Att Sverige inte drogs in direkt i kriget tycks dels ha handlat om att den svenska regeringen lyckades föra en någorlunda pragmatisk politik, där man gav de krigförande sidorna (särskilt Tyskland) tillräckligt mycket för att de inte skulle anse det intressant att invadera Sverige, men inte så mycket att de blev nöjda. Betecknande är att både Storbritannien och Tyskland var missnöjda med Sveriges politik 1940-41. Storbritannien ville att Sverige skulle intervenera till Norges försvar, vilket skulle ha försvårat för tyskarna där. Om Sverige hade ockuperats av Tyskland skulle britterna också ha kunnat bomba de svenska malmfälten i Norrland utan problem. Tyskland ville helst att Sverige skulle vara en lydstat, och Hitler hade uppriktiga förväntningar på att Sverige skulle alliera sig med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen.

Hur påverkades krigsutgången av Sveriges politik? Det är ingen tvekan om att Sveriges undfallenhet hjälpte Tyskland 1940-41. Å andra sidan innebar Sveriges fortsatta självständighet att det fanns en tillflyktsort i Sverige för norska och danska motståndsmän. Särskilt betydelsefullt blev det svenska beskyddet för de danska judarna, som skulle skickas till koncentrationsläger 1943. Merparten räddades dock över till Sverige och undkom gaskamrarna.

Vi kan inte veta vad som hade hänt om Sverige varit mindre samarbetsvilligt med Tyskland. Ännu 1943 skulle Tyskland utan större problem ha kunnat invadera och ockupera Sverige, men detta skulle ha dragit resurser från andra, viktigare fronter, och därmed hade kanske kriget förkortats. Denna möjlighet kan vägas emot det lidande som skulle drabbat det svenska folket av en tysk ockupation, och de försvårade möjligheterna för de norskar och danskar som fick skydd av Sverige.

När kriget tog slut var Sverige i en stark position, med oskadad industri och infrastruktur.