Samtidigt som den kinesiska imperiestaten uppkom och blev en bestående influens på östra Asien, uppkom det romerska imperiet i Medelhavsområdet.

Staden Rom (enligt traditionen grundad 753 f v t) hade utmärkta geografiska förutsättningar för att dominera både Italien och Medelhavet. Staden var belägen i centrala Italien och låg på ett slättland. Själva staden grundades på sju kullar som förbättrade försvarsmöjligheterna. Staden låg också vid floden Tibern och hade därmed nära tillgång till vattentransport. Italiens centrala läge i Medelhavet gav romarna möjlighet att nå över hela regionen, där Rom kom att utgöra mittpunkten. Samtidigt låg Rom lite vid sidan om för de gamla civilisationerna i Mellanöstern, som inte orkade ta sig ända bort till Italien. Rom kunde alltså bygga upp sin styrka utan att hotas av något annat imperium.

Bortsett från de geografiska fördelarna hade romarna också möjlighet att bygga vidare på andra folks tekniska och kulturella framsteg. I norra Italien levde de gåtfulla etruskerna, ett folk som dominerade Italien innan romarna tog över. Etruskerna var skickliga hantverkare och ingenjörer, och det lärde sig också romarna att bli.

Den andra stora influensen var grekerna, som bland annat bosatt sig på Sicilien och i södra Italien. I kontakt med dem tog romarna till sig den grekiska kulturen filosofin. Därigenom blev romarna inlemmade i den hellenistiska kulturvärlden, vilket underlättade deras herravälde i den östra delen av Medelhavsvärlden.

Romarrikets största utbredning

Den romerska republiken

Romarna gynnades dessutom av sitt mycket säregna statsskick. Från början hade romarna en kung, men kungafamiljen avsattes genom en revolt år 509 f v t, och i kungens ställe upprättades en republik (av latin res publica, från folket).

Den romerska republiken var ett system som kom till för att undvika att någon enskild person skulle kunna styra som en kung över riket. Basen i systemet var senaten, som var en församling med 300 platser. Man kunde bli senator som ett slags hedersuppdrag efter att ha åtagit sig minst ett tjänstemannauppdrag (se nedan). Endast den man som kom från en gammal fin familj (patricierna) kunde utses till senator. En senator hade sitt ämbete hela livet.

Senatens sammanträdeshus, kurian, i Rom (eget foto)

För att sköta statens angelägenheter valde folket olika tjänstemän. Alla romerska medborgare hade rösträtt (utom kvinnorna), men bara män ur patricierklassen var valbara till ämbetena. De viktigaste var konsulerna, som fungerade ungefär som statsministrar. Typiskt för den romerska republiken var att man hade minst två av varje typ av ämbete: man utsåg alltså två konsuler, inte en enda. Varför minst två? Huvudtanken var att undvika att en person fick för mycket makt. Med tiden kunde de betungande arbetsuppgifterna också göra att det behövdes fler av en viss typ av ämbeten. Varje ämbetsman satt ett år i taget på sin post.

Det republikanska beslutssystemet var stabilt men långsamt, och det kunde ställa till problem i kristider när snabba beslut behövdes. Därför hade senaten möjlighet att utse en diktator, en ämbetsman som kunde styra enväldigt utan att ta hänsyn till senaten. Diktatorn fick dock bara styra i sex månader, och hade ingen kontroll över själva staden Rom.

Vilka räknades som medborgare i Rom? Till skillnad från i Aten hade romarna ett öppet medborgarskap. Det innebar att invandrare kunde bli medborgare. En stor del av hemligheten bakom Roms erövringsframgångar ligger just i detta: så fort romarna besegrat en fiende erbjöd de medborgarskap i Rom. Medborgarskapet knöt de olika erövrade folken till Romarriket och gjorde att folken kände sig delaktiga i imperiet istället för att uppleva sig som ockuperade och förtryckta. Även slavar kunde bli medborgare när de väl blivit fria. Kvinnor däremot räknades inte som fullvärdiga medborgare.

Republikens kris

Den romerska republiken var egentligen skapad för att fungera i en medelstor italiensk stadsstat. När Rom utvidgade till att ta över hela Medelhavsområdet tänjdes därför det republikanska systemet till bristningsgränsen.

Ett problem var att den statliga byråkratin utökades för att styra över de erövrade provinserna. Till slut var byråkratin så omfattande att den inte gick att överblicka, och korruptionen bredde ut sig.

De långa krigen gjorde att militärens prestige ökade. Samtidigt förhärjade krigen den italienska landsbygden. Romerska bondesoldater kunde tjänstgöra i krig i tio år, bara för att återvända hem och upptäcka att deras bondgård förstörts under kriget. Många gamla soldater sålde därför sin mark till storgodsägare och flyttade in till Rom, där de levde på att sälja sin rösträtt till politikerna.

Sammantaget gjorde dessa saker att skillnaderna mellan överklassen (patricierna) och medelklassen (plebejerna) ökade. Plebejernas krav på ökat inflytande ledde till att republiken modifierades. Plebejerna fick sin egen församling, folkförsamlingen. Två särskilda plebejiska ämbetsmän, folktribunerna, utsågs till att representera folkförsamlingen i senaten.

Även om dessa reformer tillgodosåg de mest akuta kraven från det vanliga folket fortsatte de gamla soldaterna att vara ett orosmoment, i synnerhet som de ofta var mycket lojala mot sina tidigare befälhavare. Till slut insåg olika romerska fältherrar detta och började utnyttja veteransoldaterna för att störta senatens makt. Den som slutgiltigt lyckades med detta var den framgångsrika fältherren och politikern Julius Caesar (100-44 f v t), som utropade sig till diktator på livstid. Caesar hade folkets stöd men hängivna republikaner mördade honom.

Julius Caesar

Efter Caesars död utbröt ett långt inbördeskrig, som slutade år 31 f v t med att Caesars adoptivson Octavianus stod som segrare och de facto härskare över romarriket.

