Under de första tjugofem åren efter Andra världskrigets slut var socialdemokraternas dominans i svensk politik mer eller mindre fullständig.  Under denna tid satsade socialdemokraterna på att förverkliga sin idé om att göra Sverige till ett ”folkhem”, alltså att alla medborgare skulle känna sig trygga i  ”det starka samhället”, som det också kallades. För att uppnå detta byggde socialdemokraterna på ett antal idéer:

1) Tillväxt ger trygghet och vice versa. En grund för den socialdemokratiska politiken var ekonomisk tillväxt. Ökad tillväxt skulle ge mer pengar i samhället. Det som behövdes var sedan att satsa de pengar man tjänade på en expansiv socialpolitik, med bidrag och stöd till alla dem som hade svårt att klara sig själva. Detta skulle hjälpa alla dessa människor att komma in i samhällssystemet och bidra till ekonomin. Därigenom skulle tillväxten också öka, vilket skulle leda till mer resurser för en än starkare socialpolitik och därmed en ännu större trygghet.

2) En stark tilltro till statens förmåga att lösa samhällsproblemen. Staten uppfattades som en opartisk medlare mellan olika grupper i samhället, t ex arbetare och arbetsgivare. Genom en hög grad av statlig inblandning i sociala och ekonomiska frågor skulle många motsättningar kunna lösas på bästa tänkbara sätt. En följd av detta var att den statliga verksamheten ökade kraftigt under andra hälften av 1900-talet.

3) En föreställning om att individens möjligheter till självförverkligande bygger på en frihet från sociala strukturer.  Till skillnad från klassiskt liberal individualism – där individens frihet bygger på att staten inte blandar sig i människors privata angelägenheter – byggde den socialdemokratiskt präglade individualismen (statsindividualism) på att statens politik skulle befria individen från att vara beroende av t ex religion och familj. Den enskilda personen kunde fortfarande välja att bilda familj eller tillhöra en organiserad religion, men staten skulle erbjuda en så god social och ekonomisk trygghet att ingen skulle vara tvungen att bilda familj eller tillhöra en religion.

Några viktiga reformer som kom till följd av detta tänkande:

Allmänt barnbidrag 1948: varje familj fick ekonomiskt stöd av staten då de skaffade barn.

Lagen om religionsfrihet 1952: Frihet för varje medborgare att inträda i och utträda ur alla religiösa samfund. Tidigare hade man varit tvungen att inträda i en ny religiös organisation om man utträdde ur den man tillhörde. Med denna lag blev det möjligt att inte tillhöra något religiöst samfund alls.

Lagen om socialhjälp 1956: ekonomiska bidrag (socialbidrag/försörjningsstöd) till den som inte hade arbete och inte någon arbetslöshetsförsäkring.

Allmän tjänstepension 1960: Statligt garanterad ålderspension.

Individuell inkomstbeskattning 1971: Tidigare inkomstbeskattades familjen som en helhet. Med denna lag kom familjemedlemmar att beskattas individuellt. Tanken var att göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta.

En uppenbar följd var att statens verksamhet expanderade kraftigt. På 1950-talet var statens utgifter  25% av Sveriges BNP (bruttonationalprodukt). Den hittills uppmätta toppen kom 1994, då utgifterna var 71% av BNP. Fler och fler människor kom att arbeta i statliga eller kommunala organisationer: i början av 2000-talet var 1/3 av Sveriges förvärvsarbetande befolkning offentliganställda. Verksamheten finansierades huvudsakligen av beskattning, som också ökade: från ca 20% av BNP i början av 50-talet till 56% av BNP i slutet av 1980-talet.

En annan följd var ökat samarbete mellan staten och företagen. Detta var delvis resultat av politikernas visioner, men också av att företagen alltmer kom att ingå i ett komplicerat nätverk av specialiserade företag: företagsverksamheten blev alltmer beroende av underleverantörer och expertkunskaper, och staten behövde företagen för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Det var alltså fråga om ett ömsesidigt beroende. Åtminstone fram till 70-talet hölls Saltsjöbadsavtalets anda levande, och arbetare och arbetsgivare förhandlade för att undvika öppna konflikter (t ex strejker).

Slutligen förändrades familjebilden. I början av 1950-talet sågs kärnfamiljen (föräldrar + barn) fortfarande som standard, men under andra hälften av 1900-talet förändrades denna alltmer till vad som kan kallas för en ”modern familjebild”. Den moderna familjebilden kännetecknas av att det samexisterar flera olika familjeformer: den traditionella kärnfamiljen finns kvar, men det är lika möjligt att leva i en sambofamilj, en familj med en enda vuxen medlem, en familj med samkönade vuxna eller en ombildad familj (alla barnen i familjen är inte gemensamma). Detta är dels ett resultat av den politiska viljan att öka individens frihet, och dels ett resultat av ekonomisk utveckling. Familjen slutade vara en ekonomisk enhet för produktion redan under industrialiseringen, och skolgång och fritidsverksamhet kom alltmer att sörja för det dagliga omhändertagandet av barn. Familjens samhälleliga funktion idag är därför huvudsakligen att uppfostra barn och ge vuxna en social stabilitet.

 

Referenser

Den svenska historien, band x

Göran Ahrne, Christine Roman & Mats Franzén, Det sociala Landskapet. En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet (Bokförlaget Korpen 2008)

Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet. Idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk ideologi under efterkrigstiden (Acta Universitatis Upsaliensis 2003)

Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och obereonde i det moderna Sverige (Norstedts 2006)