Under hela första hälften av 1800-talet stod den politiska kampen i Sverige, liksom i övriga Europa, mellan liberaler och konservativa.  Det fanns flera skillnader mellan dem, men den viktigaste på den tiden var inställningen till den industriella revolutionen. De konservativa såg med oro på utvecklingen i England, där industrialiseringen hade skapat stora klasskillnader och dessutom reducerat den gamla adelns makt. Klassmotsättningarna hotade att slå sönder det traditionella samhället. De konservativa ville hålla fast vid en stark kungamakt och ordentligt med skyddstullar för att hindra svensk näringsverksamhet från att bli utkonkurrerad.  Konservatismen hade sina främsta företrädare inom adeln och prästerskapet.

I motsats till konservatismen välkomnade liberalismen den industriella revolutionen med öppna armar. Liberalerna menade att den fria konkurrensen skulle skapa ett mer rättvist samhälle, där var och en fick sin position efter sin konkurrenskraft. Liberalerna ville begränsa kungens makt och stärka riksdagens, och de ville helst inte ha några tullar alls. Liberalismens sympatisörer kom främst från medelklassen: de var handelsmän, företagare och framgångsrika bönder.

Medan kungen försökte föra en politik som balanserade mellan de två ideologierna, fick han stöd främst från de konservativa. De liberala kritiserade kungen allt kraftigare. De hade stöd inom det i hög grad liberala tidningsväsendet. Tidningen Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hierta, blev det främsta språkröret för kritiken mot kungen. Karl XIV Johan utnyttjade indragningsmakten för att tysta Aftonbladet, men varje gång tidningen tvingades upphöra startade Hierta en ny tidning, med namn som ”det andra Aftonbladet”, ”det tredje Aftonbladet” och så vidare. När han nått till det tjugoförsta Aftonbladet gav kungen upp och lät tidningen publiceras.

Liberalismens genombrott

Efter Karl XIV Johans död 1844 kom Oskar I (r. 1844-59) till makten. Liberalerna hoppades mycket på honom, men han visade sig stå för en fortsatt konservativ politik. Samtidigt nådde liberalernas krav på ökade fri- och rättigheter kokpunkten i Europa. 1848 utbröt revolutioner och oroligheter i stora delar av Europa.

Även i Sverige var liberalerna så pass missnöjda att de delvis gjorde uppror. I de så kallade marsoroligheterna i Stockholm 1848 genomförde liberalerna våldsamma demonstrationer som slogs ner av militär och polis. Ett trettiotal människor dödades, och kungen blev ännu mer orolig för liberalismens hot.

Det kom att dröja till efterträdaren Karl XV:s tid (1859-1872) innan liberalismen segrade i Sverige.  Karl försökte hävda kungamaktens rätt att forma utrikespolitiken på egen hand, men regeringen motsatte sig detta., eftersom den kungliga utrikespolitiken ansågs alltför riskabel. Till slut tvingades kungen backa. Stärkt av denna framgång lyckades en liberalt präglad  regering under Louis De Geer genomdriva en riksdagsreform 1865. I denna reform upplöstes den traditionella ståndsriksdagen och ersattes av en tvåkammarriksdag, där varje riksdagsledamot hade en röst.

Riksdagens två kamrar var likställda. För att riksdagen skulle kunna ändra en lag krävdes omröstning i båda kamrar, och att båda kamrar biföll förslaget. Man fick rösta på ledamöter till Andra kammaren om man var av manskön, hade fyllt 21 år och hade en viss årsinkomst eller jordegendom. Det innebar att alla arbetare och många mindre jordägare var utestängda, liksom alla kvinnor. De som hade rösträtt hade en röst var.

För att ha rätt att rösta in ledamöter till Första kammaren krävdes att man hade en rätt hög inkomst eller förmögenhet. Rösträtt till Första kammaren gavs till både kvinnor och män som var tillräckligt rika.  Dessutom hade bolag rösträtt till Första kammaren.

Den här riksdagsreformen var en kompromiss mellan de konservativa och liberala intressena.  Första kammarens starka ställning var till för att stoppa alltför snabba reformer, som kunde oroa de konservativa. Genom röstsystemets utformning var det medel- och överklassen som bestämde politiken.  Arbetare och fattiga bönder hade ingen som helst möjlighet att påverka.  Samtidigt kom de liberala intressena med tiden att bli alltmer dominerande, eftersom liberalt präglade företagare och deras bolag tjänade mycket pengar och därmed fick mer inflytande i Första kammaren. Den gamla adeln slog antingen om och blev företagare de också, eller förlorade långsamt sitt inflytande.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Den svenska historien band 8

De män som 1809 avsatte Gustav IV Adolf såg till att Sverige fick en ny grundlag. Det var ingen social revolution som hade genomförts i Sverige, utan kuppmakarna hörde till Sveriges styrande elit, ämbetsmannaadeln. Deras främsta intresse var att begränsa kungens tidigare enväldiga makt. I den nya grundlagens regeringsform begränsades kungamakten så att kungen behöll den verkställande makten, men delade den lagstiftande makten med riksdagen. Riksdagen hade också exklusiv rätt att bestämma lagar om beskattning – det fick inte kungen ha något att säga till om. Den dömande makten utövades av Högsta domstolen, vars domare inte kunde avsättas av vare sig kung eller riksdag.  Regeringsformen fastslog också att svenska medborgare hade tryck- och yttrandefrihet. Man var tvungen att vara medlem i den svenska statskyrkan, men behövde inte vara med på gudstjänster om man inte ville. Medborgarna hade också rätt att inte bli arresterade hur som helst av polismakten – polisen måste kunna anföra skäl för en arrestering.