Det romerska kejsardömet

Octavianus etablerade sig som Roms första kejsare under namnet Augustus. Han reformerade det politiska systemet så att senaten blev i stort sett maktlös; all avgörande makt låg hos kejsaren. Detta medförde att rikets politik blev beroende av härskarens personliga egenskaper: så länge kejsaren var duglig fungerade politiken, men om kejsaren var inkompetent blev det snabbt problem.

Augustus förde en politik som främjade fred, stabilitet och handel. Även om romarna fortsatte att expandera militärt var den här tiden mycket lugn och trygg för merparten av rikets invånare, och tiden blev därför känd som ”Pax Romana” – den romerska freden.

Under kejsartiden förbättrades också situationen väsentligt för de romerska kvinnorna. Augustus genomdrev kvinnofridslagar och stärkte kvinnans juridiska ställning så att hon fick möjlighet att skilja sig från en make som behandlade henne illa. I storstäder som Rom kunde kvinnor bedriva egen affärsverksamhet, och det ansågs inte vara konstigt att kvinnorna rörde sig fritt ute på stadens gator och hade en egen social umgängeskrets. Samtidigt fortsatte homosexualitet att odlas som en del av överklasskulturen.

Colosseum i Rom har blivit symbol för de romerska kejsarnas vilja att hålla befolkningen lugn med ”bröd och skådespel”. På Colosseums arena utkämpades gladiatorstrider inför publik.

Romarrikets undergång

Augustus lösning av Roms problem fungerade under en tid, men så småningom uppstod nya kriser. Ett dilemma som Augustus aldrig själv lyckades lösa var hur tronföljden skulle säkras. Varje gång en kejsare dog uppstod frågan om vem som skulle bli ny kejsare. Framsynta kejsare planerade för detta långt i förväg, men alla var inte fullt så kloka, och när en kejsare dog utan given efterträdare kunde det lätt utbryta inbördeskrig om makten. Dessa krig försvagade riket och hotade att slita sönder det i mindre delar.

Ett smygande problem som kom att bli alltmer hotfullt var miljöförstöringen. Det romerska jordbruket förstörde den bördiga marken som inte fick tid att återhämta sig: med tiden blev det allt svårare att producera tillräckligt med mat, och ett år med dåliga skördar ledde till omfattande svält. Dessutom avverkade romarna stora mängder skog för produktion av fartyg, krigsmaskiner och annat. Skogsavverkningen ledde till att ännu mer jordbruksmark förstördes, och i en del områden bredde sumpmarker ut sig och drog till sig malariamyggor.

På 200-talet förvärrades dessa problem av att olika nomadfolk (germaner och hunner) började attackera rikets gränser i Centraleuropa. Nomaderna var oftast inte starka nog att anfalla Rom på egen hand, men passade på att plundra när romarna var upptagna av inbördes strider.

De romerska kejsarna försökte råda bot på problemen, men deras lösningar skapade i sin tur nya problem. För att hålla tillbaka nomaderna började man rekrytera nomader som gränssoldater. Även om dessa var effektiva krigare så kände de ingen särskild lojalitet mot Rom, och arméns pålitlighet urholkades därför i det långa loppet. För att undvika maktkamper delades riket upp i mindre delar, men detta ledde bara till nya maktstrider. Ett sista försök var att sprida en sammanhållande ideologi, kristendomen. Men denna religion visade sig vara enande i vissa fall, splittrande i andra fall.

Kristendomen

Den kristna religionen började som en judisk sekt, men avskiljdes från judendomen under det första århundradet av vår tideräkning. Även om likheterna med judendomen är många så skiljer sig kristendomen på en mycket avgörande punkt: till skillnad från judendomen är kristendomen en universell religion som vem som helst kan gå med i. Det kristna budskapet att alla människor är lika inför Gud tilltalade också många, i synnerhet slavar och kvinnor, som hade en underordnad position i det romerska samhället.

Men kristendomen skapade också konflikter i det romerska samhället. Till skillnad från de antika religionerna är nämligen kristendomen en uteslutande religion på så sätt att en kristen bara får ha en Gud, den kristna. Det betydde att den som blev kristen avsade sig tron på alla andra gudar, vilket gjorde anhängarna av dessa andra gudar oroliga för hur gudarna skulle reagera. Därför förbjöds kristendomen.

Den romerska kejsaren Konstantin den store (300-talet) gjorde till slut kristendomen laglig i romarriket. Han använde kristendomen för att försöka ena det sönderfallande imperiet. Under hans tid fastställdes den officiella ortodoxa (renläriga) versionen av kristendom, och Bibeln som den gemensamma texten för de kristna.

Kristendomen var dock inte tillräcklig för att hålla ihop romarriket, som slutgiltigt splittrades i en östlig och en västlig del år 395. Den västra imperiehalvan erövrades snart av nomader och kollapsade för gott år 476, medan den östra halvan levde vidare i ytterligare tusen år. Östrom brukar också kallas för Bysans eller det Bysantinska riket.

Referenser:

Adrian Goldsworthy, Puniska krigen. Kampen mellan Rom och Karthago (Historiska Media 2003)

Peter Jones & Keith Sidwell (red.), The World of Rome. An introduction to Roman Culture (Cambridge University Press 1997)

De krigande staternas tid

På 400-talet f v t splittrades den gamla kinesiska Zhoustaten och rasade samman. De lokala furstarna hade blivit så starka att de kunde föra en helt självständig politik, och de följande 200 åren kom att kännetecknas av att det fanns ett flertal olika kinesiska stater som krigade och handlade med varandra. Epoken brukar benämnas De krigande staternas tid (453-221 f v t). Kungen av Zhou fanns kvar till 256 f v t, men hade ingen makt att påverka situationen.

