Forntida dynastier

Xiadynastin: 2070?-1600? f vt

Shangdynastin: 1600?-1045? f vt

Zhoudynastin: 1045? – 256 f vt

De krigande staternas tid: 453-221 f v t

Första imperiedynastierna

Qindynastin: 221-206 f v t

Handynastin: 206 f v t -220 v t

De tre kungarikenas tid: 220-280

Jindynastin: 265-420

Norra och södra dynastierna: 386-589

Senare imperiedynastier

Suidynastin: 581-618

Tangdynastin: 618-907

De fem dynastiernas tid: 907-960

Songdynastin: 960-1279

Yuandynastin: 1271-1368

Mingdynastin: 1368-1644

Qingdynastin: 1644-1912

Efter kejsardömets fall

Republiken Kina: 1912-1949

Folkrepubliken Kina: 1949-

Videopresentation:

Att bygga ett kommunistiskt Kina

1949 kunde kommunistpartiet utropa Folkrepubliken Kina: i stort sett var hela det kinesiska fastlandet under deras kontroll (de passade även på att ockupera Tibet 1951). Bara Taiwan låg utanför deras räckvidd. Folkrepubliken följde den sovjetiska mallen för kommuniststater i så måtto att den var en enpartistat (allmän och lika rösträtt infördes, men man kunde bara rösta på kommunistpartiet), och partiet kontrollerade hela statsbyråkratin. Som partiordförande hade Mao den mesta makten i staten.

 

Eftersom Kina var kommunistiskt hamnade Folkrepubliken per automatik på Sovjetunionens sida i det Kalla kriget, men Mao var aldrig nöjd över att framstå som underlydande till Sovjetunionen, och kunde utnyttja kinesisk nationalism mot de krafter i partiet som föredrog att hålla sams med Moskva. Efter Stalins död 1953 började Mao föra en politik som inte alltid stämde överens med Sovjetunionens önskemål, och därmed började en spricka uppstå i det kommunistiska maktblocket.

 

Inrikespolitiskt strävade kommunisterna efter att realisera det kommunistiska idealsamhället. Även om Mao höll hårt på sin tolkning av kommunismen, den s k maoismen, var den ekonomiska politiken åtminstone inledningsvis mycket influerad av Sovjet. Denna politik innebar för det första att industrier och banker förstatligades. Därigenom kunde staten strama åt ekonomin och få bukt med inflationen. Under 50-talet satsade staten mycket resurser på att öka industrialiseringen. Precis som i Sovjet lyckades statens planekonomiska modell mycket bra med att bygga upp tung industri och energiproduktion, men väsentligt sämre med att stimulera lätt industri som kläder och andra konsumtionsvaror.

 

Det allra största projektet var dock att göra slut på den gamla ordningen på landsbygden: inga bönder skulle kunna förtryckas av jordägare, utan marken skulle fördelas jämlikt. Samtidigt med industrialiseringen genomfördes därför en kollektivisering av jordbruket. Jordägare och rikare bönder kom lätt att klassas som kapitalister som utnyttjade andra människor, och sattes i arbetsläger eller mördades. Det finns inga säkra siffror på hur många människor som dödades under jordbrukets kollektivisering: siffrorna varierar från hundratusentals till tiotals miljoner.  De gamla skillnaderna på landsbygden utplånades i stort sett, men välfärden minskade snarare, eftersom staten tog kontroll över all handel. Den kinesiske bonden hade av tradition tjänat pengar vid sidan om jordbruket genom specialisering på konsumtionsgrödor, men sådan verksamhet förbjöds nu.

 

För staten var det också viktigt att ta kontroll över det intellektuella livet.  Skolor, universitet och forskningsinstitut hamnade under statens kontroll, och all undervisning och alla medier färgades av maoistisk socialism. Staten genomförde först en hårdhänt censur för att tysta kritik, men 1956 var Mao övertygad om att de intellektuella hade vunnits över till socialismens sak och tillät en öppnare debatt under devisen ”Låt hundra blommor blomma”. Det visade sig dock snabbt att de intellektuella tog tillfället i akt att kritisera regimens brutala och klumpiga ekonomiska politik, och censuren återkom därför snabbt. Flera författare som inledningsvis stött kommunisterna var nu kritiska, och de sattes därför i arbetsläger. Bland dem kan nämnas Ding Ling (1904-85), Kinas främsta kvinnliga författare under perioden, ofta sedd som Kinas första feminist.

 

Det stora språnget framåt

I slutet av 50-talet var Mao frustrerad över den långsamma utvecklingen. Den ekonomiska politiken var alltför beroende av sovjetisk expertis, och gick inte alls så snabbt som kommunisterna hade hoppats. Mao övergav därför den sovjetiska modellen och bestämde sig för att använda den enda resurs Kina hade gott om: arbetskraft. Genom ”Det stora språnget framåt” skulle kineserna genom hårt arbete accelerera utvecklingen och återvinna sin position som en av världens ledande stater.

 

 

Det stora språnget genomfördes med oerhörd entusiasm. Kommunistpartiet organiserade arbetsgrupper som började bygga upp industrier, och graden av kollektivisering ökade. Vissa projekt blev framgångsrika, framför allt när det gällde kommunikationer: broar, järnvägar och kanaler spreds över landet. Men Det stora språnget genomfördes utan någon tekniskt kunnig ledning; Mao föredrog att lita till det arbetande folkets entusiasm. Följden blev att många projekt havererade eller visade sig oanvändbara. Dessutom togs arbetskraft från jordbruket, som inte fungerade som det skulle. Av rädsla för att misshaga Mao överskattade man 1958 års skörd, och resultatet blev de ”Tre hårda åren” 1959-1962, då massvält drabbade Kina. Ungefär 30 miljoner människor dog av svält som en följd av Det stora språnget.

 

Kulturrevolutionen

På det hela taget var alltså Det stora språnget ett gigantiskt misslyckande, och därför förlorade Mao en hel del prestige i landet och en hel del inflytande inom partiet. I början av 60-talet var hans roll ganska tillbakadragen, och en mindre extrem grupp ledare, främst Zhou Enlai, Deng Xiaoping och Liu Shaoqi, kom att dominera Kinas politik. Deras mer pragmatiska politik symboliserades av Deng Xiaopings uttalande: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss”.

Vid det här laget fördes inte längre någon öppen debatt  mellan Mao och den övriga partiledningen: Mao såg till att förödmjuka och fängsla den som öppet opponerade sig mot honom, och partiledningen struntade därför i att informera honom om beslut. Mao kvarstod som en enande symbol för nationen, men partiledningen ville helst att han inte skulle lägga sig i mer.

 

Mao återtog dock snart sin dominerande roll i kinesisk politik genom Kulturrevolutionen, som sattes igång 1966. Mao gick förbi den centrala partiledningen och utnyttjade sitt fortfarande ansenliga inflytande hos hängivna partmedlemmar på gräsrotsnivå till att organisera en ny ”revolution”. Mao menade att stora delar av den centrala partiledningen hade korrumperats av makt och avvikit från den renläriga socialismen. För att få landet på rätt köl behövdes en revolution för att skapa en äkta arbetarkultur, utan inflytande från skadlig intellektualism och teknikfixering. De som rycktes med av Maos politik bildade ”röda garden” som ägnade sig åt att trakassera och håna intellektuella, ingenjörer och andra i ekonomiska nyckelpositioner. Sådana människor utsattes för ”kritik” vilket innebar att de tvingades att be om ursäkt för att inte vara riktiga socialister och tala om vilka dåliga människor de var. Därefter berövades de alla positioner och sattes i ”omskolningsläger” (arbetsläger).

