Politiken i Europa efter franska revolutionen kom att definieras av hur man förhöll sig till revolutionens arv. Ur de olika förhållningssätten växte de olika politiska ideologierna fram. Här nedan presenteras de närmare.

Liberalismen

Liberalismen utvecklades ur den franska revolutionens idéer. Några tänkare som brukar knytas till liberalismen är ekonomen Adam Smith och filosofen John Stuart Mill.

Liberalerna höll fast vid 1789 års revolutionära idéer. Liberalismens grundtanke var att människor måste få vara så fria som möjligt. Alla problem i samhället kommer av att människor inte är fria. Om människor får vara fria och fatta sina egna beslut, kommer allt att ordnas till det bästa.

Liberalerna kämpade för att genomdriva lagar som skyddade människors fri- och rättigheter. Ekonomiskt ville de genomföra en så fri marknadskapitalism som möjligt. Liberalerna var för någon form av parlamentariskt styre, men ansåg att alla inte skulle ha rösträtt. Endast de dugliga skulle ha rösträtt, och liberalerna menade att det bästa sättet att avgöra om någon var duglig var att se till hur mycket pengar de hade. De rika skulle alltså ha fler röster än de fattiga.

Liberalismen betonar vikten av individens frihet att själv välja väg

Konservatismen

De som var kritiska till franska revolutionens idéer tog på sig benämningen konservativa. De menade att samhällets gamla ärevördiga institutioner och traditioner hade ett stort värde och inte kunde tas bort hursomhelst. Visst behövdes ibland förändringar, men de skulle göras långsamt och planerat, inte i spontana revolutioner. En typisk representant var engelsmannen Edmund Burke.

Konservatismen betonade att människor i första hand behöver trygghet, och det kan bäst tillhandahållas av en traditionell stark stat där kung, kyrka och krigsmakt hålls i högt anseende. Enligt konservatismen bör människor inte bestämma saker och ting själva. Människor förstår nämligen oftast inte vad som är bäst för dem själva. Därför behövs en trygg och auktoritativ stat som kan fatta rätt beslut åt dem.

Konservatismen vill bevara (konservera) viktiga samhällsinstitutioner

Socialismen

Det fanns de som tyckte att franska revolutionen var en bra början, men att den inte gick tillräckligt långt i sina krav på samhällsförändringar. Den viktigaste av dessa radikala ideologier var socialismen. Filosofen Rousseau brukar ses som en föregångare till socialismen. En viktig tidig socialist var filosofen Pierre-Joseph Proudhon. Men den mest kända företrädaren för socialismen var den tyska filosofen Karl Marx.

Om liberalismens främsta slagord var frihet och konservatismen betonade trygghet, så krävde socialismen framför allt jämlikhet. Socialismens grundtanke är att de klasskillnader som finns i samhället måste utjämnas, så att ett klasslöst samhälle uppstår. Socialisterna krävde allmän och lika rösträtt (för män).

Socialismens framväxt hänger samman med industrisamhällets och arbetarklassens uppkomst, så vi kommer att titta närmare på socialismen i nästa avsnitt.

Skillnaden mellan socialism och kapitalism? (http://flyingfarther.wordpress.com/2008/07/16/the-differences-between-capitalism-and-socialism/)

Ideologierna under 1800-talet

Efter Wienkongressen var konservatismen den dominerande politiska ideologin i Europa. Men efter revolutionerna år 1848 så slog liberalismen igenom och blir den dominerande ideologin. Ungefär samtidigt fick socialismen sitt genombrott och började utmana liberalismens ställning.

Socialismens krav på jämlikhet utgjorde ett allvarligt hot mot medelklassens maktposition. Liberalerna bemötte detta hot på olika sätt. En möjlighet var att samarbeta med de konservativa för att hålla tillbaka socialisterna. I sådana situationer blev regeringarna ofta liberalkonservativa, dvs de förenade element från liberalismen och konservatismen.

En annan metod var att acceptera en del av socialismens krav inom ramen för den egna ideologin. Under 1800-talet uppstår blandformer av socialism och de andra ideologierna, just därför att de konservativa och de liberala inser att de måste förbättra tillvaron för de fattigaste om inte socialisterna ska få alltför mycket inflytande. Dessa blandformer brukar kallas socialkonservatism (den starka staten ska vara som en god far för alla medborgare) och socialliberalism (människor ska vara så fria som möjligt, men det är acceptabelt med en stat som tar hand om de fattigaste och mest utsatta).