Videopresentation del 1:

Ladda ner powerpointen

Videopresentation del 2:

Ladda ner powerpointen

Den 28 juni 1914 skakades Europa av ett attentat. Den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie blev mördade när de var på besök i den bosniska huvudstaden Sarajevo. Drygt en månad senare drogs Europa in i ett krig som kom att bli det mest fruktansvärda som världen dittills hade skådat. Det första världskriget kom att vara till 1918 och kostade cirka 15 miljoner människor livet.

Hur och varför kunde ett politiskt attentat leda till ett europeiskt storkrig? Vad ledde kriget till? De frågorna kommer vi att fundera över i detta avsnitt.

Bakgrunden till kriget

Det fanns ett antal allmänna förutsättningar som ökade risken för konflikter i Europa, och så mer specifika orsaker till att kriget bröt ut.

Förutsättningar

Den grundläggande förutsättningen för att det skulle bli krig var Tysklands roll i Europa. Alltsedan Tyskland uppstått som enad stat 1871 hade landet dominerat europeisk politik. Kombinationen av en stor befolkning, hög grad av industrialisering och en stark militärtradition gjorde Tyskland till Europas starkaste stormakt. Detta hotade de andra stormakternas ställning.

Den tyska rikskanslern Bismarck dominerade europeisk politik genom att skapa allianser med Österrike, Italien och Ryssland samt hålla sig på vänskaplig fot med Storbritannien. Endast det isolerade Frankrike var Tysklands fiende.

Detta system kollapsade dock 1890, när den nye tyske kejsaren Wilhelm II ville sköta utrikespolitiken själv och avskedade Bismarck. Wilhelm förde en utrikespolitik som var både aggressiv och oförutsägbar, vilket oroade de andra makterna. Ryssland lämnade alliansen med Tyskland och blev vän med Frankrike. Tillsammans med Storbritannien bildade de alliansförbundet Ententen. År 1914 var Europa delat i två alliansblock: Ententen och Trippelalliansen (Tyskland, Österrike, Italien).

Allianserna mellan stormakterna var avsedda att förhindra krig, och var därför defensiva. Det betydde att den stormakt som anföll en annan stormakt skulle få alla i det alliansblocket emot sig, utan att få någon hjälp av sina egna allierade.

Vid sidan om allianssystemen och Tysklands roll hade den militära utvecklingen stor betydelse. Så gott som all stater hade infört allmän värnplikt, och det innebar att de hade enorma arméer på miljontals man som skulle mobiliseras och förflyttas i händelse av krig. Det här medförde att tänkbara krig måste planeras in i minsta detalj och skulle ta enorma mängder resurser i anspråk. All denna krävande planering blev omöjlig för politikerna att sköta, så de överlät planeringen åt militärerna. Problemet med detta var att politikerna inte hade någon insyn i militärernas krigsplaner och därmed inte visste vad planerna gick ut på. Militärerna å sin sida struntade fullständigt i politiska hänsyn när de formulerade sina krigsplaner.

Europa 1914

Orsaker

Vid sidan om dessa förutsättningar fanns ett antal faktorer som drev fram kriget. Imperialismen var en av dem. Även om kriget som utbröt inte hade direkt med någon imperialistisk konflikt att göra, så ökade imperialismen stormakternas konkurrenstänkande och skapade friktion mellan dem. Ett flertal kriser hade uppstått tidigare, och flera av dem kunde ha lett till krig. Imperialismen vande därmed beslutsfattarna och folket att förbereda sig inför ett eventuellt krig.

Den tydligaste faktorn som orsakade krigsutbrottet var då snarare nationalismen. Staternas bruk av nationalism gjorde att människorna i varje stormakt var övertygade om att just de var bäst och att ingen annan skulle ha en chans mot dem. Därmed tyckte de inte att ett krig skulle vara så farligt; de var helt övertygade om att den egna sidan skulle vinna.

Nationalism var också motivet bakom mordet på Franz Ferdinand. Under 1800-talet hade ett antal småstater uppkommit på Balkan som en följd av det Osmanska rikets gradvisa sönderfall. En av staterna var Serbien, som präglades av en mycket stark nationalism. Serbiska nationalister drömde om att sammanföra alla Serber på Balkan till ett storserbiskt rike.

