Europas politiska historia mellan 1400 och 1700 kan egentligen beskrivas som en kamp för eller emot ett sammanhållet europeiskt imperium. Det fanns de som ville försöka återskapa ett enat rike i Roms efterföljd, och det fanns andra som var emot det.

I Europa var det två furstefamiljer som i realiteten kunde göra anspråk på att skapa ett enat Europa. Den ena var den osmanska sultanfamiljen. Från och med osmanernas erövring av Konstantinopel 1453 använde de sig flitigt att idén om ett enat Rom under deras styre i sin propaganda gentemot Europa. Men osmanerna hade en nackdel: de var muslimer och sågs därför som ett främmande hot.

Den andra furstefamiljen var däremot strikt katolsk och var baserad i centrala Europa. Denna  familj, släkten Habsburg, hade alltså i grunden bättre förutsättningar än osmanerna för att hålla ihop Europa.

Vilka var Habsburgarna?

Huset Habsburg var alltså en mäktig furstesläkt. Ursprungligen kom familjen från Schweiz, men sedan 1400-talets början hade den Österrike som sitt personliga territorium. Habsburgska riket kallas därför ibland för Österrike.

Habsburgarna hade egentligen inte större resurser än andra europeiska furstar. Men deras strategi var inte huvudsakligen militär, utan diplomatisk. Habsburgarna försökte erövra provinser genom dynastiska allianser (alltså äktenskap med andra furstefamiljer) för att helt enkelt ärva till sig viktiga territorier.

Habsburgarna hade också en viktig symbolisk makt: de upprätthöll den romerska kejsarvärdigheten. Titeln som romersk kejsare hade återuppväckts i Europa på 800-talet, och hade kommit att knytas till Tyskland. Tyskland var inget sammanhållet rike utan bestod av hundratals små furstendömen, så titeln som kejsare av det ”tysk-romerska” riket var mest symbolisk. Ändå hade den titeln hög status, och Habsburgarna hade den titeln.

Det Habsburgska rikets höjdpunkt

I början av 1500-talet kom den nybildade staten Spanien att bli en del av det Habsburgska riket. Den spanska kungen Carlos I (r. 1519-1556) var samtidigt tysk-romersk kejsare och huset Habsburgs överhuvud. Därigenom kom Habsburgarna att kontrollera kolonierna i Amerika och kunde använda deras rikedomar för att finansiera krigföringen i Europa.

Habsburgarna samarbetade också mycket nära med den katolska kyrkan. Med gemensamma krafter kämpade de för att driva undan reformationen och samtidigt hålla tillbaka det Osmanska riket.

Europa i mitten av 1500-talet

Habsburgarna förde många och långa krig mot det Osmanska riket, men den främsta rivalen var egentligen Frankrike. De franska kungarna avundades Habsburgarnas makt och prestige och gjorde därför vad de kunde för att försöka sänka Habsburgarnas ställning. Under perioden 1520-1550 ingick Frankrike i en allians med Osmanska riket, där de med gemensamma krafter angrep Habsburgarnas positioner.

Habsburgarnas nedgång

Under större delen av 1500-talet dominerade Habsburgarna den europeiska stormaktspolitiken, men mot slutet av 1500-talet började imperiet knaka i fogarna, och i mitten av 1600-talet hade Habsburgarna reducerats till en av många betydande europeiska stater. Vad var det som gjorde att Habsburgarnas imperiebyggande misslyckades?

Ett grundproblem var att riket var territoriellt splittrat. På Carlos I:s tid innefattade det Spanien, Österrike, Tjeckien, delar av Ungern, ungefär halva Italien, nuvarande Belgien och Nederländerna, några stycken fransk mark samt ett otal mindre tyska territorier (alldeles bortsett från de spanska kolonierna i Amerika). Alla dessa åtskilda territorier måste kontrolleras, administreras och försvaras för att riket skulle fungera. Efter Carlos I:s regeringstid delades riket i en spansk och en österrikisk del för att underlätta kontrollen, men det var fortfarande svåröverskådligt.

Carlos I av Spanien, också känd som Karl V av tysk-romerska riket

I sin roll som katolska kyrkans främsta försvarare drogs Habsburgarna in i flera konflikter som de egentligen inte hade råd med. Alla som inte stödde katolska kyrkan blev Habsburgarnas fiender. Bortsett från den traditionella maktkampen mot Frankrike och Osmanerna drabbades Habsburgarna därför av att Nederländerna revolterade 1568. Detta krig tog stora resurser i anspråk och slutade med att Nederländerna uppnådde självständighet 1609. Nederländerna fick hjälp från England, vilket medförde att Habsburgarna försökte invadera England. Men den spanska ”stora armadan” besegrades av den engelska flottan 1588, och Spanien förlorade därmed kontrollen över sjötransporterna till och från Amerika.

Den Habsburgska krigföringen under 1500-talet kostade mycket, och betalades med rikedomarna från Amerika. Dessa resurser hade kunnat användas för att bygga upp en mer modern ekonomi, men istället förbrukades pengarna i den ständiga krigföringen. Den holländska revolten och den spanska flottans undergång gjorde att engelska och holländska pirater fritt kunde plundra de spanska silverfartygen, och därmed hamnade Habsburgarnas ekonomi i en djup kris.

Spanskt transportfartyg av typen galeon

Habsburgarnas dominerande position i Europa knäcktes slutgiltigt i det Trettioåriga kriget (1618-48), som huvudsakligen handlade om att Habsburgarna gjorde ett sista försök att dominera Europa genom att skapa ett sammanhållet tyskt rike. Dessa ansträngningar stoppades dock av Frankrike och Sverige. Efter krigsslutet var Spaniens styrka krossad, medan Frankrike stod som den nya dominerande makten i Västeuropa. De österrikiska Habsburgarna fortsatte att spela en viktig roll som europeisk stormakt, men kunde aldrig mer göra anspråk på att dominera Europa.

Referenser

Michael Hochedlinger, Austria’s Wars of Emergence, 1683-1797 (Pearson Education 2003)

Henry Kamen, Spain 1469-1714. A society of Conflict (Longman 1991)

Under perioden 1500-1750 växte grunden för det moderna europeiska statssystemet fram. De europeiska staterna skilde sig från de tidigare imperierna på så sätt att de nya staterna hade en relativt tydligt territoriell avgränsning. Därför brukar de kallas territorialstater.

Tack vare de stora upptäckterna och erövringen av Amerika kom den europeiska statsmodellen att spridas även till Amerika, och med Europas dominerande ställning i världen på 1800-talet kom hela världen att påverkas av den. Därför ska vi ägna detta avsnitt åt de europeiska staternas framväxt. De frågor vi ska fundera över är: varför växte territorialstaterna fram? Vad var typiskt för dem?

Utgångspunkten: Europa på 1400-talet

På 1400-talet var de europeiska staterna (med några få undantag) feodala och dynastiska. Att de var feodala betyder att den politiska makten var decentraliserad på det sätt som beskrivs i avsnittet Skilda världar, skilda vägar. Att de var dynastiska betyder att de styrdes av en furstefamilj, en dynasti, som hade en särskild status. Det var dynastin som definierade staten. Frankrike på 1400-talet var inte det land där det bodde människor som talade franska, utan de områden som styrdes av kungen av Frankrike.

Vid sidan om det feodala systemet fanns de fria städerna med den framväxande borgarklassen. Städerna och borgarklassen passade egentligen inte in i det traditionella feodala systemet.

