte de på nubierna. De mäktigare egyptierna lade under sig området, och först när Nya riket kollapsade hade nubierna möjlighet att upprätta ett sammanhållet, självständigt rike.
Det nubiska imperiet Kush blandade nubisk och egyptisk kultur; dess härskare kallades inledningsvis farao, och kushiterna byggde pyramider efter egyptisk förebild. Huvudstaden var Napata. Egyptens svaghet innebar att Kush kunde expandera kraftigt. Under slutet av 800-talet f v t lade de under sig själva Egypten, men drog sig tillbaka söderut i mitten av 600-talet.
År 591 kunde egyptierna invadera Kush och erövrade Napata. De försvagade kushiterna försökte lägga större avstånd mellan sig själva och stormakten i norr, och flyttade därför sin huvudstad till Meroë, långt i söder. Vid denna tid övergav kushiterna de egyptiska hieroglyferna och började använda meroitisk skrift, som ännu ej har gått att uttyda helt. Därför vet vi inte så mycket om deras senare historia, annat än att de var i kontakt med Rom, och slöt ett fredsfördrag med romarna. Meroë blev ett centrum för järnsmide och handel mellan romrriket och folken i Sudan.
Kush fick med tiden en hel del problem. Det dominerande järnsmidet ledde till miljöförstöring, då kushiterna avverkade träd för att använda som bränsle i smedjorna. Följden blev att den odlingsbara marken förstördes, och öknen bredde ut sig. De fick också konkurrens från den första etiopiska statsbildningen, Axum. Det var Axum som på 300-talet invaderade Kush och gjorde slut på det då försvagade riket.
Kopparplatta från Benin med avbildningar av svärdsbeväpnade soldater och kanoner (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Beninweapons.jpg)
