För att historisk kunskap ska vara allmänt accepterad måste den ha tagits fram på ett vetenskapligt sätt. Men vad menas egentligen med att något är vetenskapligt? I det här avsnittet presenterar jag en enkel översikt av vad som menas med vetenskaplighet.

Vetenskaplighet består egentligen av två olika delar. Dels är vetenskap en metod eller ett arbetssätt, dels är vetenskap ett slags förhållningssätt.

Vetenskap är ett arbetssätt

När man arbetar vetenskapligt kan man ägna sig åt många olika fält. Det finns naturvetenskaper som fysik och kemi, samhällsvetenskaper som sociologi och antropologi, och humanistiska vetenskaper som lingvistik och estetik. Historia brukar räknas som ett mellanting mellan samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap. Det som förenar dessa olika ämnen är ett gemensamt arbetssätt. Detta arbetssätt brukar kallas för vetenskaplig metod.

Den vetenskapliga metoden består av följande delar:

1. Inom vetenskap ska man använda sakliga argument. Det gäller egentligen för all argumentation, men är i synnerhet viktigt inom vetenskap. En forskare kan inte hävda sin ståndpunkt bara för att hon tycker att det är så, utan måste försöka hitta faktiska, sakliga argument för sin ståndpunkt. Om hon inte kan hitta några sådana måste hon överge sin ståndpunkt, annars är hon inte vetenskaplig.

2. Vetenskap arbetar med den faktiska verkligheten. Vetenskap är ett projekt för att beskriva världen, och för att försöka förstå hur världen fungerar. Vetenskap ägnar sig därmed inte åt sådant som ligger utanför den faktiska verkligheten. Frågor om alternativa universum, liv efter döden eller Guds existens anses därför normalt inte vara vetenskapliga frågor.

3. Vetenskapligt arbete ska vara transparent (genomskinligt). Det betyder att forskaren ska visa upp hur hon har arbetat och hur hon har kommit fram till sina slutsatser. Varför ska man göra det? Jo, hur en undersökning är gjord kan påverka undersökningens resultat. Om jag t ex vill ta reda på vad folk tycker om att Sverige är med i EU, så kan det påverkas väldigt mycket om jag bara frågar folk som är medlemmar i föreningen ”Ja till Europa”. Den seriösa forskaren delar därför med sig av sina arbetsmetoder och resultat, och låter dem granskas av andra forskare.

4. I vetenskapligt arbete ska man försöka motbevisa sina egna antaganden. En forskare ställer upp antaganden, hypoteser, om hur världen är och testar sedan hypoteserna mot undersökningar av verkligheten. Men forskaren ska inte försöka bevisa sina egna hypoteser, utan ska försöka motbevisa dem. Varför? Jo, det är lätt att man bara fastnar för den information som tilltalar en själv och som stämmer överens med vad man redan tror, och så blir det ett snett urval av fakta. Om man istället aktivt försöker hitta fakta som inte stämmer överens med vad man redan tror så ökar chansen att man gör ett vettigt urval av fakta.

Vetenskap är ett förhållningssätt

Vetenskap är inte bara en arbetsmetod, utan också ett sätt att förhålla sig till världen och den kunskap man kan få om världen. Det vetenskapliga förhållningssättet bygger på följande principer:

1. Världen är begriplig, och kunskapen om den kan uttryckas av människor. Vetenskapen bygger på en tro på att världen är i grunden ordnad och därmed begriplig för det mänskliga förståndet. Att världen är begriplig betyder att kunskapen om den kan uttryckas av människor genom språk och matematik. Vetenskaplig kunskap måste kunna uttryckas i något språk, annars är det inte kunskap.

2. Kunskap är principiellt tillgänglig för alla människor. Vetenskapen motsätter sig alla idéer om hemlig eller förbjuden kunskap, eller kunskap som bara är till för vissa människor. För att något ska vara vetenskaplig kunskap måste det vara möjligt för alla människor att ta till sig kunskapen. I praktiken finns dock en del praktiska begränsningar av denna tanke, eftersom det ofta krävs många års studier för att sätta sig in i exempelvis avancerad teoretisk fysik.

3. Kunskap är föränderlig. Vetenskaplig kunskap är inte något för alltid givet, fast och permanent, utan förändras med tiden. Forskare måste vara beredda på att den kunskap de har kan motbevisas av ny information. Det hände t ex med den klassiska fysiken, som började byggas upp av Newton på 1600-talet. Många av de föreställningar den byggde på visade sig vara oriktiga i början av 1900-talet. Detta visades av flera forskare. Den mest berömda är Einstein med relativitetsteorin.

Vanliga missförstånd eller problem med vetenskap

Precis som inom alla andra områden finns det en del missuppfattningar om vetenskap. Här är några vanliga missuppfattningar. De är extra intressanta just för att de visar på att det finns en del problem med vetenskapen och hur vi förhåller oss till den.