Kina på de krigande staternas tid

Qinrikets seger

De ständiga krigen mellan de kinesiska staterna ledde till en snabb utveckling av staterna. Varje stat behövde utnyttja sina tillgängliga resurser för att besegra sina motståndare, och härskarna försökte därför stärka kontrollen över undersåtarna för att kunna ta ut mer skatt och rekrytera fler soldater. De mest framgångsrika staterna införde en slags allmän värnplikt, vilket innebar att varje kinesisk man var tvungen att genomgå militärtjänstgöring och när som helst kunde inkallas för att delta i krig. Redan på 300-talet f v t stred alltså kineserna med massarméer av det slag som började användas i Europa först på 1800-talet.

Ur dessa ständiga konflikter trädde så småningom riket Qin fram som segrare. Qin var från början inte den mäktigaste staten, men lyckades bättre än de flesta andra. Qins chefsminister, Shang Yang, utvecklade flera strategier för att göra Qin överlägset sina motståndare. Eftersom Qin hade relativt liten befolkning uppmuntrade han invandrare och nybyggare, så att statens resurser skulle öka. Han reformerade armén så att den blev meritokratisk: befälhavare tillsattes inte längre efter vilken familj de kom ifrån, utan efter hur dugliga de var. Även den allra lägsta soldat kunde belönas och befordras om han skötte sig bra i krigen. Samtidigt straffades de som var illojala mot staten mycket hårt.

År 221 f v t var hela centrala Kina enat under Qinhärskaren Zheng, som blev Kinas förste kejsare under namnet Qin Shihuangdi.

Shihuangdi gjorde mycket för att sammanfoga Kina ekonomiskt och politiskt. Bland hans mest bestående förändringar var standardisering av valuta, skriftspråk, mått och vikter. Tidigare hade varje stat haft sitt eget skriftsystem, sina egna valuta- och måttsystem, men under Shihuangdis styre blev allt sådant enhetligt, vilket underlättade handel, kommunikation och statskontroll.

Shihuangdis styre var dock mycket hårdhänt. Han försökte förstöra alla böcker och dokument som existerat före hans tid, så att det skulle verka som om historien började med honom. Även om det inte lyckades så stora mängder dokument förlorade. Dessutom lät han uppföra den kinesiska muren, ett försvarsverk mot stäppens turkiska nomader. Olika befästningsverk hade redan tidigare börjat byggas längs de kinesiska staternas nordgräns, men det var under Qin som de byggdes samman till en relativt sammanhållen mur. Många människor sattes i tvångsarbete på muren, och många dog av umbärandena.

Qinriket var mycket centraliserat och så gott som allt var beroende av kejsarens förmågor och begränsningar. När Shihuangdi dog år 210 hade han endast en svag tronföljare, och revolter utbröt. Qindynastin störtades och ersattes av Gaozu, som grundade Handynastin.

Kina på Qin- och Handynastins tid

Handynastins storhetstid och fall

Kejsar Gaozu (202-195 f v t) enade återigen det kinesiska imperiet, och under hans efterföljare byggdes riket upp till en verklig supermakt. Hankejsarna kunde dra fördel av Qindynastins reformer, så att det var relativt enkelt att kontrollera den väldiga staten. Samtidigt aktade de sig för att förtrycka folket så hårt som den förste kejsaren hade gjort, just för att undvika folkliga uppror.

Höjdpunkten kom under kejsar Wudi (r. 141-87), som utsträckte Kinas herravälde långt in i Centralasien. Den gamla adelns makt trycktes tillbaka, och den kejserliga byråkratin fick mer och mer inflytande. Wudi betonade konfucianska värderingar för att få folk lojala mot kejsaren, inte bara rädda. Handeln västerut utvecklades också, framför allt via den strategiskt viktiga Sidenvägen, ett nätverk av handelsrutter som sträckte sig från huvudstaden Xian (då kallad Chang’an) i centrala Kina ända bort till Iran och vidare till Medelhavskusten. Kina tjänade mycket på att exportera värdefulla resurser till folken i Mellanöstern. Den viktigaste varan var, som vägens namn antyder, siden.

Samtidigt fanns det flera problem i riket. Ett av de allvarligaste var hotet från nomaderna. Redan när Qindynastin föll började de turkiska och mongoliska folken att organisera sig till en relativt sammanhållen stamkonfederation, kallad Xiongnu. Förmodligen var detta en reaktion på att det kinesiska imperiet bildades. För att ha möjligheter att fortsätta göra räder mot den starka kinesiska statsbildningen var nomaderna tvungna att själva organisera sig.

Mot Xiongnu var den kinesiska muren helt otillräcklig. Dessutom bestod de kinesiska arméerna övervägande av värnpliktiga fotsoldater, som var helt underlägsna nomadryttarna i strid. Hankejsarna blev därför tvungna att tillåta nomader att bosätta sig innanför rikets gränser. Dessa nomader kunde sedan användas som skydd mot Xiongnu-räder. Problemet med detta var dock att nomadsoldaterna var svåra att kontrollera och lika gärna kunde härja runt på egen hand. Med tiden förlorade kejsarna därför kontrollen över rikets försvar. Denna utveckling påminner om Romarrikets motsvarande problem med nomadinvasioner.

Ett annat problem som bidrog till Hanrikets kollaps var den starka byråkratin. När riket växte blev byråkratin alltmer svåröverskådlig, och kejsarna förlorade överblicken över rikets angelägenheter. Då kunde statliga byråkrater och funktionärer kapa åt sig mycket lokal makt, och korruptionen frodades. Till slut rasade Hanriket samman i början av 200-talet v t, och imperiet sprack upp i tre mindre kungariken.

