Efter andra världskrigets slut var världen delad i två delar: en kapitalistisk, ledd av USA, och en kommunistisk, med Sovjetunionen som dominerande makt. Kampen mellan dessa två supermakter kom att dominera de fyrtio åren efter andra världskriget. I det här avsnittet kommer vi att titta närmare på denna konflikt, som kommit att benämnas ”Kalla kriget”. Samtidigt var Kalla kriget inte den enda motsättningen under perioden. Andra krafter, framför allt avkoloniseringen, spelade också en viktig roll.

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Förutsättningar för konflikten

Redan under fredsförhandlingarna i Potsdam blev det uppenbart att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Sovjetunionen och å andra sidan resten av segrarmakterna i andra världskriget. Storbritannien och Frankrike var så utmattade av kriget att de följde USA:s ledning. USA ville se fria marknader och liberal demokrati i hela Europa, men Stalins trupper behärskade den östra halvan och såg till att det upprättades kommunistiska diktaturer där. Båda parterna manövrerade också för att få mesta möjliga inflytande i Kina, där ett blodigt inbördeskrig rasade mellan nationalister och kommunister.

USA:s politik byggde på den så kallade ”Trumandoktrinen”, efter president Truman. Den gick ut på att skydda en så stor del av världen som möjligt undan kommunistisk revolution. Ett viktigt verktyg som USA använde för detta var Marshallplanen. Marshallplanen var ursprungligen tänkt som ett stödprogram för att återuppbygga Tyskland, men kom att vidgas till att omfatta nästan hela Västeuropa. De europeiska staterna fick ekonomiskt stöd (”Marshallhjälpen”). I gengäld accepterade de USA:s ekonomiska dominans genom att gå med i IMF och Världsbanken, två institutioner skapade av USA för att kunna reglera världsekonomin och gynna USA:s ekonomiska politik.

Propagandaposter för Marshallplanen

Den sovjetiska politiken var splittrad. Rent krasst var Sovjet utmattat av förlusterna under andra världskriget, och sovjetisk politik inriktades därför mot att till varje pris förhindra ett nytt krig som skulle föröda hemlandet. Ett sätt att skydda sig var att ordna en territoriell buffert mot framtida attacker. Därför såg Stalin till att de östeuropeiska staterna blev sovjetiska satellitstater.

Å andra sidan präglades Sovjetunionen fortfarande av den ryska revolutionens arv. Eftersom ryssarna burit huvudbördan av kriget mot nazisterna stod kommunismen mycket högt i kurs efter 1945, och självständighetskämpar över hela världen såg till Moskva för hjälp och stöd. För att inte förlora prestige och inflytande engagerade sig Sovjet därför i att understöda självständighetsrörelser och hotade därmed USA:s maktposition.

Den allra viktigaste faktorn i det kalla kriget var dock inte någon politisk agenda, utan det nya vapenslag som utvecklats i andra världskrigets slutskede: kärnvapen. USA var först med att konstruera kärnvapen, och släppte atombomber över Hiroshima och Nagasaki i krigets slutskede. Det amerikanska beslutet berodde i viss mån på en önskan att faktiskt testa de nya vapnen på riktigt, men framför allt var det en markering mot Sovjetunionen.

Atombombsexplosion

Världen insåg snabbt att det nya vapnet permanent hade förändrat maktbalansen. För att vara en stormakt av global betydelse var man tvungen att skaffa kärnvapen. Sovjet tog snabbt upp tävlingen med USA, och lyckades snabbt konstruera egna kärnvapen.

Kärnvapenkapprustningen fick några viktiga effekter. En effekt var att USA och Sovjet försökte förhindra spridning av kärnvapen till alltför många andra stater. Det handlade dels om att behålla makten över det nya vapnet, men också om oro över att ett kärnvapenkrig lättare skulle kunna uppkomma ju fler som hade kärnvapen.

Samtidigt byggde supermakterna själva allt fler och mer kraftfulla kärnvapen. I slutet av 1950-talet hade deras kärnvapenarsenaler blivit så stora att var och en av dem skulle kunna förinta allt liv på Jorden flera gånger om. Detta påtagliga hot gjorde att både USA och Sovjet blev försiktigare: ingen ville riskera att starta ett kärnvapenkrig. Båda följde den princip som lämpligt nog kallades MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt garanterad förintelse). Ingen sida skulle vinna ett kärnvapenkrig, utan alla skulle gå under.

Denna terrorbalans medförde att USA och Sovjet aldrig gick i krig med varandra. Istället präglades kalla kriget av det som kommit att kallas ”krig genom ombud”. Istället för att supermakterna slogs direkt mot varandra stödde de olika sidor i lokala konflikter.

Europa under kalla kriget: NATO-medlemmar i blått, Warszawapaktsmedlemmar i rött

Det kalla krigets början

Det kalla kriget bröt ut på allvar 1948, när sovjetstödda kommunister grep makten i Tjeckoslovakien. Västmakterna reagerade mycket negativt på detta, eftersom Tjeckoslovakien hade varit en fungerande västerländsk demokrati före 1939. Från och med denna ”Pragkupp” var skiljelinjerna i kalla kriget uppdragna.

Med kontrollen över Tjeckoslovakien säkrad ville Stalin nu få bättre kontroll över Östtyskland. Den tyska huvudstaden Berlin, som låg på östtyskt territorium, var i sig uppdelad i fyra ockupationszoner. Det betydde att den västra delen av staden var kontrollerad av amerikanska, brittiska och franska trupper. Stalin ville bli av med denna irriterande stödjepunkt för USA, och bestämde sig för att svälta staden till underkastelse. Sovjets Berlinblockad 1949 var ett försök att blockera mattillförseln till staden. Till stadsbefolkningens lycka och Sovjets genans visade det sig dock att amerikanarna kunde transportera in mat till staden med flyg. När Stalin insåg det lät han bryta blockaden.