Problemet var att det fanns serber i de två gamla imperierna, Osmanska riket och Österrike. Serbiens nationalistiska politik förde alltså landet på kollisionskurs med dessa två makter. Osmanska riket var vid den här tiden så försvagat att det inte utgjorde något allvarligt hot. Serbien samarbetade med Grekland och Bulgarien för att besegra osmanerna i Balkankrigen 1912-13. Men Österrike var alltför mäktigt för att ge sig på direkt. Istället uppmuntrade Serbien den serbiska minoriteten i Österrike att kämpa emot det österrikiska styret. Detta inspirerade bland annat den studentgrupp som genomförde attentatet mot Franz Ferdinand 1914.

Efter krigsutbrottet blev det en omfattande diskussion om vem som egentligen varit ansvarig för krigsutbrottet, och alla anklagade varandra.

Ytterligare faktorer var det socialdarwinistiska tänkandet och Tysklands roll som Europas mäktigaste stat. Enligt socialdarwinismen var krig något naturligt och bra, och något som ändå skulle inträffa förr eller senare. I så fall ville varje stat gärna ha krig när den staten var som starkast.

Det socialdarwinistiska tänkandet kan ha bidragit till krigstänkandet på två sätt. Det ena var att Ententemakterna Ryssland, Frankrike och England fruktade Tysklands stora makt och därmed tog tillfället i akt för att krossa detta hot mot deras egen maktställning. Omvänt fruktade Tyskland sina fienders ”inringning” och startade kriget för att besegra dem medan Tyskland ännu hade ett övertag.

Från mord till krig

När tronföljarparet mördades i Sarajevo fick Österrike en utmärkt anledning att trycka till det avskydda Serbien. Österrikarna formulerade ett ultimatum till Serbien med krav som var så extrema att serberna aldrig skulle kunna gå med på dem. Österrikarnas plan var att serberna skulle vägra att acceptera ultimatumet, och därmed skulle Österrike genomföra en militär straffexpedition mot Serbien.

Serberna insåg att de låg illa till, och svarade så medgivande som möjligt utan att acceptera alla Österrikes krav. För Österrike var saken klar: krig förklarades.

Men Serbien fick nu hjälp av Ryssland. Ryssland hade också intressen på Balkan, och präglades av en slags nationalism, panslavismen, som gick ut på att Ryssland skulle beskydda alla slaviska folk, inklusive Serbien. Ryssland kunde inte bara se på när Serbien krossades, och började därför mobilisera sin armé för att hota Österrike och eventuellt börja ett krig mot dem.

Tyskland fick nu reda på att Ryssland mobiliserade, och därmed hotade Österrike. Liksom Ryssland inte bara kunde låta Serbien krossas, kunde Tyskland inte bara låta Österrike krossas av Ryssland. Därför bestämde sig Tyskland för att ingripa i konflikten.

Nu spelade dock militärens krigsplanering in. De tyska generalerna hade bara planerat för ett krig mot både Ryssland och Frankrike, inte mot bara Ryssland. Därför bestämde sig de tyska generalerna för att följa sin plan och anfalla Frankrike först, trots att Frankrike hittills inte hade något med konflikten att göra.

Den tyska krigsplanen gick dessutom ut på att marschera genom det neutrala Belgien för att snabbt kunna gå mot Paris och slå ut Frankrike ur kriget. Men invasionen av Belgien retade Storbritannien, som hittills varit splittrat i frågan om kriget, och gjorde att britterna ställde upp på Frankrikes sida.

Krigets förlopp

Krigsutbrottet hälsades med entusiastiskt jubel av de vanliga människorna. Alla tänkte nationalistiskt och litade på den egna regeringens försäkran om att kriget var den andra sidans fel och att det snabbt skulle vara över. Så blev det dock inte. Istället tog kriget fyra år, kostade miljontals människor livet och förändrade Europa för all framtid.

Det som varken folket eller militärerna förstått var att industrialiseringen hade förändrat hur krigföring gick till. Modernt artilleri och kulsprutor dominerade slagfältet och förvandlade anfall till blodbad. Västfronten i Frankrike stelnade därför i ett statiskt skyttegravskrig.