Denna nya grundlag var lång ifrån demokratisk, eftersom kungen fortfarande hade mycket inflytande. Riksdagen, som fick mycket makt, var heller ingen demokratisk riksdag utan en ståndsriksdag. Det betydde att vart och ett av samhällets fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) sammanträdde i separata församlingar, och varje stånd hade en röst när riksdagen skulle fatta beslut. Eftersom adel och präster utgjorde kanske 1-2% av befolkningen och borgarna kanske 5%, så var systemet alltså mycket ojämlikt.

Politisk och ekonomisk utveckling

Karl XIV Johan förde under sin tid vid makten en politik som närmast kan kallas för liberalkonservativ. Den var konservativ i så måtto att han höll fast vid att kungen (alltså han själv) skulle ha mycket att säga till om, och han slog skoningslöst ner motstånd mot hans politik (upproret vid Klågerup 1811). Om tidningar kritiserade hans beslut  stoppade han utgivningen av dem genom den så kallade indragningsmakten, som gav myndigheterna rätt att ”dra in” tidningar som ansågs ”vådliga för allmän säkerhet”.

Samtidigt förde Karl Johan en försiktig reformpolitik för att få det svenska kungariket att följa med i utvecklingen. Ute i Europa blev den brittiska industrikapitalismen alltmer dominerande, och handelsmän och företagare i Sverige krävde lagändringar för att Sverige skulle kunna hänga med i konkurrensen. Därför blev Sveriges ekonomiska politik mer liberal, med minskade tullar både inom landet och gentemot andra länder.

Jordbruket reformerades också för att bli mer modernt och effektivt. Detta arbete hade påbörjats genom de så kallade skiftesreformerna i slutet av 1700-talet. Karl XIV Johan fullföljde detta med förordningen laga skifte 1827. Detta medförde att varje jordägares jord koncentrerades till ett fåtal ägor, och alltså inte var utspritt. Detta gynnade de bönder som hade någorlunda mycket jord, då de kunde effektivisera jordbruksarbetet mycket. Det ledde dock till att fattiga bönder blev utkonkurrerade och tvingades sälja sin mark till de mer framgångsrika bönderna.

Dessutom satsades mycket pengar på att bygga ut landets kommunikationer. Det skedde framför allt genom att bygga kanaler för att transportera varor på. Under denna tid byggdes Södertälje kanal (1819) och Göta kanal (1832).

Sammantaget innebar dessa ekonomiska reformer att Sverige var i läge att kunna industrialiseras under andra hälften av 1800-talet.

Referenser

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Den svenska historien band 8 (Bonniers 1968)

I början av 1800-talet var Sverige ett land med en ganska allvarlig identitetskris. Så långt tillbaka som på 1600-talet hade Sverige varit en europeisk stormakt i kraft av sin militärmakt, men denna position krossades i ett långt krig mot Ryssland i början av 1700-talet, det stora nordiska kriget (1700-21).

Därefter var Ryssland den dominerande stormakten i Östersjöområdet. Men i Sverige levde drömmen om en återupprättad svensk stormakt kvar. Det ledde till att Sverige under 1700-talet vid flera tillfällen försökte vinna tillbaka förlorade områden. Dessa krig resulterade bara i nya svenska nederlag.

Inrikes gick Sverige igenom kraftiga omvälvningar under denna tid. Under 1700-talet hade riksdagen haft relativt mycket att säga till om i svensk politik (den så kallade frihetstiden), men detta upphörde i och med kung Gustav III:s statskupp 1772, då han gjorde sig till enväldig härskare.  Hans regim ogillades dock av mäktiga grupper inom adeln, som förlorat mycket politiskt inflytande när riksdagens makt begränsades, och han mördades i ett attentat 1792.

Vid det här laget var hela Europa oroligt på grund av den franska revolutionens utbrott 1789. Gustav III och hans son och efterträdare Gustav IV Adolf  gav sitt stöd till de antirevolutionära krafterna. Det ledde till att Sverige hamnade i krig med Napoleons Bonapartes Frankrike 1805-1810.   Detta krig blev en katastrof för Sverige: 1807 slöt Napoleon fred med Ryssland, och gav Ryssland möjligheten att anfalla Sverige. I detta krig, det finska kriget 1808-1809, besegrades de svenska arméerna i grunden och Ryssland erövrade Finland. Därmed förlorades den östra halvan av det gamla svenska kungariket.  Gustav IV Adolf avsattes, och hans farbror blev kung som Karl XIII.

I ett försök att närma sig Napoleon och bli en del av den nya maktordningen i Europa, sökte den barnlöse kungen en tronföljare i Frankrike. Till slut utsågs den franska marskalken Jean-Baptiste Bernadotte till svensk kronprins under namnet Karl (XIV) Johan. Bernadotte såg dock sig själv snarare som rival till Napoleon än vän, och när Napoleons arméer led nederlag i Ryssland 1812 såg Bernadotte till att Sverige gick med i den stora koalitionen som besegrade Napoleon i Tyskland 1813.  Som belöning för krigsinsatsen fick Sverige fritt fram att erövra Norge, som ockuperades 1814 och förenades med Sverige.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)