Av alla de europeiska stormakterna under tidigmodern tid är Nederländerna (ofta kallat Holland) den mest säregna. Till skillnad från Sverige och Frankrike var Nederländerna inte en centraliserad stat, utan en sammanslutning av ett antal provinser som revolterade mot Habsburgarna i slutet av 1500-talet. Under 1600-talet kom denna statsbildning att dominera Europas ekonomi.

Nederländerna, särskilt den södra delen (ofta kallad Flandern), hade en viktig position i den europeiska handeln. Härigenom gick nämligen handeln mellan England och den europeiska kontinenten. Handelsfartyg från Östersjön tog sig också just till Flandern, som alltså blev Nordvästeuropas kommersiella centrum under 13- och 1400-talen (precis som Italien var södra Europas kommersiella centrum vid samma tid). Tack vare handeln blev städerna i Nederländerna ovanligt stora, folkrika och betydelsefulla. På den här tiden var Antwerpen den viktigaste staden. Det innebar också att borgarståndet hade stort inflytande i området.

Nederländerna hörde till det löst sammanhållna Tysk-romerska riket. På 1300-talet hamnade dessa provinser under hertigdömet Burgund. Hertigen av Burgund var en vasall till den franska kungen, men gjorde sitt hertigdöme till ett självständigt rike. Denna statsbildning rasade dock samman i slutet av 1400-talet. När den sista hertigen av Burgund dog 1477 delades riket mellan Frankrike och Habsburgarna. Habsburgarna fick kontroll över Nederländerna.

 

Den holländska revolten

Nederländerna blev en av de viktigaste provinserna i det Habsburgska riket, eftersom kejsaren kunde tjäna så mycket på handeln. När Spanien och det spanska kolonialimperiet i Amerika blev en del av Habsburgska riket i början av 1500-talet, fick de nederländska handelsmännen en viktig roll i handeln med Amerika. Nederländska fartyg, handelsmän och sjömän användes flitigt för att hämta hem rikedomar från Amerika till Spanien.

Nederländska fartyg av typen flöjt

Reformationen kom dock att skapa en splittring mellan Nederländerna och resten av det Habsburgska riket. Medan habsburgarna förblev katoliker lockades den nederländska adeln av först protestantismen, sedan kalvinismen. Så länge Carlos I styrde det Habsburgska väldet blev det inga stora problem, för Carlos hade vuxit upp i Flandern och visade sig bra på att tillmötesgå holländarnas krav. Men hans efterträdare var inte lika smidiga. Dessutom hamnade Habsburgarna i allt längre och hårdare krig med Frankrike, Osmanska riket och olika protestantiska tyska stater. Holländarna protesterade mot att de fick betala skatt som användes för krig som de inte såg någon poäng i. Men dessa protester fick inget gehör.

Följden blev att Nederländerna revolterade år 1568. Därmed utbröt det ”Åttioåriga kriget”, så kallat eftersom Habsburgarna inte erkände Nederländernas självständighet förrän 1648. Kriget kännetecknades av att spanska arméer färdades upp till Nederländerna och försökte erövra städerna där. Holländarna fick stöd av andra protestantiska makter, främst England. Efter 1609 hade kriget gått in i ett dödläge: de spanska arméerna lyckades ockupera Flandern, men de norra Nederländerna slog tillbaka alla invasionsförsök. Flandern kom att bli ”Spanska Nederländerna” (dagens Belgien), medan de norra Nederländerna blev självständiga under namnet ”Förenade provinserna”.

En spansk armé belägrade och erövrade den nederländska staden Breda 1625  (http://en.wikipedia.org/wiki/Siege_of_Breda_(1624))

 

Den borgerliga stormakten

Som namnet antyder var Förenade provinserna en sammanslutning av de nederländska provinserna. För att kunna föra en gemensam politik hade provinserna en gemensam församling, där representanter för de olika städerna samlades och diskuterade. Den mest inflytelserika staden var Amsterdam, som hade tagit över Antwerpens roll som nordvästra Europas handelscentrum.

