Videopresentation:

Den kinesiska civilisationen brukar räknas till mänsklighetens fyra urcivilisationer (de övriga är Egypten, Mesopotamien och Induskulturen i Indien). Gemensamt för dessa är att de uppkom längs med stora floder, som kunde användas för konstbevattning av åkrar, så att jordbruket gav bättre utdelning.

Den kinesiska civilisationen uppstod vid Huang He i norra Kina. Floden svämmade över regelbundet, och för att undvika den åtföljande förödelsen var människorna tvungna att avleda vattenmassorna. Det var ett svårt arbete som krävde samarbete, och därför organiserade sig människorna i ordnade samhällen. De bofasta människorna hotades av nomadfolk från den centralasiatiska stäppen, och därför behövdes soldater som kunde skydda jordbrukarna. På så sätt uppstod en styrande elit som kontrollerade samhället, och med tiden utsågs män från de mest framstående familjerna till kungar.

Det tidiga Kina var alltså inte ett enat rike, utan bestod av flera mindre stater. I traditionell kinesisk historia brukar denna tid kallas Xiadynastins tid, men det är osäkert om den familjen verkligen hade någon slags överhöghet över de övriga staterna. Om det fanns en Xiadynasti så hade den förmodligen ganska lite verklig makt.

En relativt sammanhållen statsbildning uppstod dock i och med Shangdynastin (ca 1600-1100 f v t), den första säkert belagda kinesiska dynastin. Shangdynastin dominerade området runt Huang He. Kungen av Shang var både militär överbefälhavare och överstepräst, och under honom stod en samhällelig elit av adelsmän (krigare) och religiösa funktionärer.

Karta 2: Shang- och Zhoudynastiernas utbredning

Så småningom blev dock Shangriket för stort för att kunna styras från ett enda centralt palats. Shangdynastin gick då under och ersattes av Zhoudynastin (ca 1100-250 f v t). Zhouriket hade kvar en centralmakt, men fördelade mycket av den regionala och lokala beslutsmakten till olika adelsmän, som blev halvt självstyrande furstar. Systemet påminde närmast om det feodala Europa, där kungen i teorin hade mycket makt men i praktiken var beroende av de olika furstarnas stöd.

Teknik, religion och kultur

Den stora massan av det bofasta kinesiska folket var jordbrukare. De viktigaste grödorna var ris och vete. Under Shangdynastins tid var bronssmide spritt över större delen av Kina, och på Zhoudynastins tid uppfanns järnsmide. På 500-talet f v t började järnplogar att användas i jordbruket, något som européerna inte lyckades utveckla förrän på senmedeltiden.

Den kinesiska religionen var baserad på förfädersdyrkan, och kungen var centralgestalten. En av kungens viktigaste uppgifter var att utföra religiösa ceremonier som upprätthöll förbindelsen med de döda förfäderna. Blandat med denna förfädersdyrkan fanns dyrkan av olika gudar, där överguden Di hade den viktigaste rollen. Zhoudynastin byggde vidare på denna grund och betonade kungens roll som förmedlare av himlens (gudarnas) budskap till människorna. Denna roll utvecklades senare till begreppet ”Det himmelska mandatet” (Tianming). Enligt det himmelska mandatet var kungens makt given av himlen, och därmed av gudomlig karaktär. Himlens välsignelse av kungen kunde dock dras tillbaka om kungen misskötte sitt ämbete. Kungen (senare kejsaren) behövde enligt denna tanke inte tillhöra en särskild familj, utan en man av relativt enkel bakgrund kunde bli kejsare (både Han- och Mingdynastiernas grundare var män av enkel börd). Om det hände så var det himlens vilja, och alltså inget man kunde sätta sig upp emot. Om en härskares regeringstid drabbades av missväxt och naturkatastrofer kunde det tolkas som att himlen inte stödde härskaren, och då var en revolt tänkbar.

Skriftsystemet

Under Shang- och Zhoudynastierna uppstod det kinesiska skriftspråket, som i modifierad form fortfarande används. Det skiljer sig mycket från det västerländska alfabetet. Medan det grekiska (egentligen feniciska) alfabetet bygger på att varje tecken motsvarar ett språkljud, så var de kinesiska skrivtecknen från början bilder av verkliga föremål, som sedan stiliserades till skrivtecken. Ett exempel är utvecklingen av tecknet för yue (måne):

Resultatet blev att det kinesiska skriftsystemet blev mycket komplicerat; idag innehåller hela skriftsystemet ca 47 000 tecken. Detta medförde att det tog lång tid att lära sig läsa och skriva, och sådana studier hade ofta bara de rikare familjerna råd med. Dessutom blev läs- och skrivförmåga mycket värdefulla färdigheter, och därför fick med tiden de skrivkunniga byråkraterna (”mandarinerna”) mycket inflytande i det kinesiska samhället.