Europa cirka 1430

De feodala staterna var ganska svaga, och ingen av dem hade styrka nog att dominera hela kontinenten. Det fanns förstås andra sorters stater än de feodala. Handelsförbund som den nordtyska Hansan och stadsstater som Venedig och Genua hade stor ekonomisk makt, men de var mer inriktade på handel än på territoriella erövringar.

Det fanns två framväxande imperier som i alla fall gjorde försök att ta över hela Europa: det katolska Habsburgska riket, och det muslimska Osmanska riket. Dessa två stred dock mycket mot varandra, och det hindrade någon av dem från att erövra hela Europa.

Det feodala systemets uppluckring

Den svaga statsmakten i det feodala samhället skapade ett problem: vem ska ha mest makt? I teorin styrde kungen över hela riket, men i praktiken var han mycket beroende av kyrkan och adeln, och de kunde ibland framgångsrikt hävda sin makt. Det här var de flesta kungarna inte så nöjda med, så de försökte hitta olika sätt att stärka sin egen makt, samtidigt som de försökte försvaga adelns och kyrkans. Därmed uppstod en maktkamp mellan kungen och kyrkan/adeln.

Framväxten av borgarklassen gav kungen en allierad grupp i samhället. Borgarna var ekonomiskt starka, och kungen kunde därför få skatt i form av pengar från dem. I utbyte skyddade han de fria städernas rättigheter gentemot adeln och kyrkan.

Kungen fick alltså tillgång till pengar, och med dessa pengar kunde han bygga upp en egen stark byråkrati, som inte var beroende av kyrkan. Dessutom kunde han börja avlöna en egen armé, som inte var beroende av adeln.

Kyrkans och adelns representanter gjorde naturligtvis motstånd mot denna ökade statsmakt. De försökte behålla sin makt och sina särskilda privilegier. Den här maktkampen kunde leda till tre olika resultat:

1) Adeln och kyrkan segrade. Ibland kunde adeln och/eller kyrkan lyckas hävda sin makt så framgångsrikt att kungens makt blev permanent försvagad. I de fall det hände fortsatte staten att vara decentraliserad på det feodala viset. Sådana stater splittrades så småningom upp i flera mindre stater, eller så blev de erövrade av andra stater. Detta hände det medeltida tyska riket, som i praktiken splittrades i hundratals små furstendömen. På liknande sätt gick det för kungariket Polen-Litauen, som var en dominerande stormakt i Europa på 1500-talet. På 1600-talet reducerades dock den polska kungens makt till praktiskt taget ingenting, och riket förlorade sin förmåga att effektivt göra motstånd mot sina yttre fiender. Under 1700-talet erövrades Polen-Litauen bit för bit av sina grannar, och upphörde att existera som självständig stat.

2) Kungen segrade. I vissa andra fall kunde kungen vinna en så stor seger att adelns och kyrkans makt försvagades permanent. I så fall blev staten en mycket centraliserad stat. Kyrkans självständighet bröts ned, och den förvandlades till ett av statens kontrollinstrument. Adeln förlorade också sin självständiga ställning, och tvingades hitta en plats i den framväxande kungliga byråkratin. Ett annat  alternativ var att bli officer in den kungliga armen.

Fördelen med en framgångsrik centralisering var att staten kunde utnyttja sina resurser effektivare: alla arbetade åt samma håll. De centraliserade staterna blev därför framgångsrika i krigen, då de kunde ställa upp större och bättre arméer än sina motståndare. Nackdelen var att riket blev väldigt beroende av den enskilda härskarens personlighet och duglighet. Med en kompetent härskare fungerade den centraliserade staten bra, men om härskaren var oduglig blev det problem. Bra exempel på stater som blev mycket starkt centraliserade är Sverige och Frankrike.

3) Ingen segrade. I några fall vann ingen sida någon avgörande seger, utan maktkampen avgjordes istället genom att kung, kyrka och adel uppnådde någon sorts kompromiss. De stater som lyckades med detta kunde få en fungerande central byråkrati, precis som de centraliserade staterna, men de undvek risken med att ha en enda härskare som styrde enväldigt över rikets politik. De stater som tydligast lyckades nå en slags maktkompromiss var England och Nederländerna.

Den tidigmoderna staten kunde utvecklas åt tre olika håll: centralisering, decentralisering eller kompromiss.

Den tidigmoderna territorialstaten växer fram

De stater som uppnådde antingen en kompromiss eller en stark centralisering av kungamakten utvecklades till tidigmoderna territorialstater. Tack vare den utvecklade statliga byråkratin kunde dessa stater kontrollera sina befolkningar bättre än tidigare. Det innebar att det blev lättare att beskatta befolkningen och att rekrytera soldater för krigstjänst. Därför blev dessa territorialstater mäktigare än sina mindre utvecklade grannar.

Genom världshandeln och merkantilismen övergick staterna allt mer till penningekonomi. Med pengarna byggde staterna upp stående arméer och krigsfartyg för att skydda sin egen handel och dessutom attackera sina fienders handel.

Territorialstaterna ägnade sig åt att kriga och bråka med varandra, men de blev någorlunda jämstarka med varandra. Därför kunde ingen av dem erövra alla de andra. Genom förhandlingar kom de med tiden överens om att respektera varandras gränser. Därmed blev staterna territoriellt avgränsade. Ingen accepterade längre att någon stat hade imperieanspråk och försökte erövra hela Europa. I så fall slöt sig de andra staterna samman och besegrade den som försökte bygga ett imperium.

Territorialstaterna erkände dock inte andra former av stater. De riken som decentraliserades, som Polen-Litauen, uppslukades av sina mer centraliserade grannar. Stadsstater och handelsförbund behandlades inte som likvärdiga utan kunde attackeras och erövras. Territorialstaterna ägnade sig också åt erövringskrig och kolonisation i andra världsdelar, främst i Amerika.

Den statliga byråkratin fortsatte att utvecklas och blev starkare och starkare. De som tjänstgjorde inom byråkratin fick ofta samma status som den gamla adeln. De brukar därför kallas för ämbetsmannaadel. Staten var i de flesta fall fortfarande knuten till härskarfamiljen, men den allt starkare byråkratin gjorde med tiden att kungen inte var lika nödvändig som sammanhållande faktor i riket. När utvecklingen kommit så långt att kungen var mer beroende av byråkratin än tvärtom, kan man kalla staten ”modern” – den var inte längre knuten till en familj, utan det blev möjligt att avskaffa kungamakten.

Europa cirka 1560

Alla dessa förändringar av staten behövde legitimeras inför folket. Den ideologi som allt fler furstar följde var maktrealismen, som formulerades av den italienska filosofen Niccolò Machiavelli i början av 1500-talet. Machiavelli menade att härskarens enda princip måste vara att stärka sin egen maktställning, utan hänsyn till något annat. I hans efterföljd drev Europas furstar en hänsynslös maktpolitik.

Samtidigt betonade Machiavelli vikten av att framstå som god och dygdig, även om man egentligen var hänsynslös och omoralisk. Därför började furstarna sprida propaganda för att framställa sig själva som rättfärdiga, goda kristna. På den här tiden spreds propaganda delvis genom konst och litteratur, så furstarna började ge ekonomiskt stöd åt konstnärer och författare. Därmed möjliggjordes och spreds den så kallade renässanskonsten. De tidigmoderna furstarna betecknas ibland ”renässansfurstar”.

 

Det europeiska statssystemet fastställs

Det tidigmoderna europeiska systemet, med ett antal jämstarka territoriella stormakter, fastslogs definitivt i den Westfaliska freden 1648, då Trettioåriga kriget tog slut. I denna fred erkände stormakterna (mer eller mindre) varandras gränser, och gjorde upp regler för hur mycket någon makt fick erövra utan att maktbalansen mellan staterna skulle brytas.

