OK, det känns som det är läge att sammanfatta vad min framställning har kommit fram till. Här nedan sammanfattar jag först hur den konspiracistiska metoden kan beskrivas, och därefter kommer en diskussion av orsakerna till konspiracism.
Den konspiracistiska metodens beståndsdelar
De som är konspiracister anser själva att de kommer med sanningen (det finns säker en del cyniker där också, men dem ser jag som mindre oroande än de som faktiskt tror att de har rätt). Därför är det viktigt att jämföra den konspiracistiska metoden med vetenskaplig metod.
1) Konspiracisten utgår ifrån att den egna teorin är sann. Det grundläggande tänkandet är ”jag tror det är så här, alltså är det så här”. Denna grundtanke är väldigt naturlig för människan, men den leder lätt till konstiga resultat: vi människor tenderar att vara fördomsfulla och självupptagna och bara lägga märke till sådant som stöder vår redan bildade uppfattning. Resultaten av att utgå från att man själv har rätt ser vi i de andra delarna av den konspiracistiska metoden. Denna konspiratoriska kunskapssyn påminner om den religiöst dogmatiska: man utgår från en massa antaganden som i sig är obevisade. Vetenskapen strävar istället efter att framhålla att all kunskap är temporär och kan förändras av nya rön.
2) Konspiracisten försöker bevisa den egna teorin. Vetenskaplig metod går ut på att man ska försöka motbevisa den egna teorin, just för att motverka den mänskliga egocentrismen och fördomsfullheten. Ofta misslyckas individuella forskare med att göra detta på ett vettigt sätt, Men konspiracisten försöker inte ens.
3) Konspiracisten presenterar mängder av fakta för att stöda sin teori, så många att läsaren/tittaren blir överväldigad av stormfloden. Det vi inte får veta är att det är ett selektivt urval av fakta – konspiracisten presenterar bara det som stöder den egna teorin. Därmed blir presentationen tendentiös. återigen går detta emot grundläggande vetenskap, där man ska lyfta fram de fakta som talar emot den egna teorin.
4) Konspiracisten använder fakta ologiskt. Det tydligaste exemplet på detta är att både belägg och frånvaro av belägg används för att stöda den egna teorin, som i fallet med Zapruderfilmen eller Pentagonfilmerna.
5) Det konspiracistiska tänkandet kännetecknas av en oerhörd detaljfixering, där enskilda fakta plockas isär och analyseras sönder som ett steg på vägen för att misstänkliggöra etablerad kunskap och framställa den egna teorin som ett tänkbart alternativ. Samtidigt saknar konspiracisten känsla för sammanhanget, som blir mycket märkligt när man försöker sätta ihop varje individuell del av konspiracistens resonemang till en koherent helhet. Det mest kända exemplet på detta är diskussionen om att WTC-byggnaderna förstördes av sprängladdningar, inte av flygplanskollisioner.
6) Den kanske obehagligaste delen av den konspiracistiska metoden är smutskastning och misstänkliggörande av meningsmotståndare. Om du inte håller med konspiracisten är du lurad, och går du så långt som att argumentera emot eller försöka motbevisa konspirationsteorin, ja då är du en del av konspirationen. På det sättet undviker konspiracisten att någonsin behöva lyssna på meningsmotståndare, och omöjliggör en rationell diskussion. Ofta framställer sig konspiracisten som en skeptiker som har modet och integriteten att ifrågasätta etablerad kunskap. Att konspiracisten själv tror okritiskt på sin egen konspirationsteori innebär förstås att det här är ett typexempel på bristande självinsikt.
7) Konspirationsteorin bygger på en polariserad världsbild. Världen styrs av onda krafter, och de enda som står emot är ”sanningssökarna”. Det här är, återigen, en verklighetsuppfattning som påminner om den religiösa.
Orsaker till konspiracism
Så långt själva den konspiracistiska metoden. Men varför förekommer konspiracism, och varför har det en sådan spridning?
