Kriget 1914-18 skulle vara ”kriget som gjorde slut på alla krig”. Men bara tjugo år efter att det upphört, utbröt ett nytt storkrig. Det andra världskriget kom att innebära det definitiva slutet för Europas herravälde över världen. Varför blev det krig på nytt, och vilka övriga konsekvenser fick det?

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Bakgrunden

Efter Versaillesfreden 1919 såg det ut som om världens maktbalans var återställd. De europeiska segrarmakterna, Storbritannien och Frankrike, hade utökat sina kolonialimperier på sina fienders bekostnad, och hade blivit av med det tyska hotet mot deras ställning. I Nationernas Förbund hade de ett internationellt organ för att förebygga och reglera framtida konflikter.

Men västmakternas position var egentligen inte så stark. Både Storbritannien och Frankrike var ekonomiskt utmattade av kriget. Den verkligt avgörande styrkan hade USA bidragit med. Men USA hade vänt sig inåt och förde en isolationistisk politik, utan att bry sig om europeiska affärer.

Världssystemet var i obalans även i övrigt. Medan Storbritannien, Frankrike och USA alla var mer eller mindre nöjda med det rådande världsläget, var de andra stormakterna synnerligen missnöjda och eftersträvade en förändring av världsläget.

”The Gap in the Bridge”. Karikatyr av nationernas Förbunds svaghet när bara vissa stater var med.

Det mest uppenbara hotet mot världsläget var det revolutionära Sovjetunionen. Men Sovjet var svårt sargat av kriget och behövde tid att återhämta sig. En nästan lika uppenbar utmanare var Tyskland, som besegrats och förödmjukats. Minnet av Versaillesfreden sved i den tyska nationella stoltheten, och varje tysk politiker försökte göra vad han kunde för att kämpa emot det avskydda fredsfördraget.

Vid sidan om Sovjet och Tyskland var även Italien och Japan missnöjda med sakernas tillstånd. Båda hade ställt upp på Storbritanniens och Frankrikes sida i kriget, och hade blivit lovade betydande områden som kompensation. Men när freden slöts fick de bara några smulor från västmakternas bord. Båda dessa stater strävade efter större kolonialimperier som kunde mäta sig med de franska och brittiska. Samtidigt kämpade de förtryckta folken i kolonierna allt mer envist för att uppnå självständighet.

Under 1920-talet var alla fortfarande så krigströtta att några allvarligare konflikter inte utbröt. Efter en allvarlig nedgång åren närmast efter kriget återhämtade sig den internationella ekonomin. Men snart blev det tydligt att västmakternas herravälde hotades av de missnöjda staterna.

Fascismen
Den ideologi som kom att bli symbol för kampen mot västmakternas världsherravälde var fascismen. Fascismen formulerades av den italienska politikern Benito Mussolini. Mussolini ville skapa en ny ideologi som inte var knuten till de gamla, och hans viktigaste definition av fascismen var därför att den var antiliberal, antikonservativ, och antikommunistisk.

Mussolini talar till folket

Det lät möjligen bra, men förklarade inte närmare vad fascismen själv stod för. I själva verket plockade Mussolini och andra fascister valda delar ur de tre ”klassiska” ideologierna, bakade ihop det med några andra tankeströmningar, och fick därmed fram en unik kombination.

Från konservatismen lånade fascisterna den pessimistiska människosynen, anti-individualismen och betoningen av stat, krigsmakt och auktoritet. Individen hade inget egenvärde, utan fick bara en funktion som en del i en större helhet, nämligen staten, nationen eller rasen. Därför har individen inga rättigheter enligt fascismen, utan skyldigheter, framför allt att lyda auktoriteterna (härskaren). Det politiska systemet skulle inte vara demokratiskt, utan en stark ledare som inte kunde ifrågasättas var det bästa alternativet.

