Samtidigt som den kinesiska imperiestaten uppkom och blev en bestående influens på östra Asien, uppkom det romerska imperiet i Medelhavsområdet.

Staden Rom (enligt traditionen grundad 753 f v t) hade utmärkta geografiska förutsättningar för att dominera både Italien och Medelhavet. Staden var belägen i centrala Italien och låg på ett slättland. Själva staden grundades på sju kullar som förbättrade försvarsmöjligheterna. Staden låg också vid floden Tibern och hade därmed nära tillgång till vattentransport. Italiens centrala läge i Medelhavet gav romarna möjlighet att nå över hela regionen, där Rom kom att utgöra mittpunkten. Samtidigt låg Rom lite vid sidan om för de gamla civilisationerna i Mellanöstern, som inte orkade ta sig ända bort till Italien. Rom kunde alltså bygga upp sin styrka utan att hotas av något annat imperium.

Bortsett från de geografiska fördelarna hade romarna också möjlighet att bygga vidare på andra folks tekniska och kulturella framsteg. I norra Italien levde de gåtfulla etruskerna, ett folk som dominerade Italien innan romarna tog över. Etruskerna var skickliga hantverkare och ingenjörer, och det lärde sig också romarna att bli.

Den andra stora influensen var grekerna, som bland annat bosatt sig på Sicilien och i södra Italien. I kontakt med dem tog romarna till sig den grekiska kulturen filosofin. Därigenom blev romarna inlemmade i den hellenistiska kulturvärlden, vilket underlättade deras herravälde i den östra delen av Medelhavsvärlden.

Romarrikets största utbredning

Den romerska republiken

Romarna gynnades dessutom av sitt mycket säregna statsskick. Från början hade romarna en kung, men kungafamiljen avsattes genom en revolt år 509 f v t, och i kungens ställe upprättades en republik (av latin res publica, från folket).

Den romerska republiken var ett system som kom till för att undvika att någon enskild person skulle kunna styra som en kung över riket. Basen i systemet var senaten, som var en församling med 300 platser. Man kunde bli senator som ett slags hedersuppdrag efter att ha åtagit sig minst ett tjänstemannauppdrag (se nedan). Endast den man som kom från en gammal fin familj (patricierna) kunde utses till senator. En senator hade sitt ämbete hela livet.

Senatens sammanträdeshus, kurian, i Rom (eget foto)

För att sköta statens angelägenheter valde folket olika tjänstemän. Alla romerska medborgare hade rösträtt (utom kvinnorna), men bara män ur patricierklassen var valbara till ämbetena. De viktigaste var konsulerna, som fungerade ungefär som statsministrar. Typiskt för den romerska republiken var att man hade minst två av varje typ av ämbete: man utsåg alltså två konsuler, inte en enda. Varför minst två? Huvudtanken var att undvika att en person fick för mycket makt. Med tiden kunde de betungande arbetsuppgifterna också göra att det behövdes fler av en viss typ av ämbeten. Varje ämbetsman satt ett år i taget på sin post.

Det republikanska beslutssystemet var stabilt men långsamt, och det kunde ställa till problem i kristider när snabba beslut behövdes. Därför hade senaten möjlighet att utse en diktator, en ämbetsman som kunde styra enväldigt utan att ta hänsyn till senaten. Diktatorn fick dock bara styra i sex månader, och hade ingen kontroll över själva staden Rom.

Vilka räknades som medborgare i Rom? Till skillnad från i Aten hade romarna ett öppet medborgarskap. Det innebar att invandrare kunde bli medborgare. En stor del av hemligheten bakom Roms erövringsframgångar ligger just i detta: så fort romarna besegrat en fiende erbjöd de medborgarskap i Rom. Medborgarskapet knöt de olika erövrade folken till Romarriket och gjorde att folken kände sig delaktiga i imperiet istället för att uppleva sig som ockuperade och förtryckta. Även slavar kunde bli medborgare när de väl blivit fria. Kvinnor däremot räknades inte som fullvärdiga medborgare.

 

Republikens kris

Den romerska republiken var egentligen skapad för att fungera i en medelstor italiensk stadsstat. När Rom utvidgade till att ta över hela Medelhavsområdet tänjdes därför det republikanska systemet till bristningsgränsen.

Ett problem var att den statliga byråkratin utökades för att styra över de erövrade provinserna. Till slut var byråkratin så omfattande att den inte gick att överblicka, och korruptionen bredde ut sig.

De långa krigen gjorde att militärens prestige ökade. Samtidigt förhärjade krigen den italienska landsbygden. Romerska bondesoldater kunde tjänstgöra i krig i tio år, bara för att återvända hem och upptäcka att deras bondgård förstörts under kriget. Många gamla soldater sålde därför sin mark till storgodsägare och flyttade in till Rom, där de levde på att sälja sin rösträtt till politikerna.

Sammantaget gjorde dessa saker att skillnaderna mellan överklassen (patricierna) och medelklassen (plebejerna) ökade. Plebejernas krav på ökat inflytande ledde till att republiken modifierades. Plebejerna fick sin egen församling, folkförsamlingen. Två särskilda plebejiska ämbetsmän, folktribunerna, utsågs till att representera folkförsamlingen i senaten.

Även om dessa reformer tillgodosåg de mest akuta kraven från det vanliga folket fortsatte de gamla soldaterna att vara ett orosmoment, i synnerhet som de ofta var mycket lojala mot sina tidigare befälhavare. Till slut insåg olika romerska fältherrar detta och började utnyttja veteransoldaterna för att störta senatens makt. Den som slutgiltigt lyckades med detta var den framgångsrika fältherren och politikern Julius Caesar (100-44 f v t), som utropade sig till diktator på livstid. Caesar hade folkets stöd men hängivna republikaner mördade honom.