1. Problemet med kunskapens gränser

Vetenskap är den säkraste och mest allmänt accepterade metod vi har för att ta reda på vad som är sant. Men det är inte den enda metoden för att få kunskap. Icke-vetenskaplig kunskap  är just icke-vetenskaplig. Icke-vetenskaplig kunskap är inte nödvändigtvis sämre, men den är mer osäker. Det är svårare för mig att övertyga dig om att något jag drömt eller fått en uppenbarelse om är sant, än något som jag kan visa vetenskapligt. Enligt vetenskapligt tänkande är det bra: vi bör ställa beviskrav på varandras anspråk på kunskap. Men bara för att något är omöjligt att bevisa behöver det inte vara falskt.

I modern forskning finns också en medvetenhet om att vetenskapen inte kan täcka all kunskap. Trots all forskning om människans medvetande och psyke är det t ex omöjligt för vetenskapen att få dig att uppleva vad jag upplever när jag äter en bit morotskaka. Jag kan uttrycka hur jag upplever det i ord, och en fysisk undersökning kan visa vilka delar av min hjärna och kropp som aktiveras när jag äter morotskaka, men det är väldigt långt från dessa beskrivningar till den faktiska upplevelsen.

Därför är det viktigt att vara medveten om att vi har både icke-vetenskaplig kunskap och vetenskaplig. Ofta diskuteras bara den vetenskapliga kunskapen. Men den icke-vetenskapliga – från drömmar, fantasier, inspiration, intuition, upplevelser – är också mycket viktig. Men det blir problem om man försöker använda icke-vetenskaplig kunskap som om den vore vetenskap (och kanske också tvärtom?).

2. Begreppsförvirring

Inom vetenskapen används många specifika fackbegrepp. När dessa sedan börjar användas utanför den vetenskapliga metodens arbetsområden kan de få en förändrad betydelse. Detta kan ställa till allvarliga och onödiga missförstånd.

Ett begrepp som ofta ställer till problem är ordet ”teori”. Till vardags kan vi använda det när vi funderar: ”Jag har en teori”. Här betyder ordet ungefär ”antagande”: jag tror att det är på ett visst sätt, och denna tro är min teori.

En forskare skulle använda begreppet ”hypotes” i den situationen, för en hypotes är just ett antagande. Inom vetenskapsspråket är en teori istället en hypotes som har bekräftats av många upprepade testningar.

Ofta pratar man om att teorier är sanna eller falska. Egentligen är det ett felaktigt ordval. Fakta är sanna eller falska. En teori är hur man har strukturerat fakta så att de ska bli begripliga. Därför bör man snarare diskutera teorins fruktbarhet: om den kan förklara väldigt mycket är den fruktbar, och då accepterar forskarna teorin som en utgångspunkt för att förstå verkligheten.

Många av de vanligaste invändningarna mot evolutionsteorin bygger just på denna typ av begreppsmissförstånd. Invändningen att det ”bara är en teori” visar att den som säger det har missförstått vad en teori är. Och diskussioner om huruvida evolutionsteorin är ”sann” är felfokuserade från början.

3. Problemet med objektivitet

Det sista problemet jag tänker ta upp har med objektivitet att göra. Det är ett prestigefyllt begrepp, och inom vetenskap finns en tradition som kräver just att forskaren måste vara objektiv.

Frågan är vad det egentligen innebär att vara objektiv. Något förenklat kan man säga att objektivitet innebär att man inte lägger sin egen synvinkel och sina egna värderingar på något. Motsatsen, att lägga sin egen synvinkel och sina egna värderingar på något, kallas subjektivitet.

Problemet med kravet på objektivitet är att vi människor inte är objektiva, tvärtom lägger vi känslor, värderingar och synvinklar på allt vi upplever. Går det att komma förbi? I så fall, hur?

Den traditionella lösningen på problemet med objektivitet var att man som forskare skulle hålla alla värderingar borta från en vetenskaplig framställning. Denna lösning brukar fortfarande hållas som ett krav på texten när man skriver en vetenskaplig uppsats eller avhandling.

Denna traditionella objektivitet har dock angripits i modern tid. Många vetenskapsteoretiker menar att man aldrig kan bli av med sin subjektiva inställning till det man forskar om. Subjektiviteten behöver inte uttryckas i rena värderingar av typen ”bra/dåligt”, utan kan istället visa sig i att man har gjort ett snett faktaurval eller liknande. Om man försöker dölja sin subjektivitet finns det en risk att man lurar läsaren: man låtsas vara objektiv, trots att man inte kan vara säker på att man är det.

Som alternativ till att låtsas vara objektiv föreslår ”subjektivisterna” därför att man istället ska vara tydlig med sin subjektivitet. Det betyder inte att man ska skriva ”jag tycker” en massa i sin vetenskapliga uppsats. Men det betyder att man talar om sina utgångspunkter och hur man har gjort sitt faktaurval. Man försöker så tydligt som möjligt redovisa sina tankegångar. Det är också subjektivisterna som har ställt kravet på att forskaren ska försöka motbevisa sig själv, just för att man ska försöka komma förbi sina egna attityder och fördomar om det man arbetar med.