Mellan 1600 och 1850 inträffade ett antal omvälvande processer, revolutioner, som kom att förändra vår värld på flera avgörande sätt. Det här avsnittet handlar om den första och mest grundläggande av dem, den naturvetenskapliga revolutionen. Men innan vi går in på den är det bra om vi stannar upp vid själva begreppet revolution.

Vad är en revolution?
En revolution brukar definieras som en omvälvande händelse som påverkar samhället på ett avgörande sätt. En del revolutioner är snarare långt utdragna processer.

Man brukar skilja på olika sorters revolutioner. Den mest kända typen är nog den politiska revolutionen: en del av befolkningen störtar den regerande härskaren och genomför en förändring av statsskicket, t ex från monarki till republik.

En annan typ är den sociala. En social revolution förändrar samhällets sociala struktur, t ex på så sätt att det uppkommer en ny dominerande klass.

En tredje typ är den ekonomiska. En ekonomisk revolution innebär en förändring av hur vi producerar de saker vi behöver för att överleva. Ofta hänger en ekonomisk revolution ihop med en teknisk, dvs att nya redskap har utvecklats, och dessa bidrar till att förändra ekonomin.

Slutligen kan man också tala om idé- eller tankemässiga revolutioner, alltså att det sätt människor tänker och/eller uppfattar världen på förändras.

De historiska revolutionerna kan ofta innebära flera olika sorters revolutioner samtidigt. Den första som presenteras här brukar ses som en tankemässig revolution, men den påverkade också helt klart tekniken. I andra sammanhang kan en politisk eller ekonomisk revolution leda till omfattande sociala förändringar.

Naturvetenskapen – den första revolutionen
Den första revolutionära utvecklingen i Europa var tankemässig, och brukar numera betecknas ”den naturvetenskapliga revolutionen”. Under 15- och 1600-talen började nya idéer om hur världen fungerade att formuleras i Europa. Dessa idéer utgjorde grunden för det moderna vetenskapliga tänkandet, och eftersom idéerna handlade om hur världen fungerar brukar de kallas naturvetenskapliga.

Varför växte naturvetenskapen fram i Europa?
Vad var det som gjorde att just Europa utvecklade det naturvetenskapliga tänkandet? Det finns flera faktorer. En grundläggande förutsättning var arvet från den grekiska filosofen Aristoteles. Även om många av hans idéer om världen var felaktiga så hade han förespråkat att människorna aktivt skulle studera naturen för att förstå sig på den. De aristoteliska idéerna förmedlades till Europa via den islamiska världen från och med 1200-talet.

Det aristoteliska arvet var en viktig förutsättning, men det som gjorde att européerna kunde vidareutveckla sitt tänkande och så småningom överge de antika föreställningarna om världen var de ständiga europeiska krigen och upptäcktsfärderna. Konkurrensen mellan staterna drev på utvecklingen av mer och mer avancerade vapen och befästningar, och konstruktionen av dessa krävde allt exaktare mätningar och beräkningar. På samma sätt ledde kampen om kolonier i Amerika och på andra ställen till utveckling av exaktare navigering och kartritning. Dessa ständiga mätningar, beräkningar och experiment för att få fram bättre vapen och utrustning stimulerade utvecklingen mot ett vetenskapligt tänkande.

En annan kritisk faktor var framväxten av universitet i de fria städerna. Liksom städerna stod universiteten alltså utanför det feodala systemet och kunde med tiden upprätthålla en självständig linje gentemot kyrkan, i synnerhet om universitetet fick stöd av kungamakten.  I dessa självständiga universitet (de mest kända var i Paris och Bologna) började akademikerna forska efter kunskap för dess egen skull, inte för att använda kunskapen i religionens tjänst. Högre läroverk fanns också i Kina och i den muslimska världen, men där fanns inte samma typ av fria städer, så läroverken hamnade direkt under religionens eller statens kontroll.

Medeltida universitet (http://en.wikipedia.org/wiki/University)

Hur växte naturvetenskapen fram?
Innan naturvetenskapen vuxit fram brukar man tala om forskarna som alkemister. Alkemisterna gjorde ibland mycket viktiga upptäckter, men de envisades med att hemlighålla sina kunskaper för varandra. Detta mönster bröts definitivt i mitten av 1600-talet, då den engelska kemisten Robert Boyle bestämde sig för att dela med sig av sina experiment och be forskarkollegor att upprepa hans test för att se om de fick samma resultat. Ur denna öppenhet och vilja att granska, kritisera och ifrågasätta sina resultat i samarbete med andra föddes den vetenskapliga metoden.

