Följderna av industrialiseringen i Sverige var i grunden desamma som följderna av industrialiseringen i Europa.

Uppkomsten av nya sätt att producera på gjorde att vissa kunde bli väldigt rika. De som kunde starta företag och tjäna på industrialiseringen var framför allt den övre medelklassens entreprenörer och jordägare. De mest framgångsrika blev storföretagare, den nya överklassen i industrisamhället.

Det gamla bondeståndet delades i två delar: dels fanns de bönder som behöll sin mark efter skiftesreformerna, dels de som blev av med marken. De jordägande bönderna övergick under andra hälften av 1800-talet till att bli företagare, eftersom jordbruket industrialiserades. De jordlösa bönderna fick antingen flytta till städerna och bli industriarbetare, eller stanna på landet och arbeta åt lantbruksföretagare.  Lantbruksarbetarna hade överlag dåliga förhållanden och var mycket beroende av de jordägande bönderna. De kallades för statare. Ordet kom av att det de hade rätt till som ersättning för sitt arbete var mat och husrum, vilket kallades för ”stat”.

I industristäderna uppkom en arbetarklass. Förhållandena för svenska arbetare var desamma som för deras klassfränder i övriga Europa: mycket låg levnadsstandard och miserabla arbetsvillkor. Detta gjorde arbetarna fattiga, sjuka och desperata.

En självklar följd av arbetarnas dåliga omständigheter var att de ville få det bättre. Under slutet av 1800-talet organiserade sig arbetarna i arbetarrörelsen, med krav på bättre arbetsvillkor. Framför allt ville arbetarna ha minimilöner, reglerad arbetstid och någon form av socialförsäkringssystem som skydd mot sjukdom, ålder och arbetsskador. För att sprida sina idéer organiserade de fackföreningar, vilka motarbetades av myndigheterna. 1889 bildades Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) som arbetarrörelsens viktigaste politiska företrädare.

I det industriella arbetet var det kvinnorna som fick ta de tyngsta sysslorna och hade allra minst att säga till om.  Många yrkesverksamma kvinnor i både arbetar- och medelklass var ensamstående, trots att kvinnor enligt lag skulle ha en man som förmyndare och inte fick äga någonting. Kvinnornas specifika krav på jämställdhet kom att utgöra grunden för kvinnorörelsen, som arbetade delvis parallellt med arbetarrörelsen.

Ytterligare en följd av de dåliga förhållandena för arbetarklassen var den stora utvandringsvågen under andra hälften av 1800-talet. Många människor lämnade Sverige och sökte en framtid någon annanstans, främst i USA. Utvandrarna kom främst från landsbygden, framför allt Småland, Öland och Värmland. Från 1840 till 1930 var det cirka 1,3 miljoner svenskar som emigrerade till USA.