Att geografiska faktorer är avgörande för mänskliga samhällen är alla historiker ense om. I Afrikas fall är det lätt att konstatera att artrikedomen och de varierande klimaten lämpar sig väl för boskapsskötsel, medan riktigt bra jordbruksmark är relativt begränsad till Egypten, Etiopien och runt de stora vattendragen. Endast cirka 6% av marken i Afrika har riktigt bördig jordmån.  Detta kan förklara Afrikas relativt låga befolkningstal. Som exempel beräknas kungariket Kongo (ca 1 250 000 km²) ha haft ca 2-5 miljoner invånare på 1500-talet, medan Frankrike (ca 550 000 km²) hade ca 20 miljoner invånare vid samma tid. Denna relativa befolkningsgleshet håller i sig än idag i Afrika.

Det faktum att Afrika alltid har omfattat relativt få människor på en stor yta kan förklara slaveriets stora utbredning på kontinenten: jord ansågs inte särskilt värdefullt, utan rikedom kom att mätas dels i boskap, dels i människor, dvs slavar.

En annan konsekvens av befolkningsglesheten är att det har varit svårare för afrikanska statsbildningar att upprätta säker kontroll över stora regioner. Det typiska var att en afrikansk stat hade stark kontroll i centrum, och allt svagare kontroll ju längre ut i rikets periferi man kom. Därför är gränserna för de historiska afrikanska staterna ungefärliga.

Betydelsen av Afrikas begränsade kuststräckor har lyfts fram av bl a den amerikanska historikern Jared Diamond. Diamond menar att Europa har gynnats av sin relativt långa kuststräcka, eftersom kustlinjer ger upphov till sjöfärder, handel och kulturutbyte, vilket i sin tur gynnar utveckling. Omvänt är då en massiv kontinent som Afrika relativt missgynnad, då förutsättningarna för handel och kulturutbyte är sämre, vilket leder till en långsammare utveckling.

Diamonds tes kan dock ifrågasättas, då handel och kulturutbyte även kan ske genom inlandet: i Afrikas fall var karavanerna över Sahara viktiga för ekonomiskt och kulturellt utbyte, och även Centralafrika har varit en mötesplats för väst- och östafrikansk handel. Diamond skulle dock inte förneka detta, men mena att sådant utbyte går långsammare än utbyte via sjötransporter. Alldeles oavsett det får vi inte glömma att både Nord- och Östafrika haft livliga kontakter med andra kontinenter och kulturer just över haven, och längs Afrikas Atlantkust har en hel del handel förekommit.

 

Tabell 1: befolkningstäthet i olika regioner (antal människor per kvadratkilometer)

Region	1500	1750	1900	1975
Japan	46,4	78,3	118,2	294,8
Södra Asien	15,2	24,1	38,2	100,3
Europa	13,7	26,9	62,9	99,9
Kina	13,4	22,2	45,6	91,1
Latinamerika	2,2	0,8	3,7	16,3
Nordafrika	1,6	2,2	9,4	14,1
Övriga Afrika	1,9	2,7	4,4	13,6
Forna Sovjetunionen	0,6	1,6	6,1	11,6

Källa: Herbst 2000 s. 16

En annan aspekt av Afrikas geografi som fått stor påverkan på afrikanska samhällen är den oerhörda artrikedomen i regnskogsområdena och savannerna. Detta ger goda möjligheter för jakt och boskapsskötsel  att ge utdelning, vilket kan ha hållit folk från att lämna nomadlivet och övergå till jordbruksbaserat, bofast liv.

Historikern William McNeill har också påpekat betydelsen av sjukdomsalstrande mikrober för mänskliga samhällen i Afrika. Särskilt lyfter McNeill fram sömnsjukan (trypanosomiasis), som sprids med tsetseflugor, vilka lever i hela kontinentala Afrika mellan Sahara och Kalahari, samt malaria.

Dessa sjukdomar fungerade dels som en befolkningsbegränsning genom att döda ett stort antal människor och därmed begränsa befolkningsökningen. Dessutom påverkade de människors levnadssätt. Eftersom sömnsjuka drabbar även nötboskap och hästar blev det omöjligt att ha mer omfattande boskapsskötsel i områden som drabbades av tsetseflugor – i synnerhet Centralafrika. Malariamyggor å sin sida trivs i sumpiga områden med stillastående vatten, som ofta uppkommer vid konstbevattning för jordbruk. Då afrikaner utökade graden av jordbruk ökade därmed förekomsten av malaria, och befolkningsökningen hämmades därmed.

I hårt malariadrabbade områden anpassades människorna evolutionärt genom att en särskild mutation, sickelformade blodkroppar, blev vanligare. Sickelformade blodkroppar gör individen immun mot malaria, då malariaparasiten inte kan fästa sig på en sickelformad blodkropp. Denna anpassning hade dock ett högt pris: sickelcellsmutationen är en recessiv gen. Om ett barn skulle få sickelcellsgenen från båda sina föräldrar dör barnet tidigt. Så även denna anpassning innebar en begränsning av befolkningsökningen. Sickelcellsgenen beräknas finnas hos ungefär en tredjedel av Afrikas befolkning (Nordafrika exkluderat).

Sammantaget innebär dessa faktorer att Afrika är, och alltid har varit, relativt glesbefolkat. McNeill menar att de forntida människorna i Afrika levde i en slags balans med naturen, där faktorer som sjukdomar begränsade människornas befolkningstillväxt. Afrikas större djur utvecklades i samexistens med människorna och var därför inte så lätta byten. När människorna började migrera från Afrika till andra kontinenter förändrades dessa förutsättningar. I de kyligare klimaten existerade inte de tropiska sjukdomarna, vilket underlättade en befolkningsökning. De bytesdjur som existerade där var ovana vid människor och blev därför lätta byten. När människorna utrotat de stora bytesdjuren blev de så illa tvungna att övergå till jordbruk.

Referenser

För en överblick över Afrikas geografiska omständigheter, se Vickery kap 2-3. Den kan kompletteras av Christopher Ehrets The Civilizations of Africa. Diamonds resonemang återfinns i hans berömda bok Vete, vapen och virus. För McNeills epidemiologiska perspektiv, se hans bok Plagues and peoples.  Diskussionen om betydelsen av Afrikas storlek och folkgleshet återfinns i Jeffrey Herbsts bok States and Power in Africa.