Det förra avsnittet handlade om den kristna kyrkans utveckling, samt om islams uppkomst och den islamiska världens utveckling.  I det här avsnittet ska vi titta på hur handeln utvecklades under medeltiden och gav upphov till nya statsbildningar. Vi måste då gå utanför Europa och se på  utvecklingen omkring Indiska Oceanen.

Världshandeln över Indiska Oceanen utvecklas

I början av 600-talet enades Kina på nytt under en kejsarsläkt, Tangdynastin. Vid ungefär samma tid etablerades också buddhismen i Kina. Därmed kom Kina att knytas ihop kulturellt med stora delar av övriga Asien, och handel och vidare kulturutbyte följde därpå.

Under Tangkejsarnas tid var Kina tolerant och öppet för andra kulturer. En följd av det blev en kraftigt expanderad internationell handel. Kinesiska produkter fraktades ut och såldes över hela Indiska Oceanen. Vid sidan om Kina utgjorde det politiskt splittrade med ekonomiskt dynamiska Indien den viktigaste parten i denna handel. Där kontrollerades handeln huvudsakligen av en religiös grupp, de pacifistiska jainisterna.

Denna handel ledde till att Kina blev en dominerande ekonomisk och teknologisk makt. Även om Tangdynastin kollapsade i början av 900-talet upprätthölls handel och teknisk utveckling av den efterföljande Songdynastin. Många kineser utvandrade till andra länder, i synnerhet områden i Sydostasien.
Nya statsbildningar
Kinas och Indiens handel påverkade hela regionen runt Indiska Oceanen. De områden som berördes av handeln reagerade med att bygga upp olika mer eller mindre stabila statsbildningar. Grunden i dessa stater var oftast just grupper som blivit rika på att handla med Kina och Indien.

Sydostasien innehade en nyckelposition i den här handeln, så det är inte särskilt konstigt att mäktiga statsbildningar uppstod där. Det viktigaste är förmodligen Srivijayaimperiet (ca 650-ca 1300), ett handelsimperium präglat av både hinduism och buddhism. Srivijaya kom att kontrollera Malackahalvön samt betydande delar av dagens Indonesien.

Handeln över Indiska Oceanen gick ytterst västerut, till de islamiska statsbildningarna i Mellanöstern. Flera städer blev viktiga terminaler för denna fjärrhandel, främst Alexandria i Egypten, Aleppo i Syrien och Konstantinopel. I samband med korstågen kopplades även Europa in mer aktivt i denna handel, då handelsstäderna Venedig och Genua lade beslag på transporterna av dessa exotiska varor över Medelhavet.

Även Afrika berördes av handeln. Den väldiga men glesbefolkade afrikanska kontinenten hade tagit tid på sig att utveckla några betydande civilisationer söder om Sahara, men handeln stimulerade utvecklingen. I Östafrika uppstod en mängd stadsstater som gemensamt brukar benämnas Zanj. Dessa stater påverkades kulturellt av islam norrifrån, och kom att bli rika och betydelsefulla genom handeln över Indiska Oceanen.

Världen omkring år 1000 (klicka på kartan för att förstora den)

I södra Afrika uppstod också ett handelsbaserat rike på 1000-talet. Det var imperiet Mwene Mutapa (mer känt som Stora Zimbabwe) som byggde upp en avancerad stadskultur med hjälp av rikedomarna från sin guldhandel med Zanj.

Den livliga handeln över Indiska Oceanen stimulerade också handel i andra områden som inte direkt var knutna till Indiska Oceanen. Ett sådant område var Östersjön. De varor Östersjöregionen hade att erbjuda var främst trä, fisk, päls och bärnsten. Redan på 800-talet uppkom en grundläggande Östersjöhandel. Den bedrevs då främst av de skandinaviska vikingarna.

Vikingarna fungerade ungefär som nomader men till havs. Med sina långbåtar kunde vikingarna färdas över stora områden och handla och/eller plundra. Deras färdleder gick ända ner till Konstantinopel i öst och Spanien i väst. Vikingarnas höjdpunkt kom under den danske härskaren Knut den store, som på 900-talet byggde upp ett löst sammanhållet vikingaimperium i delar av Skandinavien och de brittiska öarna.

Vikingarnas roll i Östersjöhandeln togs så småningom över av det tyska handelsförbundet Hansan. Hansan var en sammanslutning av nordtyska städer. Genom att samarbeta kunde de konkurrera ut sina motståndare och förhandla på lika villkor med de olika kungariken som uppstod i området. Hansan hade sin glansperiod under 1300- till 1500-talen. Därefter blev de omgivande staterna alltför starka.

Även Västafrika påverkades indirekt av handelsutvecklingen. Här gick inte handeln över hav, utan genom den väldiga Saharaöknen. Öknen var möjlig att ta sig igenom om man bara höll sig till rätt väg. När dromedarer spreds som transportdjur i samband med arabernas expansion på 600-talet, kom dessa tåliga djur snart till användning i karavanhandeln över Sahara. Den som kontrollerade karavanrutterna kunde beskatta denna handel. Därigenom uppkom en serie mäktiga västafrikanska imperier. Det första var Ghana på 900-talet. Så småningom ersattes det av det mäktiga Mali på 1200-talet. De viktiga varor som Ghana och Mali exporterade till Nordafrika och Medelhavsvärlden var huvudsakligen guld och salt.

Handeln i Europa

I det tidiga europeiska  feodalsamhället var handeln outvecklad. Städer existerade knappast alls (de antika städerna hade i stort sett avfolkats på grund av matbrist), utan människorna levde i byar som var ganska självförsörjande. Människorna i byn kunde i stort sett själva producera de kläder och verktyg som behövdes. Pengar hade slutat användas, så folk idkade byteshandel när de behövde handla med varandra. Skatt betalades in natura, dvs att bonden överlämnade en andel av det hans familj producerat (oftast spannmål, som kunde lagras).

Genom att en internationell handel kom igång började dock handeln sätta fart även i Europa. Omkring år 1000 började städer växa fram på allvar igen i västra Europa. Den befolkning som bosatte sig i städerna kom att kallas borgare. De var oftast hantverkare, köpmän och stadstjänstemän. Med städernas hjälp utvecklades en penningekonomi på nytt. Städerna var ofta ”fria” städer, vilket betyder att de lydde direkt under kungen och inte under någon länsherre. I de fall kungen var tillräckligt svag och städerna blev tillräckligt starka kunde de senare bli helt självständiga stater. Det gällde t ex de italienska städerna Venedig och Genua, liksom de tyska städer som bildade handelsförbundet Hansan.

Ståndsriksdagen
I de flesta europeiska länder utvecklades någon form av riksdag för politiskt beslutsfattande. Varje stånd skulle representeras vid riksdagen. Beslut fattades genom att varje stånd hade en röst att lägga för eller emot ett beslut. I de flesta länder räknades inte bönderna som ett eget stånd, utan slogs ihop med borgarna.

Den vanliga principen var att kungen styrde över landets utrikespolitik, men riksdagen var med och påverkade inrikespolitiken. Riksdagens viktigaste uppgift var att den beslutade om skatten skulle höjas eller inte. Därmed utgjorde riksdagen en viktig begränsning av kungens makt.