Referenser:

Mark Edward Lewis, The Early Chinese Empires. Qin and Han (The Belknap Press of Harvard University Press 2007)

Det karga, bergiga Grekland verkar vid första anblick inte vara någon lämplig plats för en civilisations uppkomst. Ändå bosatte sig människor här, som så småningom kom att kallas greker. Eftersom marken var ganska dålig för jordbruk så ägnade sig grekerna mer åt fiske för att få ordentligt med mat, och med tiden blev de skickliga sjöfarare. Precis som fenicierna färdades grekerna över hela Medelhavet och upprättade kontakt med andra folk. På så sätt kom de i kontakt med och tog intryck av Mellanösterns civilisationer.

Något som hjälpte grekernas utveckling var att de var vana sjöfarare. På den här tiden var vattenvägar det säkraste och snabbaste sättet att färdas. På land var vägarna ofta dåliga (om det fanns några överhuvudtaget) och i skogarna kunde det gömma sig rövare som överföll ensamma resenärer.

Den första grekiska civilisationen av betydelse uppstod på Kreta omkring 1900 f vt. Kretensarna dominerade en tid handeln över havet, men drabbades av en naturkatastrof: ca 1500 f vt exploderade en vulkan i närheten av Kreta och skadade riket svårt. Därefter blev det grekiska fastlandet viktigare.

De grekiska stadsstaterna
På 700-talet f vt hade den grekiska civilisationen utvecklat städer. På grund av den bergiga terrängen var det svårt att upprätthålla effektiv kontroll över mer än ett litet område, och grekerna utgjorde därför inte ett rike, utan en massa små stadsstater (ungefär som om varje kommun i Sverige skulle vara en egen stat). Varje stad hade sin egen regering, armé och skyddsgud. Trots detta hade de ett gemensamt språk, en gemensam litteratur och gemensamma högtider till gudarnas ära.

De grekiska stadsstaterna styrdes på många olika sätt, men det fanns ett gemensamt, grundläggande drag som gjorde stadsstaten speciell: tanken om medborgarskap. En medborgare hade vissa rättigheter och vissa skyldigheter som andra inte hade. Till rättigheterna hörde möjligheten att vara med och bestämma om det politiska styret. Denna rätt tog sig oftast formen av rätt att vara med och utse de ämbetsmän som skulle styra stadsstaten. Ämbetsmännen valdes oftast en gång om året.

Medborgarskapet innebar dock också skyldigheter. En sådan skyldighet var att faktiskt intressera sig för hur samhället styrdes och delta i beslutsprocessen. En person som inte deltog i samhällsaffärerna och använde sin rösträtt kallades av grekerna för en idiot (gr., en som bara tänker på sig själv).  En annan skyldighet var att delta i försvaret av staden när så behövdes: varje medborgare skulle själv se till att han hade vapen och rustning så att han kunde ta sitt ansvar om det blev krig. Detta innebar att kvinnor och slavar per automatik uteslöts från medborgarskap, eftersom de i de flesta fall inte fick äga något. Dessutom var grekerna mycket restriktiva med vilka som kunde få medborgarskap, och gav det bara till den egna befolkningen.

Två stadsstater: Aten och Sparta

Aten
Aten var den största grekiska stadsstaten, med uppemot 400 000 invånare när den var som störst. Stadens makt byggde på handel, och för att skydda handeln byggde Aten en mycket stark flotta. Aten förde sällan några direkta erövringskrig, utan försökte istället dominera de andra grekiska staterna genom diplomati och allianssystem.

På 400-talet f v t var Aten en demokrati. Den atenska demokratin skilde sig en hel del från modern västerländsk demokrati. Det viktigaste var att många var utestängda från det politiska systemet: bara fria män av atensk härkomst som fyllt 20 år räknades som medborgare. Detta innebar i realiteten att kanske 20-30 000 av stadens befolkning faktiskt hade rösträtt.

De som hade rösträtt hade dock ett mycket reellt inflytande över statens politik. Politiska beslut fattades genom direkt folkomröstning, då medborgarna möttes på agora, det stora torget i Aten. För att genomföra besluten utsågs ett styrande råd genom lottning, där alla medborgare hade lika stor möjlighet att väljas. Varje år valdes 500 män till att styra staten. De delades upp i 10 grupper om 50 man vardera. Varje grupp styrde staden under en tiondel av året, och varje man hade den högsta verkställande makten (som en statsminister) under en dag (regeringen valdes om varje år). Forskarna har beräknat att varje medborgare hade högsta verkställande makten åtminstone någon gång under sitt liv.

Parthenontemplet i Aten (http://en.wikipedia.org/wiki/Parthenon)

För dem som inte räknades som medborgare var livet hårdare. Invandrare från andra städer eller områden utanför själva Grekland kunde röra sig förhållandevis fritt, men hade inga chanser att få politiskt inflytande. De kunde också misstänkas för spionage. Det tyngsta arbetet i samhället sköttes av slavar. En slav kunde med tiden bli fri, men medan de var slavar ansågs de vara mindervärdiga och sågs som ägodelar. Om en fri människa dödade en slav fick han betala skadestånd till slavens ägare.

Kvinnorna i Aten var bara ett steg över slavarna, och sågs i stort sett som männens ägodelar. Kvinnan skulle hålla sig i hemmet och föda barn. Hon var omyndig och hade ingen äganderätt. Ju mindre hon syntes utomhus, desto bättre. Bland de fria männen var homosexualitet utbrett och accepterat, och det ansågs passande att en äldre man skulle ta en yngre man till älskare.

Sparta
Sparta var Atens främsta rival om makten i Grekland. Sparta var mindre, med ca 100 000 invånare, och låg dessutom i inlandet på halvön Peloponnessos. Invånarna levde främst av jordbruk och boskapsskötsel. Det som gjorde Sparta till en maktfaktor var deras armé. Det spartanska samhället var fullkomligt militariserat och genomorganiserat. Alla pojkar tränades från sju års ålder till att bli soldater på heltid. Deras soldater var därför de bäst tränade i hela Grekland.

