När de europeiska kolonialväldena i Afrika rämnade efter Andra världskrigets slut ersattes de av stater. Dessa stater har i hög grad plågats av många olika problem. Ofta hänvisas problemen till imperialismens påverkan. Det är korrekt i vissa fall, men verkligheten är mer komplicerad. Här försöker jag i stora drag redogöra för de särskilda problem som moderna afrikanska stater ställts och ställs inför.
Den afrikanska faktorn
Vissa av Afrikas problem har med Afrikas specifika historiska och geografiska situation att göra. Den gamla geografiska sanningen att Afrika präglas av få människor på stor yta gäller fortfarande, och skapar specifika problem för en afrikansk stat. Kostnaderna för en stat att utsträcka sitt inflytande över vidsträckta men glesbefolkade områden är för stora, så staten struntar helt enkelt i att försöka kontrollera områden som ligger alltför långt ifrån maktens centrum.
Imperialismens påverkan
Detta typiskt afrikanska förhållande ställdes på sin spets under den koloniala eran. Européerna inympade föreställningen om den nationellt definierade territorialstaten med fasta gränser. Denna typ av statsmodell är inte anpassad till afrikanska förhållanden. Under imperialismens tid löste européerna detta genom att ”söndra och härska”: de erbjöd makt och privilegier åt de inhemska afrikanska ledare som kunde ge européerna mesta möjliga stöd till minsta möjliga kostnad.
Detta innebar att när européerna släppte kontrollen över Afrika satt de afrikanska ledarna med en statsmodell som inte var lämpad för afrikanska förhållanden och ett nationellt tänkande som inte nödvändigtvis var anpassat till hur den afrikanska staten såg ut. Om staten led av det ”afrikanska problemet” blev det lätt för andra nationaliteter än den dominerande att upprätthålla ett mer eller mindre permanent krigstillstånd genom att förskansa sig i en avlägsen och otillgänglig del av landet. Dessutom var den afrikanska militärmakten utbildad av européer och kulturellt skild från folket, något som bidrog till militärens tendens att göra statskupp och tillsätta militärdiktatorer som gynnade den egna gruppen.
Vid sidan om detta har många forna kolonier i realiteten också fortsatt att vara ekonomiskt beroende av det forna moderlandet. Detta beror på att infrastrukturen i kolonin utformats så att den skulle passa moderlandets behov. Att börja handla med andra parter skulle därmed vara mindre effektivt, och en faktisk förändring av infrastrukturen skulle kräva en enorm satsning, något som ofta varit svårt för afrikanska stater upptagna med de politiska problem som skapats av att den europeiska statsmodellen införts på afrikansk mark.
Världsordningens roll
Ett bidragande problem är att själva världsordningen är uppbyggd utifrån ett västerländskt territorialstatstänkande. Det betyder att internationella organisationer som FN, Världsbanken och IMF inte har tolererat att förhandla med något annat än just stater av europeisk typ. Detta har uppmuntrat vidmakthållandet av den europeiska statsmodellen, eftersom omvärlden inte har accepterat något annat. Men vissa afrikanska stater har aldrig existerat som territorialstater tidigare, och där har problem uppkommit när en ”statsmakt” har försökt etablera kontroll över ovilliga territorier. Framstående exempel på detta är Somalia och Sudan.
Referenser
Resonemangen i detta avsnitt har hämtats från Jeffrey Herbsts bok om statsmakt i Afrika, States and Power in Africa (Princeton University Press 2000).
Mellan 1880 och 1914 hamnade hela Afrika, undantaget Liberia och Etiopien, under de europeiska stormakternas direkta politiska kontroll. Att detta möjliggjordes av européernas överlägsna teknik och organisation är ett etablerat faktum. Mer omdiskuterat är vilka effekter den koloniala perioden fick på Afrika. Ibland framställs imperialismen som enbart negativ, men modern forskning har försökt nyansera bilden. Här nedan återges de viktigaste följderna. Om de är positiva eller negativa är ett ämne för diskussion.
Fred och stabilitet. Visserligen erövrades de afrikanska områdena ofta med vapenmakt, men när en kolonialregim väl installerats upphörde i stort striderna. Före imperialismen hade Afrika slitits sönder av omfattande konfliktskapande rörelser som Mfekane och 1800-talets jihad; med imperialismen upphörde de konflikterna.
Fasta statsgränser. Den koloniala administrationen fastställde gränser för de olika kolonierna. När kolonierna väl gjorde sig självständiga bibehöll de dessa gränser. I hög grad fungerar de gamla kolonialgränserna än idag som statsgränser.
Godtycklig gränsdragning. Samtidigt som gränserna har hjälpt att hålla ihop en del stater, har den tidvis godtyckliga uppdelningen skapat nya konflikter, då gränserna gjort att en folkgrupp hamnat i olika stater.
Juridiska och byråkratiska institutioner. I de icke-muslimska delarna av Afrika existerade sällan någon solid statlig byråkrati, men kolonialregimerna importerade byråkratiska och juridiska institutioner efter europeisk modell, vilket de självständiga afrikanska staterna sedan kunde bygga vidare på.
Nationalism. För att styra kolonierna effektivt lät européerna utbilda afrikaner efter europeiskt mönster. Detta medförde att afrikanerna tog till sig europeiska idéer och värderingar. Nationalismen blev en bärande tanke inom afrikanska självständighetsrörelser. Den afrikanska nationalismen byggde dock inte så mycket på gemenskap som på ilska och frustration gentemot kolonialregimerna. När väl självständighet uppnåtts fanns det inte någon utbredd känsla av lojalitet mot den nya staten, ett problem som afrikanska ledare sedan dess försökt åtgärda.
