I samband med att mer avancerade civilisationer och imperier uppkom började människorna också att utveckla sitt tänkande. De antika tankesystemen brukar betecknas med det grekiska uttrycket filosofi (”kärlek till vishet”). Filosofin brukar ses som en föregångare till vetenskapen: än idag ägnar sig filosoferna just åt de frågor som vetenskapen inte har lyckats finna några svar på.

Filosofi och religion kan ofta hänga samman, men de skiljer sig åt på en väsentlig punkt: inom religionen är det OK att förklara något genom att hänvisa till Gud. Något liknande är egentligen inte acceptabelt inom filosofin, som utgår från att världen kan begripas av oss människor utan att hänvisa till högre makter.

Den första filosofin utvecklades i Indien. Den indiska samhällsuppbyggnaden med mycket skarpa klasskillnader gav stor makt åt brahminerna (prästerna). Brahminerna behövde inte själva ägna sig åt fysiskt arbete, utan kunde lägga sin energi på att fundera över hur världen hänger ihop och vilken plats vi människor har i den. Så föddes den första filosofin.

Brahminernas vediska filosofi fortsatte att utvecklas och förfinas under många hundra år. Just i Indien var deras tankesystem tydligt sammankopplat med det religiösa tänkandet, och så småningom utvecklades hela tankesystemet till den religion som idag kallas hinduism. Men det vediska tänkandet utmynnade också i andra läror som buddhism och jainism.

Det är osäkert om den vediska filosofin spreds från Indien till omgivande kulturer, eller om de andra kulturerna utvecklade likartade tankemönster på egen hand. Något som däremot är säkert är att filosofin formligen exploderade under perioden 500-300 f v t. De civilisationer som tydligast kom att stå för den filosofiska guldåldern var Kina och Grekland.

Den antika filosofin kan något förenklat delas in i två avdelningar: naturfilosofi och samhällsfilosofi.

Naturfilosofi: vad finns?
En del av de frågor filosoferna funderade över handlade om världen, hur den uppkommit och vad den består av. Den grundläggande frågan här var: vad finns egentligen? Består världen kanske egentligen bara av en enda sak, ett slags urämne? Eller finns det flera olika urämnen?
Så småningom kom både greker och kineser fram till att det rimligen måste finnas ett antal urämnen. Dessa urämnen kom att kallas för ”element”. Grekerna räknade med fyra (jord, eld, luft och vatten), kineserna med fem (trä, jord, eld, metall och vatten).

En grekisk filosof, Demokritos (ca 460-370 f v t), föreslog istället att all materia bestod av pyttesmå odelbara partiklar, atomer. Hans teori fick inget större genomslag då, men återupptäcktes på 1700-talet och ses idag som en föregångsteori till modern atomfysik.

Så här brukar atomer avbildas i nutida fysik

Naturfilosoferna ägnade sig också åt att fundera över vad kunskap är och hur vi egentligen kan veta något om världen runtomkring. Ur dessa resonemang kunde så småningom vetenskapliga metoder utvecklas.

Samhällsfilosofi: hur ska man leva ett gott liv?
Samhällsfilosoferna ägnade sig istället åt att fundera över människans roll i världen. De viktigaste frågorna inom samhällsfilosofin var (och är): Hur ska man leva ett gott liv? Vad är rätt och fel? Hur bör ett bra samhälle vara ordnat?

Den vediska filosofin bidrog med några grundläggande tankar om människans roll i världen. De vediska filosoferna framhåller att människan är en samhällsvarelse som alltid ingår i ett större sammanhang. Av det följer att människan måste ha en del rättigheter (som skydd mot att utnyttjas av andra människor) och en del skyldigheter (för att hon inte ska utnyttja andra människor). De vediska filosoferna framhöll också vikten av ideal: vi människor bör sträva efter att bli bättre än vad vi är.

I Kina och Grekland utvecklades samhällsfilosofin ytterligare. I Grekland stimulerades samhällsfilosofin av den öppna debatt som förekom i den atenska demokratin, och i Kina gynnades den av att riket var splittrat i många småstater som stred inbördes (se nästa avsnitt).  I båda regionerna formulerades tanken att samhället måste vara rättvist för att individen ska kunna leva ett bra liv.

Den mest framstående kinesiska samhällsfilosofen var Kong Fu Zi, i väst känd som Konfucius. Han tänkte sig att individen och samhället måste vara i harmoni med varandra, annars kommer ingen av dem att må bra. I dåtidens sätt att tänka innebar det t ex att undersåten hade skyldighet att lyda kejsaren, men kejsaren hade å sin sida skyldighet att härska med undersåtarnas bästa för ögonen. Om kejsaren inte fullgjorde sina plikter hade folket rätt att avsätta honom.

En annan kinesisk filosof, Mo Zi, formulerade den ”universella kärlekens lära”. Den innebär att man ska ta hänsyn till hela mänskligheten när man fattar beslut, inte bara till sig själv och sina närmaste. Mo Zi anses vara en föregångare till den moralfilosofi som kallas utilitarism.

I Grekland försökte filosofen Platon lösa problemet med det rättvisa samhället genom att formulera tanken på en idealstat. I Platons idealstat är människorna strikt uppdelade i tre klasser: en styrande överklass, en krigarklass och en arbetarklass. För att få denna hierarki att fungera arbetar överklassen med att hålla arbetarna okunniga, och använder rashygieniska metoder för att se till att bara de dugligaste får möjlighet att fortplanta sig.

Platon i en målning av renässanskonstnären Rafael

Platons idealstat brukar ofta fördömas som en fascistisk dröm. Ändå har den haft ett bestående inflytande: Platons statsidé har inspirerat många härskare genom tiderna.

En mindre extrem idé om samhället hade istället Platons lärjunge Aristoteles. Aristoteles menade tvärtemot Platon att det bästa samhället var ett samhälle där alla hade lite att säga till om. Aristoteles var inte demokrat. Han tänkte sig fortfarande att det skulle finnas en styrande klass, men vanliga människor skulle åtminstone kunna göra sin röst hörd, och de styrande skulle vara tvungna att ta hänsyn till dem. Aristoteles samhällssyn påminner alltså ganska mycket om Konfucius.

Byst av Aristoteles

Aristoteles nyktra samhällssyn blev dock inte lika populär som Platons drömstat. Det kan tilläggas att den enda förmildrande omständigheten med Platons idealstat var att han tänkte sig fullständig jämställdhet mellan könen. Detta bortsåg dock senare generationer fullständigt ifrån. Omvänt struntade man i Aristoteles  samhällssyn och accepterade istället hans mycket fördomsfulla syn på kvinnor som ett slags outvecklade män.