I förhandlingarna erkändes inte stadsstater och handelsförbund som jämbördiga motparter, inte heller stater som misslyckats med att gå över till att bli moderna territorialstater. Det gamla Habsburgska imperiet förlorade sin ställning som imperium, och bröts i praktiken upp till två territorialstater, Spanien och Österrike (formellt fortsatte de att hänga samman ända till 1713, men i realiteten var de åtskilda sedan 1648).

Europa cirka 1740

Det andra europeiska imperiet, det Osmanska riket, erkändes inte heller som en jämbördig partner. Först efter 1699, då osmanerna tvingats kapitulera till en övermäktig koalition (ledd av Österrike och Ryssland), accepterades riket som en av de europeiska stormakterna. Då hade osmanerna i praktiken givit upp sina anspråk på att bygga ett världsimperium, och fungerade i realiteten som en territorialstat. Det faktum att osmanerna var muslimer gjorde dock att deras ställning aldrig var riktigt säker hos de kristna stormakterna.

Referenser

Resonemanget i denna text bygger huvudsakligen på två olika studier av det europeiska statssystemet under tidigmodern tid. Den första är Charles Tilly, Coercion, Capital and European States, AD 990-1992 (Blackwell Publishers 1992). Den andra är Hendrik Spruyt, The Sovereign State and Its Competitors. An Analysis of Systems Change (Princeton University Press 1994). Se också Victoria Tin-Bor Hui, War and State Formation in Ancient China and Early Modern Europe (Cambridge University Press 2005).

Ghana: det första västafrikanska handelsimperiet

Ungefär samtidigt med islam spred sig bruket av kamelen som rid- och transportdjur över norra Afrika. Kamelen förbättrade väsentligt möjligheterna att upprätta handelsförbindelser genom Sahara, och som ett resultat av det uppstod det första organiserade riket i Västafrika. Riket kallades av invånarna för Wagadugu, medan rikets härskare hade titeln ghana. De arabiska resenärer som skrev om riket kallade det dock för Ghana, och så har riket blivit känt för eftervärlden.

Större afrikanska riken, ca 1000-1500

Handeln över Sahara ledde till uppkomsten av några viktiga handelsstäder i Västafrika, nämligen Koumbi Saleh, Timbuktu och Gao, samt Kanem längre österut. Var och en av dessa städer blev centrum för ett imperium. Först ut var Koumbi Saleh, som blev centrum i Ghanariket. Den dominerande etniska gruppen i Koumbi Saleh, soninkefolket,  hade nära och täta kontakter med de berbiska handelsmännen. Ghana kunde därför lättare kontrollera karavanhandeln. Soninkefolket hade också tillgång till järnsmide, vilket gjorde att de militärt kunde dominera de olika folken i västra Sudan.

Ghanas rikedom grundade sig på guldfyndigheter och salt, och med dem som bas kunde härskarna skapa en mycket centralstyrd stat. Hovceremonier markerade tydligt att ghanan stod högt över folket och inte behövde svara inför någon. Rikets administration var inriktat på att kontrollera handeln, och framför allt bibehålla monopolet på guld. Härskarna konverterade inte själva till islam, men tog hjälp av muslimska lärda som tjänstemän i rikets byråkrati.

Mali – Västafrikas främsta imperium

Ghana hade sin storhetstid under 1000-talet, men under följande århundrade började rikets position att försvagas. De islamiska staterna i Nordafrika förde en fientlig politik mot Ghana och föredrog att stöda andra stater. Motsättningarna ledde till krig, som Ghana förlorade.  Ghana försvagades av de militära och kommersiella motgångarna, och riket sprack upp i flera oberoende småstater som tidvis stred inbördes.

I början av 1200-talet enades västra Sudan under Sundiata Keita, som därmed grundlade imperiet Mali. Sundiata slöt förbund med olika lokala furstar, och Mali fick därmed en feodal karaktär: mansan (kungen) styrde från Sundiatas huvudstad Niane, och de olika folkens hövdingar styrde sina historiska områden, men svor lydnad till mansan, betalade skatt och följde Malis lagar.

Under Sundiata och hans efterföljare expanderade Mali kraftigt tills det kom att omfatta en yta motsvarande ungefär halva Europa. Mali fick en nästan fullständig kontroll över karavanrutterna, och därmed monopol på guld- och salthandeln. Det ledande skiktet, inklusive mansan, var muslimer, och kontakterna med Nordafrika var livliga. Rikets viktigaste stad blev den islamiska kultur- och handelsstaden Timbuktu.

Timbuktu

Mali var folkrikt, men exakta siffror finns inte. Huvudstaden Niane beräknas ha haft omkring 100 000 invånare i början av 1300-talet. Islam var den officiella religionen, men anhängare av traditionella afrikanska religioner fick fritt utöva dessa. Den kungliga administrationen finansierades genom kontrollen över handeln, och Malis stora rikedomar möjliggjorde en stark stående armé. Arabiska källor hävdar att Mali hade en stående armé på 100 000 man, och även om detta antal är kraftigt överdrivet så hade Mali en stark militärmakt: avsatta muslimska furstar från Nordafrika vände sig ofta till Mali för att få hjälp att återta sina troner. Arméns kärna var en elitstyrka tungt kavalleri, som stred från hästrygg med båge, spjut och sabel.

Statyett av malinesisk ryttare

Malirikets höjdpunkt brukar förläggas till början av 1300-talet, då mansa Abubakari och mansa Musa I (r. 1302-37) regerade. Mansa Abubakari var intresserad av att utforska världshaven, och utrustade fartygsexpeditioner för att resa västerut över Atlanten. Han ska ha skickat iväg först 200, sedan 2000 fartyg och själv lett den andra expeditionen. Inga av fartygen eller expeditionsmedlemmarna återkom någonsin, och det finns inga säkra belägg för att de skulle ha nått till Amerika. Mansa Musa avstod därför från vidare äventyr på haven, utan ägnade sig åt att bygga upp och stärka sitt rike. I slutet av sin regering företog han en pilgrimsfärd till Mecka, under vilken han passade på att göra stadsbesök i de olika muslimska rikena.

Mansa Musa avbildad på en arabisk världskarta

Under 1400-talet började Mali försvagas. Huvudskälet var nomadfolk – berber och tuareger – som attackerade Mali och skadade rikets handelsförbindelser. Samtidigt dök portugisiska handelsmän upp längs västkusten och skapade viktiga handelsförbindelser där. Mansan blev tvungen att satsa stora resurser på att kontrollera två olika regioner, Sahel i norr och västkusten, och i längden blev det för mycket. Portugiserna stödde lokala folk hellre än det mäktiga Mali, och i öster började riket Songhay, med centrum i Gao, utmana Malis dominerande ställning. I slutet av 1400-talet förlorade Mali kontrollen över Saharahandeln, men en rest av riket levde kvar i de västra regionerna till långt in på 1500-talet.

Stora Zimbabwe

 

Afrikas  civilisationer i historien

Det mest långlivade av de tidigmoderna islamiska imperierna var det Osmanska riket (som i äldre europeisk litteratur ofta kallas Turkiet). Osmanska riket var under lång tid den islamiska världens främsta makt och utgjorde ett allvarligt hot mot det kristna Europa.

Osmanska rikets framväxt
Osmanerna var en turkisk nomadstam, som fått sitt namn efter hövdingen Osman. De bosatte sig i Anatolien i slutet av 1200-talet. Därigenom fick de en gränsposition mot bysantinska riket. De turkiska nomaderna hade tagit till sig islam, och osmanerna gjorde en stor poäng av att de stred mot Bysantinska riket för att sprida islam. Därigenom fick osmanerna ständig tillströmning av gazis (frivilliga heliga krigare) från hela Mellanöstern. Osmanerna expanderade snabbt på Bysans bekostnad. Under 1300-talet kom de in på Balkan och började lägga under sig de olika kristna riken som fanns där.