Julius Caesar

Efter Caesars död utbröt ett långt inbördeskrig, som slutade år 31 f v t med att Caesars adoptivson Octavianus stod som segrare och de facto härskare över romarriket.

Det romerska kejsardömet

Octavianus etablerade sig som Roms första kejsare under namnet Augustus. Han reformerade det politiska systemet så att senaten blev i stort sett maktlös; all avgörande makt låg hos kejsaren. Detta medförde att rikets politik blev beroende av härskarens personliga egenskaper: så länge kejsaren var duglig fungerade politiken, men om kejsaren var inkompetent blev det snabbt problem.

Augustus förde en politik som främjade fred, stabilitet och handel. Även om romarna fortsatte att expandera militärt var den här tiden mycket lugn och trygg för merparten av rikets invånare, och tiden blev därför känd som ”Pax Romana” – den romerska freden.

Under kejsartiden förbättrades också situationen väsentligt för de romerska kvinnorna. Augustus genomdrev kvinnofridslagar och stärkte kvinnans juridiska ställning så att hon fick möjlighet att skilja sig från en make som behandlade henne illa. I storstäder som Rom kunde kvinnor bedriva egen affärsverksamhet, och det ansågs inte vara konstigt att kvinnorna rörde sig fritt ute på stadens gator och hade en egen social umgängeskrets. Samtidigt fortsatte homosexualitet att odlas som en del av överklasskulturen.

Colosseum i Rom har blivit symbol för de romerska kejsarnas vilja att hålla befolkningen lugn med ”bröd och skådespel”. På Colosseums arena utkämpades gladiatorstrider inför publik.

Romarrikets undergång

Augustus lösning av Roms problem fungerade under en tid, men så småningom uppstod nya kriser. Ett dilemma som Augustus aldrig själv lyckades lösa var hur tronföljden skulle säkras. Varje gång en kejsare dog uppstod frågan om vem som skulle bli ny kejsare. Framsynta kejsare planerade för detta långt i förväg, men alla var inte fullt så kloka, och när en kejsare dog utan given efterträdare kunde det lätt utbryta inbördeskrig om makten. Dessa krig försvagade riket och hotade att slita sönder det i mindre delar.

Ett smygande problem som kom att bli alltmer hotfullt var miljöförstöringen. Det romerska jordbruket förstörde den bördiga marken som inte fick tid att återhämta sig: med tiden blev det allt svårare att producera tillräckligt med mat, och ett år med dåliga skördar ledde till omfattande svält. Dessutom avverkade romarna stora mängder skog för produktion av fartyg, krigsmaskiner och annat. Skogsavverkningen ledde till att ännu mer jordbruksmark förstördes, och i en del områden bredde sumpmarker ut sig och drog till sig malariamyggor.

På 200-talet förvärrades dessa problem av att olika nomadfolk (germaner och hunner) började attackera rikets gränser i Centraleuropa. Nomaderna var oftast inte starka nog att anfalla Rom på egen hand, men passade på att plundra när romarna var upptagna av inbördes strider.

De romerska kejsarna försökte råda bot på problemen, men deras lösningar skapade i sin tur nya problem. För att hålla tillbaka nomaderna började man rekrytera nomader som gränssoldater. Även om dessa var effektiva krigare så kände de ingen särskild lojalitet mot Rom, och arméns pålitlighet urholkades därför i det långa loppet. För att undvika maktkamper delades riket upp i mindre delar, men detta ledde bara till nya maktstrider. Ett sista försök var att sprida en sammanhållande ideologi, kristendomen. Men denna religion visade sig vara enande i vissa fall, splittrande i andra fall.

 

Kristendomen

Den kristna religionen började som en judisk sekt, men avskiljdes från judendomen under det första århundradet av vår tideräkning. Även om likheterna med judendomen är många så skiljer sig kristendomen på en mycket avgörande punkt: till skillnad från judendomen är kristendomen en universell religion som vem som helst kan gå med i. Det kristna budskapet att alla människor är lika inför Gud tilltalade också många, i synnerhet slavar och kvinnor, som hade en underordnad position i det romerska samhället.

Men kristendomen skapade också konflikter i det romerska samhället. Till skillnad från de antika religionerna är nämligen kristendomen en uteslutande religion på så sätt att en kristen bara får ha en Gud, den kristna. Det betydde att den som blev kristen avsade sig tron på alla andra gudar, vilket gjorde anhängarna av dessa andra gudar oroliga för hur gudarna skulle reagera. Därför förbjöds kristendomen.

Den romerska kejsaren Konstantin den store (300-talet) gjorde till slut kristendomen laglig i romarriket. Han använde kristendomen för att försöka ena det sönderfallande imperiet. Under hans tid fastställdes den officiella ortodoxa (renläriga) versionen av kristendom, och Bibeln som den gemensamma texten för de kristna.

Kristendomen var dock inte tillräcklig för att hålla ihop romarriket, som slutgiltigt splittrades i en östlig och en västlig del år 395. Den västra imperiehalvan erövrades snart av nomader och kollapsade för gott år 476, medan den östra halvan levde vidare i ytterligare tusen år. Östrom brukar också kallas för Bysans eller det Bysantinska riket.

Referenser:

Adrian Goldsworthy, Puniska krigen. Kampen mellan Rom och Karthago (Historiska Media 2003)

Peter Jones & Keith Sidwell (red.), The World of Rome. An introduction to Roman Culture (Cambridge University Press 1997)