I England utkämpades under hela 1600-talet en maktkamp mellan kungen och parlamentet (den lagstiftande församlingen). Bland annat utkämpades ett blodigt inbördeskrig 1642-49. 1688 höll det på att bli inbördeskrig igen, men kung James II flydde från landet och parlamentet gjorde den holländska fursten Willem av Oranien till kung under namnet William III, i utbyte mot att han godkände deras Declaration of Rights.

Här kan du läsa om Englands historia

Declaration of Rights

Kung James II eftersträvade med hjälp av flera dåliga rådgivare, domare och ministrar, som anställts av honom, att nedbryta och utrota den protestantiska religionen och detta kungarikes lagar och privilegier, genom att för kronans räkning pålägga skatter för längre tid och på annat sätt än parlamentet beviljat. Han upphävde och stiftade lagar utan parlamentets samtycke. Han lät utan medgivande av parlamentet värva och hålla en stående armé i kungariket under fredstid. Han lät avväpna många goda protestantiska undersåtar medan katolikerna mot lagens bud var både beväpnade och avlönade. Han kränkte de fria valen av parlamentsmedlemmar. Allt detta strider helt och hållet mot detta rikes frihet och kända lagar.

Sedan den nämnde kung James II abdikerat och tronen därigenom blivit vakant, lät Hans Höghet, fursten av Oranien, på inrådan av några andliga och världsliga lorder och ledande underhusmedlemmar sammankalla överhusets protestantiska medlemmar samt representanter för grevskapen, städer, universitet, köpingar och de fem hamnarna, till parlamentsmöte i Westminster den 22 januari 1689. Avsikten var att skapa en sådan ordning, att landets religion, lagar och privilegier inte ännu en gång skulle kunna råka i fara att omstörtas.

Överhuset och underhuset är nu samlade. Efter att ha noga övertänkt det bästa sättet att styrka sina gamla rättigheter och friheter och att uppnå de önskade målen uttalar de,

att det är mot lagen att kungen upphäver lagar eller utfärdar lagar utan parlamentets godkännande;

att det är mot lagen att utkräva pengar till kronans behov för längre tid och på annat sätt än parlamentet samtyckt till;

att det är mot lagen att värva eller att hålla en stående här inom kungariket utan parlamentets tillstånd;

att de protestantiska undersåtarna skall ha tillstånd bära vapen till sitt försvar;

att parlamentsvalen skall vara fria;

att det skall råda yttrande-, diskussions- och förhandlingsfrihet i parlamentet. Åtal må inte väckas mot någon för vad han yttrat i parlamentet;

att parlamentsmöten bör hållas så ofta att alla missförhållanden kan avhjälpas och lagarna förbättras, stärkas och bevaras.

De kräver, fordrar och håller fast vid att allt detta är deras obestridliga rättigheter och friheter.

Till denna begäran har de särskilt uppmuntrats genom Hans Höghet prinsen av Oraniens förklaring, att det är det enda sättet att avhjälpa och bota missförhållandena. De har därför fullt förtroende för att Hans Höghet, fursten av Oranien, skall fullborda det befrielseverk han redan fört så långt och att han skall skydda dem från övergrepp på deras rättigheter, som har uppräknats, och mot alla andra angrepp på deras religion och frihet.

De nämnda andliga och världsliga lorderna och underhusets medlemmar, samlade i Westminster, beslutar att Wilhelm och Maria, furste och furstinna av Oranien, skall vara konung och drottning av England, Frankrike och Irland med alla därunder hörande lydländer.

 

Några saker att fundera över gällande detta dokument:

Hur motiverar parlamentet att de gått emot kungen?

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumentet? Till vilka?

Vad menas med att parlamentsvalen ska vara ”fria”?

Vad säger dokumentet om religionsfrihet?

 

Utdraget är taget ur Källor till historien 1 av Göran graninger och Sven Tägil (Lund 1966)

Hela det slutgiltiga dokumentet, Bill of Rights, finns att läsa på http://avalon.law.yale.edu/17th_century/england.asp