Sveriges historia från 1500-talet till 1700-talet utgör ett av de mest slående exemplen på både fördelarna och nackdelarna med en stark centralmakt. Det som hände under denna tid lade grunden för det moderna svenska samhället.

Kalmarunionen

Den tidiga svenska statbildning som uppstått på 1200-talet hade skakats allvarligt av 1300-talets kris, och därför är det inte så konstigt att den försvagade svenska staten inkorporerades i Kalmarunionen 1397. Kalmarunionen var den danska drottningen Margaretas försök att skapa en sammanhållen skandinavisk superstat.

Sverige var dock inte lika försvagat som Norge, och den svenska adeln var överlag inte särskilt förtjust i de danska kungarnas centraliseringsförsök. Under hela 1400-talet försökte Danmark att göra Sverige till en lydig delstat i unionen, men den svenska adeln kunde få ekonomiskt och militärt stöd från Hansan, som ogillade Danmarks starka position. Ibland var därför Sverige i praktiken självständigt från Danmark.

Danmarks dominansförsök kulminerade under kung Kristian II, som försökte knäcka den svenska adeln en gång för alla genom en direkt invasion. Den danska armén besegrade den svenska hären och intog Stockholm. Kristian bestämde sig nu för att halshugga adeln, både bildligt och bokstavligt. Tanken med Stockholms blodbad 1520, då ett åttiotal svenska adelsmän miste huvudet, var att eliminera den svenska adeln som en orosfaktor i Kalmarunionen.

Kristians plan slog dock fel. Blodbadet retade upp den svenska befolkningen, och adelsmannen Gustav Eriksson ledde ett folkligt uppror som tvingade Kristian att fly. Gustav blev kung under namnet Gustav Vasa.

 

 

Gustav Vasa

Vägen till centralstyre

Gustav Vasa (r. 1523-60) grundlade den centraliserade svenska staten. Förutsättningarna för detta var utmärkta. Kristian II hade eliminerat en stor del av den svenska adeln, så den var tvungen att återhämta sig under ganska lång tid. Det yttre hot som Danmark utgjorde medförde att kungen kunde få folket att acceptera annars impopulära beslut.

Tack vare denna speciella situation lyckades Gustav Vasa genomdriva flera förändringar. Han gjorde kungamakten ärftlig inom sin egen familj. Han utnyttjade reformationen för att göra slut på kyrkans makt och beslagta dess egendomar. Den svenska protestantiska statskyrkan blev ett av kungens främsta kontroll- och propagandainstrument. Dessutom genomdrev han en ny och mer effektiv beskattning.

Även om adeln hade svårt att bjuda något motstånd mot kungen, så reagerade folket på Vasas hårdhänta politik. Flera svenska landskap skakades av våldsamma bondeuppror, framför allt Småland och Dalarna. Den kungliga armén krossade dock upproren med stor brutalitet. Efter Gustav Vasas tid var landskapens tradition av självständighet i förhållande till Stockholm över: ingen vågade göra motstånd mot den nya, effektiva centralmakten.

När Gustav Vasa dog 1560 hörde därför Sverige till de mest centraliserade staterna i Europa. Hans söner påbörjade en försiktig expansion: Sverige började utmana Danmarks dominerande position i Östersjöområdet.

Bortsett från den effektiva administrationen hade Sverige en fördel i det fanns stora mängder järn och trä inom rikets gränser. Detta innebar att staten var självförsörjande gällande de viktigaste materialen för vapenproduktion. Dessutom kunde Sverige exportera dessa viktiga råvaror till andra länder, och därmed tjäna pengar som kunde användas för att bygga upp armén.

 

Sverige blir stormakt

Under Gustav II Adolfs regeringstid (1611-32) återtog adeln en del av sin forna maktposition. Gustav Adolf var ganska ung när han blev kung, och adeln lyckades tvinga honom att gå med på att dela makten med adeln. Detta samarbete fungerade dock mycket bra: kungen och hans adlige rikskansler, Axel Oxenstierna, fortsatte med gemensamma krafter att stärka centralmakten.