 

 

En central faktor i Kulturrevolutionens framgång var att armén ställde upp på Maos sida. På så sätt återvann den en hel del inflytande som gått förlorad under 50- och 60-talen. Mao såg dock till att hålla militären under sin kontroll så att den inte kunde hota hans position, och förlitade sig mycket på sin hustru, Jiang Qing. Mao styrde nu Kina som en totalitär diktator, och den pragmatiska linjens män förlorade sin ledande position, berövades sina poster och fängslades. Undantaget var mästerdiplomaten Zhou Enlai, som Mao inte kunde undvara, och som förmodligen verkade som en modererande faktor på Maos politik.

 

Brytningen med Sovjet

Maos radikala politik förde Kina allt längre bort från Sovjetunionen, och relationen mellan de två länderna försämrades stadigt under 1960-talet. Båda aspirerade på ledarskap över den kommunistiska världen, och Kina blev en samlingspunkt för de kommunistiska stater som låg utanför Sovjets direkta inflytande och som ogillade det sovjetiska maktmonopolet. 1969 bröt smärre strider ut längs den sovjetisk-kinesiska gränsen.

 

För Kina hade USA tidigare varit huvudfienden, men när man nu verkade vara på väg mot ett krig mot Sovjet behövdes nya bundsförvanter. Därför lyckades Zhou Enlai föra framgångsrika förhandlingar med USA, och detta ledde till att president Richard Nixon besökte Kina 1972. Den nya goda relationen till USA ledde till att Kina fick säte i FN (Kinas plats hade tidigare givits åt Taiwan, som nu istället blev utan plats). Brytningen med Sovjet ledde också till en ökad militär börda för Sovjetunionen, som nu tvingades bevaka sin gräns mot Kina, något som bidrog till att underminera den sovjetiska ekonomin och fick Sovjetunionen att kollapsa.

De diplomatiska framgångarna ledde till att Zhou Enlais position förstärktes, och han lyckades rehabilitera några av de pragmatiska ledarna och se till att de återigen hamnade i partiledningen.

Efter Mao

1976 avled både Zhou Enlai och Mao Zedong. Makten låg inledningsvis kvar hos Maos änka, Jiang Qing, och hennes radikala ledningsgrupp ”De fyras gäng”,  som ville fortsätta och förnya Kulturrevolutionens politik. Men folket visade sin vilja genom spontana sorgetåg till Zhou Enlais grav. Stärkta av detta tog den pragmatiska partifalangen makten och fängslade Jiang Qing och hennes förtrogna.

Den nya ledaren blev Deng Xiaoping, som gjorde en tydlig brytning med Kulturrevolutionens ideal. Mot Kulturrevolutionens devis ”Det är bättre att vara fattig i ett socialistiskt land än rik i ett kapitalistiskt” kontrade Xiaoping med ”fattigdom är inte socialism”, och satsade på att stärka tekniskt kunnande och kompetent ekonomisk ledning. Under sent 70-tal började de ”Fyra moderniseringarna” av jordbruket, industrin, teknologin och försvaret, som avreglerade många marknader och tillät en friare företagsamhet. Det ideologiska inflytandet i utbildningen minskade också, och tekniska utbildningar uppvärderades.

 

Deng Xiaopings reformer ledde till en enorm ekonomisk tillväxt i Kina under 1980- och 90-talen. Den ökade handeln med omvärlden ledde också till att staten fick svårare att kontrollera informationsflödet till befolkningen, i synnerhet med Internets intåg i Kina under sent 90-tal. Partiet har dock lyckats bibehålla kontrollen över staten, och censurerar fortfarande kritik mot regimen. Den ökade öppenheten ledde under en tid till öppen kritik och demonstrationer mot regimens diktatoriska kontroll, men detta stoppades abrupt när Xiaoping lät armén slå ner en studentdemonstration på Himmelska fridens torg i Beijing 1989.

 

Samhälleliga förändringar

Att Kina började återhämta sig under Maos tid vid makten tycks ovedersägligt: Kinas befolkning, som legat ganska konstant vid 400-miljonersstrecket från 1850 till 1950 hade stigit till 700 miljoner i mitten av 1970-talet. Många traditionella orättvisor avskaffades och kvinnorna blev i alla fall juridiskt sett likvärdiga med männen. Kinas industrialisering kom också igång under denna tid. Å andra sidan skedde det till ett högt pris, inte minst i människoliv: uppskattningar av antalet döda till följd av Maos politik varierar kraftigt, från ca 20 miljoner till nära 90 miljoner. Dessutom var det kinesiska samhället präglat av en totalitär attityd där det fria ordet var bannlyst. Även om traditionella eliter avskaffades uppkom en ny elit i form av kommunistpartiet, som växte till en massrörelse med många miljoner medlemmar: medlemskap var nödvändigt för att göra karriär i det maoistiska samhället.

 

Mao är än idag en viktig symbol för den kinesiska staten. Kommunistpartiet gav 1981 sitt omdöme om honom, vilket än idag står för den officiella synen: Maos minne respekteras för hans roll under inbördeskriget och hyllas för att han återförenade Kina, men han hålls också ansvarig för den misslyckade ekonomiska politiken under sent 50-tal. Kulturrevolutionen talar man ännu ganska tyst om: för en del är det ett smärtsamt minne, för andra ett pinsamt.

Deng Xiaopings reformer har lett till en oerhörd expansion av Kinas ekonomiska styrka, och den ekonomiska öppenheten är stor i det moderna Kina. Men reformerna har också lett till problem. Knarkhandeln har formligen exploderat, och den snabba industrialiseringen har lett till en omfattande miljöförstöring. Den fria marknaden har lett till att kvinnors position försämrats, eftersom människor återgått till traditionella mönster då de prioriterar sönernas utbildning och karriärmöjligheter. Prostitution, som var olaglig under Maos tid, har återkommit, och det finns en omfattande människohandel. År 1990 arresterades 65.000 människor i Kina för att ha kidnappat eller sålt kvinnor eller barn. Folkökningen har fortsatt: år 2007 uppskattades Kinas befolkning till ca 1,3 miljarder. Regeringen har genomdrivit lagar för att begränsa befolkningsökningen (familjer måste få särskilt tillstånd för att skaffa mer än ett barn), men detta har lett till omfattande missnöje. Dessutom verkar det ha fört med sig att människor aborterar flickfoster, så att ett kvinnounderskott återigen har uppkommit.

Videopresentation:

Republiken Kina

År 1911 utbröt ett uppror som Qingkejsaren inte förmådde stoppa. Upprorsmännen lyckades få kontroll över stora delar av landet och allierade sig med den kinesiska nationaliströrelsen Guomindang, som leddes av revolutionären Sun Zhongshan (Sun Yat-sen), men kejsaren vägrade ge upp utan hoppades på militärens stöd. I början av 1912 lyckades dock Zhongshan sluta en överenskommelse med general Yuan Shikai, som kontrollerade huvuddelen av Kinas armé. Överenskommelsen innebar att Shikai skulle stöda upproret med sina trupper, och i utbyte skulle han få posten som president i den nyutropade republiken Kina. Därmed var spelet över för Qingdynastins del. Den siste kejsaren abdikerade och kejsarfamiljen gick i exil. Två tusen år av kejsarstyre var slut.

Militärdiktatur och splittring

Den första kinesiska republiken blev kortlivad. I 1913 års val vann Guomindang en överlägsen seger, men den verkliga makten låg hos armén under Yuan Shikais befäl. Shikai struntade blankt i valresultatet och utropade sig till militärdiktator. En nyckelperson i Guomindang mördades, och Sun Zhongshan flydde till Japan för att försöka organisera motståndet mot den nya diktaturen.