När osmanerna under sultan Mehmet II slutligen erövrade Konstantinopel 1453, hade deras välde blivit en stormakt att räkna med. Konstantinopel (Istanbul) blev rikets nya huvudstad, och osmanerna började bli en dominerande stormakt i Medelhavsområdet. 1517 erövrade osmanerna Egypten. Sultanen antog nu också titeln som kalif. Strax därefter kom rikets höjdpunkt som stormakt under sultan Süleyman I (r. 1520-1566). Osmanska arméer hotade Habsburgarnas huvudstad Wien 1529, och den osmanska Medelhavsflottan utmanade de förenade kristna krigsflottorna. Istanbuls konstnärer och arkitekter tävlade med Italiens om att bygga imponerande palats och religiösa byggnader.

Sultan Süleyman I

Osmanernas framgångskoncept
Vad var det som gjorde att Osmanska riket kunde expandera så framgångsrikt och ensamt stå emot hela Europa? En orsak var att den osmanska staten, i likhet med tidigare islamiska riken, var en meritokrati, det vill säga att folk fick sina samhällspositioner utifrån vilken förmåga de uppvisat, inte utifrån vilken familj de tillhörde. Sultanfamiljen var den enda familj som ärvde sin titel och samhällsposition.

Det utmärkande för det osmanska riket var dock att riket styrdes av slavar. Tanken var att det härskande skiktet inte skulle styras av världsliga lojaliteter som vänskapsband och släktband. Därför var sultanfamiljen tydligt avskild från resten av samhället.  Sultanens ämbetsmän och soldater valdes ut genom ett raffinerat urvalssystem, devshirme.

Devshirme gick ut på att osmanerna hämtade in barn från den icke-muslimska befolkningen i riket. Dessa barn blev sultanens slavar, konverterades till islam och sattes i utbildning. Beroende på läggning blev de sedan antingen ämbetsmän i rikets administration, eller elitsoldater. Tanken med systemet var att skapa en ämbetsmannakår som var skild från sina familjer och därmed bara hade lojalitet mot sin välgörare, sultanen. Dessutom upprättades alltså en stående arméstyrka med slavsoldater, som av osmanerna kallades janitsjarer. De främsta ämbetsmännen kunde nå den högsta positionen som storvesir (statsminister).

janitsjarer

Detta system innebar att samhällets högsta positioner inte kunde besättas av turkar eller personer födda av muslimska föräldrar.  De välbeställda inom dessa grupper kunde istället få förvalta ett stycke land i enlighet med islamisk tradition.

För att detta system skulle fungera bra behövde den osmanska staten vara tolerant mot många olika religioner. Även om islam var statsreligionen, tilläts kristna och judar behålla sin egen religion och sina egna lagar. Denna toleranta inställning gjorde att många judar flydde från det kristna Europas förföljelser till Osmanska riket.

Resultatet var att det Osmanska riket blev ett mångkulturellt imperium. Med tiden luckrades devshirme-systemet upp, och turkar och födda muslimer släpptes in. Samtidigt blev då byråkratin mer självständig från sultanen, och sultanens starka position försvagades.

Den osmanska dynastin säkrade sin fortlevnad genom att upprätta ett kejserligt harem, som befolkades av icke-muslimska slavinnor. Dessa kvinnor fick en överklassutbildning och skötte om sultanens privatbostad. Sultanerna gifte sig inte utan skaffade barn med några av sina haremskonkubiner. De haremsdamer som inte fick någon sexuell relation med sultanen giftes så småningom bort med rikets höga ämbetsmän och generaler.

Sultanens harem

När sultanens makt blev mer symbolisk under 1600-talet var det för en tid haremet som blev den verkliga maktfaktorn, och då i synnerhet sultanmodern (validesultanen). Under första hälften av 1600-talet styrdes Osmanska riket av en följd validesultaner.

Det Osmanska riket försvagas
Under 15- och 1600-talen var Osmanska riket en dominerande makt i Europa. Osmanerna tävlade mot Habsburgarna om att dominera Europa. Men i slutet av 1600-talet började Osmanska riket att försvagas. Det berodde delvis på Rysslands makttillväxt: när det folk- och resursrika Ryssland började komma ikapp sina grannars utveckling, fick dessa grannar problem att försvara sig. Under 1700-talet försvagades både Sverige, Polen och Osmanska riket av den ryska makttillväxten.

Osmanska riket i mitten av 1500-talet

De osmanska sultanerna hade en ganska pragmatisk attityd och försökte hänga med i militärutvecklingen. Men sultanens starka centralmakt hade urholkats, och istället var det de konservativa militärerna och de islamiska skriftlärda som dominerade politiken under 1700-talet. Osmanska riket präglades därför av inre maktkonflikter under 16- och 1700-talen, och detta gjorde att de fick svårt att mobilisera ordentlig styrka mot sina fiender.

Osmanska rikets betydelse
För det expanderande kristna Europa var Osmanska riket mycket betydelsefullt. Under 14- och 1500-tal utgjorde det ett hot mot det kristna Europa. Den europeiska attityden till osmanerna präglades ofta av skräck för islam, men på 1500-talet tog många europeiska stater hjälp av osmanerna. Frankrike samarbetade med dem för att försvaga Habsburgarna, och osmanerna understödde reformationen och hindrade katolikerna från att koncentrera sig på att krossa protestanterna.

De kristna européerna använde Osmanska riket som exempel och förebild. Under Upplysningens 1700-tal lyftes riket fram av filosofer som en förebild, just på grund av dess meritokrati och dess tolerans. Kristna som ogillade kungligt envälde gillade också att sultanens makt var begränsad av sharia-lagen. När det blev klart att riket var försvagat vände dock attityden till förakt för ”turkarna”. ”. Just de negativa attityderna mot osmanerna kom att prägla den västerländska historieskrivningen ända till modern tid.

I de territorier som behärskades av Osmanska riket uppstod en blandkultur, den osmanska, som präglades av multikulturalism, religiös mångfald och ömsesidig tolerans. Men när riket började försvagas och missnöjda grupper gjorde revolt kom religion och kultur att utgöra skiljelinjer som splittrade riket under 1800-talet.

 

Specifika källor till detta avsnitt:

Karen Barkey, Empire of Difference. The Ottomans in Comparative Perspective (Cambridge University Press 2008)

Daniel Goffman, The Ottoman Empire and Early Modern Europe (Cambridge University Press 2002)

Halil Inalcik, The Ottoman Empire. The Classical Age 1300-1600 (Phoenix 2000)

Leslie P Peirce, The Imperial Harem. Women and sovereignty in the Ottoman Empire (Oxford University Press 1993)

 

Någon gång efter den gamla världens kris på 1300-talet övergick Europas medeltid i det som brukar kallas tidigmodern tid. Denna periods början förläggs ofta till slutet av 1400-talet.

Huvudskälet till att man brukar prata om en ”tidigmodern” tid är att de europeiska staterna utvecklas från det medeltida feodalsystemet till mer sammanhållna stater, så kallade territorialstater. Den utvecklingen är central för hela den tidigmoderna tiden.

Utvecklingen mot territorialstater hänger samman med flera andra händelsförlopp.  En sådan var de så kallade stora upptäckterna och den handelsutveckling som följde med dessa upptäckter. En annan faktor var den nya splittringen av den kristna kyrkan, reformationen.