Infrastruktur. Kolonialmakterna byggde ut vägnätet och införde järnväg och annan infrastruktur. Men detta byggdes för kolonialmaktens syften, ej för folket i kolonin.
Ekonomisk utveckling. Kolonialmakterna investerade mycket tid och pengar på att utveckla koloniernas resursanvändning och resursuttag, vilket ledde till ekonomisk utveckling och införande av penningekonomi. Men utvecklingen var ojämn: områden utan värdefulla resurser ignorerades fullständigt. Utvecklingen inriktades också på råvaror, ej på industrier. Inhemsk produktion av annat än råvaror förbjöds, så att all existerande produktion i Afrika inriktades enbart på råvaror som kolonialmakten kunde förädla i hemlandet. I jordbruket innebar detta införande av monokultur (odlande av en enda gröda), vilket gjorde kolonin mycket sårbar för ekonomiska svängningar och miljöskador. De ekonomiska framsteg som gjordes fick också afrikanerna betala dyrt i tvångsarbete och svåra levnadsvillkor.
Förtroendet för inhemska regimer undergrävdes. De flesta kolonier erövrades militärt, och ofta tvingades motspänstiga afrikanska ledare i exil, så att kolonialmakten kunde tillsätta lokala ledare lojala mot kolonialmakten. Den traditionella eliten blev därför antingen eliminerad eller komprometterad: de som samarbetade kom att ses som kolonialmaktens lakejer, skilda från folket i övrigt.
Afrika under kolonialt styre, 1914
Folket distanserades från staten. Den koloniala regimen innebar att hela den offentliga administrationen inriktades på att föra ut resurser ur kolonin till moderlandet. För afrikanerna var det uppenbart att regeringen och statens medel inte hade med folket att göra, utan hörde till den vita kolonialregimen. Därför hade man all anledning att utnyttja de offentliga medlen så fort man hade möjlighet. Detta synsätt lever ännu kvar.
Ny politisk elit. Istället för de gamla misskrediterade ledarna tog den västerländskt utbildade eliten över den politiska makten när kolonierna blev självständiga. Dessa hade utbildats till tjänstemän eller präster; för afrikanerna fanns nästan ingen teknisk eller industriell utbildning. Detta ledde till att den nya politiska ledningen ofta såg med förakt på manuellt arbete.
Stående arméer med stort inflytande. Kolonialmakterna utbildade soldater, först för att hålla befolkningen i schack, och sedan för att delta i världskrigen. När staterna blev självständiga fanns den stående armén kvar som en självständig kraft utan någon uppenbar koppling till det nya ledarskiktet. Armén kunde därför föra en egen politik och göra statskupp.
Religioner stärktes. Kristendomen sanktionerades officiellt av kolonialmakterna, och spreds av europeiska missionärer. I tidigare kristna områden, som Kongo och Etiopien, stärktes kristendomen. Många övergav också sin traditionella tro till förmån för segerherrarnas uppenbarligen framgångsrika religion. Men åter andra protesterade genom att vända sig till islam eller till traditionella afrikanska religioner. Nettoresultatet var att religiositeten överhuvudtaget stärktes.
Ökad livskvalitet i städer. De flesta vita invandrare bosatte sig i städerna, och med dem kom moderna bekvämligheter som rinnande vatten och elektrisk belysning. Livskvaliteten ökade alltså i städerna. Denna utveckling var dock begränsad till just städerna, och klyftan mellan stad och landsbygd vidgades väsentligt. De vita och asiatiska bosättare som flyttade ut på landet fick den bästa marken, vilket stack i ögonen på lokalbefolkningen och skapade grogrund för nya etniska konflikter.
Förändrade könsroller. När de traditionella afrikanska staterna besegrades förlorade de traditionella, oftast manliga, krigarna i prestige. Om de inte ville gå i kolonialherrarnas ledband var enda sättet att upprätthålla sin manlighet att dominera över de egna kvinnorna. Traditionen att ha kvinnor med i politiska beslutsprocesser förhånades av kolonialherrarna som ”omanlig”, och medförde att de afrikanska kolonialstaterna i högre grad uteslöt kvinnor.
Förlust av frihet och självbestämmande. Oavsett imperialismens fördelar fråntogs afrikanerna möjligheten att själva bestämma över sitt öde och fritt välja vad de skulle anamma av omvärldens framsteg. De institutioner som upprättades och de innovationer som infördes kom helt på européernas villkor.
Världskrigen och avkoloniseringen
1900-talets två stora världskrig gjorde slut på imperialismens era. I båda världskrigen utkämpades en del strider i Afrika, och för dessa strider (men även för krigandet i Europa) rekryterade kolonialmakterna, framför allt Frankrike och Storbritannien, trupper från kolonierna. Därmed föll den omsorgsfullt odlade myten om den vite mannens överlägsenhet. De svarta soldater som deltog i första världskriget upptäckte att överlägsenheten handlade om vapenteknik, träning och organisation, inte om rasmässiga skillnader.
Detta mönster blev ännu tydligare under andra världskriget. I samband med att det franska moderlandet ockuperades av Tyskland blev de Gaulles Fria Frankrike beroende av stöd från de franska kolonierna, och kolonialregimerna blev tvungna att förhandla med lokalbefolkningen för att få stöd. Även Storbritannien tvingades utlova framtida självstyre, för Afrikas del främst till Egypten.