 

Yuan Shikai hade för avsikt att utropa sig till kejsare, men insjuknade och dog i början av 1916. Hans tid vid makten var alltså kort, men mycket betydelsefull: den parlamentariska utveckling som Sun Zhongshan eftersträvat avbröts, och Yuan Shikais generaler samlade på sig politisk och ekonomisk makt. När Shikai dog fanns ingen uppenbar efterträdare, och olika generaler, eller krigsherrar, skapade sina egna riken i olika regioner. Den gamla kinesiska statsapparaten bröt samman och ersattes av krigsherrarnas despoti.

 

Den samlande kraften för dem som ville återbygga en sammanhållen kinesisk stat blev Sun Zhongshan och Guomindang. Guomindang hade en majoritet av folket på sin sida, men den militära makten låg i krigsherrarnas händer. I slutet av 1910-talet dök också en ny viktig aktör upp: kommunisterna. Kommunismen hade fått en viss spridning i Kina redan i början av 1900-talet, men i samband med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917 fick den vind i seglen, och konkurrerade med Guomindang om folkets stöd. För att kunna besegra krigsherrarna behövde Guomindang kommunisternas hjälp.

 

För att förena alla de grupper som gjorde motstånd mot krigsherrarna, formulerade Zhongshan en sammanmhållande ideologi, ”Folkets tre principer”:

 

1) Nationalism (anti-imperialism)

2)Demokrati (anti-monarki)

3) Mat och arbete åt folket

 

Med dessa principer som ideologisk grund lyckades Guomindang fånga upp merparten av krigsherrarnas motståndare, inklusive några krigsherrar som sympatiserade med principerna. Men viktigast var att de möjliggjorde en allians mellan nationalister och kommunister. Principerna medförde att kommunisterna uppfattade Guomindang som företrädare för en borgerlig revolution, och de menade att den borgerliga revolutionen måste inträffa innan en kommunistisk revolution kunde genomföras. Kommunisterna accepterade därmed Zhongshan som ledare, och den nationalistisk-kommunistiska alliansen fick tillgång till militär utrustning och träning från det nyutropade Sovjetunionen.

 

1925 hade alliansen en fast bas i södra Kina, och tiden verkade mogen att börja kampen för Kinas återförening. Men samma år dog Sun Zhongshan, och därmed började alliansen mellan nationalister och kommunister knaka i fogarna. Även om de officiellt samarbetade, konkurrerade de häftigt om att vinna civilbefolkningens gunst. Inom Guomindang fanns många som var tveksamma till alliansen med kommunisterna, och rörelsens nya ledare, Jiang Jieshi (Chiang Kaishek) hörde till dem.

 

Alliansen sprack till slut 1927, när Jieshi började beordra avrättningar av framstående kommunister. Kommunisterna hade svårt att enas om hur de skulle reagera: en del menade att man skulle fortsätta samarbeta med nationalisterna, men andra organiserade ett uppror. Upproret, som leddes av den unge Mao Zedong, slogs ner av Guomindangs trupper. Under de följande åren bedrev Guomindang en oförsonlig krigspolitik mot kommunisterna.

 

En följd av konflikten mellan kommunister och nationalister blev att återföreningen av Kina gick långsammare. Jiang Jieshi lade huvuddelen av sina resurser på att bekämpa kommunisterna, och kunde därmed inte fortsätta slåss lika intensivt mot krigsherrarna: istället försökte Guomindang komma överens med olika krigsherrar. Resultatet blev att flera delar av Kina fortsatte att vara självstyrande under lokala krigsherrar.

 

De båda kämpande ideologierna kom också att förändras under dessa år. Under Jiang Jieshi blev antikommunismen Guomindangs främsta princip. Detta medförde att nationalisterna flyttade sig ganska långt till höger ideologiskt. Jieshi var under 1930-talet mer influerad av fascismen än av parlamentarisk demokrati. Guomindang blev också villigt att samarbeta med diktatoriska krigsherrar.

 

Kanske var ändå förändringarna inom det kinesiska kommunistpartiet större.  De moderata kommunisterna under Zhou Enlai ville försöka återskapa alliansen med nationalisterna, och hade också stöd av Moskva. Men under trycket av Guomindangs antikommunistiska kampanj kom makten i partiet att koncentreras till de mer extrema revolutionärerna, ledda av Mao Zedong. Kommunisterna var i ett allvarligt underläge mot Guomindang, och det var Maos gerillataktik som gjorde att de alls överlevde som en militär och politisk faktor. Men i mitten av 1930-talet hade kommunisternas inflytande begränsats till den karga och bergiga Shaanxiregionen i norra Kina.

Under dessa år började Mao formulera en alternativ, kinesisk form av kommunism. Enligt den traditionella sovjetiska modellen skulle först en borgerlig revolution genomföras, och därefter den kommunistiska. Kärnan i kommunismen skulle också utgöras av arbetare. Denna ideologi hade fungerat för de ryska kommunisterna, men för de kinesiska, som nu var utkastade ur städerna, var det poänglöst att försöka appellera till industriarbetare. Enligt den maoistiska varianten av kommunism skulle man istället utgå från bönderna, som utgjorde majoriteten av befolkningen och som man dessutom kunde nå lättare. Mao förkastade också tanken att en borgerlig revolution måste ske först: alltså fanns det inga skäl att vilja samarbeta med Guomindang.

 

Världskrig och inbördeskrig

I början av 1930-talet såg det ut som om Guomindang skulle komma att återförena Kina innan årtiondets slut. Men då lade sig ännu en aktör i spelet om Kinas framtid: det japanska imperiet.

 

Fram till mitten av 1800-talet hade det japanska öriket följt en historia som i viss mån liknade Kinas. Men vid kontakten med de europeiska kolonialmakterna klarade sig Japan långt bättre än Kina. Medan kineserna högdraget gjorde motstånd och blev besegrade, aktade sig Japan för att reta Europa och satsade på komma ikapp. Resultatet var talande: medan Kina kollapsade i kaos och anarki, framträdde Japan på 1890-talet som en modern, industriell stormakt som konkurrerade med européerna på lika villkor.

 

Ett problem för Japan var att landet saknade de råvaror som behövdes för att hålla igång en industrialiserad ekonomi (t ex kol, järn, gummi och olja). Därför strävade Japan efter att erövra kolonier med sådana råvaror. Detta ledde till det första kinesisk-japanska kriget 1894-95, då Japan tog kontroll över Korea, och till att Japan deltog i Första världskriget på Ententens sida. De vinster Japan hade gjort var dock inte tillräckligt för att göra landet självförsörjande, och när den stora depressionen 1929-32 visade hur sårbar den fria marknadsekonomin var, fick den japanska militarismen vind i seglen, och en medveten expansionspolitik på Kinas bekostnad planerades.

 

Japans första steg var att ockupera Manchuriet 1933. Där skapade de marionettstaten Manchukuo, och tillsatte den siste kejsaren av Kina som symboliskt överhuvud över staten. Sex år senare invaderade japanska trupper själva Kina. Därmed började det Andra kinesisk-japanska kriget, som efter fem år skulle komma att övergå i Andra världskriget.