Liksom alla andra civilisationer har Kina präglats av geografiska faktorer. Vi ska därför först ägna lite tid åt att undersöka den kinesiska civilisationens geografiska förutsättningar.

Den kinesiska subkontinenten sträcker sig över ett enormt område med mycket varierande klimat och geografi. Avståndet mellan Beijing i norr och Guangzhou i söder är ungefär lika stort som avståndet mellan Oslo och Barcelona, och avståendet mellan Chengdu i väst och Shanghai i öst är ungefär lika stort som mellan Paris och Warszawa. Stora landytor avgränsade Kina från andra civilisationer. I norr och nordväst ligger den centralasiatiska stäppen, ett vidsträckt område som inte var väl lämpat för jordbruk. Här levde nomadiska boskapsskötare, framför allt turkar och mongoler.  Söder om stäppen finns den väldiga Gobiöknen, som utgjorde en svårgenomtränglig barriär. Söder om Gobi ligger den Tibetanska högplatån, ”Världens tak”, vars bergiga terräng också var olämplig för jordbruk. Bergsområdena sydöst om Tibet, framför allt Yunnanregionen, var något mer framkomliga.

Karta 1: den kinesiska subkontinenten

Själva Kina är delvis uppsplittrat av bergskedjor, men de viktigaste geografiska företeelserna här är floderna, runt vilka den kinesiska civilisationen växte fram. Huang He (Gula floden) i norr var själva livsnerven för den ursprungliga kinesiska civilisationen, medan Chang Jiang (Yangzi-floden) i mitten utgjorde gränsen mellan norra Kina, som dominerades av ett flackare och öppnare landskap, och södra Kina, som var mer uppbrutet och skogbevuxet. I söder spelade Xi Jiang en viktig roll. Det var framför allt längs floderna, och senare kustområdena, som den kinesiska civilisationen var som mest livaktig.

Kina är en av världens äldsta civilisationer, och dessutom en av de mest inflytelserika. Kinas kultur har tydligt påverkat omkringliggande folk, och det kinesiska folkets tekniska landvinningar har spritts över världen. Utan kinesiskt inflytande skulle t ex den europeiska utvecklingen ha gått mycket långsammare än den gjorde. Många kinesiska uppfinningar, såsom gjutjärnet, krutet, papperet och boktryckarkonsten, har lagt grunden för utvecklingen av det moderna samhället. Dessutom har den kinesiska befolkningen alltid utgjort mellan en femtedel och en fjärdedel av hela Jordens befolkning.

Trots detta har Kina traditionellt fått mycket lite utrymme i svensk historieundervisning. Detta är olyckligt, eftersom en djupare förståelse för den kinesiska civilisationens utveckling kan hjälpa oss att förstå inte bara Kinas position i världen idag, utan också ge oss en referenspunkt för att bättre förstå Europa.

Kinas historia är mycket lång och komplex. Detta är bara en orientering, och av nödvändighet hålls många avsnitt mycket korta. Några perioder har jag bedömt som viktigare än andra, och texten handlar huvudsakligen om dem. Den kinesiska civilisationens uppkomst brukar ofta tas upp i läroböcker i historia, och därför blir den ganska kortfattad här. Likaså blir en del perioder av splittring mycket kortfattat behandlade, eftersom jag inte kan göra dem rättvisa i detta sammanhang, och en uppräkning av olika smådynastier och personer tjänar knappast till att göra någon mycket klokare.

För att underlätta för läsaren återfinns en lista över Kinas kejsardynastier och andra traditionella periodindelningar i slutet av texten. Alla årtal anges i f v t (före vår tideräknings början) och v t (efter vår tideräknings början).

Kinas geografi

Den kinesiska civilisationens början, ca 2000 – 500 f v t

Splittring och enhet, ca 500 f v t – 200 v t

Kinas medeltid, ca 300 – 900

Det tidigmoderna Kina, ca 900 – 1644

Det sista kejsardömet, 1644-1912

Den kinesiska revolutionen, 1912-1949

Folkrepubliken Kina, 1949- 

Epokindelningar

Det finns två olika system för att transkribera kinesiska begrepp, ort- och personnamn till västerländskt alfabet, Wade-Giles (äldre) och pinyin (nyare). Jag har försökt att konsekvent använda pinyin. Därför skriver jag t ex Beijing istället för Peking och Guangzhou istället för Kanton.