Renässansen

Ofta används begreppet ”Renässans” som beteckning på den första hälften av den tidigmoderna tiden. Ordet ”renässans” betyder återfödelse, och var en kulturströmning som startade i viktiga italienska handelsstäder som Venedig, Genua, Florens, Neapel och Rom.  Det som skulle återfödas var den antika grekisk-romerska kulturen.

Naturvetenskapen och Upplysningen

På 1600-talet vidareutvecklades renässanskulturen till att mer systematiskt samla kunskap om världen. Därmed utarbetade européerna nogranna metoder för att undersöka den fysiska världen, och natutvetenskapen uppstod. Denna process brukar kallas för den naturvetenskapliga revolutionen.

Den naturvetenskapliga revolutionen gav i sin tur upphov till Upplysningen, en kulturströmning som gick ut på att alla skulle få ta del av (och ”upplysas”) av vetenskapen.

 

När Columbus anlände till Amerika var kontinenten redan bebodd av människor som i tusentals år varit åtskilda från människorna i resten av världen. I Columbus efterföljd brukar Amerikas urbefolkning kallas indianer.

Indianerna hade spritt sig över i stort sett hela Amerika. Överlag var indianbefolkningen tätare i Syd- och Mellanamerika än i Nordamerika.

Runt de nordamerikanska indianerna har det länge vilat ett romantiskt skimmer. När européer på allvar började kolonisera Nordamerika under 1600-talet, hävdade de (främst engelsmännen) att Nordamerika var ett ”jungfruligt” land. Enligt kolonisterna hade indianerna inte utvecklat någon civilisation, och förtjänade därmed inte att ta upp mark som engelsmännen kunde odla upp. I modern tid vändes detta argument till sin motsats: många som upprördes över hur indianerna behandlats av USA målade upp en bild av dem som ett slags ”ädla vildar” i fullständig harmoni med naturen.

Bortsett från att båda dessa bilder är präglade av att man skiljer indianerna från resten av mänskligheten så är de också felaktiga. De nordamerikanska indianerna byggde visst upp jordbruksbaserade civilisationer. Anledningen till att de inte hade så många utvecklade civilisationer på 1500-talet var ungefär samma som i Afrika: en relativt liten befolkning på en relativt stor landmassa. Vid tiden för Columbus ankomst hade ändå fasta jordbrukssamhällen uppkommit i Nordamerika, framför allt längs Mississippifloden och runt de Stora sjöarna.

I Mississippidalen tycks ingen hög grad av centralstyrning ha uppkommit. Det mest utvecklade samhället var den stora handelsstaden Cahokia. Runt de Stora Sjöarna fanns dock en någorlunda sammanhållen statsbildning, Haudenosaunee (Irokeserna). Haudenosaunee var en konfederation, alltså en sammanslutning av olika etniska grupper. Varje grupp hade sitt eget ledarskikt som i hög grad bestämde över det egna samhället. Konfederationen möttes dock i ett gemensamt rådslag för att fatta beslut om utrikespolitik. En del historiker menar att Haudenosaunees statsskick blev en inspirationskälla för USA:s statskick.

Medan Nordamerika hade utvecklats ganska långsamt, hade Mellanamerika däremot en lång tradition av civilisationer och imperier. Vid tiden för vår tideräknings början byggde den mäktiga staden Teotihuacan upp det första större imperiet i området. Mellan 900 och 1100 var det istället de något mer sydligt bosatta Mayaindianerna som byggde upp en sofistikerad civilisation.

På 1400-talet invandrade det nomadiska mexicafolket i regionen, bosatte sig där och blev en av de dominerande grupperna. Tillsammans med två andra etniska grupper, acolhuafolket och tepanecafolket, bildade de en slags allians, med mexicafolket som dominerande part. Detta rike brukar ofta kallas Aztekriket, men det fanns inget folk som kallade sig azteker.  En mer korrekt benämning på riket skulle kunna vara ”Trippelalliansen” eller möjligen ”Aztekalliansen”.

Det krigiskt skickliga mexicafolket byggde med sina bundsförvanter upp ett imperium som kom att omfatta större delen av Mellanamerika. Huvudstaden var mexicafolkets bas Tenochtitlán.

Aztekimperiets (Trippelalliansens) största utbredning (http://en.wikipedia.org/wiki/Aztec_Empire)

I Sydamerika fanns också goda förutsättningar för avancerade civilisationer, särskilt i de bergiga regionerna i nuvarande Peru och Ecuador, där det fanns lämplig mark för jordbruk. Flera tidiga statsbildningar hade uppkommit där, men på 1400-talet byggdes ett enormt imperium upp. Det kallades Tawantinsuyu, men brukar numera kallas Inkariket.

När väl européerna anlänt till Amerika gick de amerikanska civilisationerna under. Under åren 1519-21 lyckades en spansk styrka under Hernán Cortés erövra Tenochtitlán och besegra Trippelalliansen. 1532-33 gjorde en annan spansk äventyrare, Francisco Pizarro, samma sak med Tawantinsuyu. Hur kunde det gå så enkelt?

Européerna själva förklarade gärna sina framgångar med att de helt enkelt var överlägsna indianerna. Spanjorerna ansåg sig ha Gud på sin sida. När en sådan förklaring blev omodern lyftes andra skäl fram: indianerna lät sig luras av spanjorerna, som de trodde var gudar. Spanjorerna hade också ett tekniskt övertag, med krutvapen, hästar och stålrustningar.

Inkaimperiets (Tawantinsuyus) största utbredning. De fyra färgerna representerar imperiets fyra delar (http://en.wikipedia.org/wiki/Aztec_Empire)

Ingen av dessa förklaringar stämmer dock. Det finns inga belägg på att indianerna skulle ha trott att spanjorerna var gudar. Det stämmer att spanjorerna hade militär teknik som indianerna inte hade, men indianerna hade å sin sida teknik som spanjorerna inte hade, och de spanska vapnen var dåligt anpassade till amerikanskt klimat och terräng, så på det hela taget vägde de tekniska fördelarna och nackdelarna upp varandra.

Hemligheten bakom européernas erövring av Amerika var en annan: epidemiska sjukdomar. Spanjorerna plockade med sig en stor mängd bakterier från Europa, som under lång tid blandat sin bakteriekultur med Asiens och i viss mån Afrikas. Människorna i den Gamla världen hade utvecklat motståndskraft mot sjukdomarna, men indianerna hade inget motstånd mot dem.

Resultatet blev en befolkningsmässig katastrof utan motstycke i historien. Av Amerikas befolkning på 50 miljoner människor år 1492 återstod ca 8 miljoner år 1600. I Mexico återstod 1 miljon människor av 25 miljoner, i Brasilien 300 000 människor jämfört med tidigare 4 miljoner.  Detta medförde att de amerikanska staterna kollapsade inifrån och inte kunde bjuda tillräckligt motstånd mot den främmande invasionen.

De gamla Syd –och Mellanamerikanska imperierna blev spanska kolonier, och de överlevande indianerna sattes i arbete på plantager och i gruvor. Den omilda behandlingen bidrog till många indianers för tidiga död, samtidigt som de segerrika europeiska staterna med Spanien i spetsen berikades på Amerikas bekostnad. Mest ökänd blev den stora silvergruvan i Potosi, som under 1500-talet var kärnan i Spaniens ekonomi. Användningen av giftiga ämnen för att få fram silvermalm gjorde att arbetsstyrkan hade 70% dödlighet. Under de trehundra år gruvan var i drift beräknas 8 miljoner människor ha dött av umbäranden i den.

