De svenska makthavarna såg med oro på industrialiseringens sociala förändringar och med misstänksamhet på arbetar- och kvinnorörelserna. För att motverka klassmotsättningarna och hålla ihop landet utvecklades en typisk svensk nationalism.

Den svenska nationalismen liknade andra europeiska länders nationalism. Eftersom socialdarwinistiskt konkurrenstänkande präglade samtiden var det viktigt att framställa den egna nationen som enhetlig, stark och självständig. Vissa perioder och personer i Sveriges historia lyftes fram för att betona svenskarnas frihet, självständighet och styrka. Viktiga sådana perioder var vikingatiden,  Gustav Vasa och hans uppror mot Kalmarunionen, samt svensk stormaktstid.  Dessa episoder i historien fick stor vikt i historieundervisningen. 1842 hade allmän folkskola införts i Sverige, och ett centralt uppdrag för skolan var att fostra de svenska barnen till goda, lojala medborgare som skulle vara stolta över sitt land och inte ifrågasätta traditioner och auktoriteter.

Nationalismen spreds också med symboler som svenska flaggan och nationalsången, och högtider som lyftes fram som särskilt svenska, som midsommar.

En konsekvens av det nationalistiska tänkandet var att det gick att hävda att vissa människor inte var ”riktiga” svenskar. Ett element i den svenska nationalismen var att framhålla att Sverige alltid varit ”rent”, alltså bara bestått av etniska svenskar.  Trots att detta var helt falskt ignorerades förekomsten av andra etniska grupper som t ex samer, finnar, judar och romer, eller så framställdes de som nya, främmande och farliga element i nationen.

Unionsupplösningen

Under de sista årtiondena av 1800-talet blev det alltmer uppenbart att den svensk-norska unionen knakade i fogarna.  Medan de inflytelserika grupperna i Norge ville ha så mycket självbestämmande som möjligt, var de tongivande liberala och konservativa svenska politikerna negativa till att göra vad de uppfattade som eftergifter till norskarna.  Följden blev en långvarig konflikt mellan Sverige och Norge. I mitten hamnade ländernas gemensamma kung, Oscar II, som försökte tillmötesgå båda sidor, vilket naturligtvis var omöjligt.

När Norge 1891 fick en ren vänsterregering blev konflikten mer öppen. Norskarna krävde att få föra en självständig utrikespolitik, vilket besvarades från svensk sida med att avskaffa norska tullförmåner och hot om militär intervention. Norge började befästa gränsen mot Sverige.

1905 beslöt det norska stortinget att på egen hand upprätta norska konsulat utan svensk inblandning. Det var en öppen utmaning mot Sverige. Den svenska regeringen övervägde en invasion av Norge, men backade när det stod klart att både Tyskland och Storbritannien stödde en upplösning av unionen.  Efter hårda förhandlingar i Karlstad accepterade Sverige att Norge blev självständigt.

Referenser

Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder.

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993)

Den svenska historien