Den katolska kyrkans makt fortsatte att växa under århundradena. Med tiden övergick påvarna till att bete sig som vilka världsliga härskare som helst. På 1300-talet hade kyrkan blivit både maktfullkomlig och korrumperad, och proteströrelser började uppstå.

Särskilt graverande för påvens status var den så kallade ”babyloniska fångenskapen” på 1300-talet. En franskvänlig påve valde då att flytta påvedömets säte från Rom till den sydfranska staden Avignon.  Men påvens öppet franskvänliga politik fick resten av Europa att protestera. Eftersom påven vägrade avgå sammankallades ett kyrkomöte och en ny påve utsågs. Problemet var att båda påvar nu gjorde anspråk på att vara ”den enda sanna” påven, och detta ökade konflikterna och förvirringen. Till slut utsågs en tredje påve, men det gjorde saken bara ännu värre. Till slut löstes krisen genom att två av de tre påvarna dog, och så flyttades påvedömet tillbaka till Rom. Men skadan på påvens trovärdighet var mycket allvarlig.

Reformationen

I början av 1500-talet lyckades den tyska munken Martin Luther sprida en omfattande kritik mot den katolska kyrkan. Luther kritiserade påvens maktfullkomlighet och ifrågasatte hans rätt att bestämma över alla kristna. Enligt Luther var det Bibeln som var källan till det kristna budskapet, inte påven.

Martin Luther (http://en.wikipedia.org/wiki/Marin_luther)

Luthers proteströrelse, ”reformationen”, lyckades överleva kyrkans attacker av två skäl. Det ena var boktryckarkonsten, som hade importerats från Kina vid denna tid. Den tekniken gjorde det möjligt att sprida Luthers stridsskrifter snabbare än kyrkan hann undertrycka dem. Det andra skälet var att Luthers lära gärna accepterades av de kungar som inte ville dela makt med kyrkan längre. I länder som Sverige och England använde kungarna reformationen som ett svepskäl för att ta kontrollen över kyrkans egendomar i landet. Därmed blev kungarna rikare och fick mer makt.

Anhängarna av Luthers reformation brukar kallas protestanter. Efter hans framgångar följde nya reformivrare. Den mest framgångsrike var schweizaren Jean Calvin, som vidareutvecklade Luthers idéer till en mycket sträng form av kristendom. Hans lära, kalvinismen, blev den mest spridda reformrörelsen, med anhängare i England, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. Så småningom spreds kalvinismen till Amerika via de engelska kolonierna, och blev därmed den dominerande formen av kristendom i det som senare kom att bli USA.

Jean Calvin (http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Calvin)

Alla länder övergav dock inte katolicismen. I sydvästra Europa hade katolicismen ett starkt fäste. Det berodde på att härskarna i dessa länder hade mer inflytande över politiken runt påvemakten. Spanien, Frankrike och de olika italienska staterna kunde ibland lyckas få sina egna favoriter valda till påve.

En annan sak som stärkte katolicismen var att påvarna på 1500-talet försökte rensa ut korruptionen och förhandla med de politiska makthavarna i ett försök att rädda kyrkans maktställning. Genom att ge kungarna i Spanien och Frankrike större inflytande över det egna rikets kyrkopolitik kunde kyrkan stoppa reformationens spridning i dessa länder.

Kyrkan gick också till motoffensiv mot reformationen. Den så kallade ”motreformationen” leddes av en särskild munkorden, jesuiterna, som grundades av Ignatius av Loyola 1540. Jesuiterna ägnade sig åt katolsk mission i både Europa och övriga världen. Överlag var de skickliga förhandlare och diplomater, men kunde i Europa och Amerika också förlita sig på de katolska staternas vapenmakt för att vinna tillbaka områden till kyrkan.

Ignatius av Loyola (http://en.wikipedia.org/wiki/Ignatius_of_Loyola)

Följden av dessa religiösa motsättningar blev omfattande strider mellan katolska och reformerta stater under hela 1500-talet. Konflikten bidrog också till att inbördeskrig bröt ut i Frankrike under slutet av 1500-talet, och i England i mitten av 1600-talet. Först efter det omfattande Trettioåriga kriget (1618-48), där nästan alla Europas kristna makter var inblandade, slutade konflikten mellan katolicism och reformkyrkorna oavgjort.

Den här animationen visar hur Europa först var katolskt (olivgrönt). Sedan kommer  protestantismens utbredning (blått) och motreformationen (det blåa trycks tillbaka något av det olivgröna) (http://en.wikipedia.org/wiki/Reformation)

Referenser

Översiktliga skildringar av reformationen finns i de flesta historieböcker om Europas allmänna historia. Jag har använt A History of World Societies av McKay, Hill och Beck (Houghton Mifflin 1996). Reformationens roll som utmaning mot den katolska dominansen i Europa diskuteras också i John R McNeill och William H McNeill, Mänskliga nätverk (SNS Förlag 2006). En utförlig analys av den religiösa splittringens konsekvenser skildras i  Govind Sreenivasan, Europe and the Wars of Religion, 1500-1700 (The Great Courses 2002, http://www.learnoutloud.com/Catalog/Religion-and-Spirituality/Christianity/Europe-and-the-Wars-of-Religion-15001700/2624). För en inblick i den katolska kyrkans problem från 1300-talet och framåt, Se Barbara W Tuchman, En fjärran spegel. Det stormiga 1300-talet (Atlantis 1994) och Russell Chamberlin, The Bad Popes (Sutton Publishing 2003).