Den spartanska staten använde soldaterna till att attackera och ta över städer runtomkring. De besegrade städerna anslöts till det spartanska väldet, och befolkningen gjordes till slavar som arbetade med jordbruket och boskapsskötseln. Genom detta slavarbete var det möjligt för de spartanska männen att vara krigare på heltid.

De spartanska kvinnorna hade en bättre ställning än några andra kvinnor i Grekland. Medan männen var ute på ständiga krigståg var det kvinnorna som övervakade slavarna och såg till att arbetet sköttes ordentligt. Kvinnorna rörde sig därför fritt i samhället, kunde äga egna jordegendomar och fick en ordentlig utbildning. En av deras viktigaste roller var också att föda nya, friska söner som kunde bli soldater i den spartanska krigsmaskinen.

Staty av spartansk soldat (http://en.wikipedia.org/wiki/Sparta)

Det politiska styret i Sparta var komplicerat. Staten hade två kungar, men dessa hade inget direkt politiskt inflytande utan ledde religiösa ceremonier samt förväntades leda armén i strid. Den verkliga makten låg istället hos senaten, som bestod av 28 män från de äldsta och finaste familjerna. Senaten stiftade lagar och hade slutlig beslutsrätt, men ofta fattades beslut genom folkomröstning, där alla spartanska män som fyllt 30 år hade rätt att delta. Fem ämbetsmän, eforerna, utsågs årligen till att ha den verkställande makten och genomföra senatens beslut.

Liksom i Aten var homosexualitet helt accepterat i Sparta. De spartanska soldaterna uppmuntrades att ha kärleksförhållanden med varandra, eftersom det skulle stärka deras mod och lojalitet gentemot varandra i strid.

Det makedoniska mellanspelet
Tillståndet i den grekiska världen var alltid instabilt: de grekiska stadsstaterna krigade ofta och gärna mot varandra, och de dominerande staterna Sparta och Aten bråkade om vem som skulle styra över hela Grekland. I början av 400-talet f v t försökte Persien invadera Grekland, men Sparta och Aten lyckades samarbeta och slog tillbaka det mäktiga imperiet. Så fort det persiska hotet avtagit fortsatte dock atenare och spartaner att slåss mot varandra. Det skulle bli en annan stat, Makedonien, som slutligen tog över hela Grekland.

Makedonien var ett kungarike strax norr om det egentliga Grekland. Makedonierna var besläktade med grekerna och talade en dialekt av grekiska, men sågs som ociviliserade barbarer av de grekiska stadsstaterna. Men på 300-talet f v t byggde kung Filip II av Makedonien upp en mycket effektiv armé efter grekisk modell. Med hjälp av den och genom att utnyttja motsättningarna mellan stadsstaterna tog han över merparten av stadsstaterna och byggde upp en kraftfull stat. Hans son Alexander använde sedan den makedoniska armén i ett enormt erövringståg. Alexander (av eftervärlden känd som ”den store”) utnyttjade konflikter om den persiska imperietronen för att erövra hela det persiska väldet. Han fortsatte sitt krigståg ända in i nordvästra Indien innan han blev tvungen att vända tillbaka för att organisera sitt väldiga rike. Ganska snart efter sin återkomst insjuknade han och dog. Alexanders välde överlevde inte honom själv: hans generaler började slåss inbördes om vem som skulle efterträda honom, och riket splittrades upp i flera delar.

Alexander den store (till häst) i strid. Detalj från sarkofag. (eget foto, Istanbuls arkeologiska museum)

Hellenismen: ett multikulturellt kulturarv
Alexanders rike blev kortvarigt, men fick mycket stor påverkan på eftervärlden. Hans mål var att skapa ett världsimperium, och för att göra det skulle varje form av alternativ till det grekisk-makedoniska väldet förintas. Därför lät Alexander förstöra Persepolis, och försökte också bränna alla skrifter som existerade i det persiska riket.

Men Alexander inspirerades också av styrkan i det persiska imperiebygget, och tog över persernas tolerans mot andra religioner. I samband med att han erövrade områden såg han till att greker och makedonier bosatte sig på strategiska platser i Persien, Mesopotamien och Egypten. Efter Alexanders död stannade dessa människor kvar och blandade sig och sina sedvänjor med den lokala befolkningen. Resultatet blev att hela det östra Medelhavsområdet förenades i en gemensam kultur, som brukar kallas hellenismen. Hellenismen var en blandning av grekisk, persisk, mesopotamisk och egyptisk kultur (med lite indiska inslag också).

Referenser

Framställningen bygger i huvudsak på McKay/Hill/Buckner, A History of World Societies (1992). Ytterligare information har tagits från H.D.F Kitto, The Greeks (1952, nyutgåva av Penguin 1991). Kittos bok har en del ålderdomliga värderingar, men faktan i den håller bra. För ytterligare information om den atenska demokratin, se Roger Osborne, Of the People, by the People: a new History of Democracy (The Bodley head, London 2011).

I det maktvakuum som uppstått i östra Medelhavsområdet sedan hettiternas undergång och Egyptens försvagning uppstod flera nya civilisationer. Alla tog intryck från civilisationerna i Mesopotamien och från Egypten, och vidareutvecklade deras uppfinningar.

Sedan den sumeriska civilisationens undergång hade Mellanöstern fyllts av invandrade nomader som talade besläktade språk. Eftersom språken kallas semitiska så brukar folken kallas för semiter. Semiterna tog över och byggde vidare på sumerernas kultur, och en del semitiska stammar blev bofasta, medan andra fortsatte att leva som nomader. En grupp av semiter bosatte sig längs den syriska kusten och upprättade den feniciska civilisationen. Längre söderut byggde ett annat semitiskt folk, judarna, upp kungariket Israel i Palestina, alldeles på gränsen till det egyptiska riket.

