Det mest långlivade av de tidigmoderna islamiska imperierna var det Osmanska riket (som i äldre europeisk litteratur ofta kallas Turkiet). Osmanska riket var under lång tid den islamiska världens främsta makt och utgjorde ett allvarligt hot mot det kristna Europa.

Osmanska rikets framväxt
Osmanerna var en turkisk nomadstam, som fått sitt namn efter hövdingen Osman. De bosatte sig i Anatolien i slutet av 1200-talet. Därigenom fick de en gränsposition mot bysantinska riket. De turkiska nomaderna hade tagit till sig islam, och osmanerna gjorde en stor poäng av att de stred mot Bysantinska riket för att sprida islam. Därigenom fick osmanerna ständig tillströmning av gazis (frivilliga heliga krigare) från hela Mellanöstern. Osmanerna expanderade snabbt på Bysans bekostnad. Under 1300-talet kom de in på Balkan och började lägga under sig de olika kristna riken som fanns där.

När osmanerna under sultan Mehmet II slutligen erövrade Konstantinopel 1453, hade deras välde blivit en stormakt att räkna med. Konstantinopel (Istanbul) blev rikets nya huvudstad, och osmanerna började bli en dominerande stormakt i Medelhavsområdet. 1517 erövrade osmanerna Egypten. Sultanen antog nu också titeln som kalif. Strax därefter kom rikets höjdpunkt som stormakt under sultan Süleyman I (r. 1520-1566). Osmanska arméer hotade Habsburgarnas huvudstad Wien 1529, och den osmanska Medelhavsflottan utmanade de förenade kristna krigsflottorna. Istanbuls konstnärer och arkitekter tävlade med Italiens om att bygga imponerande palats och religiösa byggnader.

Sultan Süleyman I

Osmanernas framgångskoncept
Vad var det som gjorde att Osmanska riket kunde expandera så framgångsrikt och ensamt stå emot hela Europa? En orsak var att den osmanska staten, i likhet med tidigare islamiska riken, var en meritokrati, det vill säga att folk fick sina samhällspositioner utifrån vilken förmåga de uppvisat, inte utifrån vilken familj de tillhörde. Sultanfamiljen var den enda familj som ärvde sin titel och samhällsposition.

Det utmärkande för det osmanska riket var dock att riket styrdes av slavar. Tanken var att det härskande skiktet inte skulle styras av världsliga lojaliteter som vänskapsband och släktband. Därför var sultanfamiljen tydligt avskild från resten av samhället.  Sultanens ämbetsmän och soldater valdes ut genom ett raffinerat urvalssystem, devshirme.

Devshirme gick ut på att osmanerna hämtade in barn från den icke-muslimska befolkningen i riket. Dessa barn blev sultanens slavar, konverterades till islam och sattes i utbildning. Beroende på läggning blev de sedan antingen ämbetsmän i rikets administration, eller elitsoldater. Tanken med systemet var att skapa en ämbetsmannakår som var skild från sina familjer och därmed bara hade lojalitet mot sin välgörare, sultanen. Dessutom upprättades alltså en stående arméstyrka med slavsoldater, som av osmanerna kallades janitsjarer. De främsta ämbetsmännen kunde nå den högsta positionen som storvesir (statsminister).

janitsjarer

Detta system innebar att samhällets högsta positioner inte kunde besättas av turkar eller personer födda av muslimska föräldrar.  De välbeställda inom dessa grupper kunde istället få förvalta ett stycke land i enlighet med islamisk tradition.

För att detta system skulle fungera bra behövde den osmanska staten vara tolerant mot många olika religioner. Även om islam var statsreligionen, tilläts kristna och judar behålla sin egen religion och sina egna lagar. Denna toleranta inställning gjorde att många judar flydde från det kristna Europas förföljelser till Osmanska riket.

Resultatet var att det Osmanska riket blev ett mångkulturellt imperium. Med tiden luckrades devshirme-systemet upp, och turkar och födda muslimer släpptes in. Samtidigt blev då byråkratin mer självständig från sultanen, och sultanens starka position försvagades.

Den osmanska dynastin säkrade sin fortlevnad genom att upprätta ett kejserligt harem, som befolkades av icke-muslimska slavinnor. Dessa kvinnor fick en överklassutbildning och skötte om sultanens privatbostad. Sultanerna gifte sig inte utan skaffade barn med några av sina haremskonkubiner. De haremsdamer som inte fick någon sexuell relation med sultanen giftes så småningom bort med rikets höga ämbetsmän och generaler.

Sultanens harem

När sultanens makt blev mer symbolisk under 1600-talet var det för en tid haremet som blev den verkliga maktfaktorn, och då i synnerhet sultanmodern (validesultanen). Under första hälften av 1600-talet styrdes Osmanska riket av en följd validesultaner.

Det Osmanska riket försvagas
Under 15- och 1600-talen var Osmanska riket en dominerande makt i Europa. Osmanerna tävlade mot Habsburgarna om att dominera Europa. Men i slutet av 1600-talet började Osmanska riket att försvagas. Det berodde delvis på Rysslands makttillväxt: när det folk- och resursrika Ryssland började komma ikapp sina grannars utveckling, fick dessa grannar problem att försvara sig. Under 1700-talet försvagades både Sverige, Polen och Osmanska riket av den ryska makttillväxten.

Osmanska riket i mitten av 1500-talet

De osmanska sultanerna hade en ganska pragmatisk attityd och försökte hänga med i militärutvecklingen. Men sultanens starka centralmakt hade urholkats, och istället var det de konservativa militärerna och de islamiska skriftlärda som dominerade politiken under 1700-talet. Osmanska riket präglades därför av inre maktkonflikter under 16- och 1700-talen, och detta gjorde att de fick svårt att mobilisera ordentlig styrka mot sina fiender.

Osmanska rikets betydelse
För det expanderande kristna Europa var Osmanska riket mycket betydelsefullt. Under 14- och 1500-tal utgjorde det ett hot mot det kristna Europa. Den europeiska attityden till osmanerna präglades ofta av skräck för islam, men på 1500-talet tog många europeiska stater hjälp av osmanerna. Frankrike samarbetade med dem för att försvaga Habsburgarna, och osmanerna understödde reformationen och hindrade katolikerna från att koncentrera sig på att krossa protestanterna.

De kristna européerna använde Osmanska riket som exempel och förebild. Under Upplysningens 1700-tal lyftes riket fram av filosofer som en förebild, just på grund av dess meritokrati och dess tolerans. Kristna som ogillade kungligt envälde gillade också att sultanens makt var begränsad av sharia-lagen. När det blev klart att riket var försvagat vände dock attityden till förakt för ”turkarna”. ”. Just de negativa attityderna mot osmanerna kom att prägla den västerländska historieskrivningen ända till modern tid.

I de territorier som behärskades av Osmanska riket uppstod en blandkultur, den osmanska, som präglades av multikulturalism, religiös mångfald och ömsesidig tolerans. Men när riket började försvagas och missnöjda grupper gjorde revolt kom religion och kultur att utgöra skiljelinjer som splittrade riket under 1800-talet.

 

Specifika källor till detta avsnitt:

Karen Barkey, Empire of Difference. The Ottomans in Comparative Perspective (Cambridge University Press 2008)

Daniel Goffman, The Ottoman Empire and Early Modern Europe (Cambridge University Press 2002)

Halil Inalcik, The Ottoman Empire. The Classical Age 1300-1600 (Phoenix 2000)

Leslie P Peirce, The Imperial Harem. Women and sovereignty in the Ottoman Empire (Oxford University Press 1993)