På gott och ont hade Amerika nu fogats ihop med den övriga världen. Bortsett från blandningen av bakteriekulturer, som ledde till epidemiernas spridning i Amerika, spreds också grödor och djur mellan kontinenterna. Från Amerika spreds tomater, majs, potatis, tobak och kakao över världen. Och de eurasiska boskapsdjuren, hästar, kor, grisar och får, fördes över till Amerika. Detta brukar kallas det kolumbianska utbytet.

 

Specifika källor till detta avsnitt:

Charles C. Mann, 1491. New Revelations of the Americas Before Columbus(Vintage Books 2005)

 

 

Videopresentation av vägen till Europas dominans:

År 1492 ankom tre spanska fartyg till en ö. Fartygen var utskickade på order av drottningen av Spanien, och deras kapten var en genuesisk sjöman vid namn Christofer Columbus. Expeditionens uppdrag var att söka en sjöväg västerut från Spanien till Indien. När fartygen äntligen fick land i sikte var Columbus och hans besättning övertygade om att de hade lyckats. I själva verket hade de nått en för européerna okänd kontinent, Amerika.

Columbus expedition hade hårda krav på sig: målet var att återvända till Spanien med fartygen fyllda av rikedomar. I den västindiska övärld som upptäckarna utforskade hittade de dock inte de stora mängder guld och kryddor som berättelserna om Indien hade utlovat. Frustrerat bestämde sig Columbus för att föra hem den resurs som uppenbarligen fanns tillgänglig: slavar. Öbefolkningen, som av upptäckarna kallades ”indianer”, hade inga vapen jämförbara med européernas, och de blev därigenom ett lätt byte för Columbus män.

Columbus

Sex år senare lyckades en annan upptäcktsexpedition finna sjövägen till Indien. Den vägen gick dock inte västerut utan söder- och österut. Expeditionen var inte spansk utan portugisisk, och leddes av Vasco da Gama. Da Gama letade sig söderut längs Afrikas kust, rundade Godahoppsudden i söder och anlände år 1498 till staden Calicut i Indien. Den muslimska lokalbefolkningen var ytterst ovillig att handla med européerna, men Da Gama lade märke till att de lokala fartygen saknade samma slags kanoner som de europeiska. Da Gama använde därför sin vapenmakt till att hota lokalbefolkningen och tvinga dem att handla med hans expedition.

År 1519 gav sig en spansk expedition under Ferdinand Magellan ut för att segla Jorden runt. Ända sedan antiken hade människorna i Europa och Asien känt till att Jorden  var rund, men först nu hade någon resurser och teknik för att undersöka dess faktiska omkrets. Upptäckten av Amerika nästan trettio år tidigare hade visat att det fanns mycket man inte visste. Magellans expedition blev den första som seglade runt Jorden, men Magellan själv dog något mer än halvvägs på färden.

Varför skedde dessa upptäckter? Varför var det just Europa som genomförde dem? Och vad blev konsekvenserna för världen? Det är de frågor vi ska behandla i det här avsnittet.

 

Varför skedde upptäcktsresorna?

Drivkraften bakom européernas upptäcktsfärder var en önskan att få del i handeln över Indiska Oceanen. Européerna hade vaga uppfattningar om länderna i Asien, men genom upptäckare som venetianen Marco Polo (ca 1254-1324) och araben Ibn Battuta (ca 1304-1368) spreds viss kunskap om Kina och Indien, och kännedomen om Asiens rikedomar lockade många att försöka hitta en väg till Indien. Landvägarna kontrollerades dock av starka islamiska makter som osmanska riket, så européerna fick försöka använda sjövägarna.

Det räckte dock inte med denna drivkraft: det behövdes både tekniska och tankemässiga förutsättningar för att Columbus, Da Gamas och Magellans långa sjöfärder skulle vara möjliga att genomföra. En viktig sådan förutsättning var att kunna hitta vägen. Här hjälptes européerna av kartritningsteknik från Kina, som blev mer tillgänglig tack vare produktion av papper samt förmågan att trycka böcker. Även papperet och boktryckarkonsten hade kommit från Kina via mongolerna till Europa, liksom kompassen, som också var till stor hjälp. Navigeringskonsten förbättrades tack vare persiska astronomers kartläggning av stjärnhimlen.

Vid sidan om dessa förbättrade möjligheter för att ta reda på vart man var på väg, lånade européerna in de trekantiga latinseglen från araberna. Fördelen med latinsegel var att de gav fartygen möjlighet att kryssa (färdas i sicksack), vilket betydde att skeppen kunde ta sig fram även i motvind.

Portugisisk karavell med latinsegel (http://en.wikipedia.org/wiki/Lateen)

När väl européerna lyckades ta sig fram till Indien kunde de hävda sig tack vare sina krutvapen, något som också importerats från Kina.

På det hela taget visade sig européerna alltså duktiga på att ta till sig bra idéer från andra civilisationer och använda dem.  Européerna vidareutvecklade stora, kraftfulla fartyg som kunde ta sig fram över öppet hav, och förfinade hela tiden krutvapentekniken.

Men européerna behövde också tankemässigt bryta sig loss ur den kristna världsbilden, där allt var ordnat efter gudomliga lagar som man inte fick bryta emot. Här spelade de europeiska universiteten (framför allt i Paris) en viktig roll för att utmana kyrkans kunskapsmonopol. Sina idéer fick de dock (återigen) från den muslimska världen. Den arabiska filosofen Ibn Rushd (ca 1126-1198) lanserade den revolutionerande tanken att tro och vetenskap är skilda från varandra och inte bör blandas samman. Han fick inte mycket gensvar bland sina trosfränder, men hans idéer plockades upp, bevarades och vidareutvecklades av Parisuniversitetet. Därigenom öppnades möjligheten att å ena sidan erkänna kyrkans överhöghet, men å andra sidan ägna sig åt vetenskaplig forskning utan att kyrkan lade sig i.

 

Varför var det just européerna som genomförde upptäcktsresorna?

Det är de europeiska upptäcktsresorna som blivit mest kända av eftervärlden. Men européerna var inte ensamma om expeditioner till havs, och de var garanterat inte först. Men ingen av de andra civilisationerna blev lika framgångsrika som de europeiska staterna. Varför?

I Afrika hindrades civilisationerna av sin traditionellt landorienterade handel. Den massiva afrikanska kontinenten har förhållandevis lite kust, och handeln har därför tenderat att föras via landvägar, som karavanhandeln över Sahara. Trots detta hinder gjorde det västafrikanska imperiet Mali några försök med upptäcktsflottor på 1300-talet. Men fartygstekniken var inte tillräckligt utrustad: de malinesiska flottorna nådde aldrig fram till Amerika.

Den muslimska världen hade redan en livaktig handel och sjöfart över Indiska Oceanen. Dessutom kontrollerade de de traditionella landhandelsvägarna med Kina. Kort sagt hade muslimerna inget intresse av att göra riskfyllda upptäcktsfärder när de redan hade en så stor roll i världshandeln.

Å andra sidan hade muslimerna kunnat göra motstånd mot t ex Vasco Da Gamas rövarmetoder. Det gjorde de naturligtvis, och under en stor del av 1500-talet utkämpades hårda strider om kontrollen över Indiska Oceanen mellan Portugal och olika islamiska stater, främst Osmanska riket. Men vid den här tiden koncentrerades den politiska makten i den islmiska världen till ett fåtal stora imperier, Osmanska riket, Mogulriket och Safavidiska riket. Dessa imperier klarade sig länge bra på landhandel och fokuserade hellre sina resurser på andra fronter. Därmed fick portugiserna bygga upp sin styrka relativt ostört i Indiska Oceanen.