Från liberalismen lånade fascisterna framför allt det skoningslösa konkurrenstänkandet, som tillämpades socialdarwinistiskt. Tillvaron var en obönhörlig kamp mellan stater, nationer och raser. De som slogs ut i kampen var mindre värdiga och förtjänade därmed inte att leva. Med socialdarwinistisk inspiration betonade fascisterna vikten av naturlighet, sundhet, ungdom och manlig styrka.

Fascismens symbol, ett spöknippe (”fasces”), hämtades från det antika rom och symboliserade statens makt att utöva våld

Från socialismen lånade fascisterna föreställningen om det klasslösa samhället. För fascisterna var detta dock inte ett mål, utan ett medel. En inre konflikt mellan olika samhällsklasser skulle försvaga nationen. Därför var det viktigt med solidaritet och jämlikhet inom den egna gruppen, så att inbördes strider inte skulle uppstå. Gentemot de som inte hörde till den egna gruppen fanns förstås inga sådana skyldigheter.

Fascismen uppkom i två huvudvarianter. I Mussolinis ursprungliga italienska fascism var nationen i centrum för ideologin. Fascismen var alltså en slags extrem nationalism. Ännu längre gick dock Adolf Hitlers tyska nationalsocialism (”nazism”), som uttalat byggde på en rasistisk indelning av mänskligheten, där de ljushyade folken stod högst och de mörkhyade folken stod lägst.

Hitler och Mussolini var tidvis rivaler, tidvis bundsförvanter

Varför fascism?
Varför blev fascismen ett intressant alternativ till demokratin? Ett grundskäl var första världskrigets desillusionerande effekt, som ledde till att många traditionella auktoriteter, som fosterlandet, religionen och vetenskapen ifrågasattes. I en del fall kunde parlamentarisk demokrati bli något att tro på, men demokratin var ny och oprövad i många fall. De stora alternativen var kommunism och fascism.  När kommunister och fascister kämpade om makten valde medelklassen och de konservativa att hellre stöda fascisterna än kommunisterna, eftersom kommunismen sågs som ett större hot mot privat äganderätt.

Fascismen byggde på många 1800-talsidéer som fortfarande var välbekanta och tilltalade folk. Nationalismen var en fortsatt betydelsefull maktfaktor. I närheten av den fanns imperialismen, rasismen och socialdarwinismen. Gemensamt talade dessa läror om för folk att just de var speciella och bättre än andra.

 

Fascisterna betonade sina militära kopplingar och upprättade uniformerade halvmilitära förband, i Italien de så kallade svartskjortorna, och i Tyskland organisationerna SA och SS. Ledarna Mussolini och Hitler gjorde också en poäng av att de var krigsveteraner, män av folket. Detta tilltalade särskilt de män som en gång hade stridit i skyttegravarnas helvete och nu hade svårt att återanpassa sig till det civila samhället. I de fascistiska kamporganisationerna fann dessa män en tillflyktsort som kändes välbekant och påminde dem om kamratskapet under soldattiden. Detta fenomen brukar benämnas ”skyttegravsmentaliteten”.

En faktor som bidrog till att ifrågasätta demokrati och marknadsekonomi och stärka fascism och kommunism var den stora depressionen 1929-32. Denna ekonomiska kris berodde på att USA:s industri hade utvecklats så långt att den producerade mer än vad folk förmådde köpa. Då började priserna att falla, och företagsaktier minskade i värde. Krisen förvärrades av att många människor investerat sina besparingar i aktier, så att en säljpanik utbröt på Wall Street i New York, vilket medförde att börsen kraschade. Eftersom USA hade lånat ut pengar till Europa spreds krisen dit, och depressionen kom på så sätt att drabba hela världen.

De styrande politikerna försökte mer eller mindre att vänta ut krisen. Resultatet var en omfattande arbetslöshet och social oro. Detta kunde fascisterna utnyttja för att kritisera de styrande demokraterna och komma till makten med löften om arbete åt alla. I stabila demokratier som Storbritannien och USA höll sig demokratin intakt, även om tidigare otänkbara alternativ nu fick makten. I Storbritannien fick arbetarpartiet labour bilda regering, och i USA blev demokraten Franklin D Roosevelt vald till president. Roosevelt vände på den ekonomiska politiken och använde statliga medel för att stimulera igång USA:s ekonomi. Hitler och Mussolini förespråkade båda en ekonomisk politik som påminde om Roosevelts.

