Videopresentation av vägen till Europas dominans:

År 1492 ankom tre spanska fartyg till en ö. Fartygen var utskickade på order av drottningen av Spanien, och deras kapten var en genuesisk sjöman vid namn Christofer Columbus. Expeditionens uppdrag var att söka en sjöväg västerut från Spanien till Indien. När fartygen äntligen fick land i sikte var Columbus och hans besättning övertygade om att de hade lyckats. I själva verket hade de nått en för européerna okänd kontinent, Amerika.

Columbus expedition hade hårda krav på sig: målet var att återvända till Spanien med fartygen fyllda av rikedomar. I den västindiska övärld som upptäckarna utforskade hittade de dock inte de stora mängder guld och kryddor som berättelserna om Indien hade utlovat. Frustrerat bestämde sig Columbus för att föra hem den resurs som uppenbarligen fanns tillgänglig: slavar. Öbefolkningen, som av upptäckarna kallades ”indianer”, hade inga vapen jämförbara med européernas, och de blev därigenom ett lätt byte för Columbus män.

Columbus

Sex år senare lyckades en annan upptäcktsexpedition finna sjövägen till Indien. Den vägen gick dock inte västerut utan söder- och österut. Expeditionen var inte spansk utan portugisisk, och leddes av Vasco da Gama. Da Gama letade sig söderut längs Afrikas kust, rundade Godahoppsudden i söder och anlände år 1498 till staden Calicut i Indien. Den muslimska lokalbefolkningen var ytterst ovillig att handla med européerna, men Da Gama lade märke till att de lokala fartygen saknade samma slags kanoner som de europeiska. Da Gama använde därför sin vapenmakt till att hota lokalbefolkningen och tvinga dem att handla med hans expedition.

År 1519 gav sig en spansk expedition under Ferdinand Magellan ut för att segla Jorden runt. Ända sedan antiken hade människorna i Europa och Asien känt till att Jorden  var rund, men först nu hade någon resurser och teknik för att undersöka dess faktiska omkrets. Upptäckten av Amerika nästan trettio år tidigare hade visat att det fanns mycket man inte visste. Magellans expedition blev den första som seglade runt Jorden, men Magellan själv dog något mer än halvvägs på färden.

Varför skedde dessa upptäckter? Varför var det just Europa som genomförde dem? Och vad blev konsekvenserna för världen? Det är de frågor vi ska behandla i det här avsnittet.

 

Varför skedde upptäcktsresorna?

Drivkraften bakom européernas upptäcktsfärder var en önskan att få del i handeln över Indiska Oceanen. Européerna hade vaga uppfattningar om länderna i Asien, men genom upptäckare som venetianen Marco Polo (ca 1254-1324) och araben Ibn Battuta (ca 1304-1368) spreds viss kunskap om Kina och Indien, och kännedomen om Asiens rikedomar lockade många att försöka hitta en väg till Indien. Landvägarna kontrollerades dock av starka islamiska makter som osmanska riket, så européerna fick försöka använda sjövägarna.

Det räckte dock inte med denna drivkraft: det behövdes både tekniska och tankemässiga förutsättningar för att Columbus, Da Gamas och Magellans långa sjöfärder skulle vara möjliga att genomföra. En viktig sådan förutsättning var att kunna hitta vägen. Här hjälptes européerna av kartritningsteknik från Kina, som blev mer tillgänglig tack vare produktion av papper samt förmågan att trycka böcker. Även papperet och boktryckarkonsten hade kommit från Kina via mongolerna till Europa, liksom kompassen, som också var till stor hjälp. Navigeringskonsten förbättrades tack vare persiska astronomers kartläggning av stjärnhimlen.

Vid sidan om dessa förbättrade möjligheter för att ta reda på vart man var på väg, lånade européerna in de trekantiga latinseglen från araberna. Fördelen med latinsegel var att de gav fartygen möjlighet att kryssa (färdas i sicksack), vilket betydde att skeppen kunde ta sig fram även i motvind.

Portugisisk karavell med latinsegel (http://en.wikipedia.org/wiki/Lateen)

När väl européerna lyckades ta sig fram till Indien kunde de hävda sig tack vare sina krutvapen, något som också importerats från Kina.