Fenicierna levde i flera små stadsstater, där de viktigaste var Tyrus och Sidon, och blev skickliga handelsmän och sjöfarare. Feniciska fartyg färdades över hela Medelhavet och upprättade handelskontakter. Fenicierna bosatte sig också nya platser de hittade; en av de viktigaste blev staden Kartago i Nordafrika. Fenicierna utvecklade också den sumeriska kilskriften till ett alfabet, som andra folk sedan kopierade och fortsatte att använda.

Det assyriska imperiet

De semiter som bosatte sig i Mesopotamien och byggde vidare på sumerernas kultur upprättad flera statsbildningar som kom att dominera Mellanöstern. Den mest kända statsbildningen är förmodligen Babylonien. Men norr om Babylonien byggdes den assyriska civilisationen upp. Assyrien hade inga naturliga skydd mot nomadinvasioner, och byggde därför upp en enormt stark militärmakt för att kunna försvara sig. Så småningom kom de assyriska kungarna på att de kunde använda sin starka armé för att behärska och utplundra grannfolken, och så skapades det assyriska imperiet.

Det assyriska imperiet

Assyriernas imperium byggde på våld och hot om våld. Från huvudstaden Nineveh skickade de assyriska kungarna ut plundringsexpeditioner som rövade från grannfolken och förde hem rikedomarna. Babylonien, Fenicien, de israeliska staterna och till och med Egypten reducerades till lydstater som kunde undkomma plundringsräderna genom att betala en årlig tribut till den assyriske kungen.  De som vägrade eller gjorde motstånd straffades med stor brutalitet.

Dåtidens spjutspetsteknologi: en assyrisk stridsvagn(eget foto, Museum of Anatolian Civilizations, Ankara)

Assyrierna var på så sätt först med att bygga ett imperium på systematisk plundringsekonomi och terror mot dem som gjorde motstånd. De assyriska kungarna brydde sig inte om att försöka få folk att gilla dem, utan använde skräck som redskap för att hålla ihop riket. Detta medförde att de också blev allmänt avskydda, och de underkuvade folken väntade bara på ett tillfälle att revoltera mot sina hatade härskare. Tillfället kom när Babylonien till slut lyckades sluta förbund med de ännu halvnomadiska folken i Iran. Dessa folk, som omväxlande benämndes perser, parther och meder, genomförde en avgörande attack. Det assyriska imperiet föll samman och huvudstaden Nineve erövrades och förstördes. Assyrierna levde kvar, men kom aldrig mer att utgöra ett hot mot de andra folken.

Vägen till persiskt herravälde

Efter Assyriens undergång kom Babylonien att dominera Mellanöstern en tid, och försökte ta över de områden som Assyrien styrt över. I samband med det uppkom en ny viktig utveckling i religionen. Ett av de folk som kom att styras av Babylonien var judarna, som gjorde motstånd. Babylonierna lät då deportera hela det judiska samhällets elit till Babylon, i förhoppningen att lättare kunna kontrollera det judiska folket när ledningen blivit isolerad. Under denna tid i fångenskap blev judarna tvungna att ifrågasätta den traditionella gudsbilden, där ett folk hade en gud som skyddade folkets traditionella område. Hur var det med judarnas gud Jahve, nu när det judiska folket var geografiskt uppsplittrat? Lösningen blev att upphöja Jahve till en universell Gud, en Gud (med stort G) som inte var begränsad av tid och rum utan som skyddade judarna var de än befann sig i världen. På så sätt blev judendomen den första monoteistiska religionen.

Det babyloniska herraväldet blev dock inte så långvarigt: på 500-talet enades de olika folken i Iran under den persiske hövdingen Cyrus, och därmed uppstod det persiska imperiet. Iran var ett gränsområde mellan nomadfolkens områden i Centralasien och de bofasta civilisationerna i Mellanöstern, och folken i Iran kunde därför kombinera nomadfolkens militära fördelar med jordbrukarnas effektiva matproduktion, och blev därigenom totalt dominerande i Mellanöstern i över tvåhundra år.

Det persiska imperiebygget

Perserna hade lärt sig av sina föregångares erfarenheter, och undvek därför så långt det var möjligt att terrorisera de underkuvade folken. Istället förde de persiska storkungarna en tolerant politik, där lydfolken fick fortsätta ha sin egen religion och sina kulturella seder, så länge de betalade skatt och lydde. Ett tydligt fall är just judarna, som löstes ur den babyloniska fångenskapen och fick återvända hem. Perserna försökte också uppmuntra de olika lydfolken att känna stolthet över att vara en del i imperiet, genom att bygga gemensamma monument där flera folk bidrog med sina talanger. Resultatet blev tydligast i den mäktiga persiska huvudstaden Parsa (Persepolis), medvetet fylld med monument och palats för att imponera på besökare.

Persepolis (http://en.wikipedia.org/wiki/Persepolis)

Perserna byggde också vägar för att lättare kunna hålla kontroll över det väldiga riket. Riket kunde inte styras av en enda härskare, och därför delades det in i mindre områden. Varje område styrdes av en guvernör (satrap) med den administrativa makten, en skatteindrivare med makt över områdets ekonomiska tillgångar samt en militär officer. På så sätt uppstod förhoppningsvis en maktbalans där ingen lokal härskare hade så mycket makt att han kunde göra uppror mot kungen.

Det persiska imperiebygget var i många avseenden framgångsrikt. Eftersom lydfolken i stort fick sköta sig själva upplevde de att de fick trygghet och säkerhet av det persiska väldet, utan att de behövde offra sitt eget sätt att leva. Den höga graden av frihet kom också kvinnorna till del, som fritt kunde röra sig och agera i riket (till skillnad från i många andra samtida civilisationer).

Det persiska imperiet

Däremot uppstod då och då strider om tronföljden, och det fanns alltid en eller annan persisk furste som kunde försöka hota tronen om den regerande kungen drabbades av motgångar. Så småningom var det just detta som skulle få riket att vackla, när perserna blandade sig i affärerna hos deras synbarligen oansenliga grannar i väster: grekerna.