 

Krigets påverkan

De japanska invasionsstyrkorna vann inledningsvis stora framgångar, men inom några dagar hade Guomindang organiserat motståndet som hårdnade allt mer. De japanska soldaterna var dock överlägsna i träning, utrustning och organisation och fortsatte att avancera. Efter ett år var hela nordöstra Kina under japansk ockupation. Men japanerna frustrerades av kinesernas sega motstånd, och övergick till att föra en grymmare och grymmare krigföring. Den värsta enskilda händelsen var Nanjingmassakern. Då japanerna i december 1937 erövrade staden Nanjing genomförde soldaterna en omfattande utplundring av staden, komplett med massvåldtäkter och massavrättningar. I denna ”Rape of Nanjing” mördades åtminstone 200.000 människor, och världen vände sig emot Japan.

 

Karta 7: Situationen i Kina 1944

Motgångarna tvingade Jiang Jieshi att överge sin antikommunistiska politik och acceptera en vapenvila och så småningom även samarbete med kommunisterna. I längden tjänade dock kommunisterna mest på detta samarbete, eftersom de fortsatte att använda sig av gerillakrigföring där de undvek direkta strider mot japanerna, och istället fokuserade på att vinna över lokalbefolkningen på sin sida.  Nationalisterna använde sig av konventionell krigföring, där japanerna var överlägsna, vilket ledde till mycket höga förluster för Jieshis trupper.

 

När kriget 1941 vidgades till ett världskrig genom Japans anfall på Pearl Harbour, ökade trycket på nationalistregimen ännu mer. De allierade krävde kinesiska anfall mot japanska positioner för att dra bort japanernas resurser från kritiska krigsskådeplatser. I dessa påtvingade offensiver utplånades Guomindangs bästa truppformationer i attacker som inte gjorde någon större skillnad för Japans militära resurser.

 

När Japan slutligen kapitulerade i augusti 1945 var Kina svårt härjat av kriget: ca 12-20 miljoner människor hade dött som resultat av kriget, och de flesta viktiga industristäder hade hamnat i japanernas händer.

 

Med Andra världskrigets slut flammade fiendskapen mellan nationalister och kommunister upp igen. Men balansen mellan dem hade ändrats.  Kommunisterna under Mao Zedong hade stärkt sin ställning: de hade bevarat sina styrkor genom att undvika kostsamma strider mot japanerna, och kunde i krigets slutskede rycka fram genom norra Kina och befria flera viktiga städer från den japanska ockupationen. Dessutom hade de en mäktig bundsförvant i Sovjetunionen, som hade ockuperat Manchuriet och kunde förse dem med krigsmateriel.

 

Jiang Jieshis nationalister hade däremot försvagats genom striderna mot Japan. Dessutom var deras popularitet hos folket dalande, eftersom Guomindang flera gånger hade komprometterat sitt rykte genom att samarbeta med krigsherrarna. Som om inte detta var tillräckligt var USA ytterst skeptiskt inställt till Guomindangs förmåga att kunna styra Kina. Därför gav USA understöd till Jieshi högst motvilligt och bara för att det inte fanns någon annan att satsa på.

 

I kapplöpningen om att snabbast hinna ta över de områden som Japan hade ockuperat begick nu Jieshi ett avgörande misstag. I sin antikommunistiska iver valde han att förhandla med de japanska befälhavarna och gav dem befogenhet att fortsätta styra över de ockuperade områdena tills nationalisttrupper hann dit. För världen – och i synnerhet för det kinesiska folket – såg det ut som om Guomindang hade gått samman med den hatade fienden. Därmed skadades nationalisternas anseende i Kina på ett avgörande sätt. I det följande kinesiska inbördeskriget blev Guomindang besegrat, och Jiang Jieshi och hans förtrogna flydde till Taiwan, där de upprättade en alternativ republik.

Qingdynastin

När manchuerna omkullkastade Mingdynastin reagerade kineserna först med våldsamt motstånd mot vad som uppfattades som ännu ett främmande intrång. Detta innebar att manchuerna fick erövra Kina med vapenmakt: först 1683 var hela riket under deras kontroll.

 

Manchuhärskarna insåg snabbt att de var tvungna att anpassa sig till kinesisk härskartradition och vinna över befolkningen. Därför upprättade de en egen dynasti och tog ett kinesiskt namn för den: Qingdynastin. Kineserna diskriminerades inte på samma sätt som under den senare Yuandynastin, och med tiden vande sig befolkningen vid sina nya herrar, i synnerhet som Qingkejsarna lyckades återställa lugnet.

 

Samtidigt var manchuerna inte etniska kineser, och ville se till att makten fortsatte ligga i manchuernas egna händer. Därför fick manchuer fler privilegier i samhället, och blev en ny överklass i riket. Manchuerna såg framför allt till att kontrollera militärmakten, så att väpnade revolter inte skulle kunna uppkomma.

 

På sätt och vis var det fördelaktigt för den kinesiska staten att Qingdynastin kom utifrån: Qingkejsarna kunde bryta mot traditioner och förnya statssystemet: korrumperade tjänstemän rensades bort tillsammans med gammaldags ämbeten som inte längre fyllde någon funktion, samtidigt som Mingtidens främlingsfientlighet minskades av att härskarna nu var invandrare. Reformer och stabilitet stärktes ytterligare av att flera Qingkejsare var ytterligt långlivade. Mellan 1669 och 1799 styrdes Kina av endast tre kejsare, Kangxi (r. 1662-1722), Yongzheng (r. 1722-1736) och Qianlong (1736-1795).

 

Särskilt Kangxis regeringstid innebar ett uppsving för Kina sedan Mingkrisen i början av 1600-talet. Kejsaren lyckades besegra de sista upprorsmännen sedan Mingtiden och återställa inre fred, och lyckades 1683 erövra Taiwan, som länge varit en bas för pirater i kinesiska vatten. Kejsaren visade tolerans för utländskt inflytande och tillät att kristendom praktiserades i Kina från 1692 (islam hade vid det laget funnits i Kina sedan 700-talet). Dessutom visade han intresse för den inhemska kinesiska kulturen och litteraturen. Under Qingtiden utvecklades den kinesiska litteraturen, och under 1700-talet skrevs Kinas mest berömda roman, Drömmar om röda gemak. Kangxi påbörjade också en serie militära expeditioner mot nomadfolken vid Kinas västra och nordvästra gränser. Manchuernas nomadtaktiker kombinerat med kinesisk militärteknik ledde till att det militära hotet från nomader slutgiltigt knäcktes, även om det tog till mitten av 1700-talet att slutföra detta.

 

Karta 6: Kina under Qingdynastin (det kinesiska imperiets största utbredning)

Kulturellt blev dock Kina under Qingtiden mer konservativt. Detta var i viss mån en naturlig reaktion på 1600-talets kris: under krisperioder brukar människor anlägga attityden ”det var bättre förr”, men detta späddes på av Qinghärskarna, som  ju tillhörde en etnisk minoritet i riket och därför var extra noga med att framställa sig som moraliskt högtstående. En följd av detta var att homosexualitet, som tidigare tolererats någorlunda, kom att bedömas mycket strängare. Å andra sidan försökte manchuerna också att avskaffa den kinesiska traditionen med fotbindning. I detta misslyckades de dock, och seden att binda kvinnornas fötter kom att bli en symbol för ”äkta” kineser som ville markera att de inte var manchuer.

 

Varför industrialiserades inte Kina?

Ännu under 1700-talet fortsatte Kina att vara den dominerande makten i världen. Kinesiska arméer expanderade rikets gränser i Centralasien, och omvärldens begär efter Kinas handelsvaror (främst te, siden och porslin) bara växte. Men under 1700-talets andra hälft började en utveckling i Storbritannien som skulle komma att förskjuta maktpositionerna till Europas fördel: den industriella revolutionen. Orsakerna till varför just Storbritannien industrialiserades brukar man ta upp på A-kursen i historia, men en minst lika viktig fråga är varför Kina, världens starkaste ekonomi på 1700-talet, inte industrialiserades.