På det hela taget visade sig européerna alltså duktiga på att ta till sig bra idéer från andra civilisationer och använda dem.  Européerna vidareutvecklade stora, kraftfulla fartyg som kunde ta sig fram över öppet hav, och förfinade hela tiden krutvapentekniken.

Men européerna behövde också tankemässigt bryta sig loss ur den kristna världsbilden, där allt var ordnat efter gudomliga lagar som man inte fick bryta emot. Här spelade de europeiska universiteten (framför allt i Paris) en viktig roll för att utmana kyrkans kunskapsmonopol. Sina idéer fick de dock (återigen) från den muslimska världen. Den arabiska filosofen Ibn Rushd (ca 1126-1198) lanserade den revolutionerande tanken att tro och vetenskap är skilda från varandra och inte bör blandas samman. Han fick inte mycket gensvar bland sina trosfränder, men hans idéer plockades upp, bevarades och vidareutvecklades av Parisuniversitetet. Därigenom öppnades möjligheten att å ena sidan erkänna kyrkans överhöghet, men å andra sidan ägna sig åt vetenskaplig forskning utan att kyrkan lade sig i.

 

Varför var det just européerna som genomförde upptäcktsresorna?

Det är de europeiska upptäcktsresorna som blivit mest kända av eftervärlden. Men européerna var inte ensamma om expeditioner till havs, och de var garanterat inte först. Men ingen av de andra civilisationerna blev lika framgångsrika som de europeiska staterna. Varför?

I Afrika hindrades civilisationerna av sin traditionellt landorienterade handel. Den massiva afrikanska kontinenten har förhållandevis lite kust, och handeln har därför tenderat att föras via landvägar, som karavanhandeln över Sahara. Trots detta hinder gjorde det västafrikanska imperiet Mali några försök med upptäcktsflottor på 1300-talet. Men fartygstekniken var inte tillräckligt utrustad: de malinesiska flottorna nådde aldrig fram till Amerika.

Den muslimska världen hade redan en livaktig handel och sjöfart över Indiska Oceanen. Dessutom kontrollerade de de traditionella landhandelsvägarna med Kina. Kort sagt hade muslimerna inget intresse av att göra riskfyllda upptäcktsfärder när de redan hade en så stor roll i världshandeln.

Å andra sidan hade muslimerna kunnat göra motstånd mot t ex Vasco Da Gamas rövarmetoder. Det gjorde de naturligtvis, och under en stor del av 1500-talet utkämpades hårda strider om kontrollen över Indiska Oceanen mellan Portugal och olika islamiska stater, främst Osmanska riket. Men vid den här tiden koncentrerades den politiska makten i den islmiska världen till ett fåtal stora imperier, Osmanska riket, Mogulriket och Safavidiska riket. Dessa imperier klarade sig länge bra på landhandel och fokuserade hellre sina resurser på andra fronter. Därmed fick portugiserna bygga upp sin styrka relativt ostört i Indiska Oceanen.

Av alla tänkbara stater var det ändå Mingdynastins Kina som tycktes ha de bästa utgångspunkterna för upptäcktsresor: de flesta av de nödvändiga uppfinningarna utvecklades där, och Kina hade en mycket avancerad fartygsteknik. Mycket riktigt var också kineserna tidigt ute med upptäcktsfärder. Mellan 1400 och 1430 genomfördes ett stort antal flottexpeditioner på kejsarens order. De flesta expeditionerna leddes av amiralen Zheng He. De kinesiska upptäcktsflottorna färdades över hela Indiska Oceanen och betydande delar av Stilla Havet. Dessa delar av världen kartlades noggrant, och kineserna upprättade diplomatiska kontakter med de stater de stötte på.