En särskild roll i kriget fick Etiopien, som invaderades av Mussolinis Italien 1935. Mussolini hade som uttalat syfte att hämnas nederlaget mot Etiopien 1896, och den här gången gick det också bättre: de etiopiska styrkorna kunde visserligen mäta sig med den italienska armén, men hade inget effektivt försvar mot flygvapnet, som blev avgörande i kriget. Under 1936 ockuperades Etiopien, och kejsar Haile Selassie flydde. Han upprättade dock en exilregering och talade inför Nationernas Förbund om Italiens övergrepp mot Etiopien. Även om detta inte ledde till några konkreta åtgärder gjorde det att världen började uppmärksamma Afrika mer. Haile Selassie blev en talesman för Afrika i internationella frågor, och Etiopien blev en tydligt förebild för alla dem som kämpade emot det imperialistiska väldet.
När andra världskriget var över var kolonialmakternas position inte bara ekonomiskt ohållbar, utan även moraliskt komprometterad. Afrikanska nationalister kunde med kraft påpeka hyckleriet i den europeiska imperialismen. Hur kunde det vara rätt av Churchills Storbritannien att ockupera Egypten eller Sudan, när det samtidigt var fel av Hitlers Tyskland att ockupera Polen? Krossandet av nazismen medförde också, menade afrikanska självständighetskämpar, att europeiska statsmän tvingades komma tillrätta med den egna rasismen. Utifrån detta har en del forskare hävdat att medan Afrika efter 1945 kom att dekoloniseras av Europa, så rehumaniserades Europa av Afrika.
Referenser
Imperialismen som fenomen skildras i de flesta världshistoriska översikter. För diskussionen av dess konsekvenser har jag främst utgått ifrån A. Adu Boahens Africa under Colonial Domination 1880-1935 (General History of Africa vol VII). De militära konsekvenserna av imperialismen belyses föredömligt i Edgertons Africa’s Armies. Avsnittet om könsroller har jag tagit ifrån Gender in World History av Peter N. Stearns.
Mfekane, ”krossandet”, var en omvälvande folkvandring genomförd av ngunifolket i den södra bantuzonen i början av 1800-talet. Orsaken var förmodligen befolkningsöverskott: ökad effektivitet i jordbruket gjorde att befolkningen i området ökade, vilket frestade på markens resurser. Resultatet var att många ngunier utvandrade till angränsande regioner och ofta invaderade och tog över stater som fanns där. Men ngunifolket upprättade också flera egna stater under denna tid.
Den viktigaste komponenten i Mfekane var dock skapandet av zulustaten. Ngunifolket var löst uppdelat i en mängd stammar som ofta stred inbördes, och tidvis slöt sig samman i större konfederationer. Shaka Zulu (ca 1787-1828) var ledare för en mindre ngunistam och lyckades genom omständigheter och diplomatisk skicklighet bli ledare för en stor stamkonfederation som blivit känd som Zulu. Shaka var en briljant härförare och organisatör, och under hans ledning formades zuluarmén till en formidabel krigsmaskin. Det redan krigiskt lagda zulusamhället militariserades fullständigt, och zulukrigarna erövrade många angränsande områden, och tvingade andra folk att fly.
I Sydafrika framtvingade Mfekane samarbete mellan svarta och vita. Kapkolonin hade 1815 definitivt tagits över av Storbritannien, och deras fientlighet mot slavhandel gjorde att boerna försökte undvika brittiskt styre genom att flytta längre in i landet och upprätta Oranjefristaten och Transvaal. På 1820-talet invaderades kapkolonin av Ngwanefolket, som satt sig i rörelse för att undkomma zuluerna. Den brittiska kolonialregimen allierade sig med xhosafolket, som också hotades av invasionen, och med gemensamma militära ansträngningar lyckades de besegra Ngwane 1828. Ngwanefolket bosatte sig därefter i nordöstra delen av Sydafrika och blandades med ngunifolk som upprättade staten Swaziland.
Under tiden började boerna att komma i allt våldsammare konflikter med zulustaten. Zuluernas styrka gjorde dock att boerna själva inte kunde åstadkomma något avgörande. Först när britterna på 1870-talet utsträckte sitt styre till att omfatta det sydafrikanska inlandet hotades zuluernas välde allvarligt. Zulukungen Cetshwayo vägrade acceptera brittisk överhöghet, och resultatet blev ett krig 1879. Zuluerna besegrade britterna vid Isandlwana, men britterna vann sedan en avgörande seger vid Ulundi.
Med zuluriket betvingat var det bara boerna som upprätthöll något slags oberoende gentemot Storbritannien. Mot 1800-talets slut upphörde även detta, då britterna erövrade boernas territorium i boerkriget (1899-1902). För att få bukt med boernas gerillataktik inrättade britterna koncentrationsläger dit boerbefolkningen deporterades.
Ett sista exempel på imperialismen kommer från Sydvästafrika, nuvarande Namibia. Detta område hade blivit en tysk koloni efter uppdelningen av Afrika vid Berlinkongressen 1884-85. Under 1890-talet började Tyskland aktivt uppmuntra kolonisering av området. Den tyska kolonialmakten struntade fullständigt i lokalbefolkningens traditioner och önskemål, vilket ledde till hererofolkets uppror 1904.
Hererofolket levde fortfarande som boskapsskötande nomader, och de tillämpade gerillakrigsmetoder för att frustrera de tyska styrkorna. Deras ledare, Samuel Maherero, försökte också upprätta ett samarbete med namafolket för att kämpa gemensamt mot tyskarna. Men namafolkets ledare Hendrik Witbooi valde att hålla fast vid sin tidigare överenskommelse att hjälpa tyskarna.
