I Sverige märktes alla dessa tendenser av.  Rösträttsreformen 1921 gick igenom mycket på grund av rädslan för den revolutionära kommunismen. I Sverige blandades denna upp med rädsla för den traditionella ryska fienden. Denna kombinerade ryss- och kommunistskräck använde sig högern av för att få folket på sin sida. Emot dem stod socialdemokraterna (SAP), som utlovade klassutjämning på demokratisk väg. Många sympatiserade med SAP:s idéer, och även konservativa och liberaler såg att socialdemokraterna tog udden av de mer hårdfört revolutionära kommunistpartierna.

Genom rösträttsreformen blev SAP det dominerande partiet, men var inte starkt nog för att regera med egen majoritet. Konservativa och liberaler kunde bilda koalitioner för att få regeringsmakten. Så skedde flera gånger under 1920-talet. Särskilt framgångsrik var högern i det så kallade kosackvalet 1928, när de lyckades associera SAP med sovjetkommunismen och vann en stor seger i valet.

Högerns största misslyckande under denna tid var att inte utveckla något välfärdssystem. I slutet av 1920-talet drabbades världen av den stora depressionen. De svenska högerregeringarna under denna tid lyckades inte stävja depressionen, och 1931 drogs klassmotsättningarna till sin spets när militären öppnade eld mot demonstrerande arbetslösa i Ådalen.  1932 återkom SAP till makten med besked. Statsministern Per-Albin Hansson lät genomföra kraftfulla ekonomiska reformer (inspirerade av ekonomen John Maynard Keynes), och ekonomin återhämtade sig. Hansson började också föra en aktiv samförståndspolitik för att utjämna klasskillnader, minska klasskonflikterna och öka samarbetet mellan olika grupper i samhället. Som beteckning på sin välfärdspolitik lyfte han fram begreppet ”folkhemmet”, som kom att bli synonymt med socialdemokratins politik under 1900-talet. Konflikterna mellan arbetsgivare och arbetstagare stävjades genom Saltsjöbadsavtalet 1938, då arbetsgivarna förband sig att inte använda strejkbrytare och facken förband sig att använda strejk ytterst sparsamt.

Utrikespolitiskt försökte Sverige under den här perioden att bygga upp något slags nordiskt försvarssamarbete. Den drivande kraften här var i synnerhet Rickard Sandler, en av socialdemokratins främsta företrädare. Sandler var influerad av en slags skandinavism och ville öka samarbetet mellan Sverige och grannländerna, i synnerhet Finland. De övriga länderna var dock inte så intresserade: ur deras perspektiv verkade ett försvarsförbund främst gynna Sverige. I synnerhet Norge såg skeptiskt på de svenska förslagen som försök till en ny union. Endast Finland visade visst intresse, men något försvarsförbund mellan de två länderna realiserades aldrig.

Internationellt sett var de svenska politikerna väl medvetna om NF:s brister, men ansåg ändå att en bristfällig internationell organisation var bättre än ingen alls. Sverige kom att bli en aktiv deltagare i NF. Särskilt betydelsefullt var Sveriges stöd i att få Tyskland att bli upptaget i NF 1926. Överlag präglades Sveriges utrikespolitik dels av sympati för Tyskland, dels för att försöka skydda småstater undan stormakters övergrepp. När Italien invaderade Etiopien 1935 hörde Sverige till de stater som gav icke-militärt stöd till Etiopien, och frustrerades av NF:s oförmåga att göra några krafttag emot Italien.

Medan kommunismen var en betydelsefull faktor i svensk politik, var fascismen en ganska marginell företeelse, i alla fall i direkt bemärkelse. Det bildades ett fascistiskt parti (Svenska fascistiska folkpartiet) 1926,  och ett nazistiskt (Nationalsocialistiska folkpartiet) samma år.  Det starkaste nazistiska partiet, Nationalsocialistiska arbetarpartiet, fick 0,6% av rösterna i 1936 års riksdagsval.

Varför var fascismen så pass svag? En förklaring är att Sverige saknade militära förlusttrauman från första världskriget. Inom svensk överklass, särskilt officerare, fanns starka sympatier för Tyskland, och dessa levde kvar även efter Hitlers makttillträde 1933. Högern uppfattade också nazismen som ett skydd mot kommunismen, även om man var mer skeptisk till nazismens extrema rasism och våldsförhärligande.

Men viktigast var förmodligen att vissa för fascismen typiska element togs upp i den socialdemokratiska folkhemspolitiken. Just betoningen av samarbete och enighet svarade mot fascismens starka statsmodell, liksom statens kontroll över ekonomin. Skillnaden var att folkhemstanken inte var auktoritär och våldsförhärligande.

Den extrema rasism som nazismen stod för ogillades överlag i Sverige, men svensk politik var inte på något sätt befriad från rastänkande. Tvärtom var det ett betydelsefullt inslag i socialpolitiken att skapa en ”bättre människa”. Parallellt med att socialdemokraterna förbättrade levnadsstandarden för människor, kartlades också människors rastillhörighet, och experter diskuterade hur man skulle kunna säkerställa en livskraftig svensk folkstam. Politiskt sett fick detta framför allt uttryck i instiftandet av statens rasbiologiska institut 1921, samt i steriliseringslagen 1934. Genom steriliseringslagen blev cirka 60 000 personer steriliserade mot sin vilja.

Mer om sterilisering och rashygien: Det moderna projektet 

Referenser

Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).