Församlingen stiftade lagar, men för att verkställa besluten utsågs en ståthållare. Ståthållaren kom från en furstefamilj, och positionen gick alltså i arv inom den familjen, precis som en kungatitel. Men holländarna vägrade kalla sin ledare för kung: han hade inte fått sin position av Gud, utan av rådsförsamlingen. Ensam bland Europas stormakter var alltså Förenade provinserna en republik.

Rådsförsamlingen sammanträdde i byggnaden Hofvijver i Haag

Eftersom det var borgarklassen i städerna som hade mest inflytande på politiken, blev det nederländska samhället anmärkningsvärt modernt jämfört med sina grannar, som ofta hade kvar spår av det feodala samhället. 1572 avskaffades adelns medfödda rätt att sitta med i Rådsförsamlingen. Jämställdheten mellan könen var större än någon annanstans i det samtida Europa. Utländska besökare förundrades över att holländska män och kvinnor gick sida vid sida på städernas gator och pratade med varandra på jämlika villkor. Den religiösa toleransen var större än någon annanstans i Europa, utom i Osmanska riket. Ibland förekom inslag av kalvinistisk extremism i den holländska politiken, men oftast lät man folk vara katoliker, protestanter eller kalvinister som de själva ville. Judar och muslimer sågs dock inte med blida ögon.

 

Handel och krig

Redan från första början fanns en motsättning i den nederländska politiken. Problemet var om man skulle prioritera att stärka sin handel eller om man skulle bygga upp en mäktig krigsmakt. Amsterdam och några andra städer föredrog att satsa på handel. När Amsterdam dominerade politiken gynnades handelsmän och kolonisatörer, och den holländska ekonomin sköt i höjden. Men krigsmakten försummades, och Nederländerna blev sårbara för attacker från sina fiender. Omvänt valde ståthållaren och den adel som fanns kvar helst att prioritera krigsmakten. När ståthållaren hade överhanden ökades därför skatterna och den nederländska handeln blev lidande, men för skattepengarna kunde ståthållaren bygga upp en stark armé.

De holländska sjömännen var som sagt bekanta med sjövägarna till Amerika, så när Nederländerna hamnade i krig med Habsburgarna gav sig holländska kapare ut och plundrade spanska silverfartyg. Holländarna angrep också det portugisiska herraväldet i Indiska Oceanen och tog över rollen som dominerande faktor där. Holländska kolonier upprättades också i Amerika, i Sydafrika och på Indonesien.

Den nederländska kolonin Batavia (Jakarta) 

Nederländernas tillbakagång

Nederländernas styrka var främst ekonomisk. Genom att dominera handeln med både Amerika och Indien/Kina tjänade de enorma summor pengar. De hade också en lång tradition av handel och sjöfart, så holländarna var mycket skickliga inom dessa områden.

Tyvärr för deras stormaktsposition hade de inte så mycket annat. Befolkningen var liten jämfört med grannarna, och motsättningarna mellan Amsterdam och ståthållaren gjorde att Förenade provinserna sällan förde en balanserad politik. Antingen satsade de allt på försvaret och beskattade handeln till bristningsgränsen, eller så släppte de handeln fri och försummade försvaret. Detta fungerade så länge de låg före sina rivaler i fråga om fartygsteknologi och effektiv byråkrati, men mot slutet av 1600-talet började England och Frankrike komma ikapp. Båda dessa stater var folkrikare än Nederländerna, och de förde överlag en mer balanserad politik. Frankrike kunde också koncentrera sig på landstridskrafter medan England byggde upp en stark flotta. Nederländerna var tvungna att ha både och för att hålla tillbaka båda sina rivaler. Till slut räckte inte resurserna till. Efter det Spanska tronföljdskriget (1702-13) hade Nederländernas position som dominerande handels- och sjömakt tagits över av England.

Referenser

Jan Glete, War and the State in Early Modern Europe. Spain, the Dutch Republic and Sweden as Fiscal-Military States, 1500-1650 (Routledge 2002)

Jonathan I. Israel, The Dutch Republic. Its Rise, Greatness and Fall 1477-1806 (Oxford University Press 1995, 1998)