I första världskrigets efterdyningar skapades vår moderna värld. Världskriget svepte bort de gamla europeiska imperiestaterna och tände revolutionens gnista i Ryssland och Tyskland. Förtroendet för de traditionella auktoriteterna sjönk i botten, och de vilsna människorna sökte alternativa samhörigheter. Ett alternativ var den parlamentariska demokratin, ett annat det form av kommunism som slagit rot i Sovjetunionen. Ett tredje alternativ var det fascistiska.

Men oavsett vilken typ av ideologiskt system som blev förhärskande, var hela västvärlden förenad på en punkt, nämligen det som kommit att kallas ”det moderna projektet”.

Detta är en komplicerad och svårgripbar företeelse. men utan kunskap om det är det svårt att förstå mellankrigstidens utveckling. Därför kommer jag i denna text att försöka förklara vad det moderna projektet innebar, och vad det fick för konsekvenser.

Vad var det moderna projektet?

Enkelt uttryckt var det moderna projektet drömmen om att skapa en ny typ av människa. Motiven för att skapa en ny typ av människa kunde variera. Den mest vulgära varianten var den nazistiska. Nazisterna resonerade rasistiskt och menade att ”rasrena” arier var en överlägsen typ av människa. Därför måste staten försöka odla fram denna typ.

Både i Sovjetunionen och i västerländska demokratier förekom liknande tankar. I dessa länder var dock tanken inte nödvändigtvis rasistisk. Snarare resonerade man utifrån sociala och tekniska aspekter (även om rastänkandet ofta också fanns med). Grundidén var att den moderna tekniken skapat ett nytt, modernt, industrialiserat samhälle. I och med första världskriget hade de sista resterna av den gamla tiden sopats bort. Men en sak hade inte förändrats: människorna själva var fortfarande av samma typ som den tidiga stenålderns människor för hundratusen år sedan. Borde man inte – med hjälp av den alltmer avancerade vetenskapen och tekniken – se till att förbättra även människan, och skapa en modernare, bättre människa? En människa bättre lämpad att fungera i det nutida, moderna, högteknologiska samhället?

Detta var det moderna projektet.

”Vi står inte ensamma” – nazistisk propaganda för rashygien, med flaggor på länder som också tillämpade rashygienska åtgärder. Bland dem märks Storbritannien, USA, och Sverige

Hur skulle man skapa en bättre människa?

För att kunna förbättra människan behövde man först kartlägga olika typer av människor. För detta vände sig staterna till den existerande rasbiologiska forskning som vuxit fram under 1800-talet.

Rasbiologin hade utvecklat olika skolor för kategorisering av människor. I mitten av 1800-talet var frenologin populär. Den gick ut på att dela upp mänskligheten i olika grupper efter skallform. Den svenska läkaren Anders Retzius (1796-1860) utformade en populär variant av detta. Enligt Retzius fanns det långskallar (nordeuropéer) och kortskallar (östeuropéer), och långskallarna var överlägsna.

Skallmätning var en rest av Retzius teorier som levde kvar in på 1900-talet

Retzius teorier var i stort sett övergivna i början av 1900-talet. Istället övergick man till den äldre typ av rasindelning som hade formulerats redan på 1700-talet av Carl von Linné, som delade in mänskligheten i fyra raser utifrån hudfärg. I moderniserad form kom den att dominera 1900-talets rastänkande.

Den rasistiska aspekten av rasbiologin var förstås att de olika raserna skulle hållas strängt åtskilda. Tanken var att rasblandning var dålig – då skulle den egna rasens fina egenskaper späs ut och med tiden försvinna. Detta tänkande dominerade nazisternas raspolitik.

Den andra aspekten av tänkandet var inte i sig rasistisk, även om beröringspunkter finns i tänkandet. Forskare och statsmän talade om eugenik, rashygien. Man skulle eftersträva att sovra den egna rasens arvsanlag, så att människorna blev bättre och bättre. Rashygienikerna kunde resonera rasistiskt, men behövde inte göra det. Istället kunde de t ex hävda att man skulle se till att sålla bort arvsanlag som kunde ge upphov till alkoholism, epilepsi och liknande. Helt enkelt förhindra dåliga arvsanlag från att fortplanta sig till nästa generation.

Det fanns två typer av eugenik, negativ och positiv. Den negativa eugeniken innebar att man skulle förhindra människor med icke önskvärda arvsanlag från att fortplanta sig. Det främsta verktyget för detta var tvångssterilisering.

Den positiva eugeniken innebar att man skulle försöka aktivt odla fram goda egenskaper genom avel. Alltså skulle människor med önskvärda egenskaper fås att skaffa avkomma med varandra, så att barnen skulle få de önskvärda egenskaperna från båda föräldrarna.

Positiv eugenik praktiserades bara av nazisterna. Organisationen SS hade i särskild uppgift att odla fram en superras av övermänniskor. Den negativa eugeniken praktiserades dock av många länder, inklusive Sovjetunionen, USA och Sverige.