Gustav Adolf och Oxenstierna byggde upp en för tiden mycket modern byråkrati, med olika kollegier (departement) som skötte olika delar av landets politik. Varje kollegium hade en minister som ansvarade för just den delen av politiken inför kungen. Detta var i sig inget nytt, men varje kollegium fick en fast grupp ämbetsmän som tjänstgjorde under ministern, och därmed blev byråkratin ännu mer effektiv.

Kungen intresserade sig också för krigföring och byggde upp en mycket effektiv svensk armé. Denna armé användes sedan för att kriga mot Sveriges olika rivaler runt Östersjön, främst Danmark, Ryssland och Polen. När Gustav Adolf bestämde sig för att gå in i Trettioåriga kriget 1629 vann hans armé några spektakulära segrar, och Sverige blev en av Europas ledande stormakter.

Gustav Adolf dödades i slaget vid Lützen 1632, men kriget fortsatte

Efter Trettioåriga krigets slut 1648 fortsatte den svenska expansionen fram till 1658, då Sverige hotade att fullständigt dominera Östersjön. Sveriges motståndare började dock samarbeta mer vid den här tiden, och de enorma kostnaderna för armén gjorde att den svenska staten inte orkade med fortsatt expansion.

Karl XI (r. 1672-1697) lade om den svenska utrikespolitiken till att fokusera på försvar istället för anfall. Han lät bygga upp ett för tiden mycket sofistikerat system för soldatrekrytering, indelningsverket. Under denna tid avgjordes maktkampen mellan kung och adel slutgiltigt till kungens fördel. Karl XI lyckades få folkets stöd för att genomföra en jordreform, reduktionen, som berövade adeln större delen av dess rikedomar. Därmed knäcktes adelns ekonomiska bas, och kungen kunde etablera ett envälde, dvs en stat som helt kontrollerades av kungen själv.

 

Den svenska stormaktens undergång

Den svenska stormaktens framväxt hade berott på ett antal speciella faktorer. För det första möjliggjordes Gustav Vasas långtgående centralisering av den speciella politiska situationen efter Kalmarunionens upplösning. För det andra fick Sverige en ekonomisk fördel tack vare god tillgång till de strategiska råvarorna trä och järn. För det tredje lyckades Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna organisera en för tiden mycket modern byråkrati och armé. Till detta kan läggas att Sveriges grannar var splittrade och svagt centraliserade jämfört med Sverige.

Slutligen sågs Danmark som den dominerande Östersjöstaten av omvärlden. Det innebar att andra makter med intressen i Östersjöområdet, framför allt Nederländerna, gärna stödde svensk expansion för att minska Danmarks makt.

Efter 1660 började dock Sveriges grannar hinna ikapp. Därmed förlorade Sverige de fördelar som hennes överlägsna resursuttag givit henne. Dessutom var Sverige nu den dominerande Östersjömakten, så Nederländerna bytte sida och började understödja Sveriges fiender. Maktens koncentration till kungen själv visade sig vara bra när Karl XI regerade och fattade kloka beslut, men kom att bli en katastrof under hans efterträdare, Karl XII.

Det gamla stockholmsslottet Tre kronor förstördes i en brand 1697

Den svenska stormakten krossades slutgiltigt i det Stora nordiska kriget (1700-21), då Ryssland, Danmark och Polen gemensamt angrep Sverige. Krigarkungen Karl XII (r. 1697-1718) vann flera spektakulära segrar, men saknade sinne för diplomati och förhandlingar, utan envisades med att fortsätta kriga mot en enorm övermakt. Till slut krossades den svenska armén vid Poltava 1709. Trots detta vägrade kungen att kapitulera. Först sedan han haft den goda smaken att dödas vid en belägring 1718 kunde fredsförhandlingar inledas. I freden förlorade Sverige stora delar av sina Östersjöbesittningar och reducerades till en medelstor makt. Den nya stormakten i Östersjöregionen var Ryssland.

Referenser

Behre/Larsson/Österberg, Sveriges historia 1521-1809. Stormaktsdröm och småstatsrealiteter (Almqvist & Wiksell 1994)

Jan Glete, War and the State in Early Modern Europe. Spain, the Dutch Republic and Sweden as Fiscal-Military States, 1500-1650 (Routledge 2002)

Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? (Prisma 2005)

Michael Roberts, The Swedish Imperial Experience 1560-1718 (Cambridge University Press 1979)