En annan förklaring till konspiracismens lockelse i den moderna världen har med hur vår värld numera ser ut att göra. För att redogöra för detta perspektiv kommer jag nu att referera bokens Mediated. How the media shape your world av Thomas de Zengotita.

 

Mediated handlar om vår moderna, mediemättade värld, och hur media påverkar vår uppfattning om världen. Zengotita tar sin utgångspunkt i postmodernistisk teori, och driver en minst sagt kontroversiell tes: att skillnaden mellan verklighet och fiktion inte längre existerar.

Zengotitas tes kan lätt missförstås. Naturligtvis existerar en skillnad mellan t ex en jordbävning i verkligheten och en representation av en jordbävning i exempelvis en film. Men författarens poäng är att vår upplevelse av verkligheten är så mediapåverkad att vi inte längre förmår göra någon egentlig skillnad mellan verkligheten och fiktionen. Och när vi gör det, tenderar fiktionen att vinna.

Zengotita bygger upp sitt resonemang metodiskt, med ett bombardemang av empiriska undrsökningar blandat med personliga upplevelser. Hela tiden diskuterar han med sig själv och vacklar fram och tillbaka. Ofta är han ironisk, vilket tidvis gör framställningen otydlig. Men så småningom framgår hans ståndpunkt tydligt.

Det är inte helt lätt att sammanfatta bokens resonemang, men jag ska göra ett försök. Zengotitas resonemang utgår från tanken att vi har blivit ”mediated” – det existerar ingen svensk motsvarighet, men vad sägs om ”medierad”? Idén bakom begreppet är att mediamättningen påverkar vår självuppfattning. Medieringen består av flera olika bitar. En del är att vi hela tiden ställs inför valmöjligheter. Detta framställs som ett erbjudande, en fantastisk möjlighet, vilket det ofta är. Men samtidigt leder det till en subjektivisering av verkligheten: du är i centrum, du ska besluta, du ska välja. Ditt val formar själva verkligheten. Detta leder i sin tur över till en upphöjelse av jaget: du är viktig, ja den viktigaste som finns, just genom dina val.

Mellan verkligheten i sig och medias projektion av verkligheten uppkommer därmed en avgörande skillnad. Det som medieras riktar sig till oss, det försöker medvetet få oss intresserade. Verkligheten i sig bara är, den riktar sig inte till någon. Den medierade upplevelsen av verkligheten leder till en egocentrisk världsuppfattning. Det blir bättre att uppleva en verklig händelse på tv än i verkligheten. Virtuellt sett kan du uppleva t ex Kennedymordet från flera olika vinklar, i slow motion, och spela upp det hur många gånger som helst. En helt annan totalupplevelse framför att faktiskt ha varit där den 22 november 1963. Med medias hjälp får du en helhetsbild, en överblick som ett verkligt ögonvittne aldrig kan få. Och detta påverkar oss på ett grundläggande sätt:
”This is a form of flattery so pervasive, so fundamental to the very nature of representation, that it has escaped notice, though it ultimately accounts for the much-remarked narcissism of our age. The flattered self is a mediated self, and the alchemy of mediation… gets carried into our psyches by the irresistible flattery that goes with being incessantly addressed.” (s. 7)
Medieringen består också av en helt annan grad av global mediamedvetenhet. När allt tänkbart exponeras via tv och på nätet, leder det till en inställning hos oss att vi hela tiden kan befinna oss i ett mediasammanhang. Därför börjar vi agera som om vi är på tv, som om vi exponeras. Och det är ju rimligt, för det är precis det vi blir. Livet är ett skådespel, och du har huvudrollen.

 

 
Invändningen mot detta är förstås att det finns så många fördelar med en medierad värld. Vad är det för fel med att få en utmärkt överblick över en händelse? Är inte valmöjligheterna av godo? Jag menar, du kan ju alltid välja att inte välja. Den globaliserade mediekulturen är också mer jämlik än något som existerat tidigare. Så vad är problemet?

