Av de västeuropeiska staterna var det Frankrike som hade de bästa förutsättningarna att bli en dominerande stormakt, åtminstone på ytan. Frankrike hade en sammanhängande landmassa, en stor och relativt sammanhållen befolkning, kust både vid Medelhavet och Atlanten. På sätt och vis var alla dessa möjligheter också Frankrikes avgörande svaghet: hennes härskare kunde sällan bestämma sig för en enda strategi, utan försökte göra alltför många saker på en och samma gång.

Den franska staten byggs upp
I början av 1400-talet var Frankrike inne i en allvarlig svaghetsperiod. Från att ha haft en viktig ledarroll under korstågen hade de franska kungarna under lång tid förlorat egentlig kontroll över sina vasaller. Det feodala franska samhället höll på att splittras upp i flera olika riken. De franska kungarna försök att återskapa en fungerande centralmakt ledde till Hundraårskriget (1337-1453), då England utnyttjade den franska kungens svaga position för att ockupera stora områden av norra och västra Frankrike. Under samma tid bröt sig hertigdömet Burgund ut och bildade en självständig stat.

Den franska kungens lågvattenmärke kom just i början av 1400-talet, då det såg ut som om England skulle erövra nästan hela riket. Men krigslyckan vände tack vare den franska härföraren Jeanne d’Arc. Hon besegrade de till synes oövervinneliga engelsmännen och inspirerade det franska folket till fortsatt motstånd. Englands resurser tog slut, och Frankrike kunde ta tillbaka allt hon förlorat.

Jeanne d’Arc (http://en.wikipedia.org/wiki/Joan_of_arc)

När Hundraårskriget var slut hade den franska kungen en ganska stark position: många territorier var under hans direkta kontroll, inte under någon vasall, och i krigets slutskede hade en första kunglig armé börjat byggas upp. Men flera områden var fortfarande oroliga, och kungamakten fick kämpa för att krossa upproriska före detta vasaller som hertigen av Burgund.

Efter Burgunds undergång 1477 kunde de franska kungarna påbörja en expansionspolitik för att bygga ett ännu större rike. Deras erövringslusta gjorde dock att de kom i konflikt med det Habsburgska riket. Från 1494 till 1560 utkämpade Frankrike och Habsburgarna ett stort antal krig om herraväldet över Italien. I de flesta fall segrade Habsburgarna, och det var de som kom att dominera Italien.

Reformationens spridning under 1500-talet splittrade det franska samhället. Kungafamiljen fortsatte att hålla fast vid katolicismen, och samma gällde för de lojala vasallerna. Men många adelsmän och en del borgare såg en möjlighet att hävda sig gentemot kungamakten genom protestantism eller kalvinism. I samband med en period av svaga franska kungar började de franska protestanterna, som kallades hugenotter, att revoltera mot vad de uppfattade som katolskt förtryck. Resultatet var de franska religionskrigen, som varade från 1562 till 1629. Under denna period rådde ett mer eller mindre öppet inbördeskrig mellan katoliker och protestanter.

Religionskrigen avgjordes till slut genom en kompromiss, ediktet i Nantes. Enligt denna överenskommelse skulle Frankrike fortsätta vara katolskt, men protestantism och kalvinism skulle få utövas fritt. Genom kompromissen kunde Frankrike återigen rikta sina krafter utåt.

Frankrike dominerar Europa – och slås tillbaka
Under statsministern kardinal Richelieus ledning tog nu Frankrike upp kampen med Habsburgska riket. Genom att ingripa i Trettioåriga kriget stöttade Frankrike den sviktande svenska krigsinsatsen och avgjorde kriget till Habsburgarnas nackdel.

Men de franska kungarna var inte nöjda med att ha knäckt Habsburgarnas maktposition: de ville själva dominera Europa. Ludvig XIV (r. 1643-1715) utvecklade den franska armén till en krigsmaskin som han försökte erövra Europa med. Höjdpunkten i Ludvig XIV:s krig var det Spanska tronföljdskriget (1702-13), då Frankrike försökte göra Spanien till en lydstat. Detta misslyckades på grund av att alla de andra staterna, med England i spetsen, slöt sig samman och stoppade Frankrike.

Ludvig XIV (http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_XIV_of_France)

Från och med denna tid var England Frankrikes fiende nästan oavbrutet. Den engelska regeringen ansåg att Frankrikes försök att dominera Europa kunde hota England. För Frankrike blev det ständiga problemet att hon aldrig kunde komma åt England; i alla krig var Frankrike tvunget att splittra sina resurser mellan armén och flottan, medan England kunde satsa allt på sin flotta. Under 1700-talets krig gjorde detta att England med tiden erövrade alla Frankrikes kolonier i Amerika och handelsstationer i Indien.

Slottet Versailles blev en symbol för Frankrikes makt (http://en.wikipedia.org/wiki/Versailles)

Medan England därigenom blev den dominerande kolonialmakten fortsatte Frankrike att bråka med sina europeiska grannar utan någon större framgång. Kungarna slösade mer och mer pengar på krigen utan att uppnå något.

Referenser

Mack P. Holt, The French Wars of Religion, 1562-1629 (Cambridge University Press 2005)

Thomas Arnold, The Renaissance at War (Cassell & Co 2001)

John Childs, Warfare in the Seventeenth Century (Cassell & Co 2001)