 

I många avseenden hade Kina och Storbritannien liknande förutsättningar för en industriell utveckling, men de skilde sig på några avgörande punkter. En sådan var förekomsten av stenkol som bränsle för ångmaskiner. I England låg stenkolsfälten ytligt och lättillgängligt, vilket gjorde att man stötte på stenkolsfyndigheter när man arbetade i gruvor, och därmed kunde man enkelt börja bryta stenkol som bränsle. I Kina låg stenkolen djupare, och kunde därför inte brytas lika enkelt och billigt.

 

Den andra, och förmodligen avgörande, skillnaden var tillgången till bomull som råvara för en begynnande textilindustri. England använde sig av bomullsplantager i sina kolonier i Amerika (senare Indien) och kunde styra över bomullspriser och hur bomullen såldes, vilket gav en billig och lättkontrollerad tillgång till bomull. I Kina producerades bomullen av självägande bönder som specialiserade sig på bomullsodling. De kinesiska bönderna hade tillgång till den stora kinesiska marknaden och var inte tvungna att sälja sin bomull till en viss manufaktur. Bönderna upptäckte att det oftast var bäst för dem att själva spinna och väva bomullen till tyg som sedan syddes till kläder något som gjordes av kvinnorna i hemmen. Tyget/kläderna byttes sedan mot mat och andra förnödenheter på de lokala marknaderna. Därigenom minskade flödet av nödvändiga råvaror till de stora manufakturerna, och dessutom krympte marknaden för fabriksproducerade varor. Följden var att det inte fanns lika mycket att vinna ekonomiskt på att utveckla manufakturerna till en textilindustri, som hade kunnat konkurrera med den brittiska.

 

Opiumkrigen – Kina förödmjukas

Under 1700-talet kom handeln med Kina att domineras av Storbritannien. Britterna var dock inte nöjda med de handelsvillkor som kineserna ställde: England ville köpa kinesiska varor, men Kina var i vanlig ordning bara intresserat av att få betalning i silver. Först försökte britterna helt enkelt kringgå den kejserliga byråkratin och handla direkt med kinesiska köpmän, men kejsaren svarade då med att år 1759 förbjuda utrikeshandel utom i Guangzhou, där utländska köpmän tilläts handla under strikt kejserlig kontroll.

 

Britterna försökte då förhandla om förmånligare villkor, och 1793 lyckades ett brittiskt sändebud, Lord George Macartney, få en kort audiens hos kejsar Qianlong. Kejsaren gjorde dock klart att Kina inte hade något behov av brittiska varor. Macartney fick återvända hem utan några handelsförmåner, men kunde rapportera att den kinesiska militären föreföll dåligt förberedd för ett krig mot europeiska makter.

 

Denna information stärkte britternas position, och de började medvetet föra en konfrontationspolitik. De började smuggla opium till Kina. Opium hade funnits tidigare i Kina, men kejsaren förbjöd import 1799 eftersom drogen hade så skadlig inverkan på folket. Britterna bröt mot detta förbud i förhoppningen att skapa en så stor efterfrågan på opium att kineserna skulle gå med på att byta sina produkter mot nya opiumleveranser.

 

När smugglingen uppdagades 1839 blev den kinesiska regeringen rasande, och det Första opiumkriget (1840-42) var ett faktum. Hela Kina drabbades dock av en chock när det visade sig att deras soldater inte kunde rå på de brittiska kanonbåtarna och modernt utrustade soldaterna, som erövrade Guangzhou. Brittiska krigsfartyg färdades upp för Chang Jiang-floden och hotade att skära Kina i två delar. Den förödmjukade kejsaren tvingades ansöka om fred, i vilken flera hamnar öppnades för brittisk handel. Efter det Andra opiumkriget (1856-60) avskaffades förbudet mot opium i Kina.

 

Kina i kris

Resultatet av opiumkrigen ledde till en djup förtroendekris för Qingdynastin. Den hade byggt sitt styre på att kunna garantera befolkningens trygghet, men nu verkade den oförmögen att klara det. Befolkningen började protestera både mot manchuernas styre och mot de utländska intrången.

 

Situationen förvärrades av sociala problem. Kinas befolkning hade fortsatt att växa kraftigt (år 1850 var den ca 400 miljoner) vilket frestade på samhällsresurserna. En annan faktor som kom att skada samhällets stabilitet var kvinnornas situation. I kinesisk familjetradition värderades söner högre än döttrar. Det innebar att i fattiga familjer fick pojkarna mer mat, vilket gjorde att flickorna var känsligare för sjukdomar, och under svältperioder förekom det att desperata föräldrar dödade sina döttrar för att ge sönerna en bättre chans att överleva. Därför var barnadödligheten mycket högre för flickor än för pojkar. Dessutom var det vanligt för välbeställda män att vid sidan om sin hustru ha flera konkubiner. Sammantaget medförde detta att det fanns ett underskott på kvinnor i giftasvuxen ålder i Kina vid den här tiden. Medan kvinnor var så gott som tvungna att gifta sig, förblev 20 procent av männen ogifta under hela sitt liv. Dessa män hade svårt att passa in i det kinesiska samhället med dess fokus på familjen som basen för hela samhällsstrukturen, och de blev en källa till social oro och villiga att ansluta sig till rebellrörelser.

 

Kina skakades av flera uppror under 1800-talet. Vi ska inte gå in närmare på dem, men upprorsrörelserna hade flera gemensamma drag: de ifrågasatte Qingdynastins maktanspråk, de lovade att göra slut på de västerländska intrången, och flera av dem var inspirerade av islam eller kristendom som alternativ till konfucianismen. Den mest omfattande revolten, Taipingupproret, byggde på en form av kristendom. Taipingupproret varade från 1850 till 1864 och beräknas ha kostat 20-30 miljoner människor livet.

 

Misslyckade moderniseringsförsök

Den omfattande krisen krävde att rikets ekonomi och politiska styre reformerades. Men Qingdynastins olika försök till modernisering misslyckades. Ett grundproblem var att dynastins legitimitet byggde på att hålla sig till kinesiska traditioner. Om den avvek från sin konservativa hållning kunde den lätt kritiseras för att vara ”främmande” – varken Qingkejsarna eller deras undersåtar glömde någonsin att kejsarfamiljen var av manchusläkt. Dessutom var Kina redan försatt i en svag position gentemot de europeiska stormakterna med Storbritannien i spetsen. Om Kina började resa sig ur stoftet skulle stormakterna snabbt kunna ingripa för att trycka ner henne igen.

Den sena Qingdynastins starka kvinna, änkekejsarinnan Cixi, (r. 1861-1908) försökte med största försiktighet leda sitt land mot en modernisering. Men motståndet var kompakt: konservativa krafter protesterade mot vad de uppfattade som ett förräderi mot den egna traditionen, medan radikala krafter ansåg att det gick för långsamt och försökte skynda på processen. När ilskan gentemot de europeiska kolonialmakterna exploderade i det s k Boxarupproret (1899-1901) fick det stöd av Cixis regering. Men stormakterna intervenerade med militära styrkor och krossade upproret, och den kejserliga regimen förlorade det lilla som återstod av dess auktoritet.

 

Under åren efter Boxarupproret avskaffades det gamla kejserliga examinationssystemet och ersattes av ett utbildningssystem efter västerländsk modell. Kinesisk nationalism fortsatte att växa. Qingdynastin klamrade sig kvar vid makten i ytterligare några år.

