Under oroligheterna i Paris och den franska landsorten sommaren 1789 beslöt nationalförsamlingen att avskaffa ståndsprivilegierna. Banden med det förgångna revs. Man började planera för framtiden. Ett första steg tog nationalförsamlingen med »Förklaringen om människans och medborgarens rättigheter» den 26 augusti 1789.

 

Här kan du läsa om franska revolutionen

Proklamationen:

Det franska folkets till en Nationalförsamling förenade ombud anser att okunnigheten om, glömskan av eller föraktet för människans rättigheter är de enda orsakerna såväl till alla allmänna olyckor som till regeringens korruption. De har därför beslutat att genom en högtidlig proklamation fastställa människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter och skyldigheter, så att varje samhällsmedlem i varje ögonblick skall kunna påminna sig sina rättigheter och den lagstiftande och utövande maktens åtgärder.

Till följd härav erkänner och förklarar Nationalförsamlingen i det Högsta väsendets namn följande rättigheter vara de som tillkommer varje människa och medborgare.

Art. I. Människorna föds lika och fortfar att vara lika i rättigheter.

Art. II. Målet för varje politisk sammanslutning är att bevara människans naturliga och oförytterliga rättigheter. Dessa är frihet, äganderätt, personlig säkerhet och rätt till motstånd mot förtryck.

Art. III. All suveränitet innehas av folket. Ingen kår eller individ kan utöva någon makt som ej utgår från folket.

Art. IV. Friheten består i att kunna göra allt som ej skadar andra. Sålunda har utövandet av varje människas medfödda rättigheter icke några andra gränser än dem som bildas därigenom att även andra samhällsmedlemmar njuter samma rättigheter. Dessa gränser kan bestämmas endast genom lagen.

Art. V. Lagen har ej rätt att förbjuda annat än för samhället skadliga handlingar. Man bör ej förhindras att göra något som ej är föreskrivet av lagen.

Art. VI. Lagen är uttrycket för den allmänna viljan. Alla medborgare har rätt att antingen personligt eller genom ombud medverka vid dess stiftande. Lagen bör vara lika för alla, vare sig den beskyddar eller straffar. Alla människor är lika inför lagen och har därför samma rätt att bekläda platser och offentliga ämbeten endast på grund av sin skicklighet och utan annan åtskillnad än den som betingas av deras dygder och deras begåvning.

Art. VII. Ingen kan anklagas, häktas eller hållas fängslad i andra fall än dem som lagen upptager och under andra formaliteter än dem lagen föreskriver. De som påbjuder, utför eller låter utföra godtyckliga befallningar bör straffas. Däremot bör varje medborgare, som på grund av lag blivit kallad inför rätta eller häktad, lyda utan uppskov, ty han blir brottslig genom att göra motstånd.

Art. VIII. Lagen bör ej fastslå andra straff än dem som är oundvikligen nödvändiga. Ingen kan straffas på grund av annan lag än sådan som blivit stiftad tidigare än brottet blivit begånget.

Art. IX. Varje anklagad medborgare anses såsom oskyldig ända till dess lagen förklarar honom skyldig. Om det är nödvändigt att häkta honom, bör ej onödig stränghet användas för att bemäktiga sig hans person. Ett sådant förfarande bör vara genom lag strängeligen förbjudet.

Art. X. Ingen bör oroas för sina åsikter, icke ens religiösa, så vitt dessas utövande ej stör den lagliga ordningen.

Art. XI. Det fria meddelandet av tankar och åsikter är en av människans heligaste rättigheter, och till följd härav kan envar tala, skriva och trycka vad han vill. Dock bör han stå till ansvar i de fall där lagen fordrar det.

Art. XII. Nödvändigheten av att skydda människans och medborgarens rättigheter kräver en beväpnad styrka. Denna styrka är sålunda inrättad till allas nytta och fördel.

Art. XIII. För underhållet av denna beväpnade styrka och för de utgifter som statens styrelse kräver, är en allmän skatt oundgänglig. Denna skatt bör vara jämnt fördelad mellan alla medborgare i förhållande till deras möjlighet att betala densamma.

Art. XIV. Alla medborgare har rätt att antingen personligen eller genom ombud vara med om att bekräfta nödvändigheten av en allmän skatt, att bevilja den, övervaka dess användande och att bestämma dess storlek, dess fördelning, dess upptagande och dess varaktighet.

Art. XV. Samhället har rätt att fordra räkenskap av varje offentlig tjänsteman angående förvaltningen av hans ämbete.

Art. XVI. Det samhälle, i vilket makterna ej är skyddade genom en offentlig akt och i vilket makterna ej är strängt åtskilda, äger icke någon konstitution.

Art. XVII. Då ägandet av egendom är en oförytterlig och helig rättighet, kan ingen berövas densamma, åtminstone ej i annat fall än där den allmänna nyttan, lagligen fastställd, tydligt kräver det och i så fall endast mot en rättvis ersättning.

Ur Källor till historien II av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1967)

Några saker att fundera över gällande detta dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumentet? Till vilka?

Vilka räknas som ”människor och medborgare”? Vilka räknas inte?

Vad menas med ”frihet” i detta dokument?

Vad säger dokumentet om religion?

Vilka är det som står för dokumentet? Vad spelar det historiska sammanhanget för roll för vad som står i dokumentet?