Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: att lära sig om det förflutna är som att besöka ett främmande land, där människor har annorlunda seder, vanor och tänkesätt. Mycket av det de gjorde verkar väldigt konstigt för oss moderna människor, och det är lätt att vi förklarar deras beteenden med att de var dumma. Men det är ingen bra förklaring: att människor förr betedde sig annorlunda beror på att de levde under väldigt annorlunda omständigheter och hade andra föreställningar om världen. När man studerar historia är det därför viktigt att försöka sätta sig in i de dåtida människornas situation och förstå deras handlingar utifrån den kontext (det sammanhang) de levde i. Att göra det kallas för historisk empati.
Ett exempel är om vi studerar medeltida bestraffningar i Europa. De straff som utmättes var ofta oerhört grymma. De innefattade tortyr, stympningar och mycket utdraget lidande innan brottslingen äntligen fick dö.
Utifrån våra nutida värderingar verkar sådana bestraffningar märkligt grymma. Vad är poängen med att tortera någon till döds? Om man inte är en väldigt extrem sadist alltså? Kanske var människor förr helt enkelt sadister?
Om vi istället resonerar historiskt, kan det vara bra att förstå den medeltida kristna föreställningsvärlden. Enligt dåtidens föreställningar hade alla människor en odödlig själ, som levde vidare efter den kroppsliga döden. Beroende på hur väl man följt kristendomens regler kunde man hamna i Paradiset, Skärselden eller Helvetet. Den som hamnade i Paradiset hade det bra, medan de andra två platserna var fruktansvärda ställen. Hamnade man i Skärselden blev man plågad ett tag, innan man blivit renad från sina synder och fick komma till Paradiset, men hamnade man i Helvetet var man där för evigt. Tanken med de grymma dödsstraffen var att försöka rädda brottslingarnas själar, så att de hamnade i Skärselden istället för i Helvetet: om man plågade kroppen riktigt ordentligt innan döden, kunde kanske själen räddas från Helvetets eviga plågor.
På samma sätt förhåller det sig med de mexikanska aztekernas människooffer. I aztekernas föreställningsvärld föddes världen och utplånades med jämna mellanrum av gudarna. Vår nuvarande värld var den femte i ordningen, och den hade uppkommit genom att två gudar hade offrat sig för att skapa vår sol. Men solen behövde livskraft för att fortsätta lysa: om den inte fick det skulle den slockna och hela världen skulle gå under. De aztekiska människooffren var alltså till för att rädda världen undan undergång.
Genom att på detta sätt försöka förstå forna människors beteenden utifrån deras egna föreställningar, kan vi inse att deras beteenden faktiskt var rimliga, givet de föreställningar de hade om världen. Det betyder inte att vi ska ursäkta de hemskheter som gjordes. Men om vi kan förstå varför människor gjorde sådant som annars verkar obegripligt för oss, kan vi bli bättre på att förstå människor överhuvudtaget. Och vi kanske kan undvika att göra alltför dumma saker utifrån våra egna förställningar. Vad av det vi gör idag kommer framtidens människor att uppfatta som konstigt och obegripligt?
Referenser
Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008)
Kathleen M Higgins, World Philosophy part 6 ”Mesoamerican Thought” (TTC Great Courses, The Teaching Company)
Peter Seixas, ”Benchmarks of Historical Thinking: A Framework for Assessment in Canada” (Centre for the Study of Historical Consciousness, UBC, 2006 [länk])