Brittisk skyttegrav på västfronten

I öster var fronten mycket vidare, och därför kunde skyttegravar och kulsprutor inte användas lika effektivt. Efter att ha misslyckats att besegra Frankrike 1914 vände sig därför Tyskland österut och siktade på att besegra Ryssland först.

Båda sidor försökte bryta dödläget på olika sätt. En metod var att få in fler stater på sin sida i kriget. Tysklands allians (”Centralmakterna”) lyckades dra med sig Osmanska riket och Bulgarien, medan Ententen fick med sig många småstater och dessutom Italien och Japan.

En annan metod var nya vapen. Under första världskriget började båda sidor använda stridsgas för att bryta upp skyttegravskriget. Andra innovationer var stridsflygplan och så småningom stridsvagnar.

Tyskt jaktflygplan från första världskriget (replikation)

En tredje metod var strategisk krigföring, dvs att försöka förstöra motståndarsidans ekonomi så att den inte kunde fortsätta kriget. Storbritannien upprättade en flottblockad mot Tyskland, så att Tyskland och dess allierade inte kunde importera mat eller krigsmaterial från övriga världen. Tyskland svarade med ett nytt vapen: ubåtar, som attackerade brittiska handelsfartyg och försökte svälta ut Storbritannien. Båda sidor började också experimentera med att släppa bomber från flygplan.

Det totala kriget

Allt eftersom kriget fortsatte och inte tycktes ta slut, blev det allt viktigare för de krigförande staterna att använda så stor del av sina resurser som möjligt för att vinna kriget. Att på det sättet ställa om hela staten och inrikta den på krigföring brukar kallas att man övergår till det totala kriget.

En del i det totala kriget var att försäkra sig om att den egna befolkningen fortsatte stöda kriget. Därför spelade staterna på nationalismen och använde sig av hatpropaganda för att framställa fienden som monster.  Samtidigt försökte man med censur hemlighålla för vanliga människor hur hemskt de egna soldaterna hade det vid fronten. Följden av detta blev att det inte gick att förhandla fram en gammaldags kompromissfred: hemmaopinionens överhettade nationalistiska krav tvingade beslutsfattarna att fortsätta kriget till det bittra slutet.

Tyska soldater med skyddsmasker mot stridsgas

En annan del var att skapa stabila samlingsregeringar där de viktigaste partierna ingick. I länder med stark parlamentarisk tradition som England och Frankrike fungerade det ganska bra, medan Tyskland med tiden snarare kom att domineras av sina generaler istället för parlamentet. Ryssland, som fortfarande var ett envälde under tsaren, var svagast i det här avseendet och hade svårt att skapa en enad inre front.

Hela landets industri ställdes om till statligt kontrollerad krigsproduktion, och hela befolkningen mobiliserades för kriget. Medan männen skickades till fronten som soldater, tog kvinnorna över arbetsansvaret i krigsindustrin. En oförutsedd följd av detta var att civilbefolkningen blev ett mål för krigföringen: eftersom hela folket var mobiliserat för kriget så kunde man försöka knäcka motståndarens krigsvilja genom att slå direkt mot befolkningen. Det gjordes främst genom den strategiska krigföringen med flottblockad, ubåtar och bombningar.

Brittiska soldater anfaller vid Somme, 1916

Kriget avgörs

Eftersom kriget var ett industriellt och totalt krig kom det att avgöras av den sida som hade mest resurser. I slutändan var det Ententemakterna. Tyskland lyckades visserligen besegra Ryssland, som kollapsade i revolution 1917, men av mycket större betydelse var att USA gick med i kriget på Ententens sida samma år.

Varför ingrep USA i kriget?  Från början var opinionen i USA splittrad. Men USA:s ekonomiska förbindelser med Storbritannien gjorde att amerikanska handelsfartyg blev attackerade av tyska ubåtar, vilket retade upp den amerikanska hemmaopinionen. USA lånade också stora summor pengar till Ententen. Om Tyskland vann kriget skulle USA knappast få tillbaks de pengarna. Slutligen försökte Tyskland hålla USA upptaget genom att föreslå Mexico att angripa USA. Mexico avböjde förslaget, men det tyska telegrammet snappades upp av britterna, som visade det för amerikanarna. Därmed hade USA ett uppenbart skäl att förklara Tyskland krig.