Specifika källor för detta avsnitt:

Lindsay Allen, The Persian Empire (University of Chicago Press 2005)

Doyne Dawson, The First Armies (Cassell & Co 2001)

I samband med att mer avancerade civilisationer och imperier uppkom började människorna också att utveckla sitt tänkande. De antika tankesystemen brukar betecknas med det grekiska uttrycket filosofi (”kärlek till vishet”). Filosofin brukar ses som en föregångare till vetenskapen: än idag ägnar sig filosoferna just åt de frågor som vetenskapen inte har lyckats finna några svar på.

Filosofi och religion kan ofta hänga samman, men de skiljer sig åt på en väsentlig punkt: inom religionen är det OK att förklara något genom att hänvisa till Gud. Något liknande är egentligen inte acceptabelt inom filosofin, som utgår från att världen kan begripas av oss människor utan att hänvisa till högre makter.

Den första filosofin utvecklades i Indien. Den indiska samhällsuppbyggnaden med mycket skarpa klasskillnader gav stor makt åt brahminerna (prästerna). Brahminerna behövde inte själva ägna sig åt fysiskt arbete, utan kunde lägga sin energi på att fundera över hur världen hänger ihop och vilken plats vi människor har i den. Så föddes den första filosofin.

Brahminernas vediska filosofi fortsatte att utvecklas och förfinas under många hundra år. Just i Indien var deras tankesystem tydligt sammankopplat med det religiösa tänkandet, och så småningom utvecklades hela tankesystemet till den religion som idag kallas hinduism. Men det vediska tänkandet utmynnade också i andra läror som buddhism och jainism.

Det är osäkert om den vediska filosofin spreds från Indien till omgivande kulturer, eller om de andra kulturerna utvecklade likartade tankemönster på egen hand. Något som däremot är säkert är att filosofin formligen exploderade under perioden 500-300 f v t. De civilisationer som tydligast kom att stå för den filosofiska guldåldern var Kina och Grekland.

Den antika filosofin kan något förenklat delas in i två avdelningar: naturfilosofi och samhällsfilosofi.

Naturfilosofi: vad finns?
En del av de frågor filosoferna funderade över handlade om världen, hur den uppkommit och vad den består av. Den grundläggande frågan här var: vad finns egentligen? Består världen kanske egentligen bara av en enda sak, ett slags urämne? Eller finns det flera olika urämnen?
Så småningom kom både greker och kineser fram till att det rimligen måste finnas ett antal urämnen. Dessa urämnen kom att kallas för ”element”. Grekerna räknade med fyra (jord, eld, luft och vatten), kineserna med fem (trä, jord, eld, metall och vatten).

En grekisk filosof, Demokritos (ca 460-370 f v t), föreslog istället att all materia bestod av pyttesmå odelbara partiklar, atomer. Hans teori fick inget större genomslag då, men återupptäcktes på 1700-talet och ses idag som en föregångsteori till modern atomfysik.

Så här brukar atomer avbildas i nutida fysik

Naturfilosoferna ägnade sig också åt att fundera över vad kunskap är och hur vi egentligen kan veta något om världen runtomkring. Ur dessa resonemang kunde så småningom vetenskapliga metoder utvecklas.

Samhällsfilosofi: hur ska man leva ett gott liv?
Samhällsfilosoferna ägnade sig istället åt att fundera över människans roll i världen. De viktigaste frågorna inom samhällsfilosofin var (och är): Hur ska man leva ett gott liv? Vad är rätt och fel? Hur bör ett bra samhälle vara ordnat?

Den vediska filosofin bidrog med några grundläggande tankar om människans roll i världen. De vediska filosoferna framhåller att människan är en samhällsvarelse som alltid ingår i ett större sammanhang. Av det följer att människan måste ha en del rättigheter (som skydd mot att utnyttjas av andra människor) och en del skyldigheter (för att hon inte ska utnyttja andra människor). De vediska filosoferna framhöll också vikten av ideal: vi människor bör sträva efter att bli bättre än vad vi är.

I Kina och Grekland utvecklades samhällsfilosofin ytterligare. I Grekland stimulerades samhällsfilosofin av den öppna debatt som förekom i den atenska demokratin, och i Kina gynnades den av att riket var splittrat i många småstater som stred inbördes (se nästa avsnitt).  I båda regionerna formulerades tanken att samhället måste vara rättvist för att individen ska kunna leva ett bra liv.

Den mest framstående kinesiska samhällsfilosofen var Kong Fu Zi, i väst känd som Konfucius. Han tänkte sig att individen och samhället måste vara i harmoni med varandra, annars kommer ingen av dem att må bra. I dåtidens sätt att tänka innebar det t ex att undersåten hade skyldighet att lyda kejsaren, men kejsaren hade å sin sida skyldighet att härska med undersåtarnas bästa för ögonen. Om kejsaren inte fullgjorde sina plikter hade folket rätt att avsätta honom.

En annan kinesisk filosof, Mo Zi, formulerade den ”universella kärlekens lära”. Den innebär att man ska ta hänsyn till hela mänskligheten när man fattar beslut, inte bara till sig själv och sina närmaste. Mo Zi anses vara en föregångare till den moralfilosofi som kallas utilitarism.

I Grekland försökte filosofen Platon lösa problemet med det rättvisa samhället genom att formulera tanken på en idealstat. I Platons idealstat är människorna strikt uppdelade i tre klasser: en styrande överklass, en krigarklass och en arbetarklass. För att få denna hierarki att fungera arbetar överklassen med att hålla arbetarna okunniga, och använder rashygieniska metoder för att se till att bara de dugligaste får möjlighet att fortplanta sig.

Platon i en målning av renässanskonstnären Rafael

Platons idealstat brukar ofta fördömas som en fascistisk dröm. Ändå har den haft ett bestående inflytande: Platons statsidé har inspirerat många härskare genom tiderna.