Trots detta led tyskarna inledningsvis svåra nederlag, och regeringen skickade därför stora mängder förstärkningar och en ny befälhavare, general Lothar von Trotha. Von Trotha visade sig höra till den typiskt hänsynslösa gruppen av europeiska officerare, och han förde kolonialkriget till dess logiska slutpunkt. Hans mål var att utrota hererofolket.
Von Trotha lyckades snabbt klämma åt hererofolket. Med en styrka på ungefär 10 000 soldater tvingade han hererofolket att fly ut i Kalahariöknen. Tanken var att de alla – män, kvinnor och barn – skulle dö av umbäranden i öknen. Trots fruktansvärda förluster, ungefär 40% av befolkningen, lyckades hererofolket överleva, men deras motståndskraft var allvarligt försvagad.
Hendrik Witbooi insåg nu vad tyskarna planerade för alla afrikaner, och därför ledde han namafolket i ett uppror. Med bara 1500 gerillakrigare lyckades han hålla ut i två år emot 70 000 tyska soldater. Om nama och herero hade kunnat samarbeta hade deras motstånd kunnat bli tyskarna övermäktigt, men istället kämpade de åtskilda och besegrades åtskilda. I slutändan kunde von Trotha bara besegra herero- och namafolkens motstånd genom att låna in den brittiska metoden med koncentrationsläger, där återigen många dog. När kriget var över hade knappt hälften av namafolket (9800 av 20 000) och mindre än en fjärdedel av hererofolket (15 000 av 80 000) överlevt.
Egyptens makttillväxt i början av 1800-talet blev kännbar i Östafrika. 1821 invaderade Egypten Funjsultanatet och utplånade det. Egyptierna fortsatte att utsträcka sitt inflytande över hela östra Sudan: endast delar av den kristna södern klarade sig någorlunda.
Det turkisk-egyptiska herraväldet skapade dock mycket frustration hos den lokala befolkningen, och den västafrikanska jihad-andan spred sig hit. På 1880-talet revolterade sudaneserna under ledning av den religiöse ledaren Muhammad Ahmad al-Mahdi. Hans anhängare, mahdisterna, förde en framgångsrik gerillakampanj mot egyptiska trupper. Precis vid denna tid tog dock britterna över Egypten, och blandade sig i striderna genom att skicka en expeditionsstyrka till Khartoum. Mahdisterna lyckades dock besegra britterna 1885. Denna förödmjukelse ledde till en omfattande brittisk invasion på 1890-talet. I slaget vid Omdurman/Karari 1898 krossades mahdisternas armé av brittiska kulsprutor, och östra Sudan hamnade under brittisk ockupation.
I början av 1800-talet genomgick Etiopien ännu en svaghetsperiod, och var uppsplittrat i tre mindre stater. Först 1872 lyckades kejsar Yohannes IV (r. 1872-1889) ena riket igen. Etiopien var ofta i konflikt med Storbritannien och Egypten under den här tiden, men allvarliga hot mot riket började manifestera sig när Italien, Frankrike, och Storbritannien ockuperade Somaliland på 1880- och 1890-talen. Somalierna utropade jihad och utkämpade gerillakrig mot européerna, men hade inga utsikter att kunna kasta ut kolonialmakterna.
Yohannes efterträdare, kejsar Menelik II, började rusta landet för att undgå somaliernas öde. Genom att utnyttja stormakternas inbördes motsättningar kunde han utrusta och utbilda en relativt modern armé. När italienarna invaderade landet blev de grundligt besegrade av Meneliks armé vid Adua 1896. Etiopien klarade sig därför som enda afrikanska stat (Liberia oräknat) undan europeiskt herravälde.
I Östafrika övergick makten i mitten av 1800-talet från Oman till Zanzibar. Zanzibars styre var dock omstritt, i synnerhet i inlandet, där swahilistater som Shamba och Wanga växte fram som motvikter. På 1890-talet övermannades Zanzibar av Storbritannien och Tyskland, som delade upp territorierna mellan sig.
En av få stater som för en tid lyckades stå emot europeiska ambitioner var Merinastaten på Madagaskar. Merinafolket byggde i sluter av 1700-talet upp ett starkt välde genom att kriga mot grannfolk, sälja krigsfångarna som slavar och köpa vapen av européerna. Med det som bas kunde den tyranniska drottning Ranavalona I (r. 1828-1861) hålla Frankrike borta och till och med bygga upp en liten inhemsk vapenindustri, som gjorde Merinastaten självförsörjande med vapen och ammunition. Men Ranavalonas grymma välde (hundratusentals människor uppskattas ha dödats under hennes regim) gjorde att riket sjönk ner i inre stridigheter efter hennes död, och Frankrike kunde ta över hela Madagaskar.
Längs Guineakusten existerade äldre riken som inte direkt drabbades av jihadrörelsen. Av dessa hade Oyo tidigare varit dominerande. Men Oyo drabbades hårt av avskaffandet av slavhandeln. . I samband med industrialiseringen i Europa sköt befolkningstillväxten upp. Stormakterna fick därför gott om billig arbetsplats på hemmaplan, och behovet av slavarbete försvann. Storbritannien, som industrialiserades först, förbjöd slavhandel år 1807 och tvingade med tiden de andra stormakterna att göra detsamma. Länder som hade svårare att industrialiseras tog längre tid på sig. Några exempel är Brasilien (1850), Osmanska riket (1857), och Kuba (1866). En del stormakter, framför allt Frankrike, motsatte sig Storbritannien och upprätthöll slavhandeln in på 1860-talet.