Amerikanskt C-47-plan landar på Tempelhof i Berlin

Berlinblockaden ledde till en definitiv brytning mellan Sovjetunionen och västmakterna. USA organiserade sina bundsförvanter i alliansen NATO 1949. Sovjet svarade med sin egen allians, Warszawapakten, 1955. Tyskland förblev delat i ett kapitalistiskt Västtyskland och ett kommunistiskt Östtyskland.

Frimärke utgivet för att fira att Warszawapakten funnits i 20 år (1975)

Samtidigt som USA och Sovjet mätte krafterna mot varandra i Europa, försökte de öka sitt inflytande i Östasien. Japan var under amerikansk ockupation och blev därmed en del av USA:s maktsfär, men inbördeskriget i Kina avgjordes 1949 till kommunisternas fördel. Deras ledare Mao Zedong upprättade en kommunistisk diktatur efter sovjetisk modell, medan de överlevande kinesiska nationalisterna upprättade sin egen stat på Taiwan. Korea var delat i ett kommunistiskt nord och ett kapitalistiskt syd, och de två delarna utkämpade ett blodigt krig 1950-53, där USA och FN intervenerade på Syds sida. Kriget slutade oavgjort, och Korea förblev delat.

Mao Zedong utropar folkrepubliken Kina, 1 oktober 1949

Efter Koreakrigets slut 1953 och Stalins död samma år inträdde en viss avspänning i relationerna mellan supermakterna. Någon ny ledare av Stalins typ dök inte upp i Sovjet, utan kommunistpartiets ledarskikt fortsatte att styra ungefär som förut. Det innebar att de allra värsta terrormetoderna som Stalin använt övergavs och till och med fördömdes, men partiledningen förmådde aldrig på allvar reformer landets styre eller ekonomi. Gulag fortsatte att fyllas av politiska fångar.

Internationellt var det ändå lugnare under åren närmast efter Stalins död. Den nye sovjetledaren Chrusjtjov fokuserade på att odla goda relationer med USA, och talade om ”väpnad samexistens”: de kommunistiska och kapitalistiska världarna skulle samexistera sida vid sida, utan att försöka utplåna varandra. Samtidigt såg han till att hålla satellitstaterna i schack. 1956 utbröt revolter i Polen och Ungern, men dessa slogs ned av sovjetisk militär. Relationerna till Väst  ansträngdes också av att den östtyska regeringen 1961 lät bygga en mur för att avskilja Västberlin från Östberlin. Berlinmuren kom att bli den främsta symbolen för det kalla kriget.

Berlinmuren blev symbol för motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen

Kubakrisen

Trots det sena 50-talets avspänning fortsatte båda sidor att se sig om efter fördelar. Kärnvapenkapprustningen fortsatte att dominera det strategiska tänkandet. I början av 60-talet började Sovjet att halka efter i kapprustningen, eftersom USA hade börjat producera interkontinentala kärnvapenmissiler. USA:s tekniska övertag hotade att underminera maktbalansen, och Chrusjtjov var tvungen att försöka stärka Sovjets position. Han fann en möjlighet i Kuba.

Castro och Chrusjtjov

Kuba hade länge varit en amerikansk satellitstat, men 1959 grep den kubanska nationalisten Fidel Castro makten i landet. Eftersom det kalla kriget rådde och Castro hade skadat amerikanska intressen, hamnade han automatiskt i Sovjets fålla och började göra sin regim kommunistisk.

Kuba var obehagligt nära USA:s eget territorium, men alla amerikanska försök att störta Castro misslyckades. Nu såg Sovjet sin möjlighet. Sovjetiska fartyg skulle transportera gamla kärnmissiler med dålig räckvidd till Kuba. Därifrån skulle missilerna hota USA:s fastland och därmed kompensera för USA:s moderna missiler som kunde nå sovjetiska städer.

När USA upptäckte vad Sovjet höll på med uppstod en allvarlig diplomatisk kris. USA var inte berett att acceptera sovjetiska kärnvapen på Kuba, men en direkt attack på Kuba skulle rimligen leda till kärnvapenkrig. Till slut fastnade president Kennedy för en blockad av Kuba. Amerikanska krigsfartyg skulle stoppa alla fartyg på väg till Kuba så länge Sovjetunionen fortsatte frakta kärnvapen dit. Om ryssarna försökte bryta blockaden och tvinga sig igenom skulle det vara de som börjat kriget, inte USA. Det visade sig att Chrusjtjov inte var beredd att starta krig för kärnvapenmissilernas skull. De två ledarna förhandlade och nådde en kompromiss: Sovjet drog tillbaka sina kärnvapen från Kuba i utbyte mot att USA lovade att inte invadera Kuba. USA skrotade också några gamla kärnvapen i Turkiet.

Under Kubakrisen stod världen på randen av ett tredje världskrig. Att kriget inte bröt ut berodde dels på kärnvapnens avskräckande effekt, dels på att de två supermaktsledarna visade sig villiga att förhandla och kompromissa med varandra.

Chrusjtjov och Kennedy diskuterar

Referenser

För en översikt över perioden har jag använt Philip Bell, Världen efter 1945 (Prisma 2003). Diskussionen om orsakerna till Kalla kriget och de två sidornas utgångspunkter bygger jag huvudsakligen på Göran Rystad, Det kalla kriget (Studentlitteratur 1981). För en överblick ur amerikanskt perspektiv, se Lawrence Freedman, The Cold War (Cassell & Co 2001).