En mindre extrem idé om samhället hade istället Platons lärjunge Aristoteles. Aristoteles menade tvärtemot Platon att det bästa samhället var ett samhälle där alla hade lite att säga till om. Aristoteles var inte demokrat. Han tänkte sig fortfarande att det skulle finnas en styrande klass, men vanliga människor skulle åtminstone kunna göra sin röst hörd, och de styrande skulle vara tvungna att ta hänsyn till dem. Aristoteles samhällssyn påminner alltså ganska mycket om Konfucius.

Byst av Aristoteles

Aristoteles nyktra samhällssyn blev dock inte lika populär som Platons drömstat. Det kan tilläggas att den enda förmildrande omständigheten med Platons idealstat var att han tänkte sig fullständig jämställdhet mellan könen. Detta bortsåg dock senare generationer fullständigt ifrån. Omvänt struntade man i Aristoteles  samhällssyn och accepterade istället hans mycket fördomsfulla syn på kvinnor som ett slags outvecklade män.

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Historien brukar alltid delas in i olika tidsperioder, eller epoker. Det är ett sätt att göra historien mer hanterbar och lättare att få en överblick över.

Olika kulturer har gjort olika epokindelningar av historien, precis som olika kulturer har beräknat tidens gång på olika sätt. På den här sidan utgår jag ifrån den västerländska tideräkningen, som utgår från det år då den kristna gestalten Jesus (Kristus) sägs ha fötts. Denna tideräkning är allmänt accepterad i internationell historieskrivning. Numera kallas den vanligen ”vår tideräkning”, och årtal anges därför i f v t (före vår tideräknings början) och v t (enligt vår tideräkning). Normalt utelämnar jag förkortningen v t, om den inte behövs för tydlighets skull.

Vilka epoker finns?

Den europeiska historien brukar delas in i följande epoker:

Förhistorisk tid: tiden innan människor uppfann skrivkonsten. Denna epok innefattar all tid som förflutit sedan universum uppstod fram till för cirka 5000 år sedan, då skrivkonsten uppstod.

Forntiden: tiden från att skrivkonsten uppstod tills utvecklade civilisationer byggdes upp i Mellanöstern och Nordafrika, inklusive dessa äldsta civilisationers utveckling. Från ungefär år 3000 f v t till ungefär 500 f v t.

Antiken: tiden då mer utvecklade stater byggdes upp av människorna. I Europa handlar det framför allt om civilisationerna Grekland och Rom. Från ungefär år 500 f v t till 500 v t.

Medeltiden: Medeltiden är benämningen på tiden från romarrikets undergång fram tills européerna kommer i kontakt med Amerika, alltså från ungefär år 500 till ungefär år 1500.

Tidigmodern tid: Tiden från upptäckten av Amerika fram tills industriella revolutionen startar brukar benämnas tidigmodern tid. Den sträcker sig ungefär från  år 1500 till år 1800. Förr delades den in i två underavdelningar, Renässansen (ca 1500-1650) och Upplysningen (ca 1650-1800).

Modern tid: Modern tid är den tid vi lever i nu. Den anses ha börjat med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet.

Problem med epokindelningen

Det är alltid bra att vara kritisk emot indelningar av det här slaget. Den här indelningen utgår ifrån europeisk historia, och präglas av det. En epok som ”medeltiden” är svår att tillämpa i andra kulturers historia, eftersom den utgår från typiskt europeiska förhållanden.  Begreppen ”renässans” och ”upplysning” står egentligen för kulturhistoriska strömningar. Även antiken kan kritiseras för att vara en typiskt europeisk benämning.

Ändå har denna epokindelning en ganska hög grad av internationell acceptans. Det beror delvis på Europas historiska dominans under de senaste 200 åren, då historia uppkom som vetenskap. Men det beror också på att de övriga epokerna fungerar ganska bra även för många andra regioners historia. De går ganska bra att tillämpa på både kinesisk, indisk och amerikansk historia.

Det är också viktigt att komma ihåg att dessa epokindelningar är efterhandskonstruktioner. Det är historiker på 18- och 1900-talen som har delat in historien i dessa epoker. De människor som levde under medeltiden visste inte att de levde under medeltiden.

Gränsdragningarna mellan olika epoker är  ungefärliga. Det är inte så att folk vaknade på nyårsdagen år 1800 och plötsligt började leva och tänka som moderna människor, till skillnad från tidigmoderna. Epokgränserna går snarare där de flesta historiker kan enas om att tillräckligt mycket i samhället har förändrats för att det ska vara rimligt att tala om en ny epok. Det här kan förstås variera beroende på vilken region man undersöker: medeltiden upphörde t ex redan i slutet av 1300-talet om vi pratar om Italiens historia, medan den råder till början av 1500-talet i Skandinavien.

En sista sak att komma ihåg är att en del epoker har en positiv eller negativ värdeladdning. Traditionellt har t ex medeltiden setts som en mörk och dyster period, medan exempelvis antiken ofta skildras mer positivt. Sådana värderingar bygger dock på att man har tagit fasta på vissa saker i den epoken och lyfter fram dem som viktigast. Men det går att göra andra urval av vad som är viktigt – i varje tidsperiod finns det både bra saker och dåliga saker.

 Min egen epokindelning

När jag själv försöker få ett helhetsgrepp om världshistorien använder jag en egen indelning. Den består egentligen av tre delar:

1) Tiden före jordbruksrevolutionen, för ca 10 000 år sedan

2) Tiden efter jordbruksrevolutionen fram till den industriella revolutionen i mitten av 1700-talet.

3) Tiden efter den industriella revolutionen, från mitten av 1700-talet till nu.

I början av en kurs i historia är det nog nödvändigt för dig att utgå från någon annans epokindelning, men under kursens gång är det bra att fundera över hur din egen epokindelning av historia kan se ut. Du kan ta den västerländska epokindelningen, eller min egen här ovan, som utgångspunkt. Fundera över vad som är bra och dåligt med dem.