”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut… utan genom blod och järn” – Otto von Bismarck

Före 1800-talet hade Tyskland aldrig funnits som en sammanhållen stat. Den medeltida tyska statsbildningen, det så kallade Tysk-romerska riket, var ett löst sammanhållet välde som i praktiken bestod av hundratals självständiga stater. Den mäktigaste staten var det Habsburgska riket (Österrike), som på 1600-talet försökte skapa ett fungerande rike av de tyska staterna. Eftersom habsburgarna förlorade det Trettioåriga kriget blev denna dröm inte verklighet, utan de tyska staterna fortsatte att domineras av sina starkare grannar: Österrike hade mycket inflytande, men även Frankrike och Sverige.

Under 1700-talet växte det protestantiska Preussen fram som en motvikt mot och utmanare till det katolska Österrike. Men maktkampen mellan de två tyska stormakterna avbröts av Napoleonkrigen. Napoleon erövrade merparten av de tyska staterna och förödmjukade både Preussen och Österrike. År 1806 upplöstes formellt det gamla Tysk-romerska riket. Napoleon slog sedan ihop de tyska staterna i två lydstater, kungariket Westfalen och Rhenkonfederationen. Det franska herraväldet ledde dock till en nationalistisk motreaktion hos tyskarna, som slöt upp på Preussens och Österrikes sida när dessa på nytt vände sig mot Napoleon 1813 och bidrog till hans nederlag.

Den tyska frågan

Efter Wienkongressen 1815 var en någorlunda maktbalans återställd i Tyskland: Preussen och Österrike hade båda stärkts något genom att de fått territorier i freden. Vid den här tiden sågs nationalismen som en revolutionär kraft, så båda staterna försökte undertrycka nationalistiska yttringar och förde en konservativ politik.

Trots att kungen av Preussen och kejsaren av Österrike var fientliga mot nationalismen blev den allt populärare bland tyskarna, i synnerhet i medelklassen. Filosoferna Fichte och Herder diskuterade den tyska nationalismen och framhävde tyskarnas gemensamma språk och kultur.

Den stora frågan för nationalisterna var vilken av stormakterna som skulle bli centrum i ett enat Tyskland. Den överväldigande majoriteten favoriserade Preussen. Detta berodde framför allt på att den tyska nationalismen definierades just utifrån språk och kultur. Det multietniska Habsburgska väldet innehöll en massa folkgrupper som inte var tyskar. Nationalisterna ville inte ha med dessa folk i en tysk stat.

Situationen i Tyskland i mitten av 1800-talet. Preussen i blått, Österrike i gult, övriga tyska stater i grått (http://en.wikipedia.org/wiki/Unification_of_Germany)

En annan fråga var om man skulle satsa på en ”stortysk” eller ”lilltysk” lösning. Den lilltyska lösningen innebar att de tyskspråkiga områden som tillhörde Österrike inte skulle få vara med i Tyskland, medan den stortyska lösningen var ett Tyskland som också innefattade de österrikiska territorierna, exklusive de icke tyskspråkiga områdena.

Den tyska frågan blev högaktuell under det stora revolutionsåret 1848, då hela Europa skakades av oroligheter. De tyska liberala nationalisterna kände att tiden var mogen att förena de tyska staterna, och möttes därför i staden Frankfurt am Main, där de bildade ett gemensamt tyskt parlament. Parlamentet diskuterade hur det enade Tyskland skulle se ut, och kom fram till att den ”lilltyska” lösningen, med Preussen som ledande makt, var den enda realistiska lösningen. Parlamentet skickade en förfrågan till den preussiske kungen Fredrik Wilhelm IV: ville han bli kejsare över ett enat Tyskland?

Till Frankfurtparlamentets stora förvåning var den preussiske kungens svar nekande. Besvikna och desillusionerade lämnade ledamöterna parlamentet, som därmed upplöste sig själv.

Frankfurtparlamentet samlas (http://en.wikipedia.org/wiki/Unification_of_Germany)

Eftersom Fredrik Wilhelm tidigare hade stött bildandet av Frankfurtparlamentet och uttalat sig positivt om ett enat Tyskland, verkar det märkligt att han tackade nej. Men det tycks som om han, precis som alla andra europeiska monarker, hade en mycket konservativ inställning och fruktade de radikala inslagen i nationalismen. När oroligheter började spelade han med och framstod som positiv till Frankfurtparlamentet. Men när parlamentet hade diskuterat klart hade kungen säkrat sin egen position och kunde då visa vad han egentligen tyckte. I slutändan var Fredrik Wilhelm positiv till ett enat Tyskland, men bara på sina egna villkor. Om han accepterat kronan som parlamentet erbjöd honom, hade han accepterat parlamentets makt, något han som gammaldags envåldshärskare inte var beredd att göra. Eftersom det inte fanns något realistiskt alternativ till Preussen som ledare för ett enat Tyskland, kollapsade den liberala nationaliströrelsen.

Bismarck – Tysklands skapare

År 1861 blev Wilhelm I ny kung av Preussen. Wilhelm la sig inte särskilt mycket i politik, utan överlät beslutsfattandet åt sin statsminister. Den han utsåg till statsminister 1862 var Otto von Bismarck, mannen som skulle skapa det tyska riket.

Bismarck var en konservativ preussisk adelsman vars lojalitet helt och hållet var riktad mot den preussiska kungen. Men han var intelligent nog att förstå att nationalismen var för stark för att bortse ifrån. Bismarcks politiska mål blev därför att koppla den tyska nationalismen till den preussiska kronan, så att nationalismen skulle stärka Preussens maktställning. Bismarck ville därför skapa ett enat Tyskland, men mest för att göra Preussen så starkt som möjligt.