Men upptäcktsflottorna var ingen lönsam affär för Kina. Omkostnaderna för expeditionerna var stora, och Kina var i stort sett självförsörjande. Alltså fanns inga ekonomiska drivkrafter för att genomföra vidare upptäckter. Tributer och gåvor från de stater kineserna stötte på stärkte kejsarens prestige och fick mycket uppmärksamhet hemma, men några stora förtjänster blev det inte. Eftersom Kina ständigt hotades av nomadkrigare i norr vände kejsarna snart uppmärksamheten dit. Kinas resurser satsades på krigföring mot nomaderna, och tanken att skicka ut stora upptäcktsflottor glömdes bort.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Europa hade ett ekonomiskt incitament för upptäcktsresorna som Kina och den muslimska världen inte hade. Européerna kunde samtidigt importera kinesiska och muslimska uppfinningar och bygga vidare på dem. Slutligen är det viktigt att lägga märke till att Europa var politiskt splittrat, medan Kina var fullkomligt centralstyrt under en enda härskares vilja. I den muslimska världen fanns visserligen ingen politisk enighet, men de muslimska kärnområdena dominerades av ett fåtal landbaserade imperier som inte intresserade sig särskilt mycket för sjöfarten. Den politiska splittringen i Europa gjorde att de europeiska staterna konkurrerade med varandra och därmed tävlade om att utveckla bättre vapen och transportfartyg.

Världen omkring år 1550 (klicka på kartan för att förstora den)

Konsekvenser av upptäckterna

Europas sjöfärder kom att få mycket omfattande konsekvenser för hela världen. Under de första tvåhundra åren gjorde de dock ingen större inverkan på det faktum att Indien och Kina var världens ekonomiska centrum. Ännu år 1750 stod Asien för 80% av världsekonomin.

Konsekvenser för Europa

Det första europeiska landet som genomförde upptäcktsresor var Portugal på Iberiska halvön i sydvästligaste Europa. Det geografiska läget gjorde att Portugal hade svårt att expandera till lands, där de mäktigare spanska kungarikena låg i vägen. Portugiserna satsade därför istället på att bygga upp och utveckla sin flotta. Redan på 1440-talet hade de utforskat Afrikas västkust och börjat handel med de västafrikanska staterna.

När de spanska rikena byggdes ihop till en sammanhållen stat av kungaparet Ferdinand och Isabella på 1480-talet, kunde Spanien ta upp konkurrensen med Portugal om upptäcktsresor. Både Spanien och Portugal åtnjöt också nära kontakt med det muslimska Nordafrika, och delar av södra Spanien fortsatte vara muslimskt fram till 1492, så influenserna från islam nådde lätt till just dessa stater.

När upptäckterna väl kommit igång var det Portugal som hittade sjövägen till Indien, medan upptäckarna i spansk tjänst istället upptäckte Amerika. Påven medlade mellan de två staterna och delade upp världen mellan dem i Tordesillasfördraget 1494, då Spanien fick rätt till den västra halvan av jordklotet och Portugal den östra. Fördraget modifierades så småningom så att Portugal fick kontroll över Brasilien, Spanien över Filippinerna.

Spanien, som i början av 1500-talet blev en del av det mäktiga Habsburgska riket, byggde upp ett gigantiskt imperium i Amerika, medan Portugal kom att dominera handeln över Indiska Oceanen. Med tiden började dock andra europeiska stater, främst England, Frankrike och Nederländerna, att utmana den spansk-portugisiska dominansen, för att till slut ta över.

De som framför allt skötte handeln med Indien och kolonierna i Amerika var handelsmän ur borgarståndet. Med tiden uppstod därför en mycket rik köpmannaklass i det västeuropeiska samhället. Dessa handelsmän fortsatte att utveckla tänkandet runt handel och ekonomi. En uppfinning som betydde mycket var aktier, som möjliggjorde för flera köpmän att köpa andelar i en handelsflotta, istället för att utrusta en helt själv och därmed riskera att gå bankrutt om flottan förliste eller plundrades av pirater. För att ytterligare öka säkerheten samarbetade köpmännen med staten. Statens krigsflotta och soldater skyddade köpmännen, och staten bevakade köpmännens intressen i krig och diplomati. I gengäld beskattade staten handeln och fick därmed del i handelsrikedomarna.

Erövringen av Amerika  kom i förlängningen att bli mycket betydelsefull för Europas utveckling. Många européer flyttade över till Amerika och grundade kolonier på lämpliga platser. Detta innebar att Amerika fungerade som en befolkningsmässig avstjälpningsplats för de europeiska staterna, som därmed kunde undvika att de egna länderna blev överbefolkade som på 1300-talet. Därför kunde Europa undvika att hamna i nya allvarliga jordbrukskriser.

