Videopresentation:

Även om Afrika hade geografiskt ogynnsamma faktorer som försenade en utveckling mot civilisationer i klassisk bemärkelse, uppkom en av de äldsta civilisationerna, Egypten, i norra Afrika. Tillsammans med Nildalen hör västra Sudanregionen till de områden i världen där jordbruk uppfunnits utan yttre influenser.

Här kommer vi att titta kort på de ett par av de forntida afrikanska civilisationerna. De jag tar upp här – Egypten och Kush – är viktiga framför allt genom att de är så tidiga, och därmed haft stort inflytande på efterkommande afrikanska civilisationer. Det fanns också andra, som jag av utrymmesskäl  utelämnar. Till dem hör Kartago i Nordafrika, Nokkulturen i nuvarande Nigeria, samt Axum i Etiopien.

Forntida civilisationer i Afrika

Egypten (ca 3000 f v t till 300 f v t)

Med tanke på att Afrika är människans urhem är det inte konstigt att en av världens äldsta civilisationer uppstod där. Man brukar räkna med att Egypten uppstod som rike omkring 3000 f Kr. Det gör att Egypten slåss med den sumeriska civilisationen i Mellanöstern om att vara den allra äldsta civilisationen. Att bråka om vilken av dem som var ”först” ter sig egentligen rätt så meningslöst: snarare uppkom de mer eller mindre samtidigt, genom att folken hade handelskontakt med och stimulerade varandra ekonomiskt och kulturellt.

Sfinxen och pyramiderna i Giza (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Egypt.Giza.Sphinx.01.jpg)

Egyptens långa historia som självständig makt delas grovt in i tre perioder: Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Jag har här ingen möjlighet att göra detta rikes historia närmare rättvisa, utan kommer bara att ge en översikt.

Det egyptiska riket var fokuserat på och helt beroende av floden Nilen och dess ebb och flod. Nilens flodslam gav oerhört bördig jordbruksmark, men när floden svämmade över kunde den svepa bort människornas arbete. Därför behövde egyptierna bygga fördämningar och avleda floden, något som krävde en hög grad av samhällelig organisation. Många forskare tror att det är anledningen till att Egypten blev så starkt centraliserat under en härskare. Människorna var tvungna att underkasta sig en stark härskare för att kunna klara sig mot floden.

De forntida nilcivilisationerna (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ancient_Egypt_map-en.svg)

Den egyptiska staten utvecklades till en teokrati (stat styrd av den religiösa eliten). Högst stod farao, den enväldige härskaren, som ansågs vara solgudens son. Som hjälp för att styra och administrera riket hade farao prästerna.  Med tiden utvecklades faraos administration till att även omfatta icke-religiösa tjänstemän, och under Nya riket utvecklades en professionell armé. Männen dominerade det offentliga livet, även om kvinnor inte var automatiskt utestängda. Fyra kvinnor blev faraoner, och kvinnor i faraos direkta närhet (mödrar, systrar, hustrur, döttrar) kunde ha stor påverkan på politiken.

Under det Gamla riket, ca 2900-2280, uppstod den enhetliga faraoniska staten. Det var under denna tid som de stora pyramiderna i Giza byggdes. Med tiden urholkades centralmaktens auktoritet, och när de olika regionala furstarna blivit tillräckligt starka kollapsade riket i inbördeskrig.

Egypten enades igen under Mellersta riket (2060-1785). Under denna tid började Egypten expandera söderut, hamnade i krig med Kush och lade under sig delar av Nubien. Men Egypten invaderades från Mellanöstern av det s k hyksosfolket, som gjorde slut på Mellersta riket. Egyptierna återhämtade sig, besegrade hyksos och upprättade Nya riket (1580-1085). Nu började Egyptens verkliga stormaktstid. De tog över Nubien i söder och Palestina i öster. Samtidigt som riket växte blev det svårare att hålla ihop, och till slut splittrades det i inbördes strider och försvagades kraftigt. Från 700-talet f v t och framåt hamnade Egypten tidvis under andra staters ockupation, och till slut införlivades riket i det persiska imperiet år 341 f v t.

Kush (ca 750 f v t till ca 300 v t)

Området söder om Egypten kallades av egyptierna för Nubien. I Nubien var Nilen lika viktig som i Egypten, och samhällena liknade därför varandra mycket.  Arkeologiska undersökningar har visat att utvecklade samhällen fanns i Nubien redan omkring år 2600 f v t, men om dessa vet vi nästan inget. Det är via egyptiernas Mellersta rike som vi har information om Nubien. När egyptierna expanderade söderut stötte de på nubierna. De mäktigare egyptierna lade under sig området, och först när Nya riket kollapsade hade nubierna möjlighet att upprätta ett sammanhållet, självständigt rike.

Det nubiska imperiet Kush blandade nubisk och egyptisk kultur; dess härskare kallades inledningsvis farao, och kushiterna byggde pyramider efter egyptisk förebild. Huvudstaden var Napata. Egyptens svaghet innebar att Kush kunde expandera kraftigt. Under slutet av 800-talet f v t lade de under sig själva Egypten, men drog sig tillbaka söderut i mitten av 600-talet.

År 591 kunde egyptierna invadera Kush och erövrade Napata.  De försvagade kushiterna försökte lägga större avstånd mellan sig själva och stormakten i norr, och flyttade därför sin huvudstad till Meroë, långt i söder. Vid denna tid övergav kushiterna de egyptiska hieroglyferna och började använda meroitisk skrift, som ännu ej har gått att uttyda helt. Därför vet vi inte så mycket om deras senare historia, annat än att de var i kontakt med Rom, och slöt ett fredsfördrag med romarna. Meroë blev ett centrum för järnsmide och handel mellan romrriket och folken i Sudan.

Kush fick med tiden en hel del problem. Det dominerande järnsmidet ledde till miljöförstöring, då kushiterna avverkade träd för att använda som bränsle i smedjorna. Följden blev att den odlingsbara marken förstördes, och öknen bredde ut sig. De fick också konkurrens från den första etiopiska statsbildningen, Axum. Det var Axum som på 300-talet invaderade Kush och gjorde slut på det då försvagade riket.