Ghana: det första västafrikanska handelsimperiet

Ungefär samtidigt med islam spred sig bruket av kamelen som rid- och transportdjur över norra Afrika. Kamelen förbättrade väsentligt möjligheterna att upprätta handelsförbindelser genom Sahara, och som ett resultat av det uppstod det första organiserade riket i Västafrika. Riket kallades av invånarna för Wagadugu, medan rikets härskare hade titeln ghana. De arabiska resenärer som skrev om riket kallade det dock för Ghana, och så har riket blivit känt för eftervärlden.

Större afrikanska riken, ca 1000-1500

Handeln över Sahara ledde till uppkomsten av några viktiga handelsstäder i Västafrika, nämligen Koumbi Saleh, Timbuktu och Gao, samt Kanem längre österut. Var och en av dessa städer blev centrum för ett imperium. Först ut var Koumbi Saleh, som blev centrum i Ghanariket. Den dominerande etniska gruppen i Koumbi Saleh, soninkefolket,  hade nära och täta kontakter med de berbiska handelsmännen. Ghana kunde därför lättare kontrollera karavanhandeln. Soninkefolket hade också tillgång till järnsmide, vilket gjorde att de militärt kunde dominera de olika folken i västra Sudan.

Ghanas rikedom grundade sig på guldfyndigheter och salt, och med dem som bas kunde härskarna skapa en mycket centralstyrd stat. Hovceremonier markerade tydligt att ghanan stod högt över folket och inte behövde svara inför någon. Rikets administration var inriktat på att kontrollera handeln, och framför allt bibehålla monopolet på guld. Härskarna konverterade inte själva till islam, men tog hjälp av muslimska lärda som tjänstemän i rikets byråkrati.

Mali – Västafrikas främsta imperium

Ghana hade sin storhetstid under 1000-talet, men under följande århundrade började rikets position att försvagas. De islamiska staterna i Nordafrika förde en fientlig politik mot Ghana och föredrog att stöda andra stater. Motsättningarna ledde till krig, som Ghana förlorade.  Ghana försvagades av de militära och kommersiella motgångarna, och riket sprack upp i flera oberoende småstater som tidvis stred inbördes.

I början av 1200-talet enades västra Sudan under Sundiata Keita, som därmed grundlade imperiet Mali. Sundiata slöt förbund med olika lokala furstar, och Mali fick därmed en feodal karaktär: mansan (kungen) styrde från Sundiatas huvudstad Niane, och de olika folkens hövdingar styrde sina historiska områden, men svor lydnad till mansan, betalade skatt och följde Malis lagar.

Under Sundiata och hans efterföljare expanderade Mali kraftigt tills det kom att omfatta en yta motsvarande ungefär halva Europa. Mali fick en nästan fullständig kontroll över karavanrutterna, och därmed monopol på guld- och salthandeln. Det ledande skiktet, inklusive mansan, var muslimer, och kontakterna med Nordafrika var livliga. Rikets viktigaste stad blev den islamiska kultur- och handelsstaden Timbuktu.

Timbuktu

Mali var folkrikt, men exakta siffror finns inte. Huvudstaden Niane beräknas ha haft omkring 100 000 invånare i början av 1300-talet. Islam var den officiella religionen, men anhängare av traditionella afrikanska religioner fick fritt utöva dessa. Den kungliga administrationen finansierades genom kontrollen över handeln, och Malis stora rikedomar möjliggjorde en stark stående armé. Arabiska källor hävdar att Mali hade en stående armé på 100 000 man, och även om detta antal är kraftigt överdrivet så hade Mali en stark militärmakt: avsatta muslimska furstar från Nordafrika vände sig ofta till Mali för att få hjälp att återta sina troner. Arméns kärna var en elitstyrka tungt kavalleri, som stred från hästrygg med båge, spjut och sabel.

Statyett av malinesisk ryttare

Malirikets höjdpunkt brukar förläggas till början av 1300-talet, då mansa Abubakari och mansa Musa I (r. 1302-37) regerade. Mansa Abubakari var intresserad av att utforska världshaven, och utrustade fartygsexpeditioner för att resa västerut över Atlanten. Han ska ha skickat iväg först 200, sedan 2000 fartyg och själv lett den andra expeditionen. Inga av fartygen eller expeditionsmedlemmarna återkom någonsin, och det finns inga säkra belägg för att de skulle ha nått till Amerika. Mansa Musa avstod därför från vidare äventyr på haven, utan ägnade sig åt att bygga upp och stärka sitt rike. I slutet av sin regering företog han en pilgrimsfärd till Mecka, under vilken han passade på att göra stadsbesök i de olika muslimska rikena.

Mansa Musa avbildad på en arabisk världskarta

Under 1400-talet började Mali försvagas. Huvudskälet var nomadfolk – berber och tuareger – som attackerade Mali och skadade rikets handelsförbindelser. Samtidigt dök portugisiska handelsmän upp längs västkusten och skapade viktiga handelsförbindelser där. Mansan blev tvungen att satsa stora resurser på att kontrollera två olika regioner, Sahel i norr och västkusten, och i längden blev det för mycket. Portugiserna stödde lokala folk hellre än det mäktiga Mali, och i öster började riket Songhay, med centrum i Gao, utmana Malis dominerande ställning. I slutet av 1400-talet förlorade Mali kontrollen över Saharahandeln, men en rest av riket levde kvar i de västra regionerna till långt in på 1500-talet.

Stora Zimbabwe

 

Afrikas  civilisationer i historien