När andra världskriget bröt ut på hösten 1939 valde alla de skandinaviska länderna att hålla sig utanför: ingen ville bli inblandad i denna stormaktskonflikt. Till skillnad från i det förra kriget blev dock Skandinavien ett krigsområde under andra världskriget: endast Sverige undkom att direkt dras in i kriget. Sedan krigsslutet har detta diskuterats. Vad var det som gjorde att Sverige undkom kriget, och vilka konsekvenser fick det?

När kriget bröt ut ombildades Sveriges regering. I enlighet med sin tanke om samförstånd ville statminister Hansson att alla riksdagspartierna skulle vara delaktiga i regeringens beslut. Därför bildades en samlingsregering med alla riksdagspartier utom kommunisterna. Sverige var mer förberett på ett storkrig den här gången, och ransonering infördes omedelbart. Även om det med tiden blev brist på konsumtionsvaror som kaffe och socker, innebar ransoneringspolitiken att ingen hungersnöd uppkom i landet under kriget.

Den första krigshandlingen i Norden under kriget var Sovjetunionens angrepp på Finland i det så kallade Finska vinterkriget, 1939-40. Det hårt ansatta Finland bad alla tänkbara om hjälp, inklusive Sverige. Sverige gick inte in i kriget på finsk sida, men gav krigsmateriel, mat och sjukvård till Finland. Finska barn skickades till Sverige för att de skulle undslippa krigets fasor. Sverige organiserade också en frivilligkår på 8000 man som deltog i kriget på den finska sidan.

Det råder ingen tvekan om att Sveriges sympatier – både regeringens och folkets – låg hos Finland, och Sveriges bidrag var så mycket man kunde begära utan ett regelrätt inträde i kriget. Finland tryckte på för det, men den svenska regeringen vägrade gå in i kriget.  Eftersom Sovjet hade en pakt med Tyskland kunde man inte vänta sig stöd därifrån, och de västallierade (Storbritannien och Frankrike) tog lång tid på sig att komma med hjälp till Finland. De ville inte provocera Stalin i onödan och driva honom ännu närmare Hitler. När kriget avslutades i mars 1940 var det Finlands egna heroiska motstånd som gjorde att de fick behålla sin självständighet gentemot den sovjetiska jätten.

Det finska vinterkriget satte Skandinavien i fokus för de krigförande makterna. Det var allmänt känt att Tyskland importerade järn från norra Sverige, och denna handel gick via den norska hamnen Narvik. Storbritannien planerade att använda finska vinterkriget som täckmantel för en invasion av Nordnorge och därefter en invasion av de svenska malmfälten i Kiruna. Dessa planer stöddes av Frankrike, som gärna ville undvika att det egna landet blev krigsskådeplats igen.

Tyskland hade också planer på en invasion av Norge. Den tyska flottan hade klargjort för Hitler att de skulle behöva norska hamnar som ubåtsbaser vid ett krig mot Storbritannien, och den svenska järnmalmen var viktig för Tysklands krigsindustri. Hitler fick en god anledning att sätta igång invasionen då Norge hade svårt att hävda sin neutralitet gentemot Storbritannien. Brittiska fartyg gick in på norskt vatten och lade ut minor, ett klart brott mot neutraliteten. Norge protesterade, men hade inget att sätta emot i praktiken.

Den 9 april 1940 invaderade Tyskland Norge och Danmark (som erövrades för att ge en säker bas för invasionen av Norge). Danmark kapitulerade efter symboliskt motstånd, men i Norge blev striderna hårda, eftersom Tysklands blygsamma flotta inte kunde mäta sig med den brittiska. De västallierade var inledningsvis mycket nöjda med att Norge blev en krigsskådeplats, och landsatte betydande truppstyrkor i ett försök att stöda norskarna i kampen.

I denna krisartade situation förhöll sig Sverige strikt neutralt. Regeringen fruktade ett tyskt angrepp om man stödde Norge aktivt. I hemlighet uppmuntrade Sverige den allierade interventionen i Norge, eftersom en tysk ockupation av Norge skulle innebära att Sverige blev väldigt utsatt för ett framtida tyskt angrepp. Men den allierade interventionen visade sig fiaskoartad, och när Tyskland invaderade Frankrike i maj 1940 evakuerade britterna Norge, som kapitulerade i början av juni 1940.

När Norge och Frankrike besegrats kom den första svenska eftergiften till Tyskland i neutralitetspolitiken. Tyskarna ville använda svenska järnvägar för att transportera tyska trupper till och från det ockuperade Norge. Efter mycket tvekan gick Sverige med på detta, dock under förutsättning att lika många tyska soldater skulle skickas från som till Norge. Trafiken var alltså till för att tyska ockupationssoldater i Norge skulle få ta permission, och eftergiften kom därför att kallas permittenttrafiken.

Pressen på Sverige ökade väsentligt i juni 1941, då Tyskland invaderade Sovjetunionen. I samband med invasionen ställde Tyskland kravet att få skicka en division soldater genom Sverige till Finland, som gått med i kriget på Tysklands sida. Detta var alltså en förstärkning, något som gick utöver permittenttrafiken. I den så kallade midsommarkrisen tog den svenska regeringen ställning till Tysklands krav. Efter omfattande överläggningar accepterade Sverige de tyska kraven, med förbehållet att det var en engångsföreteelse och inte fick upprepas.

Sveriges utsatta position började förbättras i december 1941, då den tyska armén slogs tillbaka framför Moskva, och ännu efter det tyska nederlaget vid Stalingrad hösten 1942. När et stod klart att Tyskland skulle förlora kriget började Sverige fjärma sig från den nazistiska stormakten. Sympatierna för Tyskland och antikommunismen hade vid det här laget sjunkit undan inför det tyska skräckväldet i Norge, och Sverige började i tysthet stödja den norska motståndsrörelsen. I juli 1943 sade Sverige upp 1940 års transiteringsavtal, och började acceptera att brittiskt och amerikanskt bomflyg flög i svenskt luftrum. I slutet av kriget förberedde Sverige att gå in i Norge och avväpna de tyska ockupationssoldaterna där, men kriget han ta slut innan detta realiserades.

Referenser

Jan Linder, Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2002)