Oyo hade blivit så beroende av slavhandeln att staten tappade sin styrka redan på 1820-talet och upplöstes på 1830-talet. Detta ledde till att Ashanti blev den ledande staten vid Guineakusten, medan Dahomey kunde få en storhetsperiod.
Ashanti var på 1800-talet en av Afrikas mäktigaste stater, uppbyggd på handel med guld och slavar. Till skillnad från Oyo var Ashanti öppet för förändring, och staten anpassade sig snabbt till avskaffandet av slavhandeln. Ashantis centrala produkter blev istället guld och kolanötter (som var ett populärt och tillåtet stimulansmedel bland västafrikanska muslimer). Att slavhandeln upphörde skapade dock en klyfta i Ashantis ledande skikt. Å ena sidan fanns handelsmannaklassen, som klarade sig bra på den nya handeln och förespråkade fred och frihandel. Å andra sidan fanns arméns krigarklass. Dessa såg att arméns traditionella roll var hotad när den inte användes för slavjakt, och de ville därför hålla fast vid en aggressiv och expansionistisk politik.
Under första hälften av 1800-talet var det handelsmannaklassens fredspolitik som dominerade i Ashanti. Armén fick dock spela en roll i konflikterna med Storbritannien. 1823-24 utbröt ett första krig, i vilket Ashanti tillfogade britterna ett svidande nederlag. Fyrtio år senare försökte en brittisk armé avancera mot Ashantis huvudstad Kumasi, men tvingades retirera när sjukdomar slog ut halva styrkan.
På 1870-talet drog det ihop sig till storkrig. Storbritannien tog över hela den kustremsa som Ashanti var beroende av för sin handel. Detta gjorde att Ashantistaten skulle bli helt beroende av Storbritannien för sin ekonomiska överlevnad, något som inte ansågs acceptabelt. Ashanti mobiliserade sin armé.
Britterna under general Wolseley hade dock länge planerat att hämnas de tidigare nederlagen. Wolseley hade utrustat sina styrkor med de modernaste vapnen och studerat de franska kampanjerna i Algeriet och Västafrika, och avsåg att föra krig med största möjliga hänsynslöshet. Han insisterade dock på att använda vita trupper, eftersom han ville demonstrera de vitas rasöverlägsenhet när Ashanti tvingades kapitulera till äktbrittiska soldater.
Wolseleys kampanj var mästerligt organiserad för att minska förluster på grund av sjukdomar, men hans armé tog ändå onödigt höga förluster på grund av detta. I de regelrätta slagen visade sig Ashantis utrustning underlägsen britternas, och Ashantistyrkorna tog fruktansvärda förluster. Ashantiledningen diskuterade möjliga motmedel, men de två fraktionerna i regeringen kunde inte komma överens. Resultatet var att Ashantistyrkorna fortsatte som förut och decimerades, allteftersom den brittiska armén avancerade. I februari 1874 erövrade britterna huvudstaden Kumasi, plundrade den och brände den. Ashantikungen bad om fred, och tvingades acceptera britternas kontroll över kusten.
I krigets kölvatten splittrades Ashantistaten allt mer mellan olika grupper. Kungens prestige hade försvagats kraftigt av nederlaget i kriget, och på 1890-talet var Ashanti i praktiken en brittisk lydstat. År 1900 revolterade ashantifolken mot det brittiska styret, men vid det laget kunde britterna använda stora militära resurser för att krossa upproret.
Ashantis nederlag var inte givet. nutida historiker pekar på två avgörande faktorer: för det första att rikets ledning var splittrad och inte kunde enas om hur man skulle bemöta den brittiska invasionen, för det andra att ashantistyrkorna envisades med att anfalla britterna i öppna slag. Om de hade gått över till mer av gerillakrigstaktik, som de gjorde 1900, hade de kanske kunnat besegra den brittiska invasionsstyrkan.
Krigarstaten Dahomey
Kungariket Dahomey byggdes upp redan under 1600-talet av fonfolket. Eftersom de var relativt få till antalet hade de ofta svårt att hävda sig mot de mer utbredda yorubafolken. Därför hamnade Dahomey på 1700-talet under yorubastaten Oyos dominans, och först när Oyo föll sönder på 1820-talet kunde Dahomey bli en dominerande stat i området.
För att bibehålla sin självständighet hade Dahomey blivit en riktig militärstat, precis som Preussen i Europa. Den dahomeiska armén fyllde ett avgörande ekonomiskt syfte som slavjägare. När slavhandeln upphörde övergick Dahomey till att plundra omkringliggande stater. De var därför mycket fruktade av sina grannar.
En särskild egenhet var att Dahomeys elitstyrka bestod av kvinnor. Dessa ”svarta amazoner” hade förmodligen först organiserats för att få armén att se större ut än den var, men kvinnokrigarna utmärkte sig i strid och fick snabbt en särskild status. På 1800-talet var de kärnan i armén, och fick de svåraste och viktigaste uppdragen i krig. När den var störst uppgick kvinnokåren till cirka 6000 soldater.
När Dahomey hamnade i krig med Frankrike på 1890-talet mötte deras armé ungefär samma öde som andra afrikanska staters: de hade svårt att mäta sig mot européernas överlägsna vapen, och fick inte tid att utveckla alternativa taktiker för att stoppa fienden. 1894 ockuperades staten av den franska kolonialarmén. Kvinnokåren utplånades i stort sett fullständigt i striderna: bara några hundratal krigarkvinnor överlevde.