Av alla tänkbara stater var det ändå Mingdynastins Kina som tycktes ha de bästa utgångspunkterna för upptäcktsresor: de flesta av de nödvändiga uppfinningarna utvecklades där, och Kina hade en mycket avancerad fartygsteknik. Mycket riktigt var också kineserna tidigt ute med upptäcktsfärder. Mellan 1400 och 1430 genomfördes ett stort antal flottexpeditioner på kejsarens order. De flesta expeditionerna leddes av amiralen Zheng He. De kinesiska upptäcktsflottorna färdades över hela Indiska Oceanen och betydande delar av Stilla Havet. Dessa delar av världen kartlades noggrant, och kineserna upprättade diplomatiska kontakter med de stater de stötte på.

Men upptäcktsflottorna var ingen lönsam affär för Kina. Omkostnaderna för expeditionerna var stora, och Kina var i stort sett självförsörjande. Alltså fanns inga ekonomiska drivkrafter för att genomföra vidare upptäckter. Tributer och gåvor från de stater kineserna stötte på stärkte kejsarens prestige och fick mycket uppmärksamhet hemma, men några stora förtjänster blev det inte. Eftersom Kina ständigt hotades av nomadkrigare i norr vände kejsarna snart uppmärksamheten dit. Kinas resurser satsades på krigföring mot nomaderna, och tanken att skicka ut stora upptäcktsflottor glömdes bort.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Europa hade ett ekonomiskt incitament för upptäcktsresorna som Kina och den muslimska världen inte hade. Européerna kunde samtidigt importera kinesiska och muslimska uppfinningar och bygga vidare på dem. Slutligen är det viktigt att lägga märke till att Europa var politiskt splittrat, medan Kina var fullkomligt centralstyrt under en enda härskares vilja. I den muslimska världen fanns visserligen ingen politisk enighet, men de muslimska kärnområdena dominerades av ett fåtal landbaserade imperier som inte intresserade sig särskilt mycket för sjöfarten. Den politiska splittringen i Europa gjorde att de europeiska staterna konkurrerade med varandra och därmed tävlade om att utveckla bättre vapen och transportfartyg.

Världen omkring år 1550 (klicka på kartan för att förstora den)

Konsekvenser av upptäckterna

Europas sjöfärder kom att få mycket omfattande konsekvenser för hela världen. Under de första tvåhundra åren gjorde de dock ingen större inverkan på det faktum att Indien och Kina var världens ekonomiska centrum. Ännu år 1750 stod Asien för 80% av världsekonomin.

Konsekvenser för Europa

Det första europeiska landet som genomförde upptäcktsresor var Portugal på Iberiska halvön i sydvästligaste Europa. Det geografiska läget gjorde att Portugal hade svårt att expandera till lands, där de mäktigare spanska kungarikena låg i vägen. Portugiserna satsade därför istället på att bygga upp och utveckla sin flotta. Redan på 1440-talet hade de utforskat Afrikas västkust och börjat handel med de västafrikanska staterna.

När de spanska rikena byggdes ihop till en sammanhållen stat av kungaparet Ferdinand och Isabella på 1480-talet, kunde Spanien ta upp konkurrensen med Portugal om upptäcktsresor. Både Spanien och Portugal åtnjöt också nära kontakt med det muslimska Nordafrika, och delar av södra Spanien fortsatte vara muslimskt fram till 1492, så influenserna från islam nådde lätt till just dessa stater.

När upptäckterna väl kommit igång var det Portugal som hittade sjövägen till Indien, medan upptäckarna i spansk tjänst istället upptäckte Amerika. Påven medlade mellan de två staterna och delade upp världen mellan dem i Tordesillasfördraget 1494, då Spanien fick rätt till den västra halvan av jordklotet och Portugal den östra. Fördraget modifierades så småningom så att Portugal fick kontroll över Brasilien, Spanien över Filippinerna.

Spanien, som i början av 1500-talet blev en del av det mäktiga Habsburgska riket, byggde upp ett gigantiskt imperium i Amerika, medan Portugal kom att dominera handeln över Indiska Oceanen. Med tiden började dock andra europeiska stater, främst England, Frankrike och Nederländerna, att utmana den spansk-portugisiska dominansen, för att till slut ta över.

De som framför allt skötte handeln med Indien och kolonierna i Amerika var handelsmän ur borgarståndet. Med tiden uppstod därför en mycket rik köpmannaklass i det västeuropeiska samhället. Dessa handelsmän fortsatte att utveckla tänkandet runt handel och ekonomi. En uppfinning som betydde mycket var aktier, som möjliggjorde för flera köpmän att köpa andelar i en handelsflotta, istället för att utrusta en helt själv och därmed riskera att gå bankrutt om flottan förliste eller plundrades av pirater. För att ytterligare öka säkerheten samarbetade köpmännen med staten. Statens krigsflotta och soldater skyddade köpmännen, och staten bevakade köpmännens intressen i krig och diplomati. I gengäld beskattade staten handeln och fick därmed del i handelsrikedomarna.

Erövringen av Amerika  kom i förlängningen att bli mycket betydelsefull för Europas utveckling. Många européer flyttade över till Amerika och grundade kolonier på lämpliga platser. Detta innebar att Amerika fungerade som en befolkningsmässig avstjälpningsplats för de europeiska staterna, som därmed kunde undvika att de egna länderna blev överbefolkade som på 1300-talet. Därför kunde Europa undvika att hamna i nya allvarliga jordbrukskriser.

Merkantilismen

Det europeiska ekonomiska tänkande som utvecklades under denna tid brukar kallas merkantilism eller handelskapitalism. Merkantilismen kännetecknades just av att staten och handelsmännen är i allians och stöder varandra. Målet i det merkantilistiska tänkandet var att göra staten helt självförsörjande. Idealet var att inte behöva importera något från andra länder, men att exportera så mycket som möjligt. I praktiken betydde detta tänkande att staterna försökte vidta följande åtgärder:

• samla rikedomar (helst guld och silver) för att ge riket en finansiell säkerhet och stabilitet
• stödja inhemsk produktion genom att ge ekonomiskt stöd till egenföretagare och bygga kungliga manufakturer
• skydda inhemsk produktion mot konkurrens genom att lägga på skyddstull på import
• stärka de egna handelsmännens internationella position genom att tvinga besegrade fiender att ingå handelsavtal.

Konsekvenser för Afrika

De östafrikanska stater som vuxit fram med hjälp av handeln hamnade med tiden i beroendeställning till Portugal. Portugiserna var överlag inte starka nog att erövra några större territorier i Östafrika, men stadsstaterna i Zanj hade svårt att enas mot en gemensamma fienden.

I Västafrika stimulerade i stället européernas ankomst ett flertal stater, som växte fram och ökade sin makt genom att samarbeta med de europeiska handelsstationerna. Återigen var det så att européerna inte hade styrka eller ens förutsättningar för att kunna erövra stora territorier i Afrika, men deras stöd kunde vara nog så viktigt för de furstar som redan fanns där. Ett redan etablerat imperium som Mali hamnade i problem, eftersom européerna föredrog att handla med mindre mäktiga furstar. Stater som tvärtemot Mali ökade sin makt med européernas hjälp var Ashanti och Dahomey i Västafrika och Kongo i Centralafrika.

Den produkt som västra Afrika kunde bidra med på världsmarknaden var slavar. Slavar fanns i alla samhällen, men blev särskilt viktiga i Afrika. Detta beror på att Afrika är en mycket stor landmassa med en förhållandevis liten befolkning. Mark fanns det alltså gott om, men det var ont om människor. Därför kom rikedom att mätas i människor (dvs slavar), inte i mark.