Otto von Bismarck

De hinder som låg i Preussens väg var de andra två makter som hade inflytande över de tyska staterna: Österrike, under släkten Habsburg, och Frankrike, som vid denna tid var ett kejsardöme under Napoleons brorson Napoleon III. Bismarck började planera hur han skulle kunna besegra dem, en i taget, och därmed upprätta en total preussisk dominans. Preussen hade två styrkor att utnyttja. Den första var militärmakten. Preussen hade vuxit fram på grundval av sin militärmakt, och preussarna hade tagit djupa intryck av Napoleons krigskonst. Den andra styrkan var industrialiseringen: Preussen höll på att industrialiseras mycket snabbare än både Frankrike och Österrike, och hade därmed en fördel i den tekniska nivån på vapen och transporter. Bismarck hade också utmärkta samarbetspartners i krigsministern von Roon och den briljante fältherren Helmuth von Moltke (den äldre).

Bismarck arrangerade nu ett antal krig för att stärka Preussens position som den ledande tyska staten och kunna slå ut landets rivaler. I det dansk-tyska kriget 1864 gjorde Preussen och Österrike gemensam sak mot Danmark, som snabbt besegrades och tvingades avträda de södra provinserna Slesvig och Holstein, vilka hade en blandad tysk och dansk befolkning. Kriget stärkte Preussens ledarroll, och skapade samtidigt en tydlig konflikt med Österrike om hur de erövrade provinserna skulle styras.

Följden blev det preussisk-österrikiska kriget 1866, då Preussen snabbt och överraskande besegrade Österrike. Omvärlden trodde att det var slutet för det gamla Habsburgska riket, men Bismarck slöt en generös fred: Österrike klarade sig intakt, men tvingades avsäga sig alla anspråk på överhöghet över tyska stater.

Endast Frankrike stod nu i vägen för ett enat Tyskland. Men Frankrike var en farlig makt att slåss emot, och många tyska stater hade gamla och viktiga förbindelser med Frankrike. Om Preussen förklarade krig skulle konflikten kunna leda till att den tyska opinionen splittrades i två läger. Bismarcks målsättning blev därför att få Frankrike att förklara krig, så att Preussen framstod som försvarare och därmed skulle få de tyska staternas sympati. Bismarck lyckades med konststycket att förolämpa Frankrike utan att resten av världen riktigt förstod det. Den franska kejsaren Napoleon III förklarade krig i vredesmod, och alla de tyska staterna slöt upp på Preussens sida.

Det fransk-tyska kriget 1870-71 blev en ny triumf för den preussiska militären. Frankrike besegrades i grunden och det andra franska kejsardömet kollapsade. I freden 1871 tvingades Frankrike erkänna skapandet av det enade Tyskland. Tyskland blev ett kejsardöme under Wilhelm I, och Bismarck blev imperiets rikskansler (statsminister).

Tyskland och Europa

Det enade tyska kejsardömet var Europas starkaste stormakt. Den tyska armén var världens bästa, och Tysklands industri expanderade så snabbt att USA snart var den enda industrimakt som kunde mäta sig med den.

Tysklands oerhörda styrka gjorde att Europa i princip lydde under ett informellt tyskt herravälde under 1800-talets slut. Bismarck förstod detta, och förde därför en försiktig utrikespolitik, som syftade till att upprätthålla status quo (och därmed Tysklands maktställning). Eftersom Tyskland låg i Europas mitt fanns alltid risken för ett tvåfrontskrig. Bismarck försökte avhjälpa detta genom ett komplicerat nätverk av allianser och hemliga avtal, framför allt med Ryssland och Österrike.

Som den realpolitiker han var förstod Bismarck att det tyska riket inte var särskilt hårt sammansvetsat. De olika tyska delstaterna, som Bayern, Sachsen och Würtemberg, hade långa traditioner som självständiga stater. För att få staterna att hålla sams under Preussens ledning såg Bismarck till att skapa en yttre fiende. Denna fiende var Frankrike. I freden 1871 förödmjukades Frankrike genom att det tyska kejsardömet utropades i det franska slottet Versailles, och Tyskland annekterade också provinserna Alsace och Lorraine, som hade en blandad fransk och tysk befolkning. Detta gjorde Frankrike oerhört hämndlystet, men genom Bismarcks allianspolitik stod Frankrike isolerat och maktlöst.

Så länge Bismarck dominerade tysk politik fungerade det tyska herraväldet relativt problemfritt. Men år 1888 kom en ny kejsare, Wilhelm II, till makten i Tyskland. Wilhelm var inte intresserad av att låta rikskanslern sköta all politik, och föraktade Bismarcks försiktiga utrikespolitik. När det blev uppenbart att de två inte kunde komma överens lyckades Wilhelm tvinga Bismarck att avgå 1890.

Kejsar Wilhelm II

Bismarcks enda misslyckande var att det diplomatiska system han byggt upp var alltför beroende av honom själv. När han var ute ur leken fanns det ingen annan tysk politiker som kunde ta över hans roll. Den mentalt instabile kejsar Wilhelm gjorde mer skada än nytta, och förde en aggressiv och oberäknelig utrikespolitik som fick de andra staterna att se på Tyskland med misstänksamhet. Ganska snart hade Ryssland distanserat sig från Tyskland, och närmade sig Frankrike. Så bildades två alliansblock i Europa: å ena sidan Tyskland och Österrike, å andra sidan Frankrike och Ryssland.

Referenser

Hans-Ulrich Wehler, Det tyska kejsarriket 1871-1918 (Tidens förlag 1995)

A.J.P. Taylor, The Struggle for Mastery in Europe, 1848-1918 (Oxford University Press 1971)