Preussen hörde till de senast utvecklade av de tidigmoderna europeiska territorialstaterna, och är nog den minst kända av dem. Det beror förmodligen på att staten inte längre existerar idag. Men Preussens framväxt som en av stormakterna är ett utmärkt exempel på bildandet av en framgångsrik territorialstat.

Bakgrunden: det tysk-romerska rikets sönderfall

Under medeltiden existerade inte den stat vi idag känner som Tyskland. I dess ställe fanns det Tysk-romerska riket, ett feodalt imperium som till namnet gjorde anspråk på att vara efterträdare till det romerska imperiet (precis som det Osmanska riket och Ryssland).

Det Tysk-romerska riket var dock alltför stort för att kunna styras effektivt med en feodal organisation. När den habsburgska kejsarfamiljen försökte centralisera riket skapade det konflikt, då de lokala furstarna vägrade ge upp sin makt. Följden var ett antal våldsamma konflikter som till slut avgjordes i det Trettioåriga kriget 1618-1648, då Habsburgarnas anspråk på att kontrollera Tysk-romerska riket omintetgjordes.

När kejsaren i Wien misslyckats med att skapa en sammanhållen tysk stat var det upp till de lokala furstarna att själva bilda fungerande stater. Många av de hundratals tyska staterna var för små för att kunna göra motstånd mot de omgivande stormakterna, och blev i praktiken lydstater till Frankrike, Österrike eller Sverige. Men vissa tyska stater hade bättre förutsättningar än så, och fungerade som mellanstora stater som kunde vara stormakternas bundsförvanter. De viktigaste av dessa var Bayern, Sachsen och Brandenburg, mer känt som Preussen.

Preussen blir till

Furstendömet Brandenburg utgjordes av området runt staden Berlin i nuvarande östra Tyskland. Det innebar att Brandenburg låg ganska långt bort ifrån de starkaste kontinentalmakterna Frankrike och Österrike. Därmed kunde Brandenburg undvika att domineras av dessa och kunde bygga upp ett eget rike utan att hamna i direkt bråk med de staterna.

Brandenburg påverkades mer av de närliggande staterna Sverige och Polen, men ingen av dessa var lika farliga som Frankrike eller Österrike. Visserligen förhärjades Brandenburg av svenska arméer under Trettioåriga kriget, men Sverige var inte starkt nog att på allvar hota Brandenburgs självständighet. Polen hade tidigare varit ett hot, men under andra hälften av 1600-talet var riket i kris med både yttre och inre problem. Därför kunde Brandenburg lägga beslag på det gamla polskdominerade området Preussen, vid gränsen till Litauen.

Regionen Preussen låg utanför det egentliga Tyskland, även om det fanns tysk befolkning där. Genom förhandlingar och allianser med stormakterna i deras krig lyckades Brandenburg säkra Preussen åt sig själva och fursten av Brandenburg erhöll i början av 1700-talet titeln ”kung av Preussen”.

Brandenburg-Preussen fick två skickliga administratörer som furstar. Fredrik Vilhelm I började bygga upp en modern armé och administration efter svensk förebild. Efterföljaren Fredrik I erhöll titeln som kung och byggde upp den preussiska armén till en oanad styrkenivå. I Europa talade man om att Preussen inte var en stat med en armé, utan en armé med en stat: så genommilitariserat blev det preussiska samhället under Fredrik I.

Preussiskt infanteri anfaller (http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_the_Great)

Preussen blir en stormakt

Genom att satsa på sin armé blev Preussen en viktig faktor i europeisk politik, precis som föregångaren Sverige. Särskilt England bemödade sig om vänskap med Preussen. Det engelska parlamentet såg den preussiska armén som ett utmärkt vapen att rikta mot ärkefienden Frankrike, och understödde därmed Preussen ekonomiskt.

I mitten av 1700-talet hade Preussens styrka vuxit så pass mycket att den nya kungen, Fredrik II (r. 1740-86) vågade föra en självständig politik. Han ingrep i det Österrikiska tronföljdskriget (1740-48) och erövrade den strategiskt viktiga provinsen Schlesien från Österrike. Det hämndlystna Österrike bildade då en europeisk allians med Frankrike och Ryssland för att krossa uppkomlingen. Men i Sjuårskriget (1756-63) lyckades Preussen praktiskt taget ensamt hålla stånd mot Europas tre starkaste arméer. När kriget var över var Preussen i kraft av sin utmärkta armé en erkänd stormakt och kung Fredrik, känd som ”den store”, blev en av Europas mest beundrade upplysningsmonarker.

Fredrik II ”den store” (http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_the_Great)

En historisk framgångssaga

Två faktorer avgjorde Preussens framgångsrika framväxt som stormakt. Den ena var att de preussiska kungarna utvecklade en modern administration. De kopierade det bästa från andra tidigmoderna stormakter, framför allt Sverige.  Den andra faktorn var den geopolitiska situationen i Europa, som på 1700-talet dominerades av den ständiga konflikten mellan Frankrike och England. Preussen lyckades utnyttja denna motsättning till att bygga upp en egen maktställning på kontinenten.

Den preussiska statens framväxt kom att få stor betydelse för Europas utveckling. Efter Fredrik den stores död drabbades Preussen visserligen av en svaghetsperiod och förödmjukades av Napoleon. Men Preussen återhämtade sig och kom under 1800-talet att bli den stat som till slut lade grunden för det moderna Tyskland.

Preussens territoriella expansion 1600-1795 (http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_the_Great)

Referenser

Reed Browning, The War of the Austrian Succession (St. Martin’s Griffin 1995)

Franz A. J. Szabo, The Seven Years War in Europe, 1756-63 (Pearson Education 2008)