Sveriges moderna projekt

År 1921 hölls det första demokratiska valet i Sverige (det första riksdagsval där kvinnorna hade rösträtt). En av de frågor Sveriges första demokratiska riksdag hade att ta ställning till var huruvida staten skulle inrätta ett akademiskt institut för rasforskning. Alla partier var överens, och följande år öppnades Statens institut för rasbiologi (SIFR) i Uppsala. Det var det första av sitt slag i världen.

Rasbiologiska institutets första föreståndare, Herman Lundborg (1868-1943), tog sin uppgift på stort allvar, och genomförde rasundersökningar på tiotusentals svenskar. Resultatet publicerades i ”Svensk raskunskap” 1927, avsedd som lärobok för skolorna. Lundborgs forskning byggde på en rent rasistisk grund och syftade till att framställa svenskar som ljushyllta, resliga arier. Hans teorier fick fritt spelrum på 20-talet, men när Hitler kommit till makten i Tyskland 1933 ansågs Lundborgs sympatier vara alltför pronazistiska. Han avpolletterades 1936 och ersattes av Gunnar Dahlberg (1893-1956). Till skillnad från Lundborg var Dahlberg kritisk mot nazisternas tillämpning av rasbiologi. Han menade att judeförföljelserna inte skulle ge några positiva effekter på den tyska rasen (vilket visar att han, trots att han var kritisk mot nazismen, resonerade med hjälp av begrepp som ras och rasförädling).

Dahlberg tog istället inspiration från tänkare i det egna landet. 1934 hade Sveriges riksdag antagit en lag om sterilisering. Beslutet stöddes av Gunnar och Alva Myrdal, de främsta tänkarna inom dåtidens socialdemokrati.  De argumenterade inte utifrån rasistiska tankar, utan från sociala. Sterilisering skulle tillämpas i situationer då myndigheterna hade anledning att misstänka att eventuella barn inte skulle få en bra tillvaro. Lagen skärptes 1941, och fick då sin permanenta utformning. Sterilisering kunde vidtas i tre olika fall, som läkare och socialarbetare skulle vara uppmärksamma på:

1) Eugenisk indikation. Detta hade med ren rasism att göra. Man ville försöka få bort ”mindervärdiga” raser från nationen. Människor som tillhörde grupper som romer  (”tattare”) eller samer kunde enligt denna punkt steriliseras om en myndighetsperson fann det lämpligt.

2) Social indikation. Detta var makarna Myrdals tanke i ett nötskal: att sterilisera då man misstänkte att eventuella barn skulle få dåliga sociala omständigheter vid uppväxten.

3) Medicinsk indikation. Människor som hade åkommor som var eller troddes vara ärftliga kunde steriliseras av medicinska skäl. Detta drabbade t ex epileptiker och alkoholister.

I praktiken tillämpades steriliseringslagen huvudsakligen av läkare, och framför allt på kvinnor. Av de 63 000 som steriliserades i Sverige var över 90% kvinnor, det stora flertalet från arbetarklassen. I praktiken användes övertalningsmetoder för att få folk att accptera steriliseringen. Det kunde t ex vara så att man inte fick socialbidrag om man inte gick med på att låta sig steriliseras.

Tog det moderna projektet slut?

Efter Andra världskrigets slut var rasismen inte längre rumsren. Under generationen därefter rensades rastänkandet i stort sett ut ur det vetenskapliga tänkandet. Denna utveckling stöddes också av den genetiska forskningen, i synnerhet upptäckten av DNA 1953. Genforskningen visade snart att det inte fanns någon genetisk grund för den traditionella rasindelningen.

Med rastänkandets kollaps sveptes rasbiologins landvinningar bort. Den svenska lagen om tvångssterilisering avskaffades 1975. Vid det laget fanns inte Rasbiologiska institutet som självständig enhet längre. 1958 ändrades namnet till Institutionen för Medicinsk genetik, och verksamheten knöts till Uppsala universitet och underordnades den medicinska fakulteten.

Men drömmen att förbättra människan har inte dött. Föreställningen att man skulle kunna odla fram en bättre typ av människa går tillbaka åtminstone till Platon, och kommer förmodligen alltid att finnas med oss. I modern tid är det genetiken som har tagit eugenikens plats, och erbjuder möjligheten att rensa bort det dåliga, framhäva det bra och på så sätt förädla människan. Det är upp till oss att avgöra om det är önskvärt att bygga vidare på det moderna projektet. Men oavsett vad vi väljer, och oavsett hur det går, kommer drömmen om en bättre människa finnas så länge det finns människor. För en av människans unika egenskaper är förmågan att betrakta sig själv – och inte gilla vad hon ser.

Källor

Peter Cohen, Homo sapiens 1900 (dokumentär, 1998). Se filmen på engelska här

Maja Hagerman, Det rena landet. om konsten att uppfinna sina förfäder (Prisma 2006)

Alva och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934, nytryck 1997, Nya Doxa).

Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet (Ordfront 1998)