När européerna anlände var alltså slaveriet sedan länge etablerat i de afrikanska samhällena. Men européerna förändrade slavhandelns karaktär. De behövde slavar till sina kolonier i Amerika. Därför forslades slavarna bort från sina samhällen och förlorade kontakten med sina afrikanska rötter. Dödligheten under överfarten till Amerika var också mycket hög, vilket ökade efterfrågan på fler slavar. Detta gjorde att utpräglade slavhandlarstater som Ashanti och Dahomey kunde tjäna stora pengar på slavhandeln, men samtidigt minskades slavarnas mänskliga värde. I det traditionella afrikanska samhället påminde slaveriet om det som fanns i antikens Grekland eller Rom: slaven sågs snarast som en slags fattig, mindre lyckligt lottad släkting. I den nya transatlantiska slavhandeln gick sådana relationer inte att upprätthålla, eftersom slavarna dels var fler till antalet och dels skeppades bort över haven för gott.

Även om slavhandeln alltså var kortsiktigt bra för en del afrikanska stater, gav den upphov till sociala konflikter eftersom slavarna började betraktas med allt större distans och förakt. Med tiden ledde slavhandeln till att staternas auktoritet underminerades, eftersom vilken entreprenör som helst kunde sluta avtal med européerna och börja med slavhandel bortom den egna statens kontroll.

Konsekvenser för Amerika

För den amerikanska befolkningen var européernas ankomst en katastrof utan motsvarighet i historien. De amerikanska civilisationerna krossades och nästan hela ursprungsbefolkningen dog.  De amerikanska indianerna blev förslavade och fick sina territorier beslagtagna av européerna.

 

Referenser

Toby E. Huff, The Rise of Early Modern Science. Islam, Cina and the West (Cambridge University Press 2003)

J.H. Parry, The Age of Reconnaissance. Discovery, Exploration and Settlement 1450 to 1650(University of California Press 1981)

John Thornton, Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 (Cambridge University Press 1998)

År 1095 höll den dåvarande påven Urban II ett tal i den franska staden Clermont. I talet hävdade påven att de kristna som vallfärdade till Jerusalem (pilgrimer) blev attackerade av muslimerna som styrde i Mellanöstern. Därför borde alla goda kristna krigare färdas österut för att bekämpa muslimerna och trygga Jerusalem för de kristna.

Påvens tal ledde till det fenomen som har kommit att kallas korstågen: Med start året därpå och under cirka 150 år därefter samlade det kristna Europa med jämna mellanrum ihop stora riddararméer som färdades mot Mellanöstern för att kriga mot islam.

Varför blev det korståg?
Det motiv som påven använde sig av i sitt tal hade en viss verklighetsförankring. Under 1000-talet hade Mellanöstern invaderats av turkiska nomader. Med sin nomadkrigarförmåga kom turkarna att dominera Mellanöstern politiskt och militärt. De konverterade också till islam. De olika muslimska furstarna i området ville inte attackera kristna besökare – dessa religiösa turister var en viktig extra inkomstkälla – men många turkar fortsatte att leva som nomader och hade då inget emot att råna kristna resenärer. Det var detta Urban syftade på i sitt tal.

Men turkarnas största rike, Seljuksultanatet, utgjorde också ett allvarligt hot mot det Bysantinska riket. Under många hundra år hade Bysans utgjort en buffertzon mellan den kristna världen och den muslimska. Men i slaget vid Manzikert 1071 krossades den bysantinska armén av seljukerna, som därefter erövrade nästan hela Anatolien (dagens Turkiet). Seljukerna hindrades därefter av att de slogs inbördes, men för Bysans var läget kritiskt, och kejsar Alexios I vände sig därför till påven med en bön om hjälp.

Bysantinska riket år 1180

För påven fanns alltså chansen att slå två flugor i en smäll: dels kunde han säkra tillvaron för de kristna pilgrimerna i Mellanöstern, och dels kunde han ge Bysans militär hjälp och därmed sätta kejsaren i tacksamhetsskuld till påvemakten.

Men varför var så många beredda att lyssna till påvens maning om heligt krig? De flesta europeiska krigare som reste på korståg var inte särskilt religiösa av sig. Istället var de intresserade av att erövra makt, territorier och rikedomar i Mellanöstern. Hemma i Europa var det så att bara den äldsta sonen fick ärva faderns mark och rikedomar: övriga söner i en adelsfamilj fick antingen göra karriär i kyrkan eller bli professionella krigare, riddare. Dessa riddares begär efter makt och rikedom fick dem att följa påvens bud.

Korsfararna erövrar Antiokia år 1098 (http://en.wikipedia.org/wiki/Crusades)

Vilka konsekvenser fick korstågen?
Det första korståget var det mest framgångsrika: år 1099 erövrade korsfararna Jerusalem och upprättade ett antal små korsfararstater i områdena som motsvarar dagens Libanon, Syrien och Israel. Muslimerna togs med överraskning och chockades av de kristnas brutalitet. Men när den första chocken väl hade lagt sig började muslimerna långsamt att bilda en gemensam front mot korsfararna. Till slut lyckades den egyptiska sultanen Saladin få muslimerna att hålla sams, och med det muslimska Mellanösterns större resurser kunde Saladin återta Jerusalem. Trots upprepade nya korståg misslyckades korsfararna med att hålla sig kvar i Mellanöstern: det sista korsfararfästet erövrades av muslimerna år 1291.

Karta över korsfararstaterna på 1100-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/Crusades)

Även om korstågen var ett militärt misslyckande gynnades vissa stater ekonomiskt av dessa krig. Det gällde framför allt de italienska handelsrepublikerna Genua och Venedig. Båda dessa stater hjälpte till att transportera korsfarare till och från Mellanöstern (mot betalning), och handlade friskt med både kristna och muslimer i regionen. När korstågen väl tagit slut upprätthöll de italienska handelsmännen sina affärskontakter med muslimerna.

Genom krigen och handeln skedde också ett omfattande kulturutbyte mellan den kristna och den muslimska världen. Utbytet var dock ganska ensidigt: de kristna blev mycket imponerade av muslimernas kultur och vetenskap, och försökte ta till sig så mycket som möjligt. Muslimerna däremot uppfattade de kristna som ohyfsade barbarer som visserligen var bra på att kriga, men inte hade något annat bra att komma med. Därför var kulturutbytet bra för européerna, som kunde ta till sig muslimernas idéer, medan muslimerna inte fick ut så mycket mer än ett förakt för européerna.

För det Bysantinska rikets del blev korstågen en katastrof. Det visade sig att de östkristna och de västkristna inte alls kunde komma överens, utan de bråkade lika mycket med varandra som med muslimerna. Bråket mellan Rom och Konstantinopel kulminerade i det Fjärde korståget, som år 1204 erövrade den bysantinska huvudstaden Konstantinopel. Bysantinerna lyckades så småningom kasta ut korsfararna och återupprätta sitt rike, men sprickan mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan vidgades ännu mer. Dessutom var Bysans så försvagat att det aldrig återfick sin forna styrka. Efter ytterligare tvåhundra år erövrades Konstantinopel år 1453 av nästa muslimska stormakt, det Osmanska riket.

Korstågen i historien

Specifika källor till detta avsnitt:

Carole Hillenbrand, The Crusades. Islamic Perspectives (Edinburgh University Press 1999)

Steven Runciman, A History of the Crusades, vol 1-3 (Penguin 1951, 1978)

Sören Wibeck, Korståg. Västerlandets heliga krig (Historiska media 2007)