Videopresentation:

Den traditionella historiska epokindelningen har utvecklats för att passa Västeuropas historia, och det är därför tveksamt om den går att överföra på någon annan kultur, inte minst den kinesiska. Ändå har jag valt att kalla föregående avsnitt för Kinas ”medeltid”, och avser då främst det faktum att kavalleriet, liksom i det medeltida Europa, var det viktigaste militära vapenslaget. Att fortsätta en sådan tanke leder dock till problem. I västeuropeisk historia brukar tiden efter medeltiden kallas den ”tidigmoderna”. Det som kännetecknade den tidigmoderna perioden var att krutvapen kom att dominera krigföringen, att statsmakten (i de flesta fall) blev allt starkare, samt att det medeltida ståndssamhället, där en människas position i samhället bestämdes av ens börd, alltmer luckrades upp till förmån för ett mer meritokratiskt system, där människors samhällsposition avgjordes av deras handlingar (meriter).

 

Om vi tar fasta på en stark statsmakt så är det uppenbart att Kina i det avseendet var modernt redan i slutet av de krigande staternas tid, på 300-talet f v t. Vad beträffar ett meritsystem så utvecklades det också i Qinriket under de krigande staternas tid, men i Kinas fall är utvecklingen på denna punkt inte helt rätlinjig: under Hanriket började positioner återigen att gå i arv. Tangdynastin försökte återgå till en meritokrati, men lyckades bara delvis. Den enda punkt som återstår för att benämna Kina tidigmodernt först på 900-talet är alltså den rent tekniska utvecklingen: på 900-talet slog krutvapen igenom i den kinesiska krigföringen, och kavalleriets betydelse minskade.

 

Song- och Jindynastierna

Efter Tangdynastins fall rådde inbördeskrig, men efter ungefär femtio år enades Kina under kejsar Taizu (r. 960-976), vars släkt blev känd som Songdynastin. Songkejsarna eliminerade de starka krigsherrarna och förlade sin huvudstad till Kaifeng.

 

Songkejsarnas Kina hade dock inte tillräcklig militär styrka för att kunna återuppta någon expansion och expandera så mycket som Tangkejsarna. Song fick aldrig någon ordentlig kontroll över nomaderna i norr, och i början av 1100-talet invaderades Kina av jurchenfolket från Manchuriet. Dessa nomader erövrade hela norra Kina, och på sätt uppstod två kejsardömen i Kina: jurchenfolkets Jindynasti i norr och Songdynastin i söder. Detta berodde mycket på de stora geografiska och kulturella skillnaderna mellan norra och södra Kina. Norr var Kinas traditionella politiska centrum, och präglades av relativt öppen terräng som gjorde att ryttare var snabba och effektiva krigare i området. Därför var nomadkavalleri så betydelsefullt, och Jinhärskarnas militära styrka byggde just på sådant kavalleri. Söder om Chang Jiang-floden var dock terrängen dominerad av berg, skog och floder, och där blev det svårare för kavalleristyrkor att användas effektivt. Songdynastin, med sin maktbas i södra Kina (den nya huvudstaden blev Hangzhou), kom därför att förlita sig på en krigsflotta för att kontrollera Chang Jiang, samt på teknisk utveckling. På 800-talet hade kineserna uppfunnit krutet, och Songkineserna blev experter på att utveckla tidiga krutvapen. Därför lyckades Jinhärskarna aldrig slå sig in i södra Kina, och Songdynastin höll ställningarna där.

Mongolerna och Yuandynastin

Ett annat nomadfolk, mongolerna, kom snart att överskugga jurchenfolket. Djingis Khan (ca 1167-1227) enade mongolerna och strukturerade dessa nomadkrigare till en så gott som oövervinnelig krigsmaskin. På 1210-talet invaderade mongolerna norra Kina, erövrade Jindynastins huvudstad Beijing 1215 och krossade jurchenfolkets herravälde. Chang Jiang-floden var dock en svår barriär även för mongolerna, så Songdynastin fick en respit medan mongolerna vände sig västerut och erövrade Centralasien, Ryssland och Mellanöstern.

Först med Djingis Khans sonson, Kublai Khan (r. 1260-1294), fattade mongolerna åter intresse för Kina. Kublai beundrade den kinesiska civilisationen, och mongolerna i stort var intresserade av att lägga beslag på kinesernas rikedomar. Kublai flyttade mongolväldets huvudstad till Beijing, började använda kinesiska hovceremonier och kallade sin släkt för Yuandynastin. Men viktigare var att han lät konstruera en flotta som besegrade Songdynastins flotta. Med kontrollen över Chang Jiang säkrad kunde mongolerna invadera och ockupera södra Kina. Songdynastin upphörde att existera 1279, men samtidigt sprack mongolriket upp i flera delar, så Kublai och hans efterträdare kom att styra över själva Kina, medan andra mongoldynastier styrde de andra delarna av det forna världsväldet.

 

Handel och industri under Song och Yuan

Kinas politiska splittring under övergången från Tang till Song tycks ha stimulerat den ekonomiska utvecklingen. Risodlingen i centrala och södra Kina expanderade kraftigt under denna tid, vilket ledde till en befolkningsexplosion: från 750 till 1100 dubblades Kinas befolkning från 50 till 100 miljoner. Befolkningstätheten ledde i sin tur till ökad handel och möjligheter till specialisering. Jordbrukare kunde ägna sig åt vin-, pappers- och sidenproduktion vid sidan om det huvudsakliga jordbruket. Andra kommersiellt viktiga jordbruksprodukter var te, apelsiner, trä och bomull. Den ökade handeln ledde till transportbehov, vilket ökade båtbyggandet. Handeln var så intensiv att Songdynastin fick övergå till att trycka sedlar.

Kinas handel spreds långt utanför landets gränser. Songhärskarna uppmuntrade utrikeshandel, och skickade kejserliga sändebud till asiatiska länder för att upprätta stadiga handelsförbindelser. Kinesiska produkter kom att dominera handeln över Indiska Oceanen: bara Indien hade en jämförbar produktion.

 

Den ekonomiska expansionen ledde till effektivisering av produktionen av siden, papper, keramik och järn. I städer som Kaifeng och Hangzhou utvecklades manufakturer (tidiga industrier) för dessa viktiga varor.

 

När norra och södra Kina enades under Yuan fortsatte Kinas ekonomiska expansion: under mongolernas herravälde var landvägarna västerut säkrare än någonsin tidigare, och kinesiska varor letade sig ända bort till Europa. Därigenom fick européerna ta del av Kinas uppfinningar, däribland de ”fyra stora”: papper, kompass, krut och boktryckarkonst. Dessa blev viktiga förutsättningar för Europas senare expansion under 1500-talet.

 

Yuandynastins nedgång

Den mongoliska Yuandynastin överlevde i knappt hundra år. En sak som ställde till det för dem var etniska motsättningar. Kublai Khan hade verkat för att integrera kineser och mongoler, men hans efterträdare gjorde tvärtom; de favoriserade icke-kineser och diskriminerade kineser. Detta ledde till omfattande missnöje, i synnerhet inom den gamla kinesiska eliten. Det som på ett avgörande sätt försvagade Yuanregimen var dock epidemiska sjukdomar, där den allvarligaste bröt ut på 1330-talet (och förmodligen är identisk med den pestsjukdom som i Europa blev känd som Digerdöden). Farsoterna försvagade statens kontroll, och följden blev en serie inbördeskrig som slutade först med Yuandynastins fall 1368.

