Bakgrund

Julius Caesar (ca 100-44 fvt) var en av romarrikets mest välkända historiska gestalter. Han gjorde sig en karriär som militär erövrare, och var dessutom en framgångsrik politiker. Han kom att få stor historisk betydelse för romarrikets utveckling genom att vända sina styrkor emot den romerska republiken, störta den och utropa sig själv till diktator. Caesar mördades ganska snart efter detta, men hans adoptivson Octavianus vann det följande inbördeskriget och blev den första romerska kejsaren. Under det romerska kejsarrikets tid sågs därför Caesar som grundaren av det romerska kejsardömet.

Den romerska författaren Suetonius skrev på 100-talet, alltså ungefär 150 år efter Caesars död, en serie biografiska berättelser om de olika romerska kejsarna. De källor Suetonius har använt för sina egna texter är till största delen förlorade, och därför utgör hans kejsarbiografier ibland den enda källan till vissa delar av de första romerska kejsarnas liv.

Här nedan återges ett utdrag ur Suetonius biografi över Caesar.

– Läs texten.

– Vilka delar av texten är svåra att förstå? Vad är det som gör dessa delar svåra?

– Vad säger Suetonius om Caesars sexliv?

– Vad kan vi idag veta om Caesars sexliv utifrån denna text?

– Kan vi med hjälp av texten få veta någonting annat om romarnas syn på sexualitet? I så fall, vad?

Suetonius text:

Caesars sedlighet ifrågasattes aldrig, bortsett från hans samvaro med Nikomedes, en outplånlig skamfläck som ständigt utsatte honom för hånfulla glåpord från alla håll. Jag vill inte uppehålla mig vid Licinius Calvus välkända rader:

Allt vad Bithynien

och Caesars älskare har nånsin haft.

Jag fäster heller inget avseende vid vad Dolabella och Curio den äldre säger i sina tal, där Dolabella kallar honom ”drottningens rival”, ”den kungliga bärstolens hemliga bädd”, och Curio säger att Caesar var ”Nikomedes bordell” och Bithyniens kärleksnäste”. Jag bortser även från Bibulus kungörelser, i vilka han offentligt skrev att hans kollega var ”Bithyniens drottning” och att dennes längtan tidigare stått till en kung, men nu till en kungamakt. Marcus Brutus berättar att vid den tiden en viss Octavius, som var något omtöcknad i sina sinnen och därför pratade ohämmat, vid en stor sammankomst först kallade Pompejus ”kung” och sedan hälsade på Caesar och titulerade honom som ”drottning”. Men Gajus Memmius beskyller honom öppet för att tillsammans med andra homosexuella ynglingar ha varit Nikomedes munskänk under ett stort gästabud, där även några romerska köpmän, vars namn han nämner, fanns bland gästerna. Cicero skrev i några brev att Caesar av uppvaktare fördes in i det kungliga sovrummet och sedan låg i en säng av guld, iförd purpurfärgade kläder, samt att denne Venus son förlorade sin oskuld i Bithynien. Men han nöjde sig inte med detta, utan när Caesar en gång i senaten försvarade Nysa, Nikomedes dotter, och därvid erinrade om de tjänster Nikomedes gjort honom, svarade Cicero: ”Prata inte mer om det där, är du snäll, för alla vet både vad han gav dig och vad du gav honom.” Under triumfen efter segern i Gallien, slutligen, framförde Caesars soldater bland de övriga sångerna som de har för vana att sjunga på skämt när de följer triumfvagnen, även följande, som blivit mycket känd.

Caesar kuvar alla galler, Nikomedes segraren,

Se hur Caesar triumferar, segrarn över Gallien,

Nikomedes hedras icke, fast han kuvat segraren.

 

Ur Suetonius, Kejsarbiografier. Översättning Ingemar Lagerström (Wahlström & Widstrand 2001), s 45-46.