Franklin D Roosevelt

De totalitära staterna
Tre av de europeiska stormakterna kom att präglas av de nya ideologierna. Först ut var Sovjetunionen, som bildades ur den ryska revolutionen 1917 (läs mer om ryska revolutionen och Sovjetunionen här). Sovjetunionen utgick från den kommunistiska ideologin, men påminde i praktiken mycket om de övriga två staterna, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. De tre staterna brukar gemensamt kallas totalitära stater. Det betyder att i dessa stater eftersträvade staten en total kontroll över alla aspekter av samhället: ekonomi, religion, sociala vanor, fortplantning, tänkande – allt.

Forskare som använder begreppet ”totalitarism” betonar likheterna mellan t ex Nazityskland och Sovjetunionen

Nästa land var Italien, som var splittrat och utmattat efter första världskriget. Mussolini kunde utnyttja nationalisternas missnöje över hur Italien hade behandlats i fredsförhandlingarna, samt rädslan för ett kommunistiskt maktövertagande, till att själv gripa makten 1922. Inom några år hade han förvandlat Italien till en diktatur. Mussolini försökte få slut på de sociala motsättningarna i Italien genom en korporativistisk politik. Det innebar att fackföreningarna upplöstes. Istället uppmuntrades arbetsgivare och arbetare på varje företag att samarbeta inom företaget. Tanken var att arbetarna skulle få medinflytande och att detta skulle överbrygga klassmotsättningarna. I praktiken dolde detta motsättningarna snarare än det löste dem.

Mussolini stimulerade den italienska industrin genom att på typiskt fascistiskt manér börja expandera militärmakten. Under 1930-talet började han föra en ganska aggressiv utrikespolitik, och talade öppet om att återupprätta det romerska imperiet.

Tysklands ekonomi hade återhämtat sig under 1920-talet tack vare lån från USA. Detta innebar att Tyskland drabbades särskilt hårt av den stora depressionen, och därigenom kunde Hitler komma till makten 1933, mycket tack vare de konservativas rädsla för att kommunisterna skulle gripa makten i en förnyad tysk revolution. Liksom sin förebild Mussolini byggde Hitler upp den tyska krigsmakten och gjorde Tyskland till en diktatur. Till skillnad från i Italien infördes dock mycket snart raslagar som skilde ut de folk som Hitler inte ville ha i landet, i synnerhet judar. Koncentrationsläger upprättades för att inhysa de grupper som nazisterna ogillade eller som gjorde motstånd mot regimen.

”Arbeit macht Frei”. De hånfulla orden över ingången till koncentrationslägret Dachau kom att symbolisera nazisternas koncentrationslägersystem

Vägen till andra världskriget

De totalitära staterna samt Japan arbetade alla på olika sätt för att ändra världsläget genom att bryta västmakternas dominans och ersätta den med sin egen. Eftersom alla var så rädda för Sovjetunionen var det framför allt de andra tre staterna som fick möjlighet att utmana västmakternas maktställning.

Medan Hitler öppet trotsade Versaillesfredens bestämmelser genom att rusta upp den tyska krigsmakten, startade Mussolini den första väpnade konflikt som kom att leda till ett nytt storkrig. I oktober 1935 invaderade Italien Etiopien. Mussolini ville erövra en ny koloni och samtidigt hämnas det italienska nederlaget mot Etiopien fyrtio år tidigare. Etiopien kämpade tappert, men italienarna använde flygplan, stridsvagnar och stridsgas för att knäcka deras motstånd.

Medan Etiopienkriget fortfarande pågick började Hitler agera: i början av 1936 marscherade den tyska armén in i Rhenlandet, som enligt Versaillesfördraget skulle vara en demilitariserad zon. Året därpå invaderade Japan Kina, och påbörjade därmed ett krig som så småningom skulle leda till att Japan drogs in i andra världskriget.

