Av alla Europas stater var Englands utveckling under perioden 1450-1750 mest spektakulär. I början av tidsperioden var riket försvagat av sitt nederlag i Hundraårskriget och skakades av inre strider om makten. Men England hämtade sig från dessa problem, och lyckades utnyttja sina fördelar till att bli Europas ledande stormakt under 1700-talet.

Hundraårskriget: England slutar vara feodalt
Sedan gammalt hade kungen av England vissa län i Frankrike. Det innebar att den person som var kung av England samtidigt var vasall till kungen av Frankrike.  Men med England som bas var de engelska kungarna förstås mycket mäktigare och självständigare än någon vasall.

Under 1300-talet började engelska kungar att utnyttja sin maktposition till att utmana den franska kungens auktoritet. Resultatet blev Hundraårskriget (1337-1453).  England vann imponerande segrar inledningsvis, men framgångarna hejdades av Digerdöden i mitten av 1300-talet.

I början av 1400-talet höll England på att erövra stora delar av Frankrike, men den franska hjältinnan Jeanne d’Arc vände på krigslyckan genom att besegra flera engelska arméer. När engelsmännen väl hade hämtat sig från chocken hade Frankrike övertaget tack vare bruket av artilleri. När kriget var över 1453 hade England förlorat nästan alla sina besittningar i Frankrike.

Nederlaget i Hundraårskriget följdes av en trettio år lång maktkamp om tronen i England, Rosornas krig. När det slutligen avgjordes 1485 blev släkten Tudor den regerande kungasläkten i England under Henrik VII.

Englands krigiska historia under dessa århundraden ledde till ett antal förändringar av det engelska samhället. Det utdragna Hundraårskriget kostade pengar, och kungen kunde inte pressa befolkningen hur mycket som helst. Därför tvingades han förhandla med den engelska riksdagen, parlamentet, som därmed fick en allt starkare position inom staten. Nederlaget i Hundraårskriget ledde också till att flera engelska adelsmän förlorade betydande jordegendomar i Frankrike. Dessa adelsmän satsade allt mer på handel för att få inkomster. Därmed blev handeln en prioriterad fråga för det engelska parlamentet. Slutligen var folk så trötta på krig att Henrik VII fick förhållandevis fria händer att driva igenom flera reformer som stärkte statsmakten.

Centralisering under Tudormonarkerna
Henrik VII:s reformer fortsattes av hans efterträdare Henrik VIII. Henrik VIII genomförde reformationen i England, och stärkte därmed staten på bekostnad av kyrkan. Denna förändring splittrade dock det engelska samhället mellan katoliker och protestanter. Så länge Henrik levde höll freden, men efter hans död 1547 började problemen hopa sig.

Henriks enda son Edvard VII dog ganska snart efter sin far, så kronan gick till Henriks äldsta dotter Maria. Maria var hängiven katolik och började förfölja protestanter (därför blev hon känd som ”Bloody Mary”).

Maria dog efter bara några år, och tronen gick därför till den sista Tudorn, hennes syster Elisabet I. Elisabet var protestant, men framför allt en skicklig maktpolitiker. Hon genomdrev en kompromiss mellan katoliker och protestanter genom att skapa den anglikanska kyrkan, ett slags mellanting mellan katolicism och protestantism. Därmed vann hon över en stor del av katolikerna. Å andra sidan stötte hon bort de extrema kalvinisterna (de så kallade puritanerna). Men Elisabets maktbas var nu säker, så hon kunde utan problem låta förfölja både katoliker och protestanter om de motsatte sig hennes vilja.

Med situationen i landet säker kunde Elisabet också engagera sig i kampen mot katolicismen i Europa. Hon stödde aktivt den nederländska revolten för att försvaga Habsburgarnas makt. Följden blev att Spanien försökte invadera England 1588. När försöket misslyckades och den spanska flottan sänktes i en storm stärktes Englands och Elisabets prestige enormt. Engelska pirater kunde plundra spanska silverfartyg, och några första försök att anlägga kolonier i Amerika genomfördes.

Elisabet I. I fönstret bakom henne syns den besegrade spanska armadan. (http://en.wikipedia.org/wiki/Queen_Elizabeth_I)

Englands religionskrig
Elisabet I var den sista Tudormonarken. När hon dog barnlös 1603 gick den engelska kronan till de skotska Stuartmonarkerna. De skotska kungarna var vana vid det ganska spaka skotska parlamentet, och hamnade därför på kollisionskurs med det stridbara engelska. Kung Karl I lyckades förvärra konflikten genom att försöka styra enväldigt och visade dessutom sympatier för katolicismen. Resultatet blev en öppen brytning mellan kung och parlament, och det första engelska inbördeskriget stod för dörren.