Islams utbredning i Afrika berodde i hög grad på religionens relativa tolerans och det faktum att många härskare var pragmatiska och tillät blandformer av islam och traditionella afrikanska religioner. Men tidvis uppkom bland lärda muslimer krav på ökad renlärighet. Dessa religiösa krav gick ofta hand i hand med kritik av sociala orättvisor och/eller korrupta härskare. På sådana rörelser hade staterna Futa Toro och Futa Jallon uppstått på 1700-talet, och dessa verkade nu som förebilder för en bredare reformrörelse inom islam, 1800-talets jihad.
Ledarna för 1800-talets jihad var ett antal muslimska lärda från fulbefolket, samma etniska grupp som upprättat Futa Toro och Futa Jallon. Huvudskälet till att rörelsen nådde sådana framgångar var att den fick brett stöd från slavar och grupper utsatta för de allt frekventare slavräderna. Resultatet av jihad-rörelsen var att flera äldre furstendömen stöptes om till muslimska teokratier, kalifat. I centrala Sudan (nuvarande Nigeria) uppstod imperiet Sokoto. I västra Sudan, där en gång Mali och Songhay styrt, bildades riket Tukolor.
Tukolor mot Frankrike
Tukolorimperiet byggdes upp på 1840- och 50-talen av den karismatiska ledaren al-Hajj Umar Tal (1794-1864). Umar använde islam som sammanhållande faktor, och byggde en armé med sina lärjungar, talaba, som elitstyrka. Under 1850-talet expanderade riket kraftigt, särskilt på bekostnad av icke-islamiska grannstater. Umar såg till att hålla sina talaba beväpnade med moderna gevär.
Redan på 1850-talet hamnade Tukolorimperiet i konflikt med franska kolonialstyrkor från Senegal. De franska befälhavarna använde sig av befästningar och kanonbåtar på Senegalfloden för att hålla Tukolorstyrkorna i schack, och jihadarmén visade sig ha för få moderna vapen för att kunna mäta sig med den franska. Efter att Umar misslyckats med att erövra det franska fortet Médine 1857 stod det klart att hans styrkor inte kunde kasta ut Frankrike ur Västafrika. Istället predikade Umar nu hijra, alltså landsflykt: han förmådde muslimerna att lämna de ”besmittade” områdena i väst och följa med honom för att upprätthålla ett ”rent” islamiskt samhälle längre österut.
Efter Umars död 1864 tappade dock Tukolorimperiet sin viktigaste sammanhållande kraft. Efterträdaren Ahmadu Seku saknade Umars karisma, och många talaba övergav honom. Åtminstone en av hans rivaler om makten började samarbeta med Frankrike.
De franska guvernörerna över Senegal var missnöjda med Tukolorstatens hijra, som gjorde att många människor flyttade ifrån de franska territorierna österut. De franska befälhavarna var också fixerade vid att erövra den sägenomspunna staden Timbuktu. På 1880-talet började de pressa Tukolorstaten igen. Från början gjordes det diplomatiska framstötar, då Frankrike samtidigt var i krig med Samoris rike (se nedan). Men 1888 blev den hänsynslöse Louis Archinard befälhavare i Västsudan. Under hans befäl erövrade franska trupper Timbuktu 1893 och gjorde slut på Tukolorimperiet.
Samori Touré och Wassoulouimperiet
Den mest extraordinära statsbyggaren i Västafrika under den här tiden var Samori Touré (1830-1900). Liksom al-Hajj Umar byggde Samori ett rike med islam som sammanhållande ideologi. Det som skilde honom från alla hans samtida var att Samori både var en skicklig statsledare och en briljant militär. Av sina franska motståndare kom han att kallas ”Sudans Bonaparte”, i jämförelse med Frankrikes krigsgeni Napoleon Bonaparte. Samori kom heller inte ifrån någon fin familj, utan arbetade sig upp på egen hand från ingenting till Västafrikas främsta ledare under sent 1800-tal.
Samoris ursprung var dock en begränsning för hans möjligheter, eftersom andra statsledare såg honom som en uppkomling och inte ville samarbeta med honom. När hans rike, Wassoulou, på 1870-talet blev betydelsefullt, hamnade det snart i konflikt med de franska expansionsplanerna. Samoris vältränade och välutrustade armé var ett stort problem för de franska trupperna, men de valde att först besegra alla andra stater, främst Tukolor, för att kunna koncentrera sig på Samori sedan.
Om Tukolors ledare Ahmadu Seku hade kunnat svälja sin stolthet och samarbeta med Samori hade det kunnat gå annorlunda. Nu föll först Tukolor, och på 1890-talet kunde de franska styrkorna i Västafrika slå mot Samori från flera håll. Hans huvudstad Kankan föll, och 1898 blev han tillfångatagen, och hans rike upplöstes. Åtta år senare upprepades historien när det enda återstående jihadriket, kalifatet Sokoto, besegrades av Storbritannien.
I slutet av 1700-talet var Osmanska riket så försvagat att det förlorade kontrollen över Nordafrika. Napoleons invasion av Egypten 1798 kom som en svår chock för osmanerna, och även om Napoleon kastades ut blev det svårt för sultanen att återupprätta sin auktoritet i Nordafrika. Guvernörerna i Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten slutade ta order från Istanbul. Osmanerna lyckades 1835 återta kontrollen över Libyen, men förmådde inte göra något åt de övriga.
Algeriet och Tunisien hade i århundraden varit en tillflyktsort för muslimska pirater som hotade europeisk handel. När Maghreb nu var utanför osmansk kontroll var de lovligt byte för europeiska stormakter. 1830 invaderade Frankrike Algeriet och lade det under sig efter ett långt och blodigt krig. Tunisien lyckades behålla sin självständighet till 1880-talet, Marocko till 1911.