Europa inför andra världskriget

Vad gjorde västmakterna under tiden? I samband med Italiens anfall mot Etiopien testades NF:s effektivitet. Etiopien bad om hjälp från det internationella organet. Storbritannien och Frankrike var dock inte beredda att gå i krig för Etiopiens skull. De markerade mot Italien genom att upprätta ett handelsembargo: så länge Italien ockuperade Etiopien skulle västmakterna inte handla med Italien. Denna åtgärd var inte tillräckligt för att stoppa Italiens angrepp, men retade upp Mussolini så pass mycket att han allierade sig med Hitler.

Vad beträffar Tysklands aktiviteter var Frankrike för svagt för att våga göra något på egen hand, så Storbritannien fick bestämma politiken. Den konservativa brittiska premiärministern Neville Chamberlain arbetade för ”appeasement”, eftergiftspolitik mot Tyskland. Det betydde att Storbritannien i möjligaste mån undvek att hota Tyskland med våld, utan förhandlade och i stort sett lät Hitler få som han ville.

Varför förde Storbritannien denna eftergiftspolitik? Ett skäl var den utbredda motviljan mot ett nytt storkrig med alla umbäranden det skulle medföra. Ett annat skäl var önskan att fortsätta stärka ekonomin, som fortfarande återhämtade dig efter den stora depressionen. Britterna var också medvetna om att de knappt hade styrka nog att upprätthålla sitt väldiga kolonialimperium. Ett nytt krig skulle kunna leda till att imperiet föll sönder. Ett sista skäl var sympati för Tyskland. Många brittiska politiker menade att Versaillesfreden hade varit onödigt hård, och att vägen till fred var att låta Tyskland återta sin rättmätiga roll som betydande europeisk stormakt.

Det här innebar att Storbritannien tillät Hitlers expansion under sent 1930-tal. 1938 ockuperade tyskarna Österrike utan att västmakterna lyfte ett finger. Hösten 1938 hotade Hitler Tjeckoslovakien. Chamberlain förhandlade bort Tjeckoslovakiens försvarsförmåga i den så kallade Münchenöverenskommelsen, i utbyte mot att Tyskland skulle låta landet vara. Men våren 1939 invaderade tyskarna det försvarslösa Tjeckoslovakien, och strax därefter började Hitler hota Polen.

Chamberlain förstod nu att Hitler inte gick att lita på, och Storbritannien och Frankrike lovade att ställa upp för Polen. Detta hotade att försätta Tyskland i ett tvåfrontskrig, precis som under första världskriget. Lösningen på detta dilemma för Hitler var att komma överens med Stalin. Sovjetunionen förhandlade med båda sidor, och i slutändan erbjöd Hitler mest. I Molotov-Ribbentroppakten 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om att inte anfalla varandra. I praktiken delade de upp Europa mellan sig. Sovjetunionen skulle få Östra Polen, baltstaterna och Finland i utbyte mot att inte lägga sig i Tysklands konflikt med västmakterna. Med ryggen fri kunde tyskarna invadera Polen den 1 september 1939. Två dagar senare förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland.

Stalin och den tyske utrikesministern Ribbentrop skakar hand, augusti 1939

Se också

Källövning: nazismens tankar

 

Referenser

För en översikt över 1930-talets sociala och politiska utveckling, se Piers Brendon, Den mörka dalen. Panorama över 1930-talet (Norstedt 2002). En djupgående analys av fascismen görs av Stanley G Payne i A History of Fascism, 1914-45 (UCL Press 1995). För specifik information om det fascistiska Italien, se Philip Morgan, Italian Fascism, 1919-1945 (MacMillan Press 1995). För mer information om nazismen, se Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget (Rabén Prisma 1997 [1983]). För en överblick över historieskrivningen om Hitler, se John Lukacs, Hitler i historien (Prisma 1999).