 

Mingdynastin: Kina vänder sig inåt

När Yuandynastin störtats blev en av upprorsledarna av fattig bondesläkt ny kejsare. Hans namn som kejsare var Hongwu (r. 1368-1398), och med honom grundlades Mingdynastin.

 

Mingdynastin kom att präglas av sin förste kejsare och omständigheterna kring hans upphöjelse till makten. Eftersom kineserna hade förtryckts av ett främmande folk blev de mycket misstänksamma mot främlingar. Och eftersom Hongwu hade kommit till makten genom att leda ett uppror mot den siste Yuankejsaren var han mycket medveten om att samma sak skulle kunna drabba honom. Detta ledde för det första till att den traditionella kinesiska hovkulturen och statsbyråkratin återupprättades efter ”klassisk” modell, vilket innebar att den lärda eliten återigen kom att dominera statsapparaten. För det andra skapade Hongwu en mycket stark centralisering av makten till hans egen person, och eliminerade flera viktiga ämbetspositioner som skulle kunna fungera som motståndspunkter mot honom.

Följden av dessa förändringar blev en oerhört centralstyrd statsapparat som var beroende av kejsarens kompetens. Detta fungerade så länge kejsaren faktiskt var kompetent, men Mings härskarsystem blev mycket sårbart för en kejsares eventuella dåliga beslut.

 

Som bondeson sympatiserade Hongwu med den jordbrukande befolkningen, och genomförde lagändringar för att stärka deras ställning samt lättade på skattebördan. Detta gjorde att Kinas befolkning snabbt hämtade sig från pesthärjningarna i mitten av 1300-talet, och befolkningen fortsatte att växa snabbt. Å andra sidan förstod sig kejsaren inte särskilt bra på ekonomi och handel, och hans beslut att låta trycka sedlar i stor mängd ledde till en så våldsam inflation att Kina på 1400-talet tvingades sluta använda sedlar som valuta, något som drabbade handeln. Dessutom förbjöd han privat utrikeshandel, som hädanefter låg i statsbyråkratins händer.

 

Kinas världsupptäckter

Trots Mingdynastins grundläggande problem fortsatte den kinesiska expansionen i världen. Under perioden 1405-1433 sände Kina ut ett antal stora flottexpeditioner över världen. Alla expeditionerna leddes av amiralen Zheng He, och färdades över hela Indiska Oceanen och delar av Stilla havet. De kinesiska fartygen nådde till Afrikas östkust, och vissa forskare hävdar att de kan ha tagit sig ända till Amerika (men detta har inte kunnat bevisas).

Med denna väldiga satsning är det värt att fundera över varför Kina inte betedde sig som européerna. Ungefär tjugo år efter att den första kinesiska flottan sänts ut började Portugal med sina första flottexpeditioner längs Afrikas västkust, något som i förlängningen ledde till Europas handelsdominans över världshaven och erövringen av Amerika. Varför gjorde inte kineserna samma sak?

 

Förklaringen ligger förmodligen främst i att de inte hade något intresse av det. Zheng Hes flottor förde med sig exotiska tributer från olika asiatiska och afrikanska stater tillbaka till kejsarhovet, men efter att nyhetens behag falnat kunde kejsarna konstatera att staten lade ut väldigt mycket pengar på färderna, men inte fick så mycket tillbaka. Enkelt uttryckt fanns det ingenting utanför Kina som kineserna hade behov av. Kina var i stort sett självförsörjande, och de få förnödenheter det inte producerade självt fick det från småskalig handel med Indien och Sydostasien. Därför fattade kejsarna på 1430-talet beslutet att upphöra med de storslagna expeditionerna, och det toppstyrda statssystemet försäkrade att beslutet efterlevdes. De stora segelfartygen ruttnade bort i varven (eller brändes möjligen).

 

För Europa var situationen den omvända: det fattiga Europa hade behov av det mesta, och de värdefulla resurserna kunde erhållas i Indiska Oceanen. För europeiska furstar var det därför värt risken att understöda långväga och farliga expeditioner.

 

Mingkejsarna vände sig istället inåt, och ägnade sig åt krigsexpeditioner och monumentbyggande. På 1400-talet flyttades huvudstaden från Nanjing till Beijing, där den Förbjudna staden upprättades som kejsarens palats. Mingkejsarna lät också bygga ut och förstärka den kinesiska muren, som fick sin nuvarande utformning och utsträckning under denna tid. Dessa omfattande utgifter ledde till att Kina med tiden fick ett intresse av att handla med omvärlden: det enda Mingkejsarna var intresserade av var silver för att hålla igång ekonomin, något de kunde få från Spaniens silvergruvor i Amerika.

Mingdynastins undergång

Under Mingtiden fortsatte Kinas ekonomi att expandera trots kejsarnas tidvis okloka ekonomiska politik. Men med tiden fick staten alltmer ont om pengar. Kejsarna ägnade mycket tid åt att bygga stora palats till sig själva och sina familjer, och slösade dessutom enorma summor pengar i kostsamma krig som inte gav särskilt mycket tillbaka. Bristen på pengar ledde till högre skatter, vilket orsakade missnöje bland folket.  Den lärda eliten, mandarinerna, hade under lång tid tolererat Mingkejsarnas maktfullkomlighet och brutalitet mot tjänstemän, men när ekonomin började haverera blev även mandarinerna mer tveksamma till regimen, och uppror började bryta ut.

 

Krisen förvärrades av missväxt i centrala Kina 1627-28. Desperata människor anslöt sig till rövarband som härjade i provinserna. Mingdynastins öde avgjordes dock av handeln. Inflödet av silver till Kina gick huvudsakligen via två hamnar: Nagasaki i Japan och den spanska kolonin Manilla i Filippinerna. 1639 stängde den japanska regeringen Nagasakis hamn för handel med Kina, och bara några månader senare utbröt strider mellan kineser och spanjorer i Manilla. Därmed stoppades silverflödet för en tid, och den statliga ekonomin bröt samman. När kejsaren inte kunde betala lön till soldaterna deserterade de och anslöt sig till rövarbanden, och olika krigsherrar utropade nya kejsardynastier. Det var vid denna tid som ett nomadfolk återigen kom att spela en avgörande roll i Kinas historia. Nordöst om Kina levde de halvnomadiska manchuerna, som nu tog tillfället i akt att invadera, och det som återstod av Mingdynastin kollapsade.

Videopresentation:

Efter Hanrikets fall följde en ny lång period av splittring och inre strider. Under en tid lyckades en ny kejsardynasti, Jin, sammanfoga riket, men Jinriket föll samman på 400-talet, och nya inre konflikter uppstod. Först i slutet av 500-talet lyckades Suidynastin återigen dominera hela Kina, men precis som Qinriket föll Sui offer för inre revolter, och Tangynastin tog över i början av 600-talet.

 

Under den fyrahundra år långa perioden från Hanrikets fall till Tangdynastins återskapande av ett enat imperium förändrades Kina mycket. Här kan vi bara gå in på de två viktigaste förändringarna.

 

Hotet från nomaderna i nordväst fortsatte att vara påtagligt, även om Xiongnu föll samman och ersattes av nya stamförbund. Men de turkar och mongoler som bosatt sig i norra Kina blev med tiden alltmer integrerade i kinesisk kultur, och norra Kina kom därför att präglas av en blandkultur. Nomaderna var militärt överlägsna, men beundrade och tog till sig den högtstående kinesiska kulturen. De nomaderna blev med tiden lojala mot den kinesiska staten, och med hjälp av deras stridsvana kunde kineserna bättre stå emot andra nomadattacker. Kavalleristyrkor blev den viktigaste delen av de kinesiska arméerna, och de som förstod sig på att föra krig med ryttarstyrkor kom att dominera Kina. Hjärnan bakom Tangdynastins uppgång, Li Shimin (senare kejsare Taizong), var en mästare på beriden krigföring. Nomadkavalleriet fick alltså en roll som påminde om riddarnas i det medeltida Europa.

