De män som 1809 avsatte Gustav IV Adolf såg till att Sverige fick en ny grundlag. Det var ingen social revolution som hade genomförts i Sverige, utan kuppmakarna hörde till Sveriges styrande elit, ämbetsmannaadeln. Deras främsta intresse var att begränsa kungens tidigare enväldiga makt. I den nya grundlagens regeringsform begränsades kungamakten så att kungen behöll den verkställande makten, men delade den lagstiftande makten med riksdagen. Riksdagen hade också exklusiv rätt att bestämma lagar om beskattning – det fick inte kungen ha något att säga till om. Den dömande makten utövades av Högsta domstolen, vars domare inte kunde avsättas av vare sig kung eller riksdag.  Regeringsformen fastslog också att svenska medborgare hade tryck- och yttrandefrihet. Man var tvungen att vara medlem i den svenska statskyrkan, men behövde inte vara med på gudstjänster om man inte ville. Medborgarna hade också rätt att inte bli arresterade hur som helst av polismakten – polisen måste kunna anföra skäl för en arrestering.

Denna nya grundlag var lång ifrån demokratisk, eftersom kungen fortfarande hade mycket inflytande. Riksdagen, som fick mycket makt, var heller ingen demokratisk riksdag utan en ståndsriksdag. Det betydde att vart och ett av samhällets fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) sammanträdde i separata församlingar, och varje stånd hade en röst när riksdagen skulle fatta beslut. Eftersom adel och präster utgjorde kanske 1-2% av befolkningen och borgarna kanske 5%, så var systemet alltså mycket ojämlikt.

Politisk och ekonomisk utveckling

Karl XIV Johan förde under sin tid vid makten en politik som närmast kan kallas för liberalkonservativ. Den var konservativ i så måtto att han höll fast vid att kungen (alltså han själv) skulle ha mycket att säga till om, och han slog skoningslöst ner motstånd mot hans politik (upproret vid Klågerup 1811). Om tidningar kritiserade hans beslut  stoppade han utgivningen av dem genom den så kallade indragningsmakten, som gav myndigheterna rätt att ”dra in” tidningar som ansågs ”vådliga för allmän säkerhet”.

Samtidigt förde Karl Johan en försiktig reformpolitik för att få det svenska kungariket att följa med i utvecklingen. Ute i Europa blev den brittiska industrikapitalismen alltmer dominerande, och handelsmän och företagare i Sverige krävde lagändringar för att Sverige skulle kunna hänga med i konkurrensen. Därför blev Sveriges ekonomiska politik mer liberal, med minskade tullar både inom landet och gentemot andra länder.

Jordbruket reformerades också för att bli mer modernt och effektivt. Detta arbete hade påbörjats genom de så kallade skiftesreformerna i slutet av 1700-talet. Karl XIV Johan fullföljde detta med förordningen laga skifte 1827. Detta medförde att varje jordägares jord koncentrerades till ett fåtal ägor, och alltså inte var utspritt. Detta gynnade de bönder som hade någorlunda mycket jord, då de kunde effektivisera jordbruksarbetet mycket. Det ledde dock till att fattiga bönder blev utkonkurrerade och tvingades sälja sin mark till de mer framgångsrika bönderna.

Dessutom satsades mycket pengar på att bygga ut landets kommunikationer. Det skedde framför allt genom att bygga kanaler för att transportera varor på. Under denna tid byggdes Södertälje kanal (1819) och Göta kanal (1832).

Sammantaget innebar dessa ekonomiska reformer att Sverige var i läge att kunna industrialiseras under andra hälften av 1800-talet.

Referenser

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Den svenska historien band 8 (Bonniers 1968)