De engelska inbördeskriget (1642-1660) var delvis en konflikt mellan katolicism och protestantism, men framför allt handlade krigen om var centralmakten skulle koncentreras: till kungen eller parlamentet? Inbördeskrigen omfattade både England, Skottland och Irland, och utkämpades i flera steg.

Under inbördeskrigen kom parlamentets politik att domineras av puritanska extremister under ledning av Oliver Cromwell. Cromwell var inte bara en skicklig maktpolitiker utan också en lysande härförare, och han avgjorde krigen till parlamentets fördel. Samtidigt koncentrerade han dock all makt till sig själv, och blev därför i praktiken en diktator.

Oliver Cromwell (http://en.wikipedia.org/wiki/Oliver_Cromwell)

Under Cromwells ledning blev England en religiöst präglad diktatur där puritanerna var den dominerande gruppen. Men efter hans död 1658 blev det tydligt att hans styre varit mycket impopulärt. Kung Karl I hade avrättats 1649, men nu fick hans släktingar återvända till England och återta tronen 1660.

Den engelska revolutionen
Den politiska situationen i England var nu någorlunda stabil under Karl II, och den formidabla militärmakt som Cromwell byggt upp kunde användas i krig mot Nederländerna. Dessa krig var en ren maktkamp om handeln över Atlanten. När England var politiskt stabilt hade hon överhanden i denna kamp tack vare en större befolkning, mer resurser och ett bättre geografiskt läge: nederländska handelsfartyg var tvungna att åka igenom engelskkontrollerade vatten för att nå fram till Amsterdam, och blev därmed utsatta för angrepp.

Den inre friden tog dock slut 1685, då Jakob II kom till makten. Jakob sympatiserade med katolicismen och ville införa religionsfrihet i England, vilket väckte parlamentets vrede. Parlamentet vände sig till Nederländerna för hjälp. Den nederländska ståthållaren Vilhelm av Oranien var pressad av den franska kungen Ludvig XIV:s aggressiva politik, och föredrog ett allierat England. Han stödde därför parlamentet genom att 1688 landstiga med en nederländsk armé i England. Jakob II planerade att göra motstånd, men drabbades av panik och flydde landet.
Den triumferande Vilhelm förhandlade nu med parlamentet och lyckades bli erkänd som kung i utbyte mot att kungamakten begränsades permanent: huvuddelen av makten hamnade hos parlamentet. I och med denna ”ärorika revolution” avgjordes maktkampen mellan kung och parlament till parlamentets fördel. Hädanefter skulle Englands kungar ha begränsad makt, och politiken dominerades istället av parlamentet.

Maktbalanspolitiken
Med de inre konflikterna avgjorda kunde England vända uppmärksamheten åt maktkampen om Europa. Ludvig XIV:s Frankrike eftersträvade dominans över kontinenten, och parlamentet fruktade att detta i längden skulle kunna hota engelska intressen. England började därför aktivt bygga upp koalitioner med olika europeiska stater för att stoppa den franska expansionen, samtidigt som Englands intressen tillgodosågs maximalt. Denna politik visade sig oerhört framgångsrik i det Spanska tronföljdskriget (1702-13), då Frankrikes expansionsplaner stoppades medan England (från 1707 Storbritannien) vann många fördelar, bland annat kontroll över Gibraltar (inloppet till Medelhavet) och långtgående handelsrättigheter med Spanien.

Under hela 1700-talet fortsatte Storbritannien med denna utrikespolitik. Britterna gick emot den stat som  för ögonblicket var starkast i Europa, och skapade försvarsförbund mot det landet (oftast Frankrike). Denna brittiska politik kallades maktbalanspolitiken, eftersom den förhindrade att någon makt kunde dominera Europa. När krig utbröt passade britterna på att erövra kolonier, tillskansa sig handelsrättigheter och sänka motståndarnas flotta. På så sätt blev Storbritannien dominerande inom handel och sjöfart, utan att försöka erövra andra europeiska länder.

Referenser

Trevor Royle: Civil War. The Wars of the Three Kingdoms, 1638-1660 (Abacus 2005)

Geoffrey Parker, Empire, War and Faith in Early Modern Europe (Allen Lane/The Penguin Press 2002)