Det fransk-algeriska kriget 1830-47 blev stilbildande för de senare imperialistiska erövringskrigen i Afrika. Frankrike använde piratfaran som förvändning för att ockupera den algeriska kusten, men ockupationen övergick snabbt i kolonisering. Den franska regeringen uppmuntrade bönder och hantverkare som blivit arbetslösa på grund av industrialiseringen att flytta till Algeriet och ta mark i besittning. Detta retade den muslimska befolkningen, och den karismatiska ledaren Abd el-Kader utropade jihad emot inkräktarna.
Abd el-Kader sökte stöd hos befolkningen på landsbygden, och förde ett ihärdigt gerillakrig emot de franska trupperna. Frankrike vann kriget genom att tillsätta en ny chef, general Bugeaud, som var beredd att bedriva kriget med extrema metoder. Bugeaud vann kriget genom att utplåna basen för Abd el-Kaders styrkor. Denna bas var civilbefolkningens jordbruk och boskapsskötsel. Bugeauds trupper gjorde ”räder” som gick ut på att bränna byar och åkrar och döda all boskap. De algerier som inte accepterade fransk överhöghet hade svältdöden att vänta sig. Under detta tryck kollapsade stödet för Abd el-Kader, och 1847 hade Algeriet gett upp kampen.
Bugeauds hänsynslösa attityd och strategi kom att inspirera alla senare imperialistiska krig i Afrika.
Egypten hade vid samma tid en ny period som regional stormakt. Den osmanska paschan Mehmed Ali tog makten där 1805, och han satsade på att göra Egypten starkt och självständigt från Istanbul. Ali försökte modernisera Egypten med industrier och en modern armé. Han lyckades bäst beträffande det militära: på 1830-talet kunde Egypten besegra osmanska arméer som försökte återta kontrollen över landet. Därefter var Egypten självständigt i allt utom rent formellt. Den egyptiska regimen påbörjade under denna tid en erövringspolitik söderut, och kom att dominera östra Sudan.
Mehmed Alis efterträdare försökte fortsätta hans reformpolitik, men lyckades inte så bra. Kediv Ismail blev tvungen att låna stora summor av England och Frankrike för att investera i industri, men industrialiseringen gick trögt, och Ismail hade svårt att betala tillbaka. När européerna också hade ett strategiskt intresse av att kontrollera Suezkanalen (färdigbyggd år 1869) invaderade Storbritannien år 1882 och ockuperade landet.
I början av 1800-talet var den europeiska närvaron i Afrika fortfarande marginell. Med undantag av kapkolonin i Sydafrika var européerna begränsade till ett antal kuststräckor, och de kunde hålla fast vid dessa territorier främst för att de tolererades av de afrikanska härskarna. Men i slutet av 1800-talet hade i stort sett hela Afrika uppslukats av de europeiska stormakternas imperialism. Vad var orsakerna till denna utveckling?
Förklaringarna till imperialismens framgångar i Afrika kan sökas dels i inomafrikanska förhållanden, dels i utomafrikanska. Vi börjar med att titta på de utomafrikanska (externa).
Det är ganska givet att en viktig uppsättning förklaringar står att finna hos de blivande erövrarna. Det som gjorde Europa till den överlägset dominerande kontinenten under 1800-talet var den industriella revolutionen. I detta sammanhang är industrialiseringen intressant ur två aspekter. för det första var den expanderande industrin en viktig drivkraft för stater och privata intressen: det gällde att hitta nya råvaror och marknader för att hålla igång den växande industriella ekonomin.
Men detta förklarar bara att stormakterna hade ett intresse av att få inflytande i Afrika. Den industriella utvecklingen kom dock också att påverka den vapentekniska utvecklingen. Fram till mitten av 1800-talet var inte européernas beväpning nämnvärt överlägsen någon annan del av världen. Men den industriella utvecklingen drev på en allt hårdare konkurrens, och därmed en allt snabbare teknisk och vapenteknisk utveckling. Ashanti-arméns gevär var helt t ex acceptabla i kriget mot britterna på 1860-talet, men tio år senare var de hopplöst föråldrade. Detta var inget unikt för Afrika, utan drabbade alla Europas motståndare. Det skedde också i Europa, där Preussens segrar på 1860- och 70-talen mot Danmark, Österrike och Frankrike demonstrerade hur viktigt det var att hänga med i den vapentekniska utvecklingen.
En bidragande faktor var den medicinska vetenskapen, som åtminstone delvis stimulerades av den industriella utvecklingen. Medicinska framsteg gjorde att européerna blev bättre på att vårda sina sårade, men framför allt hjälpte de till att lindra de annars förödande effekterna av tropiska sjukdomar på europeiska trupper. Särskilt upptäckten att kinin (från det sydamerikanska kinaträdet) kunde hejda malaria var viktigt.
Vid sidan om dessa materiella förutsättningar kan vi också ta den europeiska mentaliteten i beaktande. Här kommer förstås rasismen in; européernas föreställning att de var överlägsna och därmed hade ”rätt” att styra över andra folk var åtminstone en tanke som legitimerade erövringar. Traditionen med slavhandel förstärkte det rasistiska tänkandet och gjorde det lätt för européerna att uppfatta afrikanerna som barbarer. Paradoxalt nog kunde just förekomsten av slavhandel i Afrika användas av européerna som ett argument för att Europa borde styra över Afrika.