Astronomin förändrar världsbilden
Den första faktiska vetenskap som utvecklades var astronomin, alltså studiet av universum. Anledningen var att kunskap om stjärnhimlen var mycket viktig för dåtidens navigering. För att kunna hitta i främmande vatten studerade man stjärnornas position på natthimlen och hur de rörde sig. Därför utvecklades astronomin mycket snabbt under denna tid.

Den rådande världsbilden var geocentrisk. Det betyder att man tänkte sig att Jorden var universums mittpunkt, och allt annat kretsade runt den i perfekta cirklar. Denna idé hade utvecklats redan av Aristoteles, och den passade bra överens med den kristna föreställningen att människan var Guds viktigaste skapelse.

Den geocentriska världsbilden (http://en.wikipedia.org/wiki/Geocentric)

Problemet med den geocentriska världsbilden var att den ibland blev väldigt krånglig att använda i navigering. Den polska munken Nikolaus Copernicus (1473-1543) föreslog därför istället en heliocentrisk världsbild, dvs att solen skulle vara i universums mitt istället för Jorden. Den heliocentriska världsbilden var mycket enklare att navigera med, men eftersom den gick emot kyrkans världsbild accepterades inte hans förslag.

Den österrikiska forskaren Johannes Kepler (1571-1630) forskade noggrant runt planetbanorna med observationer och beräkningar, och kunde då matematiskt bevisa att planeterna inte rörde sig i perfekta cirklar. Italienaren Galileo Galilei (1564-1642) kombinerade Keplers beräkningar med Copernicus teori och sina egna observationer till att fullkomligt slå hål på den geocentriska världsbilden. Med sina observationer kunde Galileo fastslå att solen hade fläckar (och alltså inte var en helt perfekt himlakropp, som kyrkan lärde). Han visade också att planeten Jupiter hade månar, vilket visade att allt inte kretsade runt Jorden. Hans observationer stödde Keplers beräkningar och visade att den heliocentriska modellen var mer korrekt än den geocentriska.

Den heliocentriska världsbilden (http://en.wikipedia.org/wiki/Heliocentric)

Efter Galileis insatser var den heliocentriska världsbilden accepterad av det stora flertalet. Men varför funkade universum på det här sättet? Den som till slut kom med en vetenskaplig förklaring av detta var engelsmannen Isaac Newton (1643-1727). Newton upptäckte att det finns en grundläggande naturlag, gravitationslagen, som styr hur olika fysiska kroppar påverkar varandra.

Newtons universella gravitationslag (http://en.wikipedia.org/wiki/Newton%27s_law_of_universal_gravitation)

Upptäckten av gravitationslagen var epokgörande. Newton hade formulerat en teori som förklarade hur hela universum fungerar. Gud behövdes inte längre för att förklara världen. Newtons universum var helt mekaniskt. Detta innebar att man inte nödvändigtvis behövde tänka sig en allsmäktig Gud längre. Nya synsätt på religionen började sprida sig. Det traditionella synsättet, teism, var att Gud var en personlig kraft som kunde ingripa i världen. Newtons egen gudsbild präglades dock av deism. Deism var tanken att Gud hade skapat världen, men inte lade sig i vad som hände i den. En del kunde till och med överge tron på en gud överhuvudtaget, och därmed bli ateister.

Den vetenskapliga revolutionen ledde till en mekanisk världsbild (http://en.wikipedia.org/wiki/Gravity)

Den naturvetenskapliga revolutionen hotade alltså kyrkans och religionens roll som auktoriteter på hur världen fungerade. I religionens ställe trädde istället förnuftet fram. Den nya vetenskapligheten drevs av en stark tilltro till människans förnuft och förmåga att begripa världen. Kopplat till denna förnuftstro var framstegsoptimismen, tanken att allt skulle bli bättre om man bara arbetade vetenskapligt och förnuftigt.

En tänkbar baksida med den vetenskapliga revolutionen var att människan detroniserades: hon var inte längre universums centrum. Med vetenskapens fortsatta framsteg under 18- och 1900-talen fortsatte människans position att förminskas och bli allt mindre betydelsefull i det stora hela. Kulmen kom när astronomen Edwin Hubble 1922 bevisade förekomsten av andra galaxer än vår egen.

Newton hade upptäckt den första av de grundläggande naturkrafterna. Under följande århundraden fortsatte naturvetenskapens arbete, och numera räknar fysikerna med fyra grundläggande naturkrafter:

•    gravitationskraft
•    elektromagnetism
•    svag kärnkraft
•    stark kärnkraft

Referenser

Toby E. Huff, The Rise of Early Modern Science. Islam, China and the West (Cambridge University Press 2003)

Steven Shapin, Den vetenskapliga revolutionen (Symposion 2000)