Allt detta erkänner Zengotita, ja, han till och med framhåller fördelarna med den medierade verkligheten, i kapitel efter kapitel. Men det är också det han varnar för, att vi lurar oss själva genom våra val. ”The dynamic of evaluation goes like this: to begin with, an aesthetic sense that something is amiss; then the realization that you can’t pin down what the problem is, while the advantages are obvious – and that queasy feeling will subside in time.” (s. 30). Och Zengotita upprepar, nästan maniskt, som ett mantra, att följderna av mediering överlag är bra. Till slut låter han som en trasig grammofonskiva: ”Of course, this is mostly a good thing. Isn’t it? I’m so confused, I can’t tell anymore.” (s. 201)

Konsekvenser av medieringen
Zengotita framstår på många sätt som motståndare till den liberala, globaliserade världen. Eller kanske inte motståndare, snarare kritiker av den. Oavsett fördelarna finns nämligen alltid nackdelar, det finns förlorare, det finns dem som inte känner sig hemma i den moderna världen. Det är det han vill lyfta fram, att allt inte är OK, att vi inte kan bortse från den verkliga verkligheten utan att det får konsekvenser.

 

Vilka är då konsekvenserna?
Ett av de tydligaste problem som boken tar upp är den egocentriska världsuppfattning som blir resultatet av det medierade jaget, det ego som smickrats att tro att allt är möjligt. Detta leder till en subjektiv verklighetsuppfattning som hotar att slå över i relativism. Zengotita refererar till en incident när en av hans filosofistudenter envist hävdade att han kunde tänka sig en fyrkantig cirkel. De andra studenterna förhöll sig visserligen skeptiska, men ingen var beredd att förneka att han faktiskt tänkte sig en fyrkantig cirkel. När allt kommer om kring kan ju ingen säga vad som finns i någon annans tankar, eller hur? (s. 77)

En konsekvens som löper parallellt med den ovannämnda är att vi föredrar den medierade verkligheten framför den icke-medierade. Verkligheten i sig är nämligen inte till för dig, och framstår lätt som futtig och tråkig jämfört med den medierade verkligheten, den som blivit utvald, sorterad, målgruppsanalyserad och formad för att tilltala just dina preferenser. Och utan verklighetenen som gemensam referensram blir naturligtvis relativismen verklighet. Zengotita hänvisar till Nietzsche, som skildrade moderniteten med det metaforiska uttrycket ”Gud är död”. Neitzsche tänkte sig att en elit av mänskligheten – övermänniskorna – skulle definiera sin egen verklighet, utan Gud. Som Zengotita framställer saken är vi alla övermänniskor – ”Übermensch ist ein Jedermensch” – som själva väljer våra värderingar och vår verklighet.

 

 

Och?
Mediated är lättläst, men tankarna i den är svårfångade. Det beror väl delvis på att boken blir lika postmodernistisk som den verklighet den försöker skildra: Zengotitas tankar kröker sig in i varandra, går på kors och tvärs, i ett försök att fånga essensen i den medierade verkligheten, som han också betecknande nog kallar ”the Blob”, just för att illustrera hur oformlig den är.

Ett problem som han inte går in på är vad medieringen gör med vår hänsyn gentemot de svaga och drabbade i världen. Eftersom allt är ditt eget val och allt är relativt i den medierade världsbilden finns inget rätt eller fel – det står dig fritt att hjälpa andra eller inte , allt efter vad du känner för. Medieringens inneboende egocentrism leder förstås till att du tenderar att bara bry dig om dig själv, men det är ju ditt val, och du kan inte klandras för det. På samma sätt blir allt sett som resultatet av ens egna val, så om det går illa för dig är det ditt eget fel. Du kunde ju ha valt något annat.

Kopplingen till konspiracism är väl rätt uppenbar, även om det känns rätt marginellt i förhållande till Zengotitas samhälls- och kulturkritik. Här har vi en av förklaringarna till det alltmer utbredda konspirationstänkandet: verkliga förklaringar är helt enkelt inte intresseväckande nog. Då kan man strunta i verkligheten och bli anhängare av en konspirationsteori. Om verkligheten i övrigt också är valbar, blir konspirationen bakom 11 september eller vad man nu tänker sig snarast en detalj i sammanhanget.