Merkantilismen

Det europeiska ekonomiska tänkande som utvecklades under denna tid brukar kallas merkantilism eller handelskapitalism. Merkantilismen kännetecknades just av att staten och handelsmännen är i allians och stöder varandra. Målet i det merkantilistiska tänkandet var att göra staten helt självförsörjande. Idealet var att inte behöva importera något från andra länder, men att exportera så mycket som möjligt. I praktiken betydde detta tänkande att staterna försökte vidta följande åtgärder:

• samla rikedomar (helst guld och silver) för att ge riket en finansiell säkerhet och stabilitet
• stödja inhemsk produktion genom att ge ekonomiskt stöd till egenföretagare och bygga kungliga manufakturer
• skydda inhemsk produktion mot konkurrens genom att lägga på skyddstull på import
• stärka de egna handelsmännens internationella position genom att tvinga besegrade fiender att ingå handelsavtal.

Konsekvenser för Afrika

De östafrikanska stater som vuxit fram med hjälp av handeln hamnade med tiden i beroendeställning till Portugal. Portugiserna var överlag inte starka nog att erövra några större territorier i Östafrika, men stadsstaterna i Zanj hade svårt att enas mot en gemensamma fienden.

I Västafrika stimulerade i stället européernas ankomst ett flertal stater, som växte fram och ökade sin makt genom att samarbeta med de europeiska handelsstationerna. Återigen var det så att européerna inte hade styrka eller ens förutsättningar för att kunna erövra stora territorier i Afrika, men deras stöd kunde vara nog så viktigt för de furstar som redan fanns där. Ett redan etablerat imperium som Mali hamnade i problem, eftersom européerna föredrog att handla med mindre mäktiga furstar. Stater som tvärtemot Mali ökade sin makt med européernas hjälp var Ashanti och Dahomey i Västafrika och Kongo i Centralafrika.

Den produkt som västra Afrika kunde bidra med på världsmarknaden var slavar. Slavar fanns i alla samhällen, men blev särskilt viktiga i Afrika. Detta beror på att Afrika är en mycket stor landmassa med en förhållandevis liten befolkning. Mark fanns det alltså gott om, men det var ont om människor. Därför kom rikedom att mätas i människor (dvs slavar), inte i mark.

När européerna anlände var alltså slaveriet sedan länge etablerat i de afrikanska samhällena. Men européerna förändrade slavhandelns karaktär. De behövde slavar till sina kolonier i Amerika. Därför forslades slavarna bort från sina samhällen och förlorade kontakten med sina afrikanska rötter. Dödligheten under överfarten till Amerika var också mycket hög, vilket ökade efterfrågan på fler slavar. Detta gjorde att utpräglade slavhandlarstater som Ashanti och Dahomey kunde tjäna stora pengar på slavhandeln, men samtidigt minskades slavarnas mänskliga värde. I det traditionella afrikanska samhället påminde slaveriet om det som fanns i antikens Grekland eller Rom: slaven sågs snarast som en slags fattig, mindre lyckligt lottad släkting. I den nya transatlantiska slavhandeln gick sådana relationer inte att upprätthålla, eftersom slavarna dels var fler till antalet och dels skeppades bort över haven för gott.

Även om slavhandeln alltså var kortsiktigt bra för en del afrikanska stater, gav den upphov till sociala konflikter eftersom slavarna började betraktas med allt större distans och förakt. Med tiden ledde slavhandeln till att staternas auktoritet underminerades, eftersom vilken entreprenör som helst kunde sluta avtal med européerna och börja med slavhandel bortom den egna statens kontroll.

Konsekvenser för Amerika

För den amerikanska befolkningen var européernas ankomst en katastrof utan motsvarighet i historien. De amerikanska civilisationerna krossades och nästan hela ursprungsbefolkningen dog.  De amerikanska indianerna blev förslavade och fick sina territorier beslagtagna av européerna.

 

Referenser

Toby E. Huff, The Rise of Early Modern Science. Islam, Cina and the West (Cambridge University Press 2003)

J.H. Parry, The Age of Reconnaissance. Discovery, Exploration and Settlement 1450 to 1650(University of California Press 1981)

John Thornton, Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 (Cambridge University Press 1998)