Brittisk stridsvagn vid Cambrai, 1917

Våren 1918 hade flottblockaden gjort att Tysklands befolkning befann sig på svältgränsen. I ett försök att avgöra kriget anföll tyskarna i väster. De franska och engelska trupperna stärktes dock av att amerikanska trupper började anlända, och med gemensamma krafter lyckades de hejda den tyska offensiven. Amerikanarna ledde sedan en motoffensiv som började driva tillbaka den tyska armén. Tysklands ledning insåg att kriget var förlorat, och anhöll om vapenstillestånd. Den 11 november 1918 tog världskriget slut.

Krigets konsekvenser

Krigets mest uppenbara konsekvens var människoskadorna: ungefär 15 miljoner människor dog i kriget, och en hel generation unga män blev fysiskt och eller psykiskt lemlästade av skyttegravskrigets industriella masslakt.

Storpolitiskt innebar kriget att flera gamla stormakter kollapsade. Österrike och Osmanska riket föll i bitar och upphörde att finnas till som stormakter. De andra två stora förlorarna, Tyskland och Ryssland, var i inre upplösningstillstånd och skakades av radikala revolutioner. I Tyskland slogs revolutionsförsöket ner, men i Ryssland var revolutionen framgångsrik och ledde till att världens första kommunistiska stat, Sovjetunionen, skapades.

Övergången till totalt krig ledde i förlängningen till politiska förändringar i staterna. Eftersom hela befolkningen hade deltagit i krigsprocessen kunde arbetarklassen och kvinnorna ställa krav på att få de rättigheter de tidigare förnekats. De styrande fruktade revolutioner efter rysk förebild om de inte accepterade, så efter första världskriget började modern demokrati, med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, slå igenom i Västra Europa och USA.

Under kriget hade regeringarna tagit kontroll över sina länders ekonomi för att optimera krigsproduktionen. När kriget var över försökte regeringarna gärna bibehålla denna kontroll, men nu för att reglera den sociala välfärden i landet. Detta blev en förutsättning för de välfärdsstater som började uppkomma på 1930-talet.

Den kanske viktigaste följden av kriget var dock att människors förtroende för traditionella auktoriteter led ett allvarligt avbräck. Före kriget fanns en utbredd tro på att den europeiska civilisationen var överlägsen alla andra, och att tekniken bara förbättrade världen. När kriget utbröt trodde folk på sina ledares propaganda. Men efter fyra år av historiens dittills mest fruktansvärda krig var föreställningen om överlägsenhet bortsopad: européerna hade visat sig vara minst lika brutala som alla andra folk, om inte ännu brutalare. De afrikanska och asiatiska soldater som deltagit i kriget förstod också att Europas herravälde över den övriga världen berodde på vapenteknik och träning, inte på att européerna skulle vara överlägsna alla andra folk.

Det var den tekniska utvecklingen som hade möjliggjort krigets industriella karaktär, vilket visade att vetenskapen och tekniken i bästa fall var ett tveeggat svärd.  Många frågade sig hur Gud kunde tillåta sådana hemskheter, och kom fram till att Gud inte skulle kunna tillåta det: alltså fanns ingen Gud.

När väl kriget var över började diskussionen om hur det egentligen hade börjat. Ganska snart kom det fram hur makthavarna hade använt sig av propaganda och censur. Följden blev att många började misstro de traditionella makthavarna, och letade efter alternativ. Ett alternativ var förstås kommunismen. Ett annat alternativ var att låta sig ledas av en ”man av folket”, alltså en stark ledare som kom ur folkdjupet och delade erfarenheterna av världskriget. Det är ingen tillfällighet att både Hitler och Mussolini var krigsveteraner.

Versaillesfreden 1919

När kriget var slut skulle en hållbar fred skapas. Men det sätt kriget bedrivits på mer eller mindre garanterade att freden inte kunde bli någon kompromiss. Segrarna var tvungna att försöka visa några rejäla vinster för hemmaopinionen. Därför dikterades frederna: förlorarna hade ingenting att säga till om. Segrarna upprätthöll fortfarande flottblockaden, så de besegrade staterna var tvungna att välja mellan att acceptera de erbjudna villkoren eller låta den egna befolkningen svälta ihjäl.