 

Den andra stora förändringen var buddhismens intåg. Buddhismen uppstod i Indien och dess grundare, i Kina kallad Shakyamuni, levde ungefär samtidigt som Konfucius. Buddhismens grundtanke är att allt levande ständigt återföds. Livet är dock ett oändligt lidande. Målet är därför att bryta de ständiga återfödelserna och uppnå nirvana, det stora utslocknandet, varefter man inte längre kommer att återfödas. För att uppnå nirvana måste man leva ett etiskt liv och undvika att göra sådant som skadar andra. Alla de skador man åsamkar andra blir nämligen en del av ens karma, ett slags själsligt konto som följer med en genom alla de liv man lever.

 

Buddhismen spreds till Kina via landhandeln. Buddhistiska handelsmän från norra Indien och Centralasien reste till Kina och förde med sig sin religion. Från början var buddhismen i Kina därför främst en invandrarreligion, men när Handynastin kollapsade och förtroendet för de traditionella auktoriteterna därigenom undergrävdes, blev buddhismen populär bland kineserna.

 

 

Buddhastaty

Det finns många olika former av buddhism. Den inriktning som fick störst spridning i Kina var Mahayana-buddhismen. Enligt Mahayana ska man inte bara sträva efter att själv nå nirvana. En riktigt god människa avstår från att helt inträda i nirvana utan stannar kvar i världen som en bodhisattva, en vishetslärare som medvetet skjuter upp sitt nirvana-inträde för att hjälpa andra människor att nå dit.

 

Buddhismen hade en hel del likheter med konfucianismen och daoismen, och det gjorde det lättare för kineserna att acceptera den nya läran. Buddhistiska missionärer ansträngde sig också för att anpassa buddhismen till traditionella kinesiska värderingar, så att den blev mer acceptabel även för stränga konfucianer. I början av 600-talet var buddhismen spridd över hela Kina.

 

Tangdynastins storhetstid och fall

Under Tangkejsarna blev Kinas internationella inflytande ännu större än tidigare. Hela det område som Handynastin styrt över återtogs, och Tanghärskarna lyckades under perioder lägga under sig Vietnam, Korea och Tibet. De flesta områdena utanför själva Kina styrdes dock inte direkt av kejsaren, utan man nöjde sig med att ha tributstater. Överlag uppvisade Tangdynastin stor tolerans gentemot andra kulturer, och tillät och i vissa fall uppmuntrade buddhismens spridning. Den stora kulturella toleransen ledde till ökade handelsförbindelser med andra kulturer och därmed ökad rikedom. Det färgade av sig i kulturen: under tangperioden byggdes praktfulla kejserliga palats och många buddhistiska tempel, och kalligrafi och poesi utvecklades mycket.

 

Karta 5: Kina under Tangdynastin

Tangdynastin höll i viss mån kvar vid värnplikt för bönderna enligt kinesisk militärtradition, men eftersom kavalleriet var den dominerande vapengrenen hade nomadstyrkorna den största betydelsen. Det var de som skötte gränsförvaret och ledde attacker på andra stater. Från början försökte Tangkejsarna hålla kontrollen över kavalleriet genom att själva utse befälhavare efter duglighet, men med tiden blev positionerna som kavallerichefer ärftliga.

 

Kinas starka civila byråkrati levde kvar och vidareutvecklades under denna tid. Här strävade kejsarna efter ett meritsystem, så att de dugligaste skulle komma in i statens tjänst. Tidigare var det nästan bara rika familjer som hade råd att utbilda barnen i läs- och skrivförmåga, men nu inrättades statliga skolor som även en del från lägre samhällsklasser kunde komma in i.

 

I skolorna undervisades man också i konfucianism.  Om det gick tillräckligt bra kunde man försöka ta statlig examen. Det var mycket svåra prov, och bara 20-30 män om året fick en examen.

 

 

Wu Zetian

 

I mitten av sjuhundratalet började Tangriket att stagnera. Territoriellt hade riket vuxit till bristningsgränsen, och kunde inte nå längre. År 751 stötte kinesiska trupper samman med trupper från det islamiska kalifatet vid Talas, och kineserna besegrades. Betydligt allvarligare var dock att den tibetanska staten började göra räder in på kinesiskt territorium. Det avgörande problemet var dock de kinesiska arméchefernas ställning. Under lång tid hade de kinesiska arméerna varit relativt självstyrande. När positionen som arméchef blev ärftlig förlorade kejsaren nästan helt kontrollen över armén. Så länge arméchefen var lojal var det inget problem, men med tiden kunde ambitiösa generaler använda sin position för att försöka gripa makten själva.

En sådan man var generalen An Lushan, som revolterade år 755. Upproret slogs till slut ned år 763, men var nära att omkullkasta kejsardömet. Tangkejsaren lyckades bara besegra An Lushan genom att gå med på sina olika generalers krav på särskilda privilegier. Resultatet blev dock att de olika generalerna i praktiken bestämde över sig själva. Tangkejsarna lyckades under lång tid spela ut generalerna mot varandra, men till slut slets riket sönder av de ständiga konflikterna. Den sista kejsaren av Tangdynastin avsattes år 907. En ny period av inre strider uppstod.

Se föregående sida för videopresentationen om den politiska utvecklingen. Videon här nedan handlar om kinesisk filosofi:

De krigande staternas tid

På 400-talet f v t splittrades Zhoustaten och rasade samman. De lokala furstarna hade blivit så starka att de kunde föra en helt självständig politik, och de följande 200 åren kom att kännetecknas av att det fanns ett flertal olika kinesiska stater som krigade och handlade med varandra. Epoken brukar benämnas De krigande  staternas tid (453-221 f v t). Kungen av Zhou fanns kvar till 256 f v t, men hade ingen makt att påverka situationen.

 

Det dussintal kinesiska stater som uppstod hade olika etniska sammansättningar, och talade olika språk som var närbesläktade. Något gemensamt skriftspråk existerade inte, och åtminstone ett halvdussin av staterna var ungefär lika kraftfulla. Det fanns en kulturell gemenskap i religion och seder, men den var egentligen inte större än den gemenskap som fanns i det medeltida Europa.  Vid denna tid var det helt klart möjligt att Kina inte hade slagits samman till ett sammanhållet imperium, utan hade fortsatt att bestå av ett antal medelstora stater, på samma sätt som det blev i Europa. De kinesiska staterna benämndes gemensamt Zhongguo, en beteckning som senare kom att leva kvar som namn på det enade Kina. Traditionellt brukar Zhongguo översättas till ”Mittens rike”, men ordets ursprungliga betydelse är ”De centrala staterna” eller ”Mittens stater”.

 

Qinrikets seger

De ständiga krigen mellan de kinesiska staterna ledde till en snabb utveckling av staterna. Varje stat behövde utnyttja sina tillgängliga resurser för att besegra sina motståndare, och härskarna försökte därför stärka kontrollen över undersåtarna för att kunna ta ut mer skatt och rekrytera fler soldater. De mest framgångsrika staterna införde en slags allmän värnplikt, vilket innebar att varje kinesisk man var tvungen att genomgå militärtjänstgöring och när som helst kunde inkallas för att delta i krig. Redan på 300-talet f v t stred alltså kineserna med massarméer av det slag som började användas i Europa först på 1800-talet.