Ett första skäl till att konspirationsteorier är möjliga är förstås att det förekommer konspirationer i verkligheten. Robespierre störtades genom en konspiration, och en konspiration låg bakom mordet på Abraham Lincoln. Ett modernt exempel är den italienska frimurarlogen P2 och dess långtgående planer på att manipulera det italienska samhället. Skillnaden mellan dessa faktiska konspirationer och de konspiracistiska fantasierna är att de faktiska konspirationerna alltid har varit ytterst begränsade i omfattning och målsättningar jämfört med, låt oss säga, illuminatimyten. Icke desto mindre gör förekomsten av faktiska konspirationer att det ju ändå blir tänkbart att det kan finnas större sådana.
En annan aspekt är att konspirationsteorin stämmer väl överens med hur vi människor tänker . Vi tolkar världen omkring oss, och söker mening i den. I vår tolkning av världen ingår sådana premisser som att det finns ett ändamål med allting, och att allt som sker har en mening. Detta sätt att tänka kan förstås vara tröstande och ge människor en viss trygghet, men den har ingenting med verkligheten i sig att göra. Vetenskapen har sedan länge identifierat dessa grundstenar i mänskligt tänkande och avhållt sig från att bygga något på dem, eftersom de strider emot hur verkligheten faktiskt fungerar. Om vi går tillbaka i historien kan vi se alternativa förklaringsmodeller av världen, t ex den religiösa världsbilden och den magiska, som bygger på just ändamålstänkandet och meningsfullhetstänkandet. Konspiracismen hör till samma kategori, det som i relation till vetenskapen kan betecknas som kontrakunskap.
Konspirationstänkandet föds förstås också delvis ur en sund misstänksamhet mot myndigheter och auktoriteter. Sådana ska man förstås vara misstänksam emot, men i Aristoteles efterföljd framhåller jag att man bör vara måttfull i sin misstänksamhet. Och nej, det betyder inte att man ska tro blint på att reptiler egentligen kontrollerar världen, samtidigt som man vägrar tro på minsta ord i 11 septemberkommissionens rapport.
En aspekt som komplicerar hela konspiracismfenomenet är att konspirationsteorier kan verka som identitetsskapande faktorer. På många sätt rimmar konspirationsteorin med en världsbild präglad av maktlöshet. Den lockar därför de som inte finner sig tillrätta i samhället, och ger en bekväm förklaring av varför de inte kan finna sig tillrätta: världen styrs av onda ränksmidare! Den här identifieringen blir väldligt tydlig hos individuella konspiracister, som kan ta oerhört illa vid sig om deras åsikter kritiseras, just för att konspirationstänkandet har blivit så sammanvävt med deras självbild. Det är också psykologiskt mycket ansträngande att tvingas omvärdera sig själv. Därför flyr konspiracisten hellre in i tvärsäker tro på sin egen teori.
Tyvärr är konspirationstänkandet också ett slags paket som kan användas för att “smuggla in” annars oacceptabla åsikter. Något som är oerhört tydligt i konspirationstänkandets moderna historia är att dess rötter finns i konservatism och antireformism. De tidiga konspiracisterna företrädde reaktionära agendor med religiösa förtecken. De moderna konspirationsteorierna utgår från den engelskspråkiga extremhögern, där den amerikanska John Birch Society står i främsta ledet. Även om många konspirationteorier på ytan verkar befriade från denna koppling finns en risk att tänkandet smyger med. Inte minst gäller det antisemitismen, som överhuvudtaget fått förnyad kraft. Det innebär förstås att de som lockas av antisemitism kan komma att hamna i konspirationsteoretiskt fack, och vice versa.
En sista viktig förklaring till konspiracismens spridning är att den går ihop med vårt moderna, ”medierade” förhållningssätt till världen och oss själva. Den faktiska verkligheten är för tråkig, för långsam, för ointressant för den som har indoktrinerats att sätta sig själv i centrum som konsument. Vi väljer därför en mer spännande verklighet. Varför inte en som smickrar oss genom att upphöja oss till sanningssägare i kampen mot den onda konspirationen? En mer egocentrisk världsbild.