En annan ”mental” faktor var den europeiska inställningen till krig. Alla kända samhällen har i ett eller annat avseende bedrivit krig, men i Europa kom krigföringen att präglas av den långa och hårda konkurrensen mellan ett flertal ungefär jämstarka stater. Detta utvecklade en särskilt hänsynslös typ av krigföring, som gick ut på att krigets mål var att så fullständigt som möjligt förinta fiendens förmåga att göra motstånd. Detta tänkande nådde sin logiska slutpunkt i det totala krigets idé på 1900-talet, men principerna fanns där redan under napoleonkrigen i början av 1800-talet.
I imperialismens fall visade sig denna hänsynslösa attityd dels i européernas tendens att attackera civilbefolkningen för att tvinga afrikanska trupper att ge upp kampen, dels i europeiska befälhavares uppfattning att allt afrikanskt motstånd måste krossas i grunden: det kunde inte bli tal om fredsförhandlingar, utan afrikanerna måste ge sig villkorslöst eller förintas.
Denna totala krigs-attityd fick också spektakulära effekter när den ställdes emot de afrikanska staternas krigskultur. I Afrika fanns flera stater med utvecklad krigskultur, som t ex Ashanti och Dahomey i Västafrika, men dessa byggde just på slaveritraditionen: krig var framför allt ett sätt att få handelsvaror (slavar) för att hålla igång statens ekonomi. Därmed hade de västafrikanska krigarna inget intresse av att totalt krossa sina fiender. Istället hade krigen karaktär av regelbundna räder, där härskarna varje år valde ut lämpliga offer bland grannarna, vilka sedan attackerades. När dessa afrikanska stater ställdes mot den totala krigsattityden som européerna förde med sig fick de svårt att hävda sig. Den enda statsbildning som hade en krigskultur som liknade européernas var Zulu i Sydafrika.
Vad beträffar de inomafrikanska faktorerna kan vi för det första ta fasta på den grundläggande förutsättning som präglat Afrika genom historien: relativt få människor på ett relativt stort territorium. På detta följer att afrikanska stater överlag hade relativt svag kontroll över territorier utanför statens kärnområde. Till skillnad från i Europa fanns inga territorialstater med fasta gränser och ett utvecklat regelsystem för hur dessa gränser skulle fungera. Det fanns följaktligen i alla områden grupper av människor som inte kände så stor samhörighet med någon av de afrikanska staterna, utan lika gärna kunde samarbeta med européerna. Det är talande att de arméer som imperiemakterna använde för att kriga i Afrika till största delen bestod av afrikanska trupper, inte av européer.
Till detta kan läggas att stora delar av Afrika under 1800-talet befann sig mer eller mindre revolutionära omvälvningar. 1800-talets jihad i Sudanregionen medförde att många traditionella Sudanstater rasade samman och ersattes av olika islamiska kalifat, främst Sokoto och Tukolor. På samma sätt ledde mfekane i södra Afrika till upprättandet av Zulustaten. Dessa statsbildningar var imponerande på många sätt, men hade ingen djupare förankring i regionernas historia, och därför är det svårt att se att folken kände någon djupare samhörighet med dessa riken. I synnerhet jihadstaterna byggde på enskilda ledares karisma, och när dessa ledare dog eller besegrades föll staterna sönder.
För att se betydelsen av dessa faktorer kan vi ta exemplet Etiopien, den enda afrikanska statsbildning som lyckades bibehålla sin självständighet under imperialismen. Etiopien skilde sig dock från de flesta andra afrikanska stater genom att ha en stark jordbruksbas och därmed en förhållandevis stark territoriell kontroll. Staten var också mycket gammal och väl förankrad i regionens traditioner. Etiopien präglades förstås också av kristendomen, som fungerade som en gemensam ideologi och identitet.
Afrikas 1800-tal präglas av tre mycket stora och omvälvande processer, som alla skakade om de existerande samhällena. I det muslimska Sudan gick en religiös väckelse med krav på muslimskt självstyre och en ”ren” islam utan påverkan av lokala traditioner fram. Denna rörelse brukar kallas 1800-talets jihad. I södra Afrika uppstod en ny, mer begränsad bantuexpansion, känd som mfekane. Båda dessa rörelser ställde till med en hel del oro och konflikter, samtidigt som de gav upphov till nya stater. Den sista processen, den europeiska imperialismen, innebar slutet för den överväldigande majoriteten av självständiga stater i Afrika.
Framställningen börjar med en diskussion av hur imperialismen var möjlig, för att därefter skildra utvecklingen i de olika regionerna. För närvarande tar jag inte upp Centralafrika här, eftersom övergreppen i Kongofristaten bör täckas av grundkursen i historia.
Det finns mycket skrivet om Afrika på 1800-talet. Den äldre litteraturens ensidiga fokus på Europas motiv och förutsättningar för imperialismen har övergivits till förmån för en mer nyanserad bild. En översikt ges i J.F. Ade Ajavis Africa in the Nineteenth Century until the 1880s (General History of Africa Vol VI). En utmärkt skildring och analys av de viktigaste imperialistkrigen ges av Bruce Vandervort, Wars of Imperial Conquest in Africa, 1830-1914, samt i Wars of Empire av Douglas Porch. Se också Robert Edgertons standardverk Africa’s Armies för viktiga resonemang om den militära utvecklingen och dess betydelse för Afrikas moderna historia. För en inblick i diskussionen om Europas krigskultur jämfört med andra civilisationers, se John Keegans Krig och kultur.
Om Dahomeys kvinnokrigare finns boken Amazons of Black Sparta av Stanley B Alpern. Merinadrottningen Ranavalonas spektakulära regeringstid skildras lättillgängligt i Female Caligula av Keith Laidler.