Freden med Tyskland slöts i Versailles 1919. Egentligen slöts separata freder med Österrike (Trianon 1920) och Osmanska riket (Sèvres 1920), men här kommer vi att behandla dem gemensamt under rubriken ”Versaillesfreden”.

Eftersom krigsutbrottet hade varit så rörigt och kriget så hemskt, ville segrarna inte ta på sig någon delaktighet i att ha startat kriget. Därför tvingades Tyskland acceptera hela ansvaret för kriget, och utdömdes att betala krigsskadestånd till de drabbade länderna.

När nya gränser skulle dras upp i Europa försökte segrarmakterna följa två olika, delvis motsägande principer. Den ena kallades ”nationernas självbestämmanderätt” och drevs främst av USA, som ville se ett slut på nationalistiska konflikter i Europa. Tanken var att varje folk som så önskade skulle få en egen stat. Det lät bra i teorin, men var i praktiken omöjligt att realisera, eftersom Europas olika folk inte bodde var för sig utan sammanblandat.

Den andra principen var mycket enklare att genomdriva: belöna de som stridit på segrarnas sida, straffa de som stridit på Tysklands sida. I praktiken kom denna princip att tillämpas, även om segrarna försökte dölja sina planer bakom principen om nationernas självbestämmande.

De viktigaste gränsförändringarna:

• Polen återskapades av territorium som tidigare kontrollerats av Tyskland, Ryssland och Österrike.

• Övriga stater som brutit sig ut ur det sönderfallande Ryssland (Finland, de baltiska staterna) erkändes.

• Tyskland tvingades återlämna Alsace och Lorraine till Frankrike.

• Ur resterna av det habsburgska riket uppstod tre arvtagarstater: Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien. Det tyskspråkiga Österrike ville bli en del av Tyskland, men detta tilläts inte, eftersom det skulle ha stärkt Tyskland.

• Serbien fick stora områden från Habsburgarna, och bildade staten Jugoslavien. Kroater, bosnier och slovener tilläts inte få något självbestämmande.

• Osmanska riket bröts sönder. England och Frankrike lade beslag på områdena i Mellanöstern, som i praktiken blev nya kolonier. Detta ledde till att den sista sultanen avsattes, och arvtagarstaten Turkiet blev en republik.

Bortsett från de territoriella förändringarna försökte segrarna avväpna Tyskland, vars armé begränsades kraftigt så att den inte skulle vara ett hot längre.

För att försöka lösa framtida konflikter mellan stater utan att det skulle bli krig, bildades den internationella organisationen Nationernas Förbund (NF).

Europa efter frederna 1919-24

Problem

Redan under fredsförhandlingarna visade det sig att freden inte var särskilt lyckad. Segrarna kunde inte komma överens. Frankrike ville försvaga Tyskland så mycket som möjligt. Storbritannien stödde detta halvhjärtat, men var mer intresserat av att säkra sitt eget kolonialimperium. Italien och Japan kände båda att de inte fått sina krav tillgodosedda (de hade blivit lovade mer än de i slutändan fått). USA tröttnade snabbt på européernas bråk och surnade till över att ingen riktigt tog hänsyn till nationernas självbestämmande. Till slut drog de sig ur fredsförhandlingarna och lät England och Frankrike göra som de ville.

Nationernas förbund lät bra i teorin, men i praktiken dominerades förbundet fullständigt av brittiska och franska intressen. Tyskland och Sovjetunionen fick inte vara med, och det desillusionerade USA valde att inte delta i förbundet.

 Referenser

Litteraturen om första världskriget är enorm. En bra översikt över själva kriget finns i John Keegan, Det första världskriget (Natur & Kultur 2003). För en inblick i Europa före kriget rekommenderas Barbara Tuchman, The Proud Tower. A Portrait of the World before the War 1890-1914 (Hamish Hamilton 1960, Papermac 1997). För en djupare studie av krigets många konsekvenser, se Henry Cowper, Clive Emsley, Arthur Marwick, Bill Purdue & David Englander, World War I and its Consequences (Open University 1990). Peter Englund tar up en del av krigets förlopp och följder i Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Krigets oerhörda betydelse för Mellanöstern skildras av David Fromkin, A Peace to End All Peace. The Fall of the Ottoman Empire and the Creation of the Modern Middle East (Henry Holt & Co 1989, Owl Books 2001).