Europas politiska historia mellan 1400 och 1700 kan egentligen beskrivas som en kamp för eller emot ett sammanhållet europeiskt imperium. Det fanns de som ville försöka återskapa ett enat rike i Roms efterföljd, och det fanns andra som var emot det.

I Europa var det två furstefamiljer som i realiteten kunde göra anspråk på att skapa ett enat Europa. Den ena var den osmanska sultanfamiljen. Från och med osmanernas erövring av Konstantinopel 1453 använde de sig flitigt att idén om ett enat Rom under deras styre i sin propaganda gentemot Europa. Men osmanerna hade en nackdel: de var muslimer och sågs därför som ett främmande hot.

Den andra furstefamiljen var däremot strikt katolsk och var baserad i centrala Europa. Denna  familj, släkten Habsburg, hade alltså i grunden bättre förutsättningar än osmanerna för att hålla ihop Europa.

Vilka var Habsburgarna?

Huset Habsburg var alltså en mäktig furstesläkt. Ursprungligen kom familjen från Schweiz, men sedan 1400-talets början hade den Österrike som sitt personliga territorium. Habsburgska riket kallas därför ibland för Österrike.

Habsburgarna hade egentligen inte större resurser än andra europeiska furstar. Men deras strategi var inte huvudsakligen militär, utan diplomatisk. Habsburgarna försökte erövra provinser genom dynastiska allianser (alltså äktenskap med andra furstefamiljer) för att helt enkelt ärva till sig viktiga territorier.

Habsburgarna hade också en viktig symbolisk makt: de upprätthöll den romerska kejsarvärdigheten. Titeln som romersk kejsare hade återuppväckts i Europa på 800-talet, och hade kommit att knytas till Tyskland. Tyskland var inget sammanhållet rike utan bestod av hundratals små furstendömen, så titeln som kejsare av det ”tysk-romerska” riket var mest symbolisk. Ändå hade den titeln hög status, och Habsburgarna hade den titeln.

Det Habsburgska rikets höjdpunkt

I början av 1500-talet kom den nybildade staten Spanien att bli en del av det Habsburgska riket. Den spanska kungen Carlos I (r. 1519-1556) var samtidigt tysk-romersk kejsare och huset Habsburgs överhuvud. Därigenom kom Habsburgarna att kontrollera kolonierna i Amerika och kunde använda deras rikedomar för att finansiera krigföringen i Europa.

Habsburgarna samarbetade också mycket nära med den katolska kyrkan. Med gemensamma krafter kämpade de för att driva undan reformationen och samtidigt hålla tillbaka det Osmanska riket.

Europa i mitten av 1500-talet

Habsburgarna förde många och långa krig mot det Osmanska riket, men den främsta rivalen var egentligen Frankrike. De franska kungarna avundades Habsburgarnas makt och prestige och gjorde därför vad de kunde för att försöka sänka Habsburgarnas ställning. Under perioden 1520-1550 ingick Frankrike i en allians med Osmanska riket, där de med gemensamma krafter angrep Habsburgarnas positioner.

Habsburgarnas nedgång

Under större delen av 1500-talet dominerade Habsburgarna den europeiska stormaktspolitiken, men mot slutet av 1500-talet började imperiet knaka i fogarna, och i mitten av 1600-talet hade Habsburgarna reducerats till en av många betydande europeiska stater. Vad var det som gjorde att Habsburgarnas imperiebyggande misslyckades?

Ett grundproblem var att riket var territoriellt splittrat. På Carlos I:s tid innefattade det Spanien, Österrike, Tjeckien, delar av Ungern, ungefär halva Italien, nuvarande Belgien och Nederländerna, några stycken fransk mark samt ett otal mindre tyska territorier (alldeles bortsett från de spanska kolonierna i Amerika). Alla dessa åtskilda territorier måste kontrolleras, administreras och försvaras för att riket skulle fungera. Efter Carlos I:s regeringstid delades riket i en spansk och en österrikisk del för att underlätta kontrollen, men det var fortfarande svåröverskådligt.

Carlos I av Spanien, också känd som Karl V av tysk-romerska riket

I sin roll som katolska kyrkans främsta försvarare drogs Habsburgarna in i flera konflikter som de egentligen inte hade råd med. Alla som inte stödde katolska kyrkan blev Habsburgarnas fiender. Bortsett från den traditionella maktkampen mot Frankrike och Osmanerna drabbades Habsburgarna därför av att Nederländerna revolterade 1568. Detta krig tog stora resurser i anspråk och slutade med att Nederländerna uppnådde självständighet 1609. Nederländerna fick hjälp från England, vilket medförde att Habsburgarna försökte invadera England. Men den spanska ”stora armadan” besegrades av den engelska flottan 1588, och Spanien förlorade därmed kontrollen över sjötransporterna till och från Amerika.

Den Habsburgska krigföringen under 1500-talet kostade mycket, och betalades med rikedomarna från Amerika. Dessa resurser hade kunnat användas för att bygga upp en mer modern ekonomi, men istället förbrukades pengarna i den ständiga krigföringen. Den holländska revolten och den spanska flottans undergång gjorde att engelska och holländska pirater fritt kunde plundra de spanska silverfartygen, och därmed hamnade Habsburgarnas ekonomi i en djup kris.

Spanskt transportfartyg av typen galeon

Habsburgarnas dominerande position i Europa knäcktes slutgiltigt i det Trettioåriga kriget (1618-48), som huvudsakligen handlade om att Habsburgarna gjorde ett sista försök att dominera Europa genom att skapa ett sammanhållet tyskt rike. Dessa ansträngningar stoppades dock av Frankrike och Sverige. Efter krigsslutet var Spaniens styrka krossad, medan Frankrike stod som den nya dominerande makten i Västeuropa. De österrikiska Habsburgarna fortsatte att spela en viktig roll som europeisk stormakt, men kunde aldrig mer göra anspråk på att dominera Europa.

Referenser

Michael Hochedlinger, Austria’s Wars of Emergence, 1683-1797 (Pearson Education 2003)

Henry Kamen, Spain